Är det den där pannkakan, Staffan?

Så många dagar jag rusat runt som en ekorre i hjulet, utan att ha medvetenheten med mig. Sinnena slocknade som vissnade tulpaner. Allt man måste, allt som ska göras, den rynkade pannan och det förstelnade hjärtat. Det ledsna hjärtat…

Så griper verkligheten tag i mig. Välbekanta fingrar. Ett glas sicilianskt rött, en näve kryddiga pepparkakor och filmen om Henri Cartier-Bresson. Jag gråter en skvätt för att det är så skönt. Skönt att hitta hem i det som verkligen betyder något. Perspektiven, motiven, koloriten, ljuset, kompositionen och ögonblicken…

Så slätas pannan ut. Igen.

Så lätt det är att gå vilse.

Det är så mycket i mig som vill ut, så många texter, så många ringlande ormar över pappret. Så lite tid. Så mycket ekorrhjul. Så mycket våld på mig själv.

Fan.

Nu måste jag gråta lite igen.

Och inte har jag varit vid havet på flera dagar heller…

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Är det den där pannkakan, Staffan?

  1. En tröst är i alla fall att när ekorrhjulet snurrar lite långsammare så finns havet kvar… Men det får inte vara för mycket för länge.

  2. Att hitta hem och gråta lite är bra för själen.

  3. Ja, min kära. Fan så svårt det är med balansen i tillvaron.

  4. Så lätt det är att gå vilse … så lätt … 😦

    Kram

    PS … men ”man” brukar hitta stigen igen … en och annan brödsmula som inte skatorna eller andra tjuvaktiga har nappat åt sig och som visar vägen … Puss! DS

  5. Uff. Gråt. Det behöver man när havet är långt borta.
    En natt häromsistens fann jag artificiell tröst i P1s vågskvalp. Då är man fan under isen.

  6. Tack för bra ord på ett tillstånd som jag känner igen. Eller ord jag kan använda på ett tillstånd där jag ibland befinner mig, inte vet jag om det är samma tillstånd som du men orden går att använda och det kan ju kännas förlösande. Så, tack!
    Förr eller senare hittar du nog ut ur pannkakan och till havet!
    Kram!

    • Tack själv, Soldansare. Och tack ni andra som kommenterat här. Jag har varit dålig på att svara men är glad för varje kommentar jag får. Ja, den där jädra pannkakan ja… man har vandrat där förr och lär knata där igen, med påsen över huvudet.
      Tack gode gud för de motsatta stunderna… så länge de varar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s