Far

Den store tunge krabat som var min far, även om han som ung pojk var liten och spinkig ty det har jag sett på fotografier, stod ibland och såg på mig när han trodde att jag sov. Av någon anledning vaknade jag i natt och mindes för känslan i kroppen var densamma. Han sa aldrig något och de där tillfällena kändes aldrig hotfulla, snarare tvärtom. Det var om dagarna han var hotfull. Den store tunge krabat som var min far blev officiellt min far en julaftonsnatt när jag var tolv, då jag fann min mor gråtandes i köket efter ännu en av hans våldsamma framfarter. Det var när jag för hundrade gången undrade varför vi bodde hos denne elake man som hon motvilligt erkände att han var min biologiske far och att den man jag alltid betraktat som min far och som försvann när jag var fyra år, visserligen var far till mina utflyttade äldre syskon men inte till mig. Chocken var stor. Jag gick tillbaka in på mitt rum, slöt ögonen och tänkte att de där två olyckliga individerna som påstod sig vara mina föräldrar nog trots allt adopterat mig från något annat land, säkert Amerika, ja, så var det… jag kom från ett land på andra sidan havet och hade egentligen inget gemensamt med de där två och deras våldsamma uppgörelser.

Men den store tunge krabat som var min far hade ansiktsdrag på gamla fotografier som jag kände igen från mitt eget. Ögonbrynen, partiet över pannan och hårfästet. Den bunt med fotografier han förvarade i ett stort skrynkligt brunt kuvert föreställde många figurer från äldre tider med drag av mig. Jag visste inte namnet på dem, jag hade aldrig träffat dem och de flesta var säkert borta sedan länge. Han satt ibland hukad över de där bilderna med något längtansfullt i blicken, där vid köksbordet, när han trodde jag inte såg honom. Jag visste att han varit gift en gång, hade barn som vägrade träffa honom, något hade hänt många år tidigare…

Ett par år senare, en annan julaftonsnatt, hade jag fått beskedet att den store tunge krabat som var min far nu hade fått sin dödsdom. Om han fortsatte att dricka skulle han vara död inom ett år. Det där beskedet gjorde något med mig, jag besökte kyrkan samma natt och klämde ensam in mig bland främlingar i bänken och när kollekthåven passerade förbi halade jag utan att tveka fram den hundralapp jag förärats i julklapp och skänkte denna. Kollekten var något om Afghanistan och jag minns att folk runtomkring mig reagerade ty vid den här tiden var en hundralapp en rejäl slant. Själv var jag tonåring och bad inom mig att året skulle gå fort. Eller bad jag för hans liv? Jag tror det var en blandning av båda. En slags inre upphetsning över allvaret, över det definitiva i det där dödsbeskedet från läkarna. Kanske skulle det äntligen bli ett slut på de onda rösterna, slagen och terrorn? Kanske skulle jag rentav få en glad mamma i slutänden?

Den store tunge krabat som var min far kom att överleva dödsdomen i mer än tjugo år och detta trots att han drack värre än någonsin. Han fortsatte att slå och terrorisera men en natt fick jag nog, lämnade huset och gick ut för att aldrig återvända annat än som gäst. Med åren förvandlades det hotfulla monstret till en mycket bitter man som framlevde de sista tio-femton åren bakom mörklagda fönster. Han drabbades av en sjukdom där solljuset framkallade öppna, variga eksem över hela hans kropp. Min mor bytte de där blodiga omslagen år efter år, stämningen i deras hem var förgiftad. Men nu slog han inte längre, nu var han en man som kunde brista i gråt för ingenting. De gånger jag besökte mina föräldrar kunde han se på mig med vattnig blick, mumla något och så började tårarna rinna nedför kinderna. Jag kände mig besvärad. Han tog fram det där gamla bruna skrynkliga kuvertet och visade sina fotografier, pratade om personerna på bilderna. Jag vet inte om han själv ville frammana bilden av en familj till sig själv eller ge mig densamma. Ett band till en förfluten tid, ett band till en släkt jag inte kände.

Så dog han så, den store tunge krabaten, och jag kände en sådan lättnad. Märkligt nog svepte en stor våg av kärlek till honom igenom mig också och numera säger jag ibland högt ”att jag aldrig haft en så god relation till min far som nu när han är död”. De flesta förstår inte vad jag menar och kanske låter det konstigt men faktum är att jag trivs bättre med honom nu. Det går rentav att tala med honom ibland. Han tycks betydligt mera förnuftig nu än när han var i livet. Vissa människor syns inte förrän de dör; döden skalade av honom alla monsterförklädnader och tog fram den unge, spinkige pojken i honom, tog fram busflinet och alla de goda rövarberättelserna. Ty många berättelser hade han. Det tänker jag på först nu. Så många bra historier och så mycket bus och poesi om vartannat.

I mitt nya hem står nu ljusstakarna i mässing som han gjorde, träkistan som han snickrade. Allesamman från en tid innan jag kände honom. Från en tid då han säkert umgicks med de där människorna på fotografierna. Kanske finns det där bruna kuvertet numera i mina egna gömmor. När han gick bort och min mor likaså flera år senare, fick jag den där träkistan och den var full med papper och fotografier jag ännu inte orkat gå igenom. Lukten när jag lyfte på locket gjorde att hela barndomen kom rusande emot mig som ett våldsamt illamående. Men nu sitter jag varje dag en stund i gungstolen som jag fick efter honom och som hans farmor Kristina en gång ägde. Jag gungar i den för första gången med ro i sinnet. Den har aldrig gjort sig så bra som nu. Den är slitet vitmålad med röda rosor och jag gungar en stund i den varje dag och betraktar ljusstakarna i mässing och ser hur vackra de är, hur vackra saker han skapade med de där tunga händerna… innan de blev fulla av våld, innan de framkallade hat och rädsla.

Jag vaknade i natt och mindes den känsla jag som barn hade när den store tunge krabat som var min far kunde stå och tyst betrakta mig när han trodde jag sov. Det var inget hotfullt över de där stunderna, inte den hotfullhet jag kunde uppleva från blickarna från några av hans supkamrater som också smög på mig ibland. Jag lärde mig tidigt att låsa dörren för dem. Jag låser fortfarande dörren om mig. Kanske lite för ofta men det sitter i ryggmärgen. Jag hukar fortfarande i mörkret över fylleskrik och gräl i natten, kroppen reagerar instinktivt och kommer kanske alltid att göra det. Och nu känner jag att jag nog varit mer personlig än vad som var tänkt. Men det är ju min blogg, det här. Det är min blogg och nu rymmer den även den store tunge krabat som var min far.

19 kommentarer

Filed under Uncategorized

19 responses to “Far

  1. Ja-a du … jag blir djupt berörd av vad du skrivit fast jag själv aldrig haft en våldsam far, aldrig upplevt alkoholens avigsidor på nära håll … men känner avgrunden som öppnade sig för dig när du fick veta att just HAN, ”den store tunge”, var din biologiske far. För jag kände själv en liknande känsla av det främlingskap som du kände inför honom … den liknande känslan som träffade mig så hårt när jag själv äntligen tog mod till mig och tog kontakt med min biologiske far och blev avvisad och … så bryskt, så okänsligt, så avståndstagande och själv skrev det där brevet att jag aldrig mer i livet ville träffa honom.

    Men vi ÄR inte våra föräldrar … trots gener och likheter och … vi är VI. Trots ”Ögonbrynen, partiet över pannan och hårfästet ” … och trots min ”näsa” …

    Du är du och en av de mest underbara människor som jag träffat utan att ha träffat, lärt känna utan att känna.

    Det som är tragiskt är att allt sätter spår … man kommer inte undan … man måste tampas och möta det … sitt ursprung, sin historia … innan man kan lämna den bakom sig.

    Tack fina Lilla Blå … för att du delade med dig ”mer personlig än vad som var tänkt” . Du får en stor varm hård kram från mig … en stor varm kram.

    KRAM!

  2. Sara

    Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i det här. Fast min far är inte död… än. På sistone har han åkt in och ut på sjukhus och jag har oroat mig för att få det där samtalet om att det är slut nu. Mest orolig för att jag inte vet om jag kommer att bli lättad eller om jag kommer bryta ihop av sorg över den pappa jag aldrig fick. Pendlar mellan oron för att han ska dö och ilskan över att han överlevde den här gången också. Förbannad för att han aldrig oroat sig så där för mig. Längtar efter att kunna ha den typen av relation med honom som du nu har med din bortgångne far. Den som är fri från hot och våld och som det går att prata fritt med. Som man äntligen kan tillåta sig att visa kärlek utan att riskera att bli sviken. Jag önskar inte livet ur honom (tror jag?), jag vet bara att det aldrig kommer att gå att ha en normal relation med honom som det är nu. Det är främst den hopplösheten jag önskar skulle försvinna. Det är skönt att läsa att du känner så positivt som du gör nu, för jag hoppas att det blir så för mig med. Kram!

  3. Lilla Blå. Det där var fantastiskt. Jag önskar att du kunde skriva en bok. Tack.

  4. Du skriver så vackert och berörandet!

  5. Åh… vad du väcker känslor med dina ord. Tack för att du delar med dig.

  6. Din blogg rymmer allt du skriver. I dubbel bemärkelse.

  7. Så vackert skrivet och sorgligt och fint. Och så det märkliga i att mitt liv på märkliga vägar korsar din blogg ånyo. Det där om att människor blir bättre i ens minne än vad man upplevde dem medan de var i livet, det klang djupt i mitt hjärta. Så tänker jag om min far numera, nästan två år efter hans död. Jag minns förstås att han var dum i sitt huvud många många gånger – men undan för undan minns jag mer allt fint, gott och finurligt han gjorde. Jag väljer bort att minnas det andra. Fast det är klart att det finns kvar. Häromdagen tänkte jag för första gången, när jag stilla eftermiddagspulade i köket: ”..Det är ändå ganska skönt att han är död.” Det var ingen skam i tanken, ingen glädje, ingen ilska, snarare samma känsla som en djup och efterlängtad suck kan ge.

  8. Fina.
    Jag är inte i skick att skriva något vettigt, jag är för trött.

    Tack. Det känns fint att få ytterligare en pusselbit till det som är du.

    Kyss på kind och stor kram!

  9. Jag känner igen känslorna, har upplevt liknande med min styvpappa. Och jag förstår precis vad du menar om att trivas bättre med honom nu när han är död och hans tydlighet. Våldet låg ju i vägen förut. Du skriver väldigt bra.

  10. ”Så småningom reder vi ut det. I oss själva känner vi igen vår moders hand, vår faders arm. Men själen, det är något annat. Den kan man aldrig vara säker på.” Skriver Patti Smith i Samla ull.
    Lite sådär apropå…

  11. Majsan

    Oj. Du har så oerhört mycket i dig och det är fantastiskt att du kan omvandla det till ord på ett så briljant sätt. Kärlek!

  12. Starkt.
    Sorgligt.
    Utlämnande.
    Vackert.
    Personligt.

    Skrivande när det är som bäst.
    Något du behärskar fullt ut.
    Tack för att du delar med dig.

  13. Ja jävlar. Tänk att så många har en alkoholists framfart präglad i ryggmärgen. Det blev för mig extremt tydligt efter Svinalängorna, man är inte ensam, men det är upplevelser som är jävligt svåra att dela innan man är jäkligt vuxen. Då kan man skriva om dom. Prata om dom. Du skrev otroligt bra och med hög igenkänningsfaktor här. Jag känner verkligen igen mig i det där att man kan uppskatta sin farsa något i alla fall efter hans död. Och en del av de mycket fina alster han lämnade kvar.
    /Loll

  14. Det är sent. Men jag gillar ju den här tiden. Tänkte bara skicka en hälsning.

  15. Tack alla ni för era kommentarer. Varenda en läser jag och gläds åt. Varenda en. Ni är guld.

  16. Marguerite

    Ibland undrar jag om det inte bakom denna signatur döljer sig någon av våra mer hyllade författare..men vem skulle det vara som skriver såhär bra? Ingen av dom, enligt mej

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s