Om jag försvinner har jag blivit strypt av en stickad sjal!

Jag är dramadrottning och gnölar över att det praktiska inte fungerar. Jag surar och ringer ilskna samtal, jag stressar och svettas och jagar upp mig för sådant jag tycker borde falla på plats automatiskt. Saker och ting faller inte på plats automatiskt – bara för att jag önskar det eller för att jag arbetar på det. Saker och ting tar tid. Jag inbillar mig att jag inte har den tiden och rusar genom tillvaron med en puls som löper amok. Sedan kollapsar jag i bingen tidigt varje afton med värkande lekamen och förorättad min. Jag vet om det. Jag försöker göra något åt det. Men det går halvdant. Konstaterar: jag är en dramadrottning. En tokkärring.

Tokkärringen sitter idag på ett litet landsortsbibliotek och tjuvlyssnar mot sin vilja på en syjunta, ett gäng gamla tanter som stickar sjalar för något behjärtansvärt ändamål. Samtidigt försöker tokkärringen att arbeta. Illaluktande gamla farbröder glider förbi med papperstidningar på långa stänger som de viftar hotfullt med i närheten av tokkärringen. Hon är rädd för att bli ofrivilligt lobotomerad av en gammal Le Figaro eller tisdagens upplaga av Hallandsposten.

Landsortsliv. Anpassning. Man är rookie bland gränder och torg, osynliga koder och sociala regler. Man kliver omkring och inser att det automatiska, det tidigare genom åren invanda manéren inte passar in. Tokkärringen är gröngöling och går vilse på en yta stor som en tändsticksask. Och hon har hamnat på en ort där det inte finns ETT ENDA INTERNETCAFÉ! Hemma i muminsalongen, där internet skulle varit inkopplat för två dagar sedan, ligger ledningarna tysta och stumma i väggarna och ingen tekniker lär dyka upp än på ett par veckor. I badrummet svämmar vattnet ut över golvet och möblerna som skulle levererats lyser med sin frånvaro.

Syjuntan jämför stickningar och pratar om barn och barnbarn, tappar maskor och tycker synd om de fattiga i Afrika. Men snart ska väl afrikanerna bli glada, snart får de färggranna stickade sjalar från svensk landsort. Alla tanterna har glasögon. De är högljudda och diftongerna studsar som gummibollar över borden. Utanför fönstren blåser höstlöven förbi. Inuti kroppen värker lederna som de gör varje höst när det blir kallare ute. Det står pelargoner i en hylla. Jag är på ett ställe där man äter småkakor. Jag kan inget om småkakor. Jag inser att jag har mycket kvar att lära. Dessutom är jag kissnödig. Finns här en toalett?

PS: Herregud, nu kom det in en tant i grön täckkappa och viftar med en rulle stickad sjal. ”Jag har stickat 12 meter!” ropar hon maniskt över hela lokalen. Jag blir lite rädd.

Annonser

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

9 responses to “Om jag försvinner har jag blivit strypt av en stickad sjal!

  1. Förstår precis hur du känner dig … insnärjd i de där garnen. Och förstår att du blir lite rädd. Själv kände jag mig också lite bortkommen här i Nyköping efter storstadsliv i några år. Är det långt till Köpenhamn? Och att det inte finns ett enda internetcafé låter ju onekligen skrämmande.

    Kram … och du skall se att allt går bra, Lilla Grön (göling) … nej jag menar Lilla Blå förstås .. … puss!

  2. dr. no

    bônta ihopp dômm hå slå ijäel dômm! De’ s’ulle S’ara-Bätt jott!

  3. If you can’t beat them, join them…

  4. Har läst härinne då och då, men tror aldrig jag har kommenterat förr. Men du skriver så poetiskt om det ställe dit du flyttat att det för mig manar fram högst levande minnesbilder från min uppväxt på Söderslätt. Jag har flyttat därifrån nu, men när en intensiv hatkärlek för landskapet och dess invånare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s