Dessutom har jag tappat bort Bofinken från Veberöd.
Min uppstoppade fågel försvann i flytten. Tillsammans med mina glasögon och lite annat livsviktigt.
Bofinken från Veberöd.
I miss you, darling.
Vem sa nåt?
Lilla Blå om Som en svettig osthinna Anita Brehlin om Som en svettig osthinna Lilla Blå om Orden är inte så noga Lilla Blå om Orden är inte så noga Soldansare om Orden är inte så noga
LILLA BLÅ BLOGGEN 
Inget är som finska.
Långa Barnet fick en uppstoppad iller i julklapp när han var tio. En maläten, dammig sak. Han ställde den på sängbordet på kvällen och sa på fullt allvar att det var den finaste julklapp han någonsin fått.
Kanske jag borde försöka hitta en ny till honom när han fyller trettio?
Men, vad jag ville ha sagt; jag förstår att du saknar The Bofink. Snavar jag över den lovar jag att skicka den pronto!
Puss!
… och jag fick en uppstoppad skata i somras … och om hon skulle flyga sin väg … jag känner med dig …
Kram!
Veberöd är ett jevvra ställe,
var där en gång men fick åka ambulans till Lund efter bara fyra minuter! En malmöpåg bröt av armen på sonen i ett derby varpå en svartklädd madame svimmade på läktaren. Hon landade på min gamla morsas kaffekopp och kanelbulle alltmedan regn, hagel och snö stormade runt utanför arenan. Morsan tyckte att det var synd med kaffet och bullen. Tror helt klart att den avsvimmade har något med bofinken att göra… eller malmöpågen… eller… eh.. morsan? va!? kan det va så? ska kolla översta bokhylleplanet där min morfars uppstoppade alligator blänger ner över kanten med glasartad blick.
Tänk, om min mor har din bofink?
Om din mor har min bofink… då vet jag inte vad jag gör! 😉
Inte den blekaste… men, själv misstänks det att det sannolikt blir ett gediget stopp på flaxandet om den prefixala prepositionen växlas från ”upp” till ”för”… 😉
Haha! Dagens!
Allt kan hända om man är från Veberöd…