Toby or not Toby

– Visste du att jag ätit människokött? frågar den gamle mannen mig där vi slår följe under strandpromenaden. Jag kikar lite under lugg på honom. Nu skarvar han väl?

– Hur smakade det då? säger jag lugnt. Tänker att gubbfan inte ska tro att jag är ett mesigt fruntimmer som ger förskräckta pip till svar på slikt påstående.

– Som skinka. Ja, det var Tobys skinka jag åt. Toby och jag gick på sjön tillsammans, vi var kamrater i många år. Men 1967… i augusti…. nere i sydkinesiska havet…

– Tog du ett bett i hans skinka? avbryter jag och tillägger lite beskt…. – Låter lite homoerotiskt?

Samtalet dör ut ett slag. Vi går längs havet tillsammans i blåsten, gubbens lilla jycke skäller lite halventusiastiskt efter måsarna. Men så samlar han sig efter min replik och klämmer i med:

– Jag har ätit katt också. Det smakade fränt. Inget jag rekommenderar lilla damen.

– Nej, men en jamare kan man ju alltid ta sig, tycker jag.

Gubben börjar se lite irriterad ut och tar ny sats:

– Jag åt upp Holgers katt för jag blev så jävla förbannad på honom när han snodde gräsklipparen.

– Katten?

– Nej, bror min. Holger. Jag slog ihjäl kattrackarn och så stekte jag den nere vid sjön. Ja, vi hade kåk uppe i Göinge på den tiden. Men fan vad det smakade illa. Jag mådde tjyvens i säkert en vecka efteråt.

– Och Holger? Vad sa han?

– Han visste inte om’et. Nu är han död. Han dog för sex år sen… Jag sa aldrig nåt om katten. Men det där med Toby kände han till.

– Och Tobys röv, fyller jag i.

– Jamen, Toby dog ju. Vi hade inte haft mat på nära två veckor. Så vi dela på’n, jag och besättningen. Man kan hamna i lägen, förstår hon, då man är tvungen att göra sånt man kanske inte annars skulle göra. Men det där förstår inte hon, hon har aldrig gått på sjön.

– Nej, det var det väl bara Jesus som gjorde. Ja, och så du då, förstås. Vem åt Tobys pitt? Minns du det?

Gubben mumlar nåt vresigt och rycker i hundkopplet. Han vill gå ifrån mig nu men så lätt ska han inte slippa undan. Jag berättar om boken jag läst, en bok av en annan stolle som varit sjökapten nån gång för hundra år sedan eller så. Denne sjökapten påstod bestämt att människokött smakade lite som – hör och häpna – banan! Så hur var det nu med Toby och hans banana split?

Gubben drar iväg så fort han orkar över sanddynerna med hunden efter sig i kopplet. Den gnyr, gillar inte tempot.

– Du, skriker jag efter honom i blåsten.Ska vi inte ta och käka upp din hund? Jag har inte fått nåt i mig sedan jag åt upp taxichaffisen i tisdags. Jag är hungrig! Öhj, du!?

                                                                                                                                                                                                                                                       Efterrätten?

Annonser

22 kommentarer

Filed under Uncategorized

22 responses to “Toby or not Toby

  1. vildhunden

    😀
    En smula ”groteskt” innehåll men mycket underhållande. 😀
    (Nu kommer jag säkert att le ända till affären.)
    🙂

  2. Ett leende skadar aldrig. Ej heller två eller fler ändå. 😉

  3. Så jäkla bra skrivet! Det är ju såna här texter man vill läsa i Allers och inte deras vanliga ”dags att plocka in utemöblerna”-dravel…

  4. Nu kommer jag att fundera över Tobys pitt hela kvällen. Mättade den många eller var den mer som en aptitretare?

  5. Det är inte korven man blir tjock av. Det är såsen.

  6. Ahhhh, shit!!!

    Amen fy fan, hahaha – Blå, din sköna ”galenpanna” – love you!
    Jag är ju en ”ordentlig” kicka… jag fick ju hicka…

    Härinne är det hett! Jag rodnar… vilka kommentarer!
    Livet och Mrs Li – kvinnor som ni – puss på er!

    /Marie

  7. dr. no

    ”Denn du bist was du isst – und ihr wisst was es ist”

  8. I feckin love you! 😀

  9. bricktrick@hotmail.com

    Ha ha ha!!!!

  10. …det stramar i nyllets nedre halva…

  11. Hahaha, du var verkligen i ditt esse! Sådant läder ska sådan smörja ha.
    Själv har jag idag bara träffat en dum människa och det var per telefon. Såhär spännande var det: Jag ringde ett kommunnummer för att felanmäla en p-apparat. Först hävdade bara människan fräckt rakt ut att jag gjort fel när jag (tre gånger exakt till punkt och pricka) följt instruktionerna på parkeringsapparaten för att köpa ett månadslångt p-tillstånd. Hur kunde han veta det? Instruktionerna var dessutom mycket enkla. ”Nej det har jag inte,” sa jag. Han svarade på det att det ”inte var hans problem” (att jag inte hade gjort fel, typ? jag fattade inte vad han menade). ”Det är det visst” sa jag. ”Du svarar på numret som står på apparaten, då är det ditt jobb att åtgärda detta alltså per definition ditt problem. Apparaten fungerar inte som den ska. Nu måste jag gå och jobba. Ha en trevlig dag.”
    Tänk vad man kan bli arg i Sverige.

    • Man kan bli otroligt arg i Sverige. När jag tänker efter är jag aldrig så arg i något annat land som jag blir i gamla Svedala. Och det där sista kan säkert någon tillsätta en utredning om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s