Bara frågor, frågor, frågor

Det tumlar om i huvudet när de första nyheterna når en. Bilderna från staden där man gått ett flertal gånger. Men varför just där? Fredliga, tama Oslo. Herregud, Norge? Varför ska de bombas? Jag hade inte blivit förvånad om det exploderat i Köpenhamn… Danmarks inblandning på diverse platser i världen, politiska klavertramp, jag själv som jobbar för en amerikansk koncern… Jag har varit med om misstänkta bomber, polisavspärrningar, misstankar om mjältbrandspulver i posten… Åren går och man vänjer sig inte, men man stänger av. De första vågorna av rädsla, oro och ilska går över och man glömmer, stänger av… tills nästa gång. Men Oslo? Jag förstår inte.

Så svepter oron in och man greppar telefonen. Är vännerna okay? Är vännernas familjer okay? Var är de just nu? En efter en betas listan av, axlarna sjunker ned lite, man börjar andas från magen igen… Meddelanden som trillar in ett efter ett. En kollega som varit på kontoret i Oslo när det skedde och trott det varit jordbävning. En kamrat som varit hemma med sitt lilla barn flera kilometer därifrån men som både hört och känt smällen. En annan kollega som inte svarar på hela natten. Oron kommer tillbaka. Varför ringer hon inte? Var är hon? Snälla, svara! Svara och säg att allt är okay.

Och så det där maniska behovet av att oavbrutet hoppa mellan nyhetssajterna. Vad skriver norsk media, vad rapporterar BBC och CNN? Jag försöker sluta men timmarna går och jag läser och läser och streamar ned nyheter på nätet som till slut bara är upprepningar. För ingen förstår. Alla ställer bara frågor.

Varje gång något omvälvande sker – alltid samma sak. Törsten efter information. Vad säger man i världen? Vem har svaret? Vem kan förklara det som sker? För man försöker ju så förtvivlat att greppa det ofattbara. Som om man gång på gång nöter in rubrikerna i hopp om att det ska bli mer lättbegripligt. Men det blir det ju inte. Inte egentligen.

Och så spekulationerna… Politik. Religion. Terror terror terror. Vilka är ansvariga? Vem gjorde det? Varför?

Orden, uttalanden som ställer människor mot varandra varvas med bilder på männsikor som hjälper varandra. Det onda sida vid sida med det vackra hos människan. Vår instinktiva känsla för att sträcka ut en hand, visa medkänsla, stödja och hjälpa. Och så snubblande nära intill: vedergällning, syndabockar, misstänkliggörandet av hela folkgrupper. Vi. Dem. Vän. Fiende.

Fienden visar sig nu troligtvis vara norsk. Han beskriver sig som kristen. Vad tänker den terrorgrupp som först tog på sig skulden nu? Vad tänker en mor när hennes son kanske visar sig vara den som orsakat fler än 90 människors död? Vem tar emot hennes gråt? Hur tacklar man att vara förälder till någon som redan är så hatad och avskydd? Vad tänker föräldrarna till de barn som skjutits ihjäl? De anhöriga till dem som bombats ihjäl? Vad tänker de som fortfarande inte fått fatt i sina anhöriga? Vad sker hos dem som trots allt klarat sig? Känner de skuld över att ha överlevt när deras kamrater inte gjorde det? Skäms de över att känna lättnad? Får man vara glad över att leva när allt är så fruktansvärt tragiskt? Vad händer med all rädsla, den skräck som sitter kvar i alla dessa kroppar lång tid efteråt? Hur kommer den att ta sig uttryck? Hur mår de kvinnor och män som gått hela natten och samlat in döda? Vad far genom deras huvuden?

Och vad sker om några dagar eller veckor när vi matats med detta tills vi inte längre vill eller orkar mer? Sådär som alltid sker när de första vågorna av chock och förfäran svept förbi… Glömmer vi då, stänger vi av… tills nästa gång det sker något?

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Bara frågor, frågor, frågor

  1. Fint skrivet. Själv orkar jag inte läsa mer än sporadiskt. För nära. Kunde varit mina tonåringar som varit där. Kompisars barn.

  2. Ja, vad tänker man? Hur klarar man av att gå vidare? Gör alla det? I denna fruktansvärda situation finns bara förlorare.

  3. Ja … ofattbart och så oerhört tragiskt … för alla … och så nära. I Oslo. Närheten gör det inte mindre fattbart men ännu mer skrämmande Men om några veckor har allt lagt sig … det kommer nya katastrofrapporter från världens alla hörn och våra tankar snurrar inte längre om detta hemska lika intensivt (utom hos de drabbade … offrens anhöriga och vänner … mamman … ) … Vi glömmer inte … men det bleknar bort … och vi fortsätter leva som vi måste fortsätta leva … tills nästa gång …

    Kram!

  4. Vi ska inte glömma. Jag hoppas inte det. Jag tror inte det.
    Vi ska istället envist stärkas i vår tro på demokratin.
    Vi ska våga ta upp en diskussion efter en främlingsfientlig kommentar på fikarasten/släktmiddagen/festen.
    Vi ska locka nationalisterna att återupptäcka sitt samvete och sin empatiska förmåga.
    Vi ska behålla vår tankes klarhet, vår humanism och vår kärlek till och beundran för människan som art.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s