När färgerna hörs

Om den här tavlan var en musikstil, vilken genre skulle den då vara? frågar jag mig själv och fyller genast i svaret: funk!

För det är något med linjerna, en slags stadig stötig rytm som får mig att tänka på just funkmusik. Bara i den här målningen, inte i de andra.

Sen funderar jag över om jag är den enda som ställer såna där frågor till mig själv när jag går och glor därinne på konstmuséet. Jag har hört att det finns människor som ”ser” färger i musik. Det vete fan om jag gör det. Men det funkar åt andra hållet; det är inte alls ovanligt att jag hör musik när jag ser konst. Det hänger liksom ihop. Ibland hör jag röster, ljud av olika slag… och en rytm. Inne i hjärtat, i magen, i underlivet. När det aldrig händer något därinne i kroppen, när jag aldrig hör musiken… då är det kasst, det jag tittar på. Det är så jag avgör vad som är bra eller dålig konst – för mig personligen.

När jag ser den här utställningen är jag belåten. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag är belåten. Jag lyssnar aldrig på funk numera men jag ser klart och tydligt att det är en funktavla han har målat, flera årtionden innan funken ”uppfanns”.

Inför tavlan ”Tvärgata” får jag prova flera lägen innan jag hamnar rätt. Den hänger så fel, ljuset ovanför gör att det blänker och döljer detaljerna. Snett från vänster blir det bra. Jag står och tittar. Hör slamret från mannen med kärran mellan de mörka husväggarna. Hör hur det fräser från gaslyktorna. Bilen i förgrunden har ett slags slamrande istadigt läte. Hela staden ligger i mörker, det blänker i kattens öga däruppe i fönstret. Jag kommer att tänka på något av Edgar Allen Poe. ”Tvärgata” målades 1929, samma år som ”Skuggspel II”, den mindre tavlan som hänger strax intill och också andas samma stämning.

Jag är belåten för jag finner nya ting i många målningar som jag stannar inför. Först ser man och så ser man lite till och när man stillar sig och andas från magen och kopplar bort omgivningen ser man ytterligare ting. Det är som ryska gummor när man var barn. Man vill in till kärnan men hoppas ändå på ytterligare lager därinne. Bara för att processen är så skön. Avskalningen. Uppdagandet.

Jag är belåten. Belåten för att utställningen rymmer för mig nya verk, belåten för att många av målningarna är från en tid jag älskar, belåten för att Jenny Maria skrev om den och därmed gav mig tips om att leta mig hit. Det borde fler göra.

Han känns som en vän. Den lugne, lite stele mannen med vulkanen på insidan. Gösta Adrian Nilsson. GAN.

Honom kan man skriva mycket om. Men läs Jenny Marias recension till att börja med. Sedan kan ni ju leta er vidare om ni vill. Förbi funky matroser och in i det bultande färgstarka hjärtat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till dig, Gösta-lill.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Konst

4 responses to “När färgerna hörs

  1. Se där ja! Nu är du igång! Dessutom sprider du bra tips. Tack!

  2. O, det där är SÅ intressant! Min vän Filuren har det och hävdar t.ex. bestämt att fredag är en räka, något hans fyraåriga dotter reagerade mycket starkt på: ”Fredag är en fiskpinne!!!” och så har hon sagt att en låt var ”brun”(grämer ihjäl mig att jag inte minns vilken, bara att jag var böjd att hålla med ;-)…). Synestesi heter det och är inte alldeles ovanligt och vådligt fascinerande.
    http://synestesi.se/
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Synestesi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s