Bulldeg

Efter en dag i helsickeshålet med avtalstexter av modell tyngre är hjärnan som en utspilld grogg; ledsen, förkastlig och värdelös. Efter dagens skyfall och starka blåst ligger bruna och gula löv utsmetade i asfalten. Men vänta nu, det är ju bara juli? 

Men jag kommer hem, käkar lite paj och tänker: nåja, det är nästan semester (en arbetsdag kvar) så jag kan lika gärna ta fredagsvirren med en gång. Så jag smuttar på en liten Balvenie i lilla finglaset; efter Skatans tips om Tom Waits lyssnar jag lite på hans skorriga, trygga murr-murr-stämma, axlarna sjunker ned och tillvaron börjar arta sig igen.

Är det maten? Är det alkoholen? Är det musiken? Eller kort sagt förmågan att finna det lilla guldkornet i vardagen?

Idag har jag verkligen förtjänat min lön, om man säger så.Kroppen värker. Men jag är stolt också. Jag är bra på det jag gör!

Så funderar jag lite över det här med religion och vetenskap. Sådär som man ibland gör när tystnaden lindar in en som i en filt och maskineriet snurrar igång igen. Religion och vetenskap. Tunga ämnen. Tunga favoriter. Sånt som knådar hjärnan likt en jäkla bulldeg. Så som det ska vara.

Det enda som saknas är en god cigarr.

Go’afton.

Annonser

13 kommentarer

Filed under Tom Waits, Whisky, cigarrer

13 responses to “Bulldeg

  1. Han är en särskilt sort han, Tom. Jag börjar gilla honom mer och mer.

  2. Låter som en perfekt tjuvstart på semestern! 🙂

  3. dr. no

    Du har kanske förekommit mig här, men får man kasta in en rekommendation: ”Bunny Munros död”. Läste precis den svenska översättningen, och den var fin. Ungefär lika upplyftande som att stirra timtal i sträck ner i ett svart hål med ”Red Right Hand” på repeat i lurarna; alltså en avsevärd förbättring från ursprungsläget för en sådan som mig, men kanske inte för en glassjäl som ni, fröken.

    • Ja, denna glassjäl tyckte inte att boken helt höll måttet. Det hade blivit en rasande bra novell. Men som roman höll inte storyn hela vägen. Blev lite förvånad över den gode Niklas Grotta som inte stramat upp historien ännu mer… han börjar bli slapp, den gamle. Dock tyckte jag det var intressant att se hur han lämnat de Faulknerska tongångarna från When the Ass saw the Angel och lagt om stil. Red Right Hand å andra sidan är ett mästerverk. Oantastlig!

      • dr. no

        Slapp?! Det är ju gött, fan! Nog håller jag med dig om att det är trevligt rent allmänt med folk som undviker att upprepa sig själva (hej ulf och jan), speciellt om det nu är en 8 år mellan utgivningarna (eller hur länge det nu är), men i övrigt tycker jag du är orättvis mot den nya. Den där garagekänslan, den där white-trash-dekadenta bakåtlutade handen-djupt-nedgrävd-i-de-en-gång-vita-y-front-kallingarna lättsinnigt men illvilligt grinande grindermansmutsen, den tycker jag att han fångat grymt bra. Och jag gillar det skarpt. Också.

        Vad är du för smak, förresten?

      • Vad är jag för smak? Well it’s for me to know and for you to find out, little boy.

      • dr. no

        mmm. päronsorbet. säkert som ett aurafotografi.

  4. Hmmm. Jag mailar dig.

    Puss!

  5. Att finna guldkornet är väl bäst men även alkohol kan göra underverk ibland 😉 Hoppas semestern bli fin.

  6. Tom Waits har aldrig varit fel för mig i något som helst sammanhang … och speciellt inte när man har så här ”tunga” ämnen på jäsning … religion och vetenskap … religion visavi vetenskap. Vilket bak …

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s