Bulornas herre

När han talade gled han liksom på rösten. Den lät lite tuggummi-artad, lite len och gnällig. Han var snäll. Brorsan kallade honom smått föraktfullt för ”en riktig tomte”. Ständigt dessa träskor, pinsamt tajta jeans och kort midjejacka av skinn, uppknäppt oavsett väderlek. Hockeyfrilla. Mustasch som en tysk porrskådis från 70-talet. Tunn, tomtig och glidande. Men snäll. Jodå. Glad i flickor. Jodå. Glad i tajta brallor. Jodå. Vi kallar honom Dieter efter mustaschen. Det hette han alltså inte men nu kallar vi honom det. Okay?

Det var min andra tidningsredaktion men den första där jag egentligen fick skriva något som publicerades. Jag var inte torr bakom öronen. Men den här grabben var snäll och ville mig väl. På ett litet nonchalant, glidande sätt. (De andra äldre herrarna på redaktionen ville mig också väl, jösses alltså… Jag var allas lilla kelgris). En dag kom Dieter glidande in i fikarummet och slog sig ned bredvid mig. Han såg mycket bekymrad ut och berättade att han just fått reda på att han skulle bli far. Så nämnde han namnet på den blivande modern ifråga och jag tänkte bara: ”näää, stans eviga vandringspokal” men sa naturligtvis inget högt.

Dieter, som jag trodde var någorlunda utbildad, sa på fullaste allvar med sin lite gnällmjuka röst:

– Men tänk om det blir ett negerbarn?

Jag tvärstannade med kaffekoppen till munnen. Va?

Nu berättade Dieter att han minsann visste att det hade hänt förr att två vita människor fått negerbarn ihop. Visserligen var chanserna små men det kunde hända!!! Jag antar att även Dieter hört historierna om ”vandringspokalen” och hade sina dubier och att detta var hans sätt att tackla chocken. Jo, han skulle bli far. Det ingick liksom inte i planerna men nu hade han ställts inför faktum

– Jag antar att vi måste gifta oss nu. Det kommer morsan att kräva.

Jag svarade inte. Jag var fullt upptagen med att fundera över hur fan Dieter hade kunnat få jobb på tidningen.

Så gick åren. Många, många år. Jag flyttade ut i världen och såg aldrig Dieter mer. Förrän igår kväll. På fejsbuck, denna vansinniga cirkusmanege. Jag tog en timslång promenad ned i barn- och ungdomsåren och fann den ena efter den andra av förträngda personer. Jösses!

Dieter!!! Där dök han upp på skärmen och glodde med milda ögon på mig. Han var inte längre tunn, mustaschen var borta och håret hade glesnat… men visst var det Dieter. Sidan uppgav att han blivit far till många barn, alla vita… ett faktum som han nog var lättad över får vi förmoda. Dieter hade också lagt ut flera bilder som han tydligen var stolt över. Bilder på sin vita pudel. Bilder där han sittandes (med sin porraktörs-mustasch) i skogen snackar med en småleende kung Carl XVI Gustaf… Var det ditt drömknäck, Dieter? Kanske. Jag lär aldrig få veta.

Jag konstaterade också att vissa saker aldrig förändras. Dieter är fortfarande mycket glad i tajta jeans.

Annonser

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

10 responses to “Bulornas herre

  1. Ja han ser glad ut i sina byxor. Dieter låter som ett passande namn.

  2. godiva

    Ha haa! Ha haa! Dubbelskratt.

    FB kan verkligen vara ett ounder av pinsamhet.

  3. Manolito

    HA HA HA HA!!!!!

  4. Glad i så tajta jeans och ändå far till så många barn … hmm … och inte ett enda negerbarn …

    ”Ett bastubad sätter ner spermiernas livskraft.
    Att påsen hänger på utsidan är just för att de ska kylas bättre, så tajta jeans är inte heller så bra för de små…män borde bära kjol och inte ha kalsingar ” … hittade jag när jag googlade …

  5. storabh

    Varför ska man ha byxor på sig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s