Hur tungt slår en örns hjärta?

Örnens hjärta bankar också. Visst?

Hur tungt slår en örns hjärta? Slår det hårdare än mitt? Drabbas en vild rovfågel också av sorg? Känner den någonsin sorg? Vad gör den då?

Min syrra hade förresten en konfirmationspräst som hette Örn. Varför kommer jag att tänka på det nu? Och den där femtonåringen på konfirmationslägret som klagade över huvudvärk en dag, gick hem och dog av en tumör två veckor senare… Björn Örn hette prästen. Jag minns att vi skrattade åt det. Mamma köpte baccarat-rosor till honom. Solen sken. Syrrans klänning var kort och hon bar mammas skor.

Själv konfirmerade jag mig aldrig.

Det är länge sedan nu.

Vad fan gör en örn när och om den känner sorg?

Annonser

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

13 responses to “Hur tungt slår en örns hjärta?

  1. Jag har en tatuerad pilgrimsfalk på ryggen. Det är en överlevare. Hjärtat pickar trots sorg, PCB, blyförgiftning och giriga tyska rovdjursäggssamlare.

    (Ja jag vet, det är nästan en förklaring som skulle kunna hålla för Miami Ink)

  2. Manolito

    ”Fåglar som är sorgsna odlar skägg.”
    -Cornelis Vreeswijk-
    Stor puss till dig, finaste.

  3. Björn Örn hette prästen i Gustafs i Dalarna … en präst i Gustafs får jag tillägga. Han döpte ett av Margiths barnbarn. Hur många Björn Örn kan det finnas … kan det ha funnits ? 🙂

    Även en rovfågel har ett hjärta. Något annat kan jag aldrig tänka mig … Fast det kanske sitter illa till … långt inne. När Örnen känner sorg … då gör den nog som Skatan … flaxar, flaxar, flyger, dyker, störtdyker och så upp igen … ända till utmattningens gräns … sätter sig högt upp … långt bort och stoppar huvudet under vingen. Och gråter.

    • Du, det finns flera Björn Örn. Jag var tvungen att kolla. Om ”min” Örn lever lär han vara rejält pensionerad vid det här laget… Men vad vet jag? I Dalarna var vi i alla fall inte. Men vilket sammanträffande! Kanske en ambulerande prälle?

  4. Kanske gör den som de örnar jag ser ibland utanför mitt fönster. Svävar högt där uppe. Spanar på oss små människor som springer runt, runt. Jag tror det är tyst däruppe. Tyst och vilsamt. Jag har aldrig hört en örn gråta men det är kanske för att den är så högt upp att det inte hörs ner till mig.
    Tänker att det måste kännas fint att segla över himlen sådär och vara ifred från all mänsklig dumhet.
    Jag hade också kort klänning när jag konfimerade mig. Min far sa att jag skulle vara stolt över mig själv för jag hade snygga ben liksom mor. Det är det jag minns starkast från den dagen.
    Nu ska jag gå ut i skogen och kanske ser jag en örn på vägen. Då ska jag vinka och tänka på dig.
    Puss.

  5. Dyker djupt i havet och fiskar upp nåt gott att äta. Som vi./Kram

  6. …kan det inte tänkas att en pippifågels blodpump slår ”lätt som en fjäder”..?

    Knastertorrt åsido…

    …om örnar sörjer har jag känslan av att det beror på ”individen” hur denna handskas med ”sin” sorg. Men, jag kan inte komma ifrån tanken om att den kan tänkas bli mer mottaglig för krämpor av diverse slag.

    Hos de kråk- och papegojfåglarna (som räknas till de mest intelligenta) har det tydligen konstaterats att de utvecklar vad som närmast kan beskrivas som sinnesjukdommar, om de exempelvis förlorat en partner…

    Ärrh… blir deppig av detta… fåglar tillhör undertecknads absoluta favoriter. Drar ut i solskenet ett tag…

  7. Björn Örn låter som nåt ur Bamse och hans vänner.
    ”Björn Örn har ont i halsen. Bamse går förbi och ser hur han lider. -Aj, aj, aj, säger Örnen. -Bara lugn, jag kan hjälpa dig, säger Bamse.”

    • Du Mattias, det här var huvudet på spiken. På sätt och vis. Samma dag syrran konfirmerades fick jag mitt allra första nummer av Bamse. Ja, av tidningen alltså. Jag var alltså en liten plutt då. För hundra år sedan. Min moster köpte den för att få tyst på mig. Heja moster. Heja Bamse. Heja Björn Örn.

  8. Vår dotter passerade en död andhona på väg till sitt jobb. Bredvid satt hanen och tittade. När hon var på väg hem flera timmar senare så satt hanen fortfarade kvar. Alldeles stilla…

  9. Cornelis låten kom för mig också.

  10. godiva

    De hjärtskärande skriken från kattuggleparet när deras ungar ramlar ur boet varje år, i hästhagen bakom huset här låter i alla fall överjordiskt tunga.

    Ett år hade en unge knallat hela vägen in i stallet, och vi försökte rädda den. När den efter några veckor hade kunnat börja flygträna morgon och kväll så låg den plötsligt död i buren (en in-nätad veranda). Då hade föräldrarna redan för länge sedan slutat ropa efter den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s