Skrevandes vid lägereld

Det är med bävan jag närmar mig dagens lucka i Mumindalens julkalender. Hittills har det varit en uppsjö av allehanda otrevligheter och konstigheter. Så vad slags osedliga upplevelser ska jag bjudas på idag? En patologisk sjöjungfru med sticksår? En talande groda på kryckor? En virknål i anus? Ja, vad vet jag? Men jag djärves öppna lucka 15 och då, då åser jag ju idolen, den gamle lodaren själv… äntligen… för första gången i dalen… SNUSMUMRIKEN!

För er obildade som inte har kläm på de udda figurerna ur Tove Janssons finska hjärnvindlingar, kan jag berätta att Snusmumriken är den filosofiskt lagde vagabonden som en gång om året dyker upp i Mumindalen och sprider lite visdomsord och ett rejält haschmoln omkring sig, innan han drar vidare ut i världen, utan sorger, bekymmer eller ägodelar. Jag erkänner med en gång, Snusmumriken är lite av en favorit. Inte så snygg, nej, men jag gillar hans sätt att liksom glida förbi, så några frön i folks medvetande och sedan dra vidare, lätt som en oblat utan tyngden av prästost. (Ja, jag vet. Jag är en djävul på att formulera mig. Jag blir själv helt svedd ibland av geniets låga. Men jag plåstrar om mig själv och fortsätter).

Så här larvar alltså Snusis in i bild och enligt Toivo Pawlo har han en melodi under hatten. En melodi som tränger sig på och fordrar uppmärksamhet sedan flera dagar. Snusis fixar därför en lägereld ute i skogen och tänder sin gamla pipa. Han känner ett drag av olust när han tänker på Mumin-Börje, får vi veta, och det kan vi ju alla förstå.

Han är ju så känslosam! uttrycker Snusis det. Själv har han inte mycket till övers för allt känslopjoller när han känner musiken trycka och spänna i lederna. Så ikväll ska han inte tänka mer på Mumin-Börje, ikväll är det bara Snusmumriken och hans melodi.

Musiker och vagabonder, ja. Ett släkte för sig. Där kommer alltid tonerna och skokvaliteten före allt annat, inklusive nära och kära. Men det får man ta. De svinen behövs ju trots allt för att sätta gullkant på lilla tillvaron.

Men inte fasen får Snusmumriken vara ensam vid sin lägereld. Helt plötsligt dyker ett namnlöst Kryp upp, vi kallar det för Krypet. En fjollig tingest med tjejröst som fjäskar oerhört för Snusis och hans haschpipa. Krypet brer på fett om hur underbar och sägenomspunnen Snusis är och skrevar så brett med benen som bara ett kryp kan.

Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket! mumlar Snusmumriken genom haschröken och det har han förbaskat rätt i. Krypet får sålunda lomma iväg utan att ha fått ligga.

I Blå Bloggen ville vår egen kalendergosse, kåtkotletten Mads, överhuvudtaget inte ta fram skådespelartalangerna och föreställa ett skrevande kryp, trots flera timmars övertalning. Skrev jag igår att han var tjänstvillig? Det tar jag tillbaka. Men eftersom han envisas så får han väl bjuda på sin bästa vagabondlook. Hatten är trivsam, det måste jag erkänna. Och värsta blottar-rocken har han fått på sig. Frågan är vad han har gjort av pipan?

Annonser

22 kommentarer

Filed under Film och TV, Muminjul med kåtkotletten

22 responses to “Skrevandes vid lägereld

  1. Manolito

    Snusis. Som jag har längtat! Han är och förblir en liten fin en.

  2. Yes! Det fina gamla uttrycket ”lodare” kommer till heders igen! Tack Lilla Blå! Och är du game i februari?

  3. Jag minns inte den här julkalendern. Jag var förmodligen upptagen med att göra revolution när den sändes på TV. Jag måste nog skaffa den på DVD efter att ha läst dina spännande skildringar.

    Bilden måste vara från Flamman och Citronen.

  4. dr. no

    Kryp ska ha kuk.

  5. Förmodligen har den gått upp i rök…

  6. Den är under hatten! jovisst, Kåtkotletten har lagt sig till med Snusmumrikmanér.

  7. Hurra för Snusmumriken!
    Vilken tur att han kom på besök till Lilla Blå. Vad jag kommer ihåg var han inte speciellt förtjust i vintern. Detta är speciellt!

    Ja, ack ja, den där Mads till krut, han ser lite tagen ut.
    Vad har han i brallan, tro?

    /Marie

  8. Och så kom jag till sista kommentaren före min … Maries … och hon tog orden ifrån mig. Preciiis det hade ju jag tänkt säga ju … det hon sa … om Mads.
    Så blir det när man är sent ute.
    Så då säger jag istället att jag är … inte fri som en fågel utan ofri och fången … av … Lilla Blås Persona och språk-virtuositet … och håller med Snusmumriken i hans mummel:
    – Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket!
    Så är det.

    Kram!

  9. Själv känner jag mig som ett Kryp eftersom jag egentligen ville uttala min beundran för din virtuosa prosa, men Snusmumriken har talat: man blir aldrig fri om man beundrar någon för mycket – så då beundrar jag dig lagom mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s