Så tog de av sig sina huvuden…

Det var tyst och varmt i salongen där hela familjen låg och sov från november till april med magarna fulla av granbarr, precis som deras förfäder hade gjort i alla tider.

Toivo Pawlo berättar att familjen håller stenhårt på traditionerna för det gör nämligen mumintroll. Därför sover man flera månader i sträck. Men mumintrollet vaknar av att en vinterblek sol skiner in på honom och när han sedan inte kan få liv i varken sin mor eller resten av familjen börjar han gny oavbrutet. Eller rättare sagt, Börje Ahlstedt gnyr oavbrutet. Efter några minuter börjar det bli ofrivilligt komiskt. Jag tänker att Börje Ahlstedt låter som en kåt liten hamster. En flickhamster. Det är nog inte meningen, men nu har jag blivit vuxen och associerar i andra banor än jag gjorde 1973. (Jättekonstiga banor, jag vet, men man blev som man blev…)

Julkalendern från en avlägsen barndom har åter letat sig hem till mitt vardagsrum, min alldeles egna muminsalong. Jag har egentligen väldigt svaga minnen av den men jag minns själva kalendern där man skulle slicka på och sedan fästa de där märkena i form av muminfigurer i ett vinterlandskap. Jag minns den lilla bron på bilden och hur piffigt det blev när jag klistrade fast en figur mitt på bron, jag vill minnas att det var nån kärring. Men vem?

Som barn gillade jag inte mumintrollen. Som vuxen blev jag förälskad i dem. Mumintrollen är inte för barn, sen får Tove Jansson och resten av världen säga vad fan de vill. Mumintrollen är för vuxna, underfundigheten och humorn och filosofin är nog bortkastad på ungarna. Barn kan möjligtvis känna lust att klämma på de stora vita mularna men för övrigt beter sig de där figurerna inte normalt för fem öre – och sånt brukar kännas olustigt för barn.

Så jag kände olust men glodde ändå, det var ju ändå julkalendern.

Nu har jag precis återsett första avsnittet av 24. Varje avsnitt är ca tio minuter långt och tempot är långsamt, tonen mörk och poetisk. Mumin vaknar ensam i ett tyst, dammigt hus och sedan gnyr han kåtängsligt i fyra fem minuter. Sen vandrar han ensam i en död värld (ja, så säger man) och i de sista sekvenserna ”darrar han av skräck” i den mörka natten. Så, hipp hipp, rullar eftertexterna. Det här var alltså vad vi barn fick oss till livs den 1 december 1973. En klämkäck, hurtfrisk och färgglad inledning på julen… NOT!

Är det konstigt att man blev som man blev? Eller som Mads Mikkelsen lite lakoniskt konstaterar – om exakt samma julkalender som han tydligen fascinerades av som barn – ”det var ju 70-tal och det var väl meningen att vi skulle lära oss något”… Här nedan berättar han om hur knäckt han blev på julafton när figurerna tog av sig sina huvuden. Ja, inte ens på självaste julafton fick vi vara riktigt glada. Verkligheten skulle in i barnakropparna medelst chockterapi från den svenska statliga televisionen. Ho-ho-ho, som tomtefar sa med Explorer i andedräkten.

För övrigt har Mads, tillsammans med bl.a Peter Stormare och far och son Skarsgård lagt rösterna på en nygammal rulle om mumin och kometen. Alla sockergrisarna här säger så kloka och fina ting om mumin och Tove, men jag tror jag skippar just den filmen. En jappefilm i amerikansk produktion på finskt manus med danska och svenska skådespelare som snackar engelska? Nä, jag håller mig till Börjes kåta hamstergnölanden. Jag håller mig till 70-talets dystra anslag för oss som växte upp i kalla krigets skugga. Snart är det jul. Då tar vi av oss våra huvuden, folks.

Äventyret fortsätter.

PS. Förresten lär Tove Jansson ha retat sig på sitt syskons filosofistudier i unga år och därför ritat en fet suspekt figur på sovrumstapeten där hon sedan noggrant textat ”Immanuel Kant”. Den figuren blev senare omdöpt till mumin.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Muminjul med kåtkotletten

12 responses to “Så tog de av sig sina huvuden…

  1. Själv kommer jag inte ihåg just den här julkalendern. Vår förstfödda är född den 12 december 1973 så några julkalendrar var det liksom inte tid till att glo på. Däremot kallades jag Lilla My som liten … för jag var väldigt argsint och skrämde sedermera en väns unge med Lilla My … något som hon … nu över de fyrtio … fortfarande inte kommit över …

    Kram från ett dystert vinterland lite längre norrut med 20 minusgrader !!! …

  2. Men åh! jag minns och jag minns bron. För min tvillingsyster blev så arg på mig för att jag inte satte vad-det-nu-var-för-figur rätt på bron. Den kom nog snett. Och jag minns och var (är) inte alls förtjust i Mumin. Jag var nog rädd för dem. Fast jag var gammal då… Men å andra sidan gillar jag inte Astrid Lindgrens figurer heller.

  3. Sally

    Fast nog är de talande på olika sätt de här ”sagofamiljerna”. Mumin, Puh & company, Simpsons, Southpark och vad heter den där…..Family guy
    http://www.google.se/url?q=http://dumpalink.com/videos/Family-Guy-Petergeist-(full-epo)-6b06.html&sa=X&ei=-tv2TIe9EontObjJ5NQI&ved=0CGAQuAIwBg&usg=AFQjCNHcGRLqGNv_MtXLBMLBKTNafo25jg

  4. Jag minns att jag inte tyckte om de där mumin…
    Satt som en räddhare sidan om pappa med uppspärrade ögon.
    De där klistermekapärerna kommer jag inte ens ihåg.
    Däremot tyckte jag om Lilla My. Jag tyckte hon var både modig och obstinat och busig, om jag inte minns fel.

    Men jag har aldrig tyckt om jultomten heller. Skiträdd.
    Än idag tycker jag tomten är obehaglig.

    /Marie

  5. Jag gillar fan inte Mumin. I synnerhet när min onge ska till att titta på det. Det blir lite ”jagfostrarenseriemördare”-stämning i lägenheten.

  6. 🙂 Nu är ni taskiga mot stackars finntrollen. Ge dem en ny chans och då menar jag inte alla läbbiga, halvcrappy animerade TV- och serieversioner för ungar, utan Tove Janssons böcker. The real stuff. Där har vi pärlorna. Jag lovar. Perfekt söndagsläsning för vuxna med små oroliga insidor. Visdomens landstrykare i form av snusmumriken, paragrafryttare i form av hemuler, fnoskiga kärringar i form av filifjonkor, bimbos i form av snorkfröken, fårskocksimbecilla i form av hattifnattar och lobotomerade klippdassar… de finns alla i vår egen omgivning!

  7. Fläderblom

    Tomtefar sade aldrig ”ho ho ho” i Sverige på 70-talet. Han sade ”Finns det några snälla barn här?”. Med eller utan Explorer i andedräkten.

  8. Ja visst ja, den där otäcka tv-versionen som fladdrar förbi i mitt bakhuvud när jag läser mina älskade originalserieböcker om Mumin (hur flummiga som helst, fö).
    Lasse Pöysti var visst med..blev inte han nån sorts TV-chef sen? Och en brunaktig hårig figur som gick på alla fyra emellanåt, med en kastrull på huvet ..Honom har jag aldrig hittat i böckerna.
    Favoritmumincitatet är Pappans, när han klättrat upp i ett träd och dragit sej undan med en flaska champagne och en bok: ”pliktkänsla är bara hämningar”.

  9. Jag tyckte exakt som du. Inte när jag var barn och älsk som vux.
    Mårran är det hemskaste som finns, punkt.

  10. Pingback: Slipslös, huvudlös? Mumindalen, adjö. | Lilla Blå Bloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s