Ge mig ett uppbrott! Spräck bölden!

Stan – det fanns en tid då jag inte trodde jag skulle kunna leva nån annanstans än inne i stan. Trots att jag klev ur skötet på en norrländska, trots en barndom i de stora never ending blåbärsskogarna så var det stan som lockade, stan som andades i mig, bensinen i blodet…. Så följde diverse städer, på norra halvklotet, på södra halvklotet. År har lagts till år, städer har följt på städer. Astalt och bling-bling. Hus och folk tätpackade som skeppsråttor på en slavskuta – och så jag i mitten. Klämd och lycklig om man så säger…. Navet i hjulet, centrum i universum, mitt i smeten, på plats där saker och ting sker… väl?

Men jag har fått nog! Insikten växer till sig som en hederlig ljumskböld: det går inte längre. Jag vill int’. Det gör för ont! Trafiken gör ont. Folkskockar gör ont. Det väsnas och larmas för mycket. Otryggheten knaprar på förståndet, smaskar i sig bonnavettet och gör mig folkilsk, nojig och oförutsägbar. Eller är det åldern som får mig att vilja skaffa bössa och hagel? Bara för säkerhets skull? Bra att ha hemma under sängen, bra att vara beredd…

Jag längtar mig sjuk till skog och hav. Mest hav. (Ja, jag vet att pölen ligger där i stans utkant men jag vill ha den nära, varje dag. Den ska blöta fötterna). Vissa blir coola av skog, jag blir det av hav. Granskog är egentligen inte min business, av gran och fur blir jag tungsint och krokig, dyster som en torrlagd alkis. Bokskogarna däremot… där får själen rum i de ljusa, skimrande gröna salarna. Så okay, en bokskog? Ja tack. Ett hav, ja, ett måste!

Men stan? Nä. Krogar, affärer, neon och teatrar? Näpp!

Jag måste väck från betongen. Det känns i hela systemet. Något nytt måste in i mitt liv innan jag krackelerar. Så jag ställer mig framför spegeln och sjunger – hvad gør vi nu, lille du?

Lite Mississippi Fred McDowell på det, folks. Innan Stones snodde den rakt av till Sticky Fingers-plattan. Vräk på lite volym, ruva skogsmullen i dig… det ska bara ta ett par tre sekunder innan du sitter där och vaggar i takt. Enslingens takt. Bössan inom räckhåll.

Bra kärring reder sig själv. Go’kväll.

Annonser

20 kommentarer

Filed under Hemmet, Musik

20 responses to “Ge mig ett uppbrott! Spräck bölden!

  1. Havet, ja. Klarar mig inte utan det. Blöter fötterna så ofta jag kan, Citerar Lundell och kysser havet… Trodde en period att jag och Stockholm var ett men så var det inte.

    Hoppas du hittar din oas. Jag är hemma.

  2. Den första frågan; var vill du bo rent geografiskt?
    Den andra frågan; köpa eller hyra?

    Sedan år 1999 är jag lantbo. Bort från betong.
    Jag tror det har räddat mig många gånger.
    Visserligen älskar jag stad och puls och mycket kultur, men när jag närmar mig hemmet och kör ner till denna dalgång som jag bor i, är det himmelskt.
    Det är som att träda in i en helt ny värld. Lugnt, stilla och en sann lisa för själen.
    Ändå har jag pulsen om jag nu vill ha det, nära inpå.

    Jag tror jag förstår vad du menar.
    Trodde aldrig själv jag skulle få ro i någon skog, men det fick jag.
    Här är hav av äldre bokskog, böljande ängar, en ravin som är som en saga, vildkatter med sina kullar som har blivit våra fast att de lever i det vilda och fria, öring som går upp och leker i ån, kossor som rymmer och klart att de hälsar på oss då…
    Jag kan inte heller vara från havet, men det är snabbt löst här. Det finns nära.

    Släng ut ett fiske här. Jag tror nog dina läsare hjälper till att hålla ögon och öron öppna.
    Jag är gärna med och hjälper.

    Och, sist men inte minst – jag tror det hade gjort dig så gott – det är som att komma hem.

    /Marie

    • Bo rent geografiskt? Danmark eller Skåne. Öresund is da shit och ska jag bo i Skandinavien så blir det där. Köpa är det inte läge för så jag vill hyra.
      Ditt ställe låter ju himmelskt. Jag får rena hjärtebanket av att läsa här ovan. Good for you!

  3. wettexvarlden

    Märkligt. Jag har liknande tankar. Står knappt ut de stunder jag måste tillbringa i stan eller något köpcenter med en massa människor. Andas djupt när jag kliver av bussen och kan fylla lungorna med frisk luft. En blandning av skog och hav. Bokskog naturligtvis. Jag får andnöd i granskogen.
    Kanske är det åldern trots allt? Man har skalat bort en massa otympliga lager av ”viktigheter” och kvar finns nödvändigheterna. Kanske är det så att det är något som mognar fram?

    En söndag åkte vi över till Helsingör och gick till höger vid båtarna. Följde kusten och upptäckte en bokskog med landborg som var som vår egen på den svenska sidan. Som om någon delat Danmark och Sverige med en krokig sabel. Ett djupt jack genom många lager jord och sedan fyllt på med vatten. Tänkte att om man föste ihop de två skulle landborgen på vardera sida passa ihop som två pusselbitar.
    Där var oerhört vackert, liksom här. Kanske är de så du ska bo? Möjlighet att kliva in i bokskogen några steg bort och sedan kunna se havet mellan stammarna. Så har jag det och varje dag tänker jag att jag är lyckligt lottad som får bo så här.
    Det är viktigt att hitta hem.

    Kram hjärtat.

  4. Allt är sagt ovan … Själv gav jag gav upp stan, Stockholm, 2006, av anledningar precis som du beskriver dom. Jag höll på att bli tokig helt enkelt. Nu bor vi ju inte preciiis på landet eller i någon bokskog eller vid havet … men på somrarna. Då …

    Och där hoppas vi få bygga … när överklagandena är överklagade och klara … om sisådär ett år … men innan dess, en småstad i alla fall.

    Hoppas du hittar ”hem” … inte alltför långt från jobbet … eller?

    Kramar!

  5. Wow Lilla Blå. Fan om jag kunde skriva som du.

    • Anguin, du har själv en bra blogg. Rak, avskalad, ofta brännande naken och ärlig. Jag är usel på att kommentera andras bloggar numera men det här vill jag i alla fall få sagt.
      Och tack för komplimangen.

  6. Pingback: Den här veckan «

  7. vildhunden

    Tack för påminnelsen om Fred McDowell! 🙂
    Ha det gott! 🙂

  8. Modigt Lilla Blå!

    Är så oerhört fascinerad av människor som flyttar från stan till landet. Hur GÖR man liksom? Vill gärna veta mer om ditt projekt.

    Kram

    • Jag undrar också hur man gör, Wenke. Jag har ingen aning om vad som ska hända, vet bara att något måste ske det närmsta året. Någon slags förändring till det bättre. Jag känner i hela kroppen att jag måste komma vidare, ut ur en situation jag inte längre trivs i.

  9. Jag vill också till NATUREN, jag är orkar inte med BETONGVÄRLDEN. Jag har gjort mitt här, mitt i smeten, jag med. Suktar och suktar efter doften av blött gräs, gärna granjävlar, massor av jord, havsbris, insjöplask, allt, klippor, himmel, ja himmel… jag börjar bli trött även på människorna, strida strömmar, med shoppingkassar och shoppingvagnar och shoppingskor, och shoppinghatt.
    Jag tror fan det är åldern.

  10. godiva

    Aj. Vilket inlägg. Och kommentarer.

    Ljumskbölder kan man inte ignorera.

    Men hagel och bössa kan man nog behöva på landet också.

    Själv längtar jag till staden. Jag längtar bort. Men mest längtar jag hem. Och det är ju landet.

    Det enda jag vet säkert är att jag hatar granskog.

  11. Pingback: You Gotta Move « Vildhundens klagan II

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s