Kärringen Enid Blyton

Hon lärde mig vad gurksandwich var och hon gav mig smak på en kulinarisk aktivitet som följt mig genom livet med samma förtjusning: picknicken. Jag blir alltid lika glad när någon föreslår att vi ska ha picknick. Tyvärr är det sällan någon föreslår mig, men strunt i det, nu var det inte det vi skulle prata om.

Jag har sett filmatiseringen av barnboksförfattaren Enid Blytons liv. Kostymdrame-drottningen Helena Bonham-Carter gör huvudrollen som den engelska kvinna som under sin livstid dunkade ut i runda slängar 750 böcker till alla världens ungar! Enligt filmen är hon översatt till 80 språk och det krängs fortfarande runt 8 miljoner böcker om året – trots att tanten dog i slutet av 60-talet. Hon torde vara en av världens mest lästa författare med mer än en halv miljard sålda böcker! Imponerande siffror, lite hästmaga att ta in. Så blev hon också anklagad för att inte skriva alla själv. Men tanten höll en otrolig takt och gjorde i princip inget annat än skrev. Sextusen ord om dagen var tydligen ingen konst. (Själv gjorde jag sjutusenåttahundra en dag under pistolhot men sen lossnade högerarmen. Never again!)

När jag var barn kickade jag loss på Fem-böckerna och Äventyrs-böckerna där i sedvanlig ordning ett gäng ungar hamnade i trubbel med tjuvar och pack. Mystiska gåtor stod på schemat och innan ungarna hade löst det hela hann de alltid med att upptäcka lönngångar och fastna i tunnlar under jorden, bli inlåsta på husbåtar och sätta i sig en herrans massa gurksandwich. Jag tyckte det var underbart. Jag slukade de gamla 50-talsversionerna som jag ärvt av äldre syskon och släktingar och begrep inte rasismen och klassperspektiven som osade mellan bokpärmarna. Sånt tänkte man inte på som åtta-nioåring. Det var smutsigt arbetarpack mot välkammade borgarungar med picknick-korgar. Det sket väl jag i, så länge där var MYSTISKA SAKER i görningen, bortglömda skatter och annat gåtfullt. Ja, och så alla gurksandwich förstås som nån snäll nanny hade brett i förväg ifall det skulle knipa under mysteriejakten.

Filmen om Enid Blyton är så grovt tillyxad att den känns bisarr. Helena Bonham-Carter som bitchiga, fyrkantiga Enid är så way out there att man inte kan ta henne på allvar. Den här filmen måste ha gjorts av någon som verkligen avskydde författarinnan för det finns inte en scen  som visar henne i fördelaktig dager. Enid framställs som en veritabel hycklande kärring, skoningslös mot sina egna barn, märkligt avtrubbad inför vissa realiteter och oförmögen till empati. Bilden av henne tar avstamp i en traumatisk barndom men även om det uppenbarligen finns material till en intressant och djuplodande skildring av en komplex människa, så slarvas det bort här. Nyanserna lyser med sin frånvaro, hela filmen är lika kantig som en saga av bröderna Grimm. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Är man anglofil så får man sitt lystmäte i en sedvanlig, välgjord scenografi. Miljöerna och kläderna är så där brittiskt helgjutna. Helena Bonham-Carter som brukar göra ett gott arbete flippar ut fullständigt (too much Tim Burton lately?) och jag sitter mest och tar mig för pannan. Bisarrt var ordet. Filmen heter rätt och slätt ”Enid” och kom ut förra året.

Annonser

13 kommentarer

Filed under Film och TV

13 responses to “Kärringen Enid Blyton

  1. Femböckerna står nog i ett ”förklarat” skimmer för alla nu levande under 65 år som har varit barn … och det har man ju om man lever ju … och DÅ brydde man sig inte om Enid … att det var hon som skrivit dessa spännande böcker. Alla ville vara George (hette hon inte så pojkflickan).

    Synd att det var en så ”trubbig” film om henne … men hur som fick vi andra lite ”kött på benen” hur hon vaaar. Genom dig. Godmorgon och tack!

    Kram!

  2. Jag ärvde en del av böckerna från min morbror och slukade dem med hull och hår! Resten hämtades från biblioteket! Tror nästan det var Femböckerna som lärde mig att dricka te 😉 Visst är de proppfulla av fördomar men samtidigt ganska så radikala om man tänker på George. Märkligt nog heter pojkflickan i Kitty-böckerna också George… Men det är en annan femma!

  3. wettexvarlden

    Åh Enid! Märkligt nog pratade vi om henne igår. Jag älskade böckerna och tvingade ömma moderna att göra smörgåsar och te eftersom jag alltid blev hungrig av att läsa dem. Det halkade också ner ett antal Tvillingdeckare men det var inte Enid det inte…

  4. Mannen gick förbi datorn när jag hade Lilla Blå -bloggen på skärmen och stannade till, glodde ett slag över axeln på mig och frågade

    – Är det där Anders Borg?

    Han stirrade på sidhuvudet …

    – Ääär det där Anders Borg?

  5. storabh

    Enid är nostalgi. Jag läste alla. Inge fel med det, trots vad alla finspråkpedagoger säger.

  6. Ooooo, sicka minnen du väcker, nu mååste jag ju klättra upp på vinden o läsa lite Hemliga sjuan – H7, som jag fullständigt älskade på tiden det begav sig.
    Cirkusmysteriet var en favorit liksom Det tomma huset… alla kryddor ingick… fula fiskar, hemliga klubben, odrägliga syskonsabotörer, kodord, klubblokal i ett gammalt skjul o massor av mysterier att lösa. Vill minnas att det fanns en George med där också?
    Jag, min bästa vän Beatrice samt hennes lillebror Peter grundade självklart och under högtidliga former en egen hemlig klubb F3 (fifiga trean). Vi ristade, med min fickkniv som jag vunnit på Tivoli, klubbnamnet både i barken på en bok i skogen och lite lätt på våra handleder, blodsbröder skulle man vara!
    Våra hemliga kodnamn blev de kanske inte alltför kluriga, men ändå M, B o P…
    Förmodar att klubbmärket numera hamnat nära himmelen 😉 för en bok kan väl bli väldans gammal? hej åhå vad tiden går.
    ….en del kallar mig fortfarande m… heee

    • Jag känner igen mig i mycket här. Jag var detektiv och spanade på olika mönster i snön efter bildäck och antecknade när grannar kom och gick. ”Gömde” mig bakom lyktstolpar. Herregud! 😀

  7. -Vilken märlig färg på hösthimlen…titta på det molnet…vilken dunkel blyton….

  8. Först blir jag glad för att det finns en film om Enid Blyton, den blir jag ledsen för att den verkar så dålig. Tar du ansvar för min känslomässiga berg-och-dal-bana, eller måste jag trösta mig med Fem söker en skatt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s