Gör en ljuslykta av min skalle

För en tid sedan visade svensk television ett program om skelett på anatomiska institutionen i Lund, ett program som jag kände ville få mig att se det oetiska i att dessa skelett fortfarande fanns bevarade, obegravda. De var ju kvarlämningar från en tid då forskningen var av mer tvivelaktig karaktär än dagens. Jag blev inte så illa berörd av de insamlade skeletten som av programmets ton. Idag ska vi banne mig tycka att det är oetiskt. Rad på rad i muséisamlingar och på akademiska institutioner finns bevisen från en tid då man samlade in, mätte och donade, för att kartlägga människan och dess ursprung. Idag luktar det rasbiologisk unkenhet och något mer politiskt inkorrekt får vi ju leta efter, eller?

Men vad är då vår egen tids rotande i människokroppen? Det fiinns ju snart inte en deckare eller TV-serie där man inte plockar i sönderbrända människor, styckade kroppar, uppgrävda lik. Det är viktigt värre, för det ska leda till mysteriets lösning, den onde som gjorde det ska få sitt straff; vår tids vitrockar är inga galna vetenskapsmän, de är i de godas tjänst, de löser mysterier. De är rättsläkare och detektiver och de huserar i våra TV-apparater och i vår underhållningslitteratur dag efter dag. Hjältarna. Tänk vad de kan!

Och de levande kropparna då? Som vi håller på med dem, skär i dem, knådar och fettsuger och injicerar nervgifter i dem… Skulle det vara bättre? Vi plockar ut och sätter in delar, vi söver kroppar och väcker dem till liv igen. Varför skulle vår tid vara så mycket finare än 1800-talsmänniskans iver att klassificera folkgrupper eller 20-talsmänniskans tro på att det går att inordna människor efter deras skallmått? Egentligen?

Det finns de som anser att man måste begrava gamla skelett från bl.a anatomiska i Lund. Varför det? Ska man också begrava alla de där skeletten som kyrkan i Kutna Hora är byggd av? Ska man plocka isär världens katakomber och dess hundratusentals skallar som finns där för att ge dem en ”anständig begravning”? Människan har varit fascinerad av kvarlämningar i alla tider, efter människor såväl som djur, alltsedan grottstadiet. Just nu är vi människor i en tid där man anser att döda kroppar ska brännas eller grävas ned i marken. I en annan tid eller på en annan plats på jorden kan det vara bättre att lämna kroppen till asätarna, eller röka ur den, mumifiera den, sätta ut den i en båt och låta den driva till havs…

Vad är anständig forskning och vad är det inte? Jag kan bli så trött av detta snabba fördömande av en annan tid och dess dåvarande syn på vad som var rätt och riktigt. Se bara på hur vår syn förändrats på just dessa skallar och benbitar på mindre än 100 år! Hur kommer vår tid att bedömas i efterhand? Och hur hade forna tiders människor reagerat om de sett hur vi t.ex. transplanterar idag? Hade det tett sig som ett skräckscenario av rejäla mått? Hade det varit gudalikt?

Jag ligger gärna i en papplåda på en forskningsinstitution efter min död. Och ingen behöver återkräva min skalle för att i efterhand konstruera en etnisk eller kulturell tillhörighet, deras identitet får fungera utan mina benrester. Tjenamoss så länge.

Annonser

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

9 responses to “Gör en ljuslykta av min skalle

  1. Och jag håller med. Vi ska inte gräva ner vår historia så långt att vi inte hittar den igen. Det är ju bra om vi lär oss något under åren.
    Under Paris finns långa gångar med skelett vackert travade längs med och upp mot väggarna. Dit vill jag ta med mina tonåringar och promenera. Skelett är vackra, och jag låter hellre ett benrangel ligga i dagen än jag byter bort mina kroppsdelar. En ljuslykta i ett kranium låter fint.

  2. Och jag med … håller med. Själv skulle jag inte ha något som helst emot att bli en skalle i Hallstatt, tatuerad och fin eller varför inte en skalle på någons skrivbord … som brevpress. Fast det skrivs ju inga brev längre förstås. Men hyckleriet brer ut sig och man fååår bara tycka en sak i sänder … och då blir jag också upprorisk.

    Heja heja heja …

  3. Kommer att tänka på religionsboken som jag använder i min undervisning. I den finns en bild på en man som vilar sitt huvud på sin farfars skalle. Allt för att få styrka av tidigare generationer och vara nära.

  4. dr. no

    Det är så jävlar i havet för mycket gnäll. Men å andra sidan, här gnäller ju både du och jag, och inte blir det bättre för det.

    Stoicismen, det var nog fan något det.

  5. Vadfalls? Inte en enda som säger emot? 😀 Det trodde jag.
    Dr No: De där stiffa antika grabbarna… jag ger mig fanken på att de gnällde en hel del när de trodde ingen hörde.
    Skatan: Du hade blivit en fräsig brevpress.
    Znoggan: Den bilden skulle jag vilja se.
    Singelmamman: Det är nog det mycket handlar om i den här ”benaffären”, att gömma undan en del av historien som man skäms för idag. Ned med ungarna i katakomberna om ni kommer till Paris. Det blir en upplevelse!

  6. Göthe

    Nåväl, resonemanget kan vara starten på en akademisk karriär
    http://www.expertsvar.nu/4.fe857aa117caa4268380000.html?prid=13565

  7. Marguerite

    Helt rätt. Så många skojiga och användbara saker det skulle kunna bli av ens benrangel, till nytta och glädje för kommande generationer. Kanske som herrbetjänt i barnbarnsbarnens farstu eller en skön svävande mobil..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s