Av 200 flarror salubrin blir man som ett svin

Var det Ria Wägner, hon som vinkade baklänges i TV-rutan, som uttalade de bevingade orden ”Sicken vicka”? Eller var det Alicia Lundberg? Skit samma, jag säger bara ”Sicken vicka!”

Drar till kära ön för lite välbehövlig kontemplation i guss fria natur efter slitsamt bråk och gråt på jobbet där jag var två millimeter från att åka ut på örat. Ön ligger trygg i havet och fiser lojt i höstvinden. Jag provar att andas från magen igen. Telefonen ringer. Väninnan-alldeles-för-långt-bort föder efterlängtat barn. Det går inte så bra. Tvärtom verkar det gå helt åt helvete. Men efter diverse insatser från personal och några timmar kan alla andas ut, torka upp blodet och ropa ”hej hopp, det blev en med snopp”! Jag provar ånyo att andas från magen. Går till kyrkogården och vattnar vid en väns grav. Sätter mig på kyrkogårdsmuren och dinglar lite med benen. Solen tittar fram i tio minuter. Då ringer telefonen. Expojkvän har hoppat från fjärde våningen. Det är min födelsedag. Det blåser som fan.

Känner mig lugn. Hoppar ned från muren. Går hem. Börjar gråta. Kan inte sluta. Vacklar in till grannen, psykiatrisköterskan. Hon kastar en blick på mig och säger: ”Du ska ha en whisky!” Det tycker jag också, men jag kan inte svara för jag bara gråter. När jag får talförmågan åter säger jag ”Det är min födelsedag idag!” Då dukar hon fram räkor. Vi äter tillsammans med hunden. Ja, hunden gillar också räkor. Natten är kolsvart på ön, det blåser som fan. Och nån har bestämt att han som hoppade från fjärde våningen ska överleva.

Dagen efter blåser det halv storm. Man ligger som en fällkniv när man stretar över åkrarna och upp på branterna, de där som stupar rätt ned i havet. Hela ön ligger folktom. Vinden viner i öronen. Det finns ett par ställen där man inte får gå p.g.a rasriken, så jag går dit. Jag är på det humöret, trotsa branten-humöret. Vinden får fatt i mig och jag svajar därute på kanten, ser havet grått och piskande nedanför mig. Står bredbent kvar, håller emot tills musklerna värker. Det ska kännas idag. Är arg, är så arg att jag nästan går i bitar. Tårarna kommer och går men ilskan bara sjuder vidare, ringlar som en giftig orm genom hela mig. Känner en frän doft av vilt och vrider mig halvvägs om. Jag har fått sällskap av fyra rådjur. De står mindre än två meter ifrån mig och glor. Vi stirrar på varandra, ingen rör sig. De luktar gott. Primitivt. Jag känner mig för några ögonblick lycklig, en märklig vild lycka som stinger till i kroppen och får mig att vilja tjuta som en varg där ute på branten. Tjugo, trettio meter nedanför mig tumlar havet. Jodå, det blåser som fan.

Skitränna i två dagar. Äter inget. Är arg. Är så arg så jag tror jag ska gå upp i atomer. Tillbaka i stan väntar jag i 22 timmar på en jävla låssmed. Är inlåst i lägenheten. Hela kroppen saknar vinden och havet. Varför stannade jag inte kvar därute?

Tillbaka på jobbet. Det är pisstråkigt. Jag betraktar alla ansikten jag möter hela veckan, tycker de känns fejkade allesammans. Är så arg hela tiden. Vill slå sönder dem. Mår illa. Vill slå. Mår illa. Vill till havet. Mår illa. Är arg. Mår illa. Har ont i magen. Vill slå sönder. Nu! 

–          Vi fann 200 flaskor salubrin när vi grävde i trädgården! Emil drack salubrin förstår du, det kan man bli väldigt full på. Men sen dog han. Emil alltså. Det är länge sedan nu. Han körde tegel till Köpenhamn. Ja, med båt alltså. Hade kol med sig tillbaka. Men det där är så länge sedan nu.

Jag får sällskap av en vithårig främmande man som ogenerat slår sig ned bredvid mig på väg hem en dag. Det tar lite tid innan jag fattar att han pratar om kära ön och en tidigare gubbe som levt där ute för flera decennier sedan. Det är så ofantligt bisarrt och det skär genom ilska, illamående och grubblerier som en ljusstråle. För några sekunder känner jag samma vilda märkliga lycka som däruppe på branten med rådjuren. Jag börjar skratta högt. Folk vänder sig om och tittar men den vithårige gubben kluckar förnöjt. Finns han ens på riktigt eller har jag blivit tossig? Jo, han finns. Han har fläckiga byxor och enorma nävar, rynkiga gammelmanshänder.

–          Tvåhundra flaskor salubrin?!

–          Ja, i slänten. Efter Emil.

När jag kommer hem sjunger jag för mig själv: av 200 flarror salubrin blir man som ett svin…

Så är ”vickan” snart till ända. Jag mår fortfarande illa och jag är fortfarande arg. Men jag vet vad som krävs nu. När man mår så här hjälper varken knulla, kröken eller knyppling. Det finns bara två ting som blaskar själen tillbaka på banan igen. Konsten och havet. Det enda som består på riktigt.

Konsten och havet! Minns det!

Annonser

19 kommentarer

Filed under Ön, Gubbar

19 responses to “Av 200 flarror salubrin blir man som ett svin

  1. Tack, ska inte införskaffa salubrin, trots den latinska betydelsen = sund, hälsosam, välgörande, nyttig. Samtidigt som det sägs att invärtes bruk kan orsaka SVÅRA eksem och vem vet vad jag får för mig att göra om jag står där med en flaska . Hoppas din nya vecka blir av en annan och trevligare sort.

  2. wettexvarlden

    Puss lilla blåa du. När jag blir rik ska jag köpa ön till dig och sen ska du sitta där och skriva om rådjur och salubrin. Då och då ska jag komma över och så sitter vi och berättar underliga historier för varandra natten lång. Allt medan stormen viner utanför.

    Det är ju väl att vickan är till ända. Om uttrycket tillåts. Häll något gott i glaset så ses vi på en cigarr om några timmar. Ska bara dammsuga upp diverse fluff och hundhår först.

    Alla mina kramar.

    • Ön behöver inte vara min bara den ligger där den ligger och alltid tar emot mig när jag som bäst behöver… Tack för fina tankar. Skit i fluffet, det är bara mjukt med lite skit i hörnen. Kram tillbaka.

  3. Ja jäklar vilken födelsedagsåkning. Men du kom fram till det ju, på slutet. Konsten och havet. Jag tänker detsamma sedan jag tagit mig över havet till Muminlandet. Tove, hon ingjöt den tesen i alla sina figurer. Kanske allra mest i pappan. När han står där i konstnärsbaskern frågar Sniff upprört: Hur ska du någonsin bli rik och berömd om du bara vill leva. Pappan svarar: Jag vill inte bli berömd! Kram på dig, och din ö!

  4. Konsten och havet… Inte konstigare än så. I alla fall inte havet!

  5. Apropå öar

    A winter’s day
    In a deep and dark December;
    I am alone,
    Gazing from my window to the streets below
    On a freshly fallen silent shroud of snow.
    I am a rock,
    I am an island.

    I’ve built walls,
    A fortress deep and mighty,
    That none may penetrate.
    I have no need of friendship; friendship causes pain.
    It’s laughter and it’s loving I disdain.
    I am a rock,
    I am an island.

    Don’t talk of love,
    But I’ve heard the words before;
    It’s sleeping in my memory.
    I won’t disturb the slumber of feelings that have died.
    If I never loved I never would have cried.
    I am a rock,
    I am an island.

    I have my books
    And my poetry to protect me;
    I am shielded in my armor,
    Hiding in my room, safe within my womb.
    I touch no one and no one touches me.
    I am a rock,
    I am an island.

    And a rock feels no pain;
    And an island never cries.

  6. Det var Lasse Holmkvist som på 70-talet hade en så kallad talk show med namnet Sicken vicka. Han satt i en specialtillverkad, futuristisk stol (med en ansenlig rymd av lätt insedda skäl)…

  7. Aj, jädrar anåda vicken vicka. Mer dramatik än somliga får på ett helt halvt liv.
    När du kom till ”konsten och havet”, då grät jag för jag kände igen mig. Men jag är också en ovanligt blödig jävel.

    Hej.
    Vad fint det är att du finns.

    • Tack. Jo, jag vet att du vet. Livet asså… Tänk om det hjälpte att badda med lite salubrin mot det onda. Vi blödiga jävlar.
      Med risk för att det blir typiskt klapp-på-ryggen-bloggande (men det skiter jag i): jag är glad för dig också. Mycket.

  8. Autsch, vilken faslig vecka.
    Hur mycket kan man ta in egentligen för att inte gå sönder?

    Det verkar som om livet utmanar dig, Blå.
    Både på gott och ont. Något eller någon verkar pröva dig i det mesta.
    Jag kan inte låta bli att undra, var du står i allt detta.
    För mig är du en kvinna med mod, styrka och ett jävlar anamma.
    Spetsat med mycket värme och omtänksamhet.
    Jag hoppas och önskar dig det bästa du kan få i ditt liv.

    Havet måste vi ha, konsten måste vi ha.
    Låt oss alla dansa våra själar fria.

    Blå, jag kan nästan ”se” dig på din ö…

    /Marie

    • Vad jag står i allt det här? Det frågar jag mig varje dag. Mitt i, vid sidan av, utanför? Jag fladdrar mest runt, försöker greppa halmstrån, finna mening och sammanhang och vägen framåt.
      Mitt skit och andras skit, min sorg och andras sorg. Det gäller att hålla isär, ta en sak i taget. Det är svårt. Men framåt ska vi. På nåt jävla sätt.
      Tack för fina ord, Marie. De värmer.

  9. storabh

    Man kan ju alltid knuppla?

  10. Jag ser dig framför mig stå där … högt upp på klippan med havet och vinden dånande och ser på samma gång också Den franske löjtnantens kvinna … av någon anledning ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_franske_l%C3%B6jtnantens_kvinna ) Jag vet vilken anledning förstås … och det gör kanske du också.

    Sicken vicken vecka och födelsedag …

    Jag tänker på dig du Lilla Blå-gumman … och du får en stor kram och lite musik därtill … Blues och blå … förstås …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s