Some neat beat

Patti Smith jämställer hans storhet med påven. Hon sänker blicken men orden hörs glasklart när hon säger: ”He’s a hard guy to get into bed, that’s why I like him.”.

Allen Ginsberg, med fladdrande svart hår, ser precis ut som Professor Kalkyl ur Tintin-magasinen där han står på taket till nån byggnad med armen om William Burroughs. Den senare är som vanligt herointunn och elegant i kostym och hatt. De talar om Jack Kerouac, de citerar varandras texter, artiga inför kameran, med en lätt touch av ironi; man förstår att de känt varandra länge. Jag ser dokumentären om William Burroughs från 1985.

Den rymmer såklart det vanliga, det oundvikliga: hur han sköt ihjäl sin fru Joan 1951 i en Wilhem Tell-akt med äpplet utbytt mot ett glas. Lucien Carr figurerar också i filmen, här ser han ut som en välanpassad kommunaltjänsteman. Lucien Carr är värd en egen dokumentär. Han lärde känna Burroughs via en gemensam vän och lärare, Kammerer; en man som blev besatt av Lucien och till slut antastade honom sexuellt, vilket ledde till att Lucien knivskar honom och dumpade honom i vattnet. Jack Kerouac och William Burroughs arresterades senare för medhjälp till mordet. Efter ett par år i fängelse började Lucien Carr arbeta för UPI där han kom att stanna i flera decennier. Som nyhetsredaktör lärde han upp många journalister under årens lopp. ”Make me cry or make me horny” var hans devis för en bra inledning på en text.

Men dokumentären handlar inte om Carr, den handlar om Burroughs. Här intervjuas han och här läser han sina egna texter i olika sammanhang. Hans röst knarrar i en och samma tonart, den är entonig som en gisten ladugårsdörr och blir tröttsam i längden. Jag vill ta ut hans stämband, hänga dem tvärs över en pinne och doppa dem om och om igen i smält vax som om jag stöpte ljus. Hans texter förtjänar lite glidmedel. Själv säger William Burroughs att han läste till läkare i Wien ett år och t.o.m. funderade på en karriär inom CIA. Det var inte självklart att han skulle bli författare. Med anledning av läkarstudierna finns en annan sevärd sekvens 32 minuter in i rullen. Kolla det! Hela dokumentären, ca en och en halv timme lång, finns här.

På UBUWEB finns massor av filmgodis, filmer om många kulturpersonligheter. Inte så bra kvalitet alla gånger men vad gör det? En guldgruva. Jag säger tack till Jenny Maria, denna prinsessa, för länktipset och för det vidare. För er som bryr er. Ni andra kan ju lyssna på Allsång på Fransen. Eller vad ni nu förgyller vardagen med.

För en filmatisering av några av Beat-generationens frontfigurer rekommenderar jag filmen Beat, en mycket bra rulle där Courtney Love spelar Joan Burroughs och Norman Reedus gör Lucien Carr. Denne glider omkring som en haj i Joans vatten när William är ute och reser med sina småpojkar. Den finns nog fortfarande att få tag på. (Blanda dock inte ihop med den andra filmen kallad ”Beat”, om Beatles tidiga historia).

Slutligen, bra tips behöver inte kosta skjortan: här är en introduktion till Beat-författarna på svenska, passar i fickan och är perfekt att dyka ned i då och då när du har en kvart över. Jag lovar, det gör inte alltför ont. Smaka på texterna här, de kostar mindre än en öl på krogen.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Cyberrymdens bästa, Film och TV, Gubbar, Litteratur

4 responses to “Some neat beat

  1. Åååh Tack! Tack för din … som vanligt … fantastiska text. Tack för alla länkar (länken till Jenny Marie ”in particular” om jag nu skall blanda språk .. redan gjort … och tips … till the Beat generation … igen. Att sjunka ner i … lyssna till … jag tänker då se dokumentären det är ett som är säkert … och införskaffa boken som du tipsar om förstås … Jag har läst Jack Kerouacs On the road massor av gånger … visserligen med långa mellanrum och nu sist i samband med att jag läste Off the road av en av Niel Cassadys kvinnor, Carolyn Casssady. Oj oj oj … vad glad jag blev för din text … Kraaam!

    • Bra! Är du glad är jag glad. Carolyn Cassady har jag träffat en gång. Rivigt fruntimmer.

      • Haaar du? *suck* … Hur gammal jag än är är jag lite svag för ”idoler” … Patti Smith t ex … nu på P & L-festivalen. Mitt hjärta klappade där nedanför scenen som jag föreställer mig att det gör för de tonåringar som nästan svimmar när de ser och hör Mando Diao t ex .. Så barnslig är jag.

  2. godiva

    Sa jag Puss?

    Puss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s