Uppkastning

Jag är rätt trött på bloggen just nu, min blogg och andras bloggar. Jag är trött på att det känns så trångt, som om hela skiten blivit inhägnad utan att jag märkt något och plötsligt sitter jag mitt i fållan och kommer inte loss.

Jag äcklas lite över petandet i mig själv och den lilla fjuttiga tillvaron – att kläcka ur sig oväsentligheter, vardagligheter, stapla självklarheter i bloggsfären som redan är full av så mycket onani.

Jag vill skriva om det jag verkligen brinner för men jag vill skriva långa inlägg, jag vill undersöka och berätta och lära och föra vidare. Jag vill vara underhållande, jag vill beröra och engagera. Jag vill jävligt mycket! Men har jag den  möjligheten just nu? Nej.  Så bloggen tuffar på halvfart och jag tycker inte om det. Blir alltmer ovillig att stanna kvar i fållan. Jag skriver så mycket skit i jobbet, så mycket horeri för att få ihop till hyran. Nu börjar jag känna att jag horar även här inne. För vad då?

Får fundera lite till.

Kanske går det snabbare än väntat att hitta skrivglädjen igen och glädjen inför att bloggar finns. Men just nu tycker jag det är rätt sunkigt. Ge mig en storm!

Annonser

23 kommentarer

Filed under Uncategorized

23 responses to “Uppkastning

  1. godiva

    Bloggen är som en karl man har levt med länge nog för att ha tröttnat på och inte kunna vara utan. Om du ändå kunde överraska mig, tänker man. ”Var inte så jävla förutsägbar” vill man skrika och vänder blicken mot sig själv och håller käften. Man har det ganska bra ändå. Revolution är ju så jobbigt, i den här värmen också.

  2. Peace in Mind

    Nånting bekant. Jävligt bekant. Och dessutom när man slår till på de där långa utläggningarna som känns, ja angelägna, vem orkar ta sig igenom och dessutom reflektera? Staketet som tidigare var så bekvämt, tryggt och en livlina, börjar kännas som begränsningen. Man har målat tavlan och vill bara stryka tjockt med svartaste färgen över. Komma igen i ny o vässad form, med nya vässade pennor och nya vässade läsare.

    Förlåt mig, alla får ta in på eget sätt, men det kostar fan på att skriva. Och lämna ut.

    Puss, o btw…först var jag kär i Puyol, sedan Flinck och nu Pommac.

  3. dr. no

    Förlåt att jag säger det, men jag kan inte annat än instämma. Släng bort den här bloggen, där den kreativa kraft som du möjligen har kvar efter arbetsdagens slut slösas på fjompiga inlägg utan djup för lismande lakejer i inbördes beundranklubbens momentana förnöjelse. Ut ur träsket och gör istället som Kafka – skriv för dig själv och behåll din själ.

    /ditt största fan,

    Mefistofeles Julius No

  4. Jag hoppas ju förstås på en fortsättning med korta eller långa, engagerande, lärorika, långa inlägg om det du brinner för, eller rapsodiska och skruvade som det Lilla Blå också är så bra på … men förstår samtidigt förstås … och det är mitt största karaktärsfel att jag förstår allt och alla … att det kan kännas tröttsamt.

    Ibland vill jag också bara … spy … Framför allt över min egen blogg. Gör gärna en lååång paus men ta inte bort den …snälla … sluta, men låt bloggen finnas kvar. Du har ju hållit på så länge att det finns djupa brunnar att ösa ur. Och jag … åtminstone har inte hunnit läsa allt.
    /ditt största fan … jag med … och en av de där blogg-hororna.

    Kram!

  5. Jag känner igen mig. Man storknar av sig själv och sitt och sin just fjuttighet och sitt navelskåderi. Samtidigt så är det just såna bloggar som din som får mig på riktigt jäkla bra humör ibland. Eller som får en att tänka till. Då är det bra. Men ja… en slags fålla är det ju. Det känns som ett Södermalm på nätet, bloggvärlden… kram och fortsätt skriv.

  6. Andy Garcia

    Vad falls? Slänga bort? No, no.

    Spara. Ruva. Kläck när det kläcks.

  7. Jag har inga problem med dina futtigheter eller självpetande. Inte heller om du skriver långt om det du brinner för. Själv är jag fylld av futtigheter just nu.

  8. Ligger något i det. Ibland är gräset grönare på andra sidan… Det handlar också om olika sorters skrivande och vem man når ut till. Vem man vill nå ut till kanske ska tilläggas.

  9. Det blir lite skyddad verkstad ja…
    Det blir lite väl navelskådande ja…
    Men:
    Det blir oxå en förbaskad massa vackra ord. En massa tankar som reds ut, för ens egen skull.
    Jag bloggar enbart för min skull, och ev bloggföljare och -kollegor betraktar jag som en förlängd skrivarkurs: Ni tar mig vidare i min jakt på mitt skriftspråk

    Men ta paus om lusten inte är där. VArför slå knut på sig själv om det lämnar fadd eftersmak?

  10. Bloggbacklash.

    Jag känner igen det. Även om jag inte på nåt sätt jämför mig med din briljanta skrivkonst och kunskap. Men pillandet. Jag vet inte. Jag skulle sakna det. Och inte.

    Följ din lust i det här. Det är nog det viktigaste du kan göra.

    Det kommer nya lustar och nya forum.

    Jag gillar dig !!!!

  11. Jag förstår hur det känns. Det är en hatkärlek att ha en blogg. Pressen att prestera fyndiga inlägg. Tänket: ”hur ska jag skriva så att någon vill läsa?”. Men du ska veta att jag sätter stort värde på dina tankar, långa eller korta. Det vore så synd om du försvann från oss! Varför inte en paus?

  12. micke

    Du är bäst. en ljusstråle i mörkret. Vi borde alla skriva romaner, istället för det här fjuttandet, som dock är ganska kul då det fungerar.

  13. Dina tankegångar betraktar jag bara som sundhetsbevis…

    Självdistans och dito insikt är sannerligen egenskaper att värna om. Att emellanåt ruttna på sig själv är enligt mina erfarenheter ganska vanligt hos personer med kreativ ådra och något större själsliga djup än de som inte begåvats eller förbannats med dessa…

  14. storabh

    Jo, så kan det vara. Se bloggeriet som ett äktenskap! Tills döden skiljer er åt. Fast man kan ju skilja sig ändå, utan att nån behöver få vårdnaden…

  15. Blåser över ett tack. Långt ifrån någon storm…

  16. Skriv bara i bloggen om och när du vill.

    Om du har något annat som måste skrivas, som vill ut, så kan det vara sunt att dra ned på takten i bloggen lite, men bara för din egen skull. Inte på grund av någon missriktad välvilja mot dina läsare … Det kan vara jättebra att läsa om någon annans navelpetande. Befriande och inspirerande. Jag GILLAR helt enkelt att läsa om dina vardagligheter som du kallar det. Och, du skriver som en gud. Jag skulle sakna dig.

    Men jag har full förståelse för din känsla. Ibland måste man vara drastisk!

  17. Jag har funderat en stun doch har inget vettigt att komma med som svar på det här inlägget. Har väl själv funderat på vilken funktion bloggen har för mig numera, om jag fortfarande trivs med den eller inte, och har inget svar på det.
    Däremot tänker jag att det är viktigt att bara skriva när man har lust att skriva, vilket ju gör att frekvensen hos mig har dämpats betydligt. Men jag har ingen lust att skriva bara för att, även om det också resulterar i kanoninlägg ibland. Att tänka så skulle vara att se skrivandet som ett jobb. Bloggen är inget jobb för mig.

    Äsch. Som sagt, inget vettigt att komma med. Men en kram skickar jag, en hård varm.

  18. Tack för dina värmande ord på min blogg. Känner igen mig i det du skriver , skulle också vilja skriva underfundiga, intressanta , lärorika , humoristiska reflektioner ang tillvaron. Det gjorde man en gång i tiden. Men orken tryter , och då är det som det är. Du kan ju trösta dig med att när du skriver som sämst ( i ditt tycke ) då är du ju fortfarande hur läsvärd som helst jämfört med 99, % av pöbeln ute i cyberrymden. Och varför måste man producera nya inlägg hela tiden ? Det finns ju en uppsjö av gamla, roliga inlägg som tål att läsas mer än en gång. Så det så !

  19. I de banorna funderar jag också just nu.
    Jag tror att det är årstiden, för min del. Och tiden. Och en massa utomhusaktiviteter jag vill göra.
    Sommarbloggtorka.
    Längtar lite till rusk och vardag. Tycker det vore jävla sorgligt om den självdog, bloggen. Samtidigt fixar jag inte att lägga upp allt jag gör just nu, det är så…äh, det här blir ju ett eget inlägg.

    Puss hjärtat. Jag skulle sakna dig gruvligt. Det är mitt enda argument. Ta din tid. Ta det lugnt. Ta dig samman människa!
    😉

  20. Men du… hej!
    En kändis dök upp på facebook idag… och helt plötsligt så kände jag… men va fan, det måste vara lilla blå, men under ett aka! Är det så??? Och om det är så… då tänker jag adda dig! Men det kanske är jag som yrlar i vinbärsgelekokardimman… hör av dig om det är så… det vore så ypperligt fabulöst att ha dig någonstans i krokarna!

    augustikvällshälsning
    Maria

    • Droppen? Godafton. Long time. Tänkte faktiskt på dig när jag fick nävarna i Näslunds bok för en tid sedan… Nej, jag finns inte på facebook. Men jag tror Pål Pommac fjantar omkring därinne ibland. Honom kan du ju alltid adda, han fastnar som en full bålgeting i vinbärsgelén.

      • Maria

        Preciiis… det var gamle herr Pål som yrslade runt med chartreusen droppandes från pressglaset… och samma dag som jag satt på kammaren och suktade efter lite Rolf de Maré så var jag här inne och fick se att du satt med denne Näslund i famnen! Tänk ändå… livet… ett kalejdoskop av fingertopskänsla!

        Nu ska jag adda Pål!

        På snart återseende… adieu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s