Kalla mig bara Gud

I vissa snäva kretsar kallar jag mig ibland Gud. Det kan tyckas kaxigt men har sin historia, lång, konstig och gammal. Men jag drar den kort: jag var ung, jag skolkade och var hemma från skolan. Såg Göta Kanal på video (som man gjorde på den tiden man var ung och osofistikerad). Jehovas vittnen ringde på dörren. De tjatade om min brist på tro. De ville sälja mig Vakttornet och Vakna och så skulle allt bli bra, min vilsna själ skulle hitta hem till det kolorerade landskap med kvinnor i 50-talsklänningar som deras tidningar visade bilder av. När domedagen kommer kunde jag bli räddad, räddad till ett landskap i fyrfärg där små barn kastade bollar i luften och kvinnorna var klädda i vida klänningar och männen rökte pipa och bar sweater.

Konstigt nog lockade detta inte mig där jag stod i dörröppningen och bara ville tillbaka till Göta Kanal. Stig Engström la en i en stöt på Kim Anderzon och det ville man ju som osofistikerad tonåring inte missa.

– Vad tror du då på? säger den lilla Jehova-damen med tidningsbunten under armen. Tror du på Gud?

Det är då jag får ur mig dem, de bevingade orden:

– Jag tror på mig själv! Jag är Gud… liksom. Min gud.

I samma veva ropar Stig Engströms rollfigur från videon på högsta volym:

– BLIR DU KÅT NU?

***

I fyra månader har jag väntat på hantverkare som ska röja järnet i mitt lilla bo. Idag får jag så äntligen beskedet: de kommer på måndag! Men på måndag är jag ju bortrest! Vi dealar på telefonen och gör upp om att en snubbe ska hämta nycklar hos mig idag. Timmarna går. Ingen kommer. Jag tröttnar och drar på Neubauten på högsta nivå. Ich Warte börjar försynt som om någon knäpper på en harpa…Jag känner nerverna lugna sig. De tyska gubbarna tassar försynt på, sådär som de gör i många av Neubautens låtar, de kan tassa i tio minuter eller mer innan de plötsligt får DET STORA PSYKBRYTET.

Detta kommer naturligtvis när det så äntligen ringer på dörren och en ung tvåmeters räkel står utanför i kortbrallor och ler stort. Jag fläskar upp dörren just när Blixa Bargeld skriker som om kniven sticks i honom och helveteskakafonin bryter ut på max!

Gissa om jag var nära att hälsa honom med de bevingade orden:

– Jag är Gud… liksom.

 Göta Kanal. Gav upphov till ett högst privat smeknamn.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Film och TV, Hemmet, Musik

5 responses to “Kalla mig bara Gud

  1. dr. no

    En högst anspråkslös gud som presenterar sig med orden ”Jag är Gud… liksom”.

    Det skulle ge upphov till en mycket märklig teologi, som om jag vore en mer handlingens man jag inte skulle haft något emot att skissera.

    Men då får man vända sig åt oväntat håll istället:

  2. Du ääär Gud … liksom.

    Kram på dig Gud!

  3. storabh

    Ja, det var då fan också!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s