När det brinner

Ibland har man lågan högt uppskruvad, det fräser till i fotogenet och så brinner det som fan. Jag skruvar upp lågan redan när jag kliver ur sängen och hela förmiddagen rusar i en slags galopp. Det snackas fort, det sjungs sånger inför häpen omgivning. Jag svämmar över av någon slags välvilja mot allt och alla, studsar runt och kör med handpåläggningar. Lågan brinner, jag ler så brett jag kan. Vid lunch rusar hjärtat som på speed. Flera timmar kvar av dagen. Hur ska det här sluta?

Så planeras det. Träff här och träff där och ditten ska bokas och datten ska stoppas in i schemat likaså. Jag undrar om jag är nyttig för mig själv? Men nu är jag som ett skenande tåg, jag ler värre än nånsin, lågan är uppskruvad på max. Det är som om jag desperat ska ta igen den senaste tidens stiltje. Tar beslutet att säga nej till en undersökning jag väntat på i flera månader, insatserna är för höga och att äntligen fatta beslutet skänker lättnad i hela kroppen.

Så drösar jag vidare genom dagen och kvällen kommer och titta där, Bob Hansson och en röd soffa och nej, han förstår inte danska så bra och det kan ju bli märkliga situationer och han lär nog inte komma att ingå i i mitt nätverk för jag vågar inte fråga och sedan vidare till restaurang och en himla massa turkiska röror och jättegott, jättegott och rödvin och så ut i kvällen igen och titta det är fortfarande ljust och är det verkligen riktiga koltrastar som sjunger i Köpenhamn eller har folk monterat små högtalare på husväggarna och sällskapet skrattar åt mig och säger naturligtvis är det riktiga koltrastar, är du dum?

Nyöppnade Montmartre tror sig kunna brutalknulla folks plånböcker och tar utan omsvep flera hundra spänn per skalle för att man ska få lyssna på pianoklink i anrika lokaler så vi vänder i dörren och går till snart lika anrika men sjabbigare jazzhål och det blir mera rödvin och ännu mer rödvin och fulla jyllänningar och prat om kubismen och expressionismen och jag är blå i munnen och lågan orkar inte riktigt brinna lika klart. Ett stråk av melankoli drar förbi igen och jag tänker nej, nej men sen låter jag det komma för att det passar i bilden av vårnatt och jazz och man är ju precis lika patetisk som alla andra. Sen ska jag bara ett par stopp med lilltåget men apparaten spottar ur sig en förstaklassbiljett till Sölvesborg (sic!)  mitt i natten och då dör lågan helt.

Va?

Annonser

6 kommentarer

Filed under Jazz

6 responses to “När det brinner

  1. Ankie

    Underbart.

  2. Lugn, min vän. Livet ligger och väntar.

  3. Patetik är fint…. speciellt när man upptäcker den mitt i sitt pågående…

  4. Ibland sa gar det upp … sa gar det neeer … sa gar det upp… Det ar bara att hanga med sa lange man orkar. Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s