Ut ur den historiska garderoben

Det finns sådana som ser levande ut fast de bevisligen är döda. De ser ut som riktiga människor, levande människor, med speciella drag som får mig att ana deras karaktär; de ser ut som om de kan kliva ut ur ramen och bilden och ta i mig, skratta, inleda ett samtal. Jag tycker om dem. Jag går runt och ser på deras ansikten, deras kläder, jag studerar deras hållning och glimten i deras ögon. Det var högtidligt värre att gå till fotografen för 80-100 år sedan. För det mesta ser människor på gamla fotografier ut som dockor, modeller. Jag får ingen känsla av att de någonsin varit levande, rört sig, andats, luktat, pratat, skrattat och gråtit. Men när jag stöter på motsatsen blir jag upprymd. Fotografier av människor, det är svårt att tröttna på. Bra foto av alla slags människor, det är som en god måltid. Man tar gärna lite till, fast man är mätt. Det är ju så härligt.

Så finns det levande människor som gestaltar historiska personer, gestaltar människor som redan levt och försvunnit. Ibland lyckas det dem att gjuta nytt liv i de döda, väcka deras väsen till liv och visa oss dem, få oss att förstå dem och kanske rentav känna intresse, nyfikenhet, empati och… ja, ömhet. Men ibland blir det platt fall, eller åtminstone mindre lyckat. Ibland ser man endast en skådespelare iklädd en teaterdräkt – lika konstruerat och stelt som ett gammalt ateljéfoto, lika styltat och konstlat och svårt att tro på. Naturligtvis beror det senare på en mängd faktorer. Tidpunkt, sammanhang, manus, skådespelare, regissör  – och mottagare.

Igår var jag mottagare i två sammanhang. Jag såg en film och en utställning, båda om historiska personer. Det var med andra ord ett riktigt långbord jag satte mig ned vid. Det hela visade sig bli jävligt trevligt!

Först ut var filmen om Coco Chanel och Igor Stravinskij. Eftersom den utspelar sig under en tid som intresserar mig mycket  var den ett måste, trots att jag läst gäsp-rescensioner i svensk press. Den enda som varit riktigt lyrisk verkar vara Ronny Svensson på TV4. Varför kan ni klicka och se på här.  Inledningen är verkligen magnifik, musiken ur Våroffer blåser mig nära ur stolen, och skildringen av det skandalösa uruppförandet 1913 är lika smaskig som en… ja, välj själv. I korthet handlar filmen om Coco och Igors förhållande 1920, då hon bjuder in kompositören, hans hustru och deras barn att bo i hennes hem utanför Paris. Filmen vill skildra två kreativa, vansinnigt stolta konstnärer som inleder ett passionerat förhållande med varandra på helt skilda villkor. Coco och Igor kastar sig snart i sänghalmen, trots familjens närvaro i huset, och gökar sig igenom ett antal scener. Jag får inget intryck av kärlek mellan dem, det tycks ofrånkomligt, sammanbitet och destruktivt. Filmen har fått kritik för att huvudrollsinnehavarna verkar stela. Jag tror det är det som är meningen, här handlar det om två starka, dominanta personer som inte vill ge avkall på något, allra minst sina egon. Inte ens i ett sexuellt förhållande. Snarare tycks de båda var ute efter att ”tanka” varandras energier för att kunna skapa bättre. Det kanske inte är vackert, men filmens foto är desto vackrare. Varje bild är en ren estetisk njutning.

Anna Mouglalis som gestaltar Coco Chanel är sval, elegant och utdragen som ett av Modiglianis kvinnoporträtt. Hon styr och ställer med sin omgivning, utnyttjar sin makt och känns på något sätt inkapslad, som om hon medvetet stängt av sina känslor. Så när jag betraktar de där stora blanka ögonen filmen igenom och tänker att jag inte ser minsta rörelse däri, oavsett vad som sker henne, så är Mouglalis antingen medvetet nedfryst eller en jävligt kass skådespelerska. Jag väljer att inte tro det sista. Chanel hade en tuff start i livet och för att som ensamstående kvinna bygga sig en karriär under tidigt 1900-tal fick hon vara rejält hårdhudad. Vi talar inte om en kvinna som direkt var känd för sin mjukhet. ”Eftersom vi har allt i huvudet är det bäst att inte tappa det”, lär hon ha sagt.

Hur Mads Mikkelsen tog sig an rollen som Igor Stravinskij får han själv berätta om här. I rollförberedelsen ingick bl.a att snabbt som attan försöka lära sig franska, ryska och spela piano.

 Igor 1921.

 Mouglalis och Mikkelsen som Chanel och Stravinskij 1920.

Så blev de här personerna levande för mig? Kände jag förståelse, intresse, nyfikenhet? Ja, dessutom insåg jag att jag behöver göra en djupdykning i Stravinskijs musik och det ganska så snart.

Efter ovanstående var det så dags för en fotoutställning av Henry B Goodwin. Tysk-svensk fotograf från förra sekelskiftet som gärna plåtade dåtidens kändisar: författare och skådespelare, poeter, dansare och ”vanlitt fölk”. Kan det verkligen vara intressant att glo på gamla svartvita porträtt från tidigt 1900-tal? Ja, för fanken! Framför allt när det är bilder av människor som de facto ser ut som verkliga personer och inte några staffagefigurer, trots dåtidens softa poser. Här är det kärringar och gubbar, tjusiga damer och utstyrda karlar i kjol. Varenda en av dem ser ut som någon jag gärna hade travat fram till och tagit ett snack med på en fest. Men här hänger de sepiatonade i konsthallens dunkel och deras röster, skratt och tårar har för längesedan tystnat. Jag blir glad varje gång en blick, en förnimmelse, tränger igenom poser och decennier, når fram till mig och berör. Det är en sak att bli berörd av nutida foto, kontexter som man själv tar avstamp i. Historia blir så lätt stelnad, död, ointressant annat än som exempel på form ur en annan tid. Så när det sker – att männsikor får liv igen – trots att nära hundra år förflutit blir jag glad.

Henry var mer än kändisfotograf, han plåtade trädgårdar och plantor, författade böcker, var språkvetare och debattör m.m. Jag visste egentligen inte mycket om den här grabben men fann lite mer av honom här. Men nu får det vara nokk för idag. Vad mig anbelangar är julhelgen avsugen och avslutad, folks. Det känns helt okay. Nu kanske man borde ta itu med verkligheten igen…

9 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Konst, Musik

9 responses to “Ut ur den historiska garderoben

  1. Intressant läsning som raskt fick mig att börja bläddra i mitt eget bildarkiv.

    För min del är julhelgen verkligen packad och klar! Men verkligheten… Finns det inget annat alternativ😉

  2. Vilken recsention! och reflektion och lektion och …
    Helt fascinerande och ibland får jag för mig att du, lilla Blå, är en ande som kan smita in i andras = mitt sinne. Precis så där har ju jag funderat, tänkt etc. Tänker jag ofta. Och när jag tänker frisläppt utanför din blogg får jag också ibland typiska Lilla Blå-tankar. Nu skall jag läsa historien från den historiska garderoben än en gång.

    Kram!

    PS: Och så är det väl det att jag också ”vurmar” för sekelskiftet 1900,1910-, 1920- och -30 talet. Konsten människorna, konstnärerna, filosoferna … och … ”the mood!” DS

  3. wettexvarlden

    Här är i sanning åjulat! Fi fan säger jag bara.

    Fotokonst är häftigt. Såg en fantastisk utställning på Landskrona Museum för några år sedan. Bara fattigt folk som blivit fotograferade av byfotografen i någon sorts dokumenterande (?) syfte. Jag var bergtagen i en vecka.

    Puss på nosen söte du!

  4. Pingback: Coco, ett hundnamn i en visa blev Coco Chanel, den banbrytande modeskaperskan, som blev en hunds namn … « SKATANS TANKAR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s