Jodå, det är sorgligt

Jodå, det är sorgligt. Det är plötsliga tårar och sotig rädsla, det är skrajsna vingliga tankar om framtiden, det är känslan av att vara en liten skit i kosmos som far omkring utan några band, som inte sitter fast i något eller någon. Det är vetskapen om att man är avskuren från det man kom ifrån, att det inte finns några band längre. Det är konstaterandet att det inte längre finns en äldre generation kvar i livet, det är vetskapen om att man inte har några barn, någon som fortsätter allt när man själv är borta. Det är läskigt och ofattbart, det gör ont och man stänger av och vill inte tänka på det mer. Man är som en liten vass konstig skärva ur något sönderslaget större – men man kommer aldrig att kunna limmas fast igen. Tillhöra, vara på rätt ställe. Ungefär så känns det.

Men så upptäcker man att timmarna går. Man upptäcker att dagarna passerar, att det alltid tycks regna och att man mest av allt bara har lust att hitta på något skoj. Man längtar efter skratt. Man längtar efter att allt ska vara som vanligt. Och så lackar man ur på männsikor som ser skitnödiga ut när de förstår att man har sorg. För att de inte vet vad de ska säga eller göra. Man känner att man borde gråta mer. Se ledsnare ut. Eller säga att allt är okay. Fast det inte är det. Man kommer på sig själv med att räkna ut på förhand hur vissa kommer att reagera och agera. Man skäms lite men man fortsätter i alla fall att fylla i flosklerna i förväg, för sig själv, innan man hör dem sägas högt. Det är fult. Men man gör det. Så ska man trösta själv fast man mest är avtrubbad. Och timmarna går, dagarna går… och det regnar hela tiden.

Men jag vill inte tänka på min mamma. Det vill jag inte. Inte ännu. Senare. Jag vill inte gå sönder mera nu. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Förresten hade lite jävla solsken varit på sin plats också.

 

Annonser

21 kommentarer

Filed under Uncategorized

21 responses to “Jodå, det är sorgligt

  1. Manolito

    Love you soul sister.

  2. När nära och kära till mig har försvunnit, så brukar jag tänka på deras säregna skratt och fniss… och det tar jag med mig resten av mitt liv!

  3. Plötsligt en dag kan det hända att tillhörigheten åter börjar gro. I ny jord, av ny näring. Inte samma som det gamla kära, inte bättre inte utbytbar utan bara annorlunda.

    Massor av kramar och stor dos solsken till finaste lilla blå. Och jag önskar att du förstår att jag sagt samma sak om du satt face to face med mig.

    Kärlek!

  4. Kärlek & Omtanke skickas med lite solsken i en påse konfetti.

  5. wettexvarlden

    Det finns inga mallar för hur man ska känna sig. Ta dig rätten att känna som du själv vill och strunta i de där som har synpunkter eller tar plats.

    Jag vet hur det känns.

    Mina varmaste kramar.
    Nu ska jag tända ett ljus för dig.

  6. I sorg är inget rätt eller fel utan bara svårt. Men på något obegripligt vis så blir man hel igen. Livet går vidare fastän man aldrig trodde det…
    Kram

  7. hej vän. *kramar tillbaka*

  8. Åh… Jag kan skicka en hund, 30 kilo plus, att krama.

  9. det lät larvigt. en hund liksom. men det var väl menat.

  10. Ja, solsken hade varit fint, här regnar det och blåser. Och champagnen tog slut i går.

  11. Förlåt att jag numera är så kass på att svara var och en av er som kommenterar. Men jag får sammanfatta här: stort tack – för att ni tar er tid att skriva, för att ni bryr er, för att ni kommer tillbaka även om det skumpar lite på halvfart härinne numera. Glad för er allihop. Tro inget annat. Och Godiva, din jycke alltså… anytime! 🙂 Det vet du.
    Amore för fanken!

  12. PÅ något vis kan det bli bättre efter begravningen. Jag minns fortfarande min morfars, som en glad och varm fest med massor av sång och musik, och många morfarsminnen.
    Och minnesstunden för mina föräldrar, alla människor som kom med sina bitar av pusslet och visade mej nya bilder som jag kunde ta med mej.

  13. dr. no

    Chuck Norris sover med lampan tänd. Inte för att Chuck Norris är rädd för mörkret, utan för att mörkret är rädd för Chuck Norris.

  14. Mitt i det svåra tunga finns det ibland små glimtar av ljus och glädje. Och det måste det få göra. Sorgen blir man aldrig av med, den finns där hela tiden, men så småningom kapslar den in sig, lägger sig till rätta och märks inte så mycket. Det blir en del av livet helt enkelt.
    En klok person sa en gång till mig att tänka på tillvaron som ett pianoklaviatur – det finns vita tangenter och svarta. Om man tittar närmare är de svarta färre till antalet och dessutom mindre. Man rör sig framåt hela tiden, ibland hamnar man på en svart tangent. Men det kommer en vit strax. Och mellan e och f och h och c finns det ingen svart.

    Tänker på dig gumman!!

  15. storabh

    Jag fattar. Jag är själv föräldralös, ensamstående fembarnsfar utan arbete. Det du! Kram på dig!

  16. Lilla Blå

    Jag måste ha bloggvärldens bästa läsare. Kloka, fina, goa och balla hela gänget. TACK!!!

  17. Jag tänker mycket på dig nu när din värld har ställts på ända och aldrig mer kommer att bli sig lik. Det hjälper liksom inte att många andra har haft samma eller liknande känslor. Man (jag i alla fall) kunde nästan bli förbannad när någon tröstade mig med att ”de förstod”. Ingen faktiskt i hela världen kan ”trösta Knyttet”. Efteråt förstod jag förstås att jag egentligen inte var förbannad på dom … nej jag var förbannad på livet … och döden förstås och jag var nog egentligen tacksam för att de här människorna åtminstone försökte närma sig mig … för det ääär svårt att närma sig någon som sörjer. Fast det är bättre att visa att man vill väl än ”gå över gatan” och vända sig bort. I alla fall tänker jag på dig … och håller med. Lite solsken skulle verkligen vara på sin plats … och värma dig lite. En sol-varm kram från mig får du i alla fall i mörkret. Kram!

  18. Solsken önskar jag dig!!!

  19. Hjärtat!
    Jag skickar 18 000 kilo varma omtankar och kramar. Och som komplement till Godivas härliga 30 kg + jycke kan jag skicka över min 3 kilos minus pudelrockare med len ullig päls att dra fingrarna igenom när man inte orkar gråta mera.

  20. det kommer solsken o skratt snart.

  21. Känner igen mig, i sorgen, i att ”lacka ur” på såna som inte vågar möta… hon fick en fin dotter, mor din… Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s