Ni får komma hem till mig…

Vinglas, ja. Spetsiga snapsglas, ja. Remmare, ja. Ölsejdlar, ja. Sherryglas och konjakskupor och sådana där smärre blomvaser som folk blandade grogg i på 40-talet, oh ja. Slipade glas och kristallglas och klirr i glasen och glas glas glas. Jag har varit in i många antikaffärer genom åren och spanat men aldrig hittat vad jag letat efter. Tills för ett par dagar sedan…

Jag fann en liten källarlokal, en liten dansk madam och ett sortiment av provencalska blomsterbyttor, rostiga spikar och emaljskyltar, kantstötta cafe-au-lait-skålar i gulnat porslin och annat romantiskt bråte. Jag tog ett snabbt varv och var på väg ut igen när något fick mig att vända tillbaka och gå in igen, längst därinne i lokalen, där det bara låg bräder på golvet, byggdamm och någon dörr in till ett förråd. Där, på en smal hylla, stod det. Mitt glas. Mitt antika glas. Efter tio års letande. Det är i sådana stunder det klickar till i bröstet och saker och ting faller på plats. Det är i sådana stunder man bara vet. Det är i sådana stunder man spricker upp i ett leende som ger jultomten ståfräs.

Jag tog glaset i handen, det var oväntat tungt och gediget. Ojämnt, lite skevt, men utan sprickor. Det var rejält, det var lite mörknat i glasmassan och jag kunde nästan höra slamret från en latinsk knegarbar någonstans, känna den lite skrovligt matta ytan av en zinkdisk under handen, höra klirret från skeden när den lades ned på fatet. Jag kunde nästan känna doften i näsan. Här stod det alltså och väntade på mig. Mitt glas. Mitt alldeles egna absintheglas.

Du får komma hem till mig, nynnande jag tyst.

Verte Suisse

Så igår kväll stämde jag träff med den gröna fen. Utan vidare krusiduller tog jag fram en plomberad liten handgranat som jag sparat i några år, en Verte Suisse, vars röda vaxförsegling gav vika för kniven och bjöd på en ljuv pust av anis. Nej, jag kände inte malörten först, det var anisen som slog emot mig kraftigast. En ren stark doft, nästan som lakritsrot. Den bleka limefärgade vätskan skimrande svagt när den rann ned i glaset och efter att långsamt ha spätts med isvatten började den ändra utseende, till en mjölkaktig väldoftande drink.

Enligt den lilla danska madamen i källaren köpte jag ett munblåst glas från södra Frankrike, tillverkat åren strax efter 1900. Jag fick för mig att det sjöng av fröjd när jag drack ur det. Ett sådant glas ska inte stå i en mörk källare bland puts, smuts och damm. Ett sådant glas ska sjunga av absinthen som det var tänkt. Så vi nynnande ikapp  igår kväll, i en stunds blekgrön kontemplation och stilla svalka. Hemma hos mig.

16 kommentarer

Filed under Absinthe, Arty farty de luxe, Saker jag samlar på

16 responses to “Ni får komma hem till mig…

  1. Skål på dig, lilla blå, du som förmår njuta av livet och se skönheten i tingen och kan beskriva det.Livet. Här har du ett verkligt ”fan” … du är min idol … och när jag läser dina texter så är det … ”… i sådana stunder det klickar till i bröstet och saker och ting faller på plats. … Det är i sådana stunder man spricker upp i ett leende som ger jultomten ståfräs.” 🙂

    Wow! Kramar!

  2. Ett tag trodde jag att jag fått en personlig inbjudan men nu fick jag ”nöja mig” med doft- och dryckupplevelse ;-)Ur ett glas med anor dessutom…

  3. Ibland behövs det inte så mycket för att skicka en vidare till högre höjder. Det kan funka med ett tomt glas🙂
    Bild på glaset?

    • Mja, jag fyllde ju glaset, i sanningens namn. Men det funkar tomt också. Bild? Hmmm, då måste jag fixa ett och annat i datorn först… och det har jag inte kommit mig för än på ett halvår.

  4. Ljuveligt, ljuveligt.
    Och visst hade det väntat på dig, ditt glas.

  5. Poesi! Ljuv och vacker. Själv höjer jag glaset med min gamla komps Pål Roger, och ibland även hans bror. Skål.

  6. storabh

    Tål du bara ett glas? Jag skulle haft fler.

  7. wettexvarlden

    Ack. Glas. Det kan man aldrig få för många av. Ett dylikt äger jag dock inte. Däremot kan jag serva med snapsglas till hela bostadsområdet om det behövs…
    Jag förstår din känsla.🙂

  8. De allra som största gratulationer… fanns den lilla assietten med också??? Själv får jag sitta och sippa absinthen i nyglas… med nyskedar… men söker natuuurligtviiis efter antika dyrgripar jag med…

    Ja du… det där med glas… jag säger så här:
    ”Man kan aaaldriiig ha för många glas, margreteskålar och mysmoduler!”

    Hittade i början på veckan ett par uuutsööökta glas att dricka körsbärsvin i… på röda korsets bikupa om hörnet… nöjd… vinet har aaaldrig smakat bättre å min ära!

    • Flera insiktsfulla läsare här, märker jag.🙂 Gratulerar till vinglasen. Nej, den lilla porslinsassietten återfann jag inte. Tyvärr. Så nu gäller det att inte spilla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s