Tag Archives: Vega

Själ på långvandring

De där vägarna som rullar ut sig. Ni vet vad jag talar om. De finns inom oss alla. De där vägarna utan slut, de där vägarna som ligger ihopringlade inom oss som lömska, drömska huggormar… redo att rullas ut när tonerna från flöjten når dem.

Det finns vägar som skapar musik och musik som skapar vägar i ens inre. Ni vet vad jag talar om. När musiken får de inre motorvägarna att rulla ut som surrealistiska hundtungor och man färdas. Det är ju meningen. Man ska långt ut, ända tills världen kantrar… själen drar iväg, långsamt eller med raketfart, men den drar iväg utan koppel och det är som det ska vara. Nomadknark.

Det finns en låt av Chris Whitley som heter Big Sky Country. En sång jag älskar utan att egentligen fundera så mycket över. Förutom att vara titeln på en låt är “Big Sky country” också benämningen på staten Montana. I Montana har jag aldrig varit. Men drömmar om de där gigantiska vidderna och den stora himlen som välver sig ovanför, det har jag alltid haft, så länge jag kan minnas. Överhuvudtaget är jag svag för vidder och himlar. Feta gröna landskap, regnvåta städer eller stormande hav… spelar ingen roll… men det ska vara stort och svindlande och fritt och man ska färdas tills man smälter ihop med allt och inte längre vet var man börjar eller slutar.

Chris Whitley var en lysande begåvning men finns inte mer. Han gick bort alldeles för tidigt, som så många bra före honom. Det är därför jag blir extra rörd över att se att hans 25-åriga dotter Trixie fortsätter i hans spår. Hon gör också musik och har en röst som släpper ut själen på långvandring. I februari gästar hon Vega i Köpenhamn. Man kanske skulle smyga förbi och lyssna lite?

5 kommentarer

Filed under Musik, Uncategorized

Passion, politik och en halshuggen Mads Mikkelsen

Efter att man huggit av huvudet delade man kroppen, chop chop, i mindre delar. Könsdelar hit, tarmar dit. Och så spikade man upp det hela och drog rubbet genom staden, från Østerbro till Vesterbro, där alltsammans sedan fick hänga till allmän beskådan.  Vesterbros gamla Galgbacke ersattes lååångt senare av ett nöjespalats som heter Vega. Ett läckert ställe med palisanderväggar de luxe. Där har undertecknad gått många gånger för att digga rock’n’roll. Några uppspikade skallar och snoppar haver hon dock ej beskådat.

Mannen som rönte ovanstående öde, Struensee, hamnade i de danska historieböckerna och har nu även gjort entré på filmduken där han spelas av bloggens egen kåtkotlett, Mads Mikkelsen. Filmen, En kongelig affære, har premiär idag. (På modern svenska heter den A Royal Affair)! Gå och se den, vetja. Kostymdrama är gött mos om det görs tjusigt och det här är tjusigt värre.

P.O Enquist lär ha surnat till när han hörde talas om filminspelningen och sa att de snott hans roman ”Livläkarens besök” rakt av. Men se där hade gamle P.O fel för manusförfattarna hade inte ens läst boken när de skrev manus.  P.O. har skrivit en fin bok men han har inte patent på den historiska berättelsen. Men eftersom filmen redan sålts till – hör och häpna – 76 länder så kanske Enquist kan surfa med på vågen och sälja lite fler böcker?

I Kazahkstan och på Cuba ska de nu få skåda Mikkelsens numse och lära sig om galna kungar och Upplysningens intåg i bonnalandet Danmark på 1700-talet. De danska skolbarnen får en upphottad version av en annan tid och turisterna kan nu trava i arrangerade turer genom Köpenhamn under rubriken ”I Struensees fotspår”.

För en gammal akademiker som jag är kombinationen i den här lilla filmsnutten med både Rigsarkivet och Kåtkotletten en våt dröm. För er som inte ens begriper danska och aldrig någonsin gått igång på dammiga luntor eller medelålders män så kan ni i alla fall kika på trailern här för ett smakprov på filmen.

Väl mött, lammungar.

19 kommentarer

Filed under Uncategorized

Berta spöar Thåström

Någon gång ska ju vara den första, säger sällskapet när jag klentroget skakar på huvudet åt mig själv. Är det verkligen sant? Lämnar jag konserten innan den är slut? Thåström har precis klivit av scenen efter en dryg timme och nu vet jag att det blir extranummer. Och jag gitter fan i mig inte stanna och lyssna.

Det har blivit många konserter genom åren och några av Thåströms tillhör de absoluta pärlorna i minnets skattkista. Konserter som lyft och gett kraft, skänkt lycka som pumpat runt i kroppen i dagar efteråt. Men inte nu längre.

Thåström älskar Köpenhamn mer än Köpenhamn älskar Thåström, säger någon krasst strax innan konserten ska börja. Det är glest i lokalen och långt ifrån slutsålt. Fem minuter innan det hela ska dra igång står bara ett femtiotal människor framför scenen. Sedan gapar Vegas golv tomt. På balkongerna står och sitter några fler. Mest svenskar.

I Stockholm, Malmö och Oslo såldes biljetterna slut för veckor, ja månader sedan. Förväntningarna inför nya plattan var stor från många fans. När det första smakprovet släpptes blev jag besviken… ”Beväpna dig med vingar” kändes som en upprepning av något Thåström borde blivit färdig med för länge sedan.

Som vanligt upprepar recensenterna sig när Thåström släpper nytt. Man kan trallen numera. Först kommer några av DN:s eller kvällstidningarnas utlåtanden och ett par dagar senare så har i princip alla andra media upprepat samma sak. Sedan några år vrider skribenterna ur sig de samma epiteten; sotsvart, dystert, mörkt, vackert, taggigt och kompromisslöst. Konsertutlåtanden från 2006 eller 2009 eller 2012 ser alla likadana ut. Är det bara jag som börjar bli less och skeptisk? Men kärleken till en artist som sjungit ledmotivet till så mångas liv i tre decennier är ju så utbredd, så stor, så skön – det borde väl vara honom väl unt att få beröm i pressen?

Ja, om han är bra. Om han är precis sådär magisk som recensenterna påstår. Men när han inte är det, när vi serveras en jämntjock smet av gammal skåpmat som han turnerat med i åratal och som dessutom framförs med slentrian – då är det fan inte bra. Konserten på Vega igår kväll saknade gnistan, från både publik och scen.

Oavsett om setlistan bestod av nyskrivet eller gammalt – det hördes ingen skillnad. En kvinna bredvid mig höll på att falla i sömn tre gånger! Jag fick stötta upp henne till slut. Nej, hon var inte drogad. Hon var uttråkad, sa hon. Jag kunde dessvärre bara hålla med.

När golvet framför scenen fyllts på med fler människor drog konserten igång, något senare än beräknat. Den vanliga klacken framför scenkanten, de där som älskar allt från Thåström, oavsett hur det låter eller framförs, var ovanligt lam. Musikerna hade noll publikkontakt, Thåströms röst – denna tidigare så ljuvligt starka och oslagbara, lät rosslig och brast emellanåt.

Jag antar att den brutala och säkert påkostade ljussättningen var avsedd för att förhöja stämningen i låtarna men i själva verket var vi många som fick stå och blunda långa stunder för att inte bländas. Det var provocerande och irriterande, folk blev förbannade över att få starka stroboskopljus riktade ut mot sig i publiken, i låt efter låt. Betalar man flera hundra för en biljett så vill man fan se vad som sker på scenen! Inte få ett epilepsi-anfall framför ett gäng svarta silhuetter.

Eftersom tyska Neubautens musik allt oftare nämns när man talar om Thåström kunde jag inte låta bli att göra jämförelser med Neubautens konsert på samma ställe för något år sedan. Hur effektivt de använde ljus och färger, skrot och metall. Hur dessa delar tillsammans bildade en raffinerad helhet. Jämförelsen utföll inte till Thåströms fördel.

Här tycktes ljussättningen mera fungera som en täckmantel för den mediokra föreställningen, en rökridå framför det faktum att det egentligen inte sker något nytt eller livfullt på scenen. Det är inte nyskapande eller särskilt spännande att i ett par låtar slå lite planlöst på järnskrot, framför allt inte när musiken går så långsamt att man tror den ska stanna av. Men visst, jag vet att det fortfarande finns ungar som tycker det är fräckt. Som har noll koll på källorna och nöjer sig med B-lagets plagiatörer.

Är det en och samma låt eller har de bytt? ropade någon intill mig.

Tja, klart folk undrar när flera låtar på raken låter exakt likadant, monotona sömnpiller som levereras med envisa jävla ljusstrålar som borrar sig in i publiken, precis i ögonhöjd. Huvudvärken slår till efter första låten. Som en slägga. Jag blir så förbannad till slut. Ge mig pengarna tillbaka!!!

Det var nån som sa du glömt en liten bit rött kvar, maler Thåström och jag inser att det roligaste denna kväll är min egen lilla svarta afghan jag fått prov på och som nu ligger i fickan. I flytande form i en liten cylinder. Från Nasomatto alltså. Det var väl kanske inte det jag förväntade mig av en konsertkväll.

På tåget hem råkar illern Berta komma lös i kupén. Det blir ett jävla ståhej. På två minuter lyckas Berta skapa mer action bland passagerarna än Thåström gjort på hela kvällen. Sen hamnar hon i buren. Thåström behöver ingen låsa in längre. Han är ofarlig. Han bryr sig så lite om sina egna texter att han inte ens orkar lära sig dem själv!

Jag trodde aldrig jag skulle såga en långvarig idol på det här sättet. Men som sagt, någon gång ska vara den första. Jag hoppas innerligt han vet att lägga av i tid. Att någon säger till honom. På riktigt. Av kärlek. Det är faktiskt inte bra nu. Och jag skulle kunna gråta inför detta faktum… vad fyller man tomrummet med?

13 kommentarer

Filed under Musik, Thåström

Dylans födelsedagsfest

Säga vad man vill om danskarna, de vet att fira Bob Dylan. Den 24 maj hyllas han på Vega i Köpenhamn genom att en rad musiker från bl.a. Turboweekend och Sort Sol tolkar hans låtar. Jag begriper inte att han fyller 70 år! Gamle Bobban-lobban. Kan detta verkligen stämma?

Apropå Danmark, imorgon fredag är det Store Bededagen igen. Vi slipper gå till jobbet. Vi kan gå ned på knä. Vad medborgarna sedan gör är upp till var och en.

Själv ska jag schtudera juridischka texschter. Det är mycket som står och faller med detta så det blir till att bita ihop, be en bön och veva igång hjärnan för högtryck.

Kanske lyssna till lite Nina Simone under tiden? Hon är en sån där jag behöver i ryggraden inför det som komma skall.

Ja just ja, blanda nu inte ihop Turboweekend med Turbonegro. För säkerhets skull kommer här en förklaringens kalsong:

Själv tycker jag denna är bäst utan ljud, men det är väl en smaksak.

5 kommentarer

Filed under Musik

Ännu en vinter med whiskysex?

Arbetar hemifrån idag. Skönt, för ute är det kallt och inne finns CV Jørgensen på Spåttifaj. Har ni det sistnämnda, så rekommenderar jag låten Endnu en Vinter. Så får Thåström ursäkta, men originalet av Indian Summer från -88 är bättre. Tycker jag.  Igårkväll spelade nämnde Thåström för köpenhamnspubliken och jag vet inte om det är modigt eller dumdristigt att göra en cover på en av danskarna så älskad artist som Jørgensen, men det gjorde han i alla fall. I maj var det meningen att Carsten Valentin skulle ge en hett efterlängtad spelning på samma ställe, Vega. Konserten sålde ut direkt. Man annonserade en extrakonsert. Den sålde ut direkt. Så annonserades om en andra extrakonsert. Samma resultat. Nu är man uppe i totalt fem utsålda konserter i maj och… nej, jag har inte lyckats fixa en biljett. Så jag får nöja mig med Spåttifaj.

Det är fredag och under morgonens statistiksvep ser jag att Lilla Blå Bloggen haft mer än en kvarts miljon besök sen starten och att det senaste sökordet är ”whiskysex”. Det låter lovande, tycker jag, även om jag måste tillstå att jag inte riktigt vet vad det är. Whisky vet jag vad det är. Sex vet jag vad det är. Men whiskysex? Nåja, det låter härligt så är det någon som känner sig hågad att berätta mer så går det fint att skriva en kommentar.

Det står en helg för dörren, folks. Vad tänker ni göra åt det?

14 kommentarer

Filed under Musik, Thåström, Whisky, cigarrer