Etikettarkiv: Ulf Lundell

Att få något sagt utan att säga allt säger mer än andra som säger alltför mycket utan att säga något

Jag har ett gäng ostar i kylen som luktar lavemang. Det har gått så långt att jag inte vågar öppna kylskåpsdörren utan att hålla för näsan. Men så kan det bli här i tillvaron.

Ser en timme Thåström på svt.play, inspelat i augusti förra året. Börjar fnissa när han plötsligt påminner mig om knugen när han skulle bortförklara sina påstådda sidoknull. Stammandet, slirandet, händerna som han gnider lite mot varandra, pustandet, blicken som flackar… Det är inte orden i sig, det är själva stilen… En konstig liknelse, jag vet. Men nån borde klippa ihop lite knugen med Thåström så skulle ni fatta. Om ni inte redan gör det.

Jag har försökt läsa Ulf Lundell igen. ”Vädermannen”. Men till slut gav jag upp. Det här var sista chansen han fick. Hädanefter läser jag inte en bok till av honom. Jag har försökt i tjugo år och säga vad man vill – jag har åtminstone varit uthållig och gett karl’n fler chanser än de flesta – men det slutar ofelbart med att jag blir förbannad på allt pladder. Han pladdrar värre än en hel skock kärringar. Har han ingen på förlaget som kan ta honom i hampan, säga åt honom? Får han ge ut oredigerade böcker bara därför att han heter Lundell? Så mycket svammel sida upp och sida ned om absolut ingenting! Jag får känslan av någon som tror att om han bara sitter och skriver x antal sidor eller timmar varje dag så blir det en bok och då är det bra. X antal sidor eller timmar varje dag betyder inte alls att det automatiskt blir bra.

Lundells musik har en stor och grundmurad plats i mitt hjärta. Minnena är många och fina. Så därför har jag fortsatt att försöka läsa honom också. Jag uppskattar honom för hans förmåga att fånga samhällsnuet. Ibland uppskattar jag några rader här och där då han beskriver naturen. Men däremellan dessa sjok av ord som inte leder nånvart. Jag vill ta fram en sax och klippa bort fyrahundra sidor. Bokstavligt talat. Förlagets flathet? Fan vet.

Skillnaden mellan att skriva mycket och att skriva stramt blir glasklar när jag följer Kerstin Ekman in i ”Mordets praktik”. En lysande liten jävel till bok. Iskall. Mångbottnad. Mycket outtalat där mellan raderna, man får vara alert och koncentrerad för att uppfatta allt. Ett mästerverk, så tunn den är. Så mycket doft och känsla den förmedlar. Ekman är så rasande skicklig i sitt yrke. ”Hon kan alla labyrinter”, för att citera en viss herre.

Jag planerar för en kommande vår med en räcka böcker av Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Vill doppa mig lite i det tidiga 1900-talet. Behöver det. Känns som ett behov, ett begär och en belöning. Snart kommer en hel kartong på posten. Femton böcker! Och inte en enda Lundell.

Nog nu. Lördag afton. Osten luktar. Kandelabrarna brinner i muminsalongen. Jag bär yllesockor.

12 kommentarer

Under Film och TV, Gubbar, Litteratur, Musik, Thåström

När det krafsar i hjärnan

Det går trögt med bokläsandet just nu. Tänkte jag skulle ändra på det och beställde Håkan Lahgers bok om Ulf Lundell häromdagen. Både Halvar och Micke Berg, de rävarna, har tipsat om den tidigare så jag tänkte att det kanske vore något för mig? Den har inte kommit ännu. Jag går här och lullar och väntar. Har snart tragglat mig igenom biografin över Josephine Baker, en visserligen bra bok som överraskade mig positivt med skildringen av hur jazzen kom till Europa i början av förra århundradet, men som likförbannat inte ger mig något grepp om Jossan. Inte helt. Ett makalöst kvinnoöde, visst, men ändå… Hon är hal som en ål. De där bananerna hon dansade med kring midjan, det var faktiskt bara en säsong! Tänk vad den bilden har fastnat på näthinnan, säkert också hos människor som inte vet vem hon var för övrigt. Fan, ingen verkar ju ha vetat egentligen. Författaren till den här biografin, Phyllis Rose, klagar över att hon fick skriva om boken fem gånger – den blev aldrig som hon hade tänkt sig från början.

Men när blir det som man har tänkt sig? Det är en bra bok, åtminstone första halvan. De svarta i Paris på 10- och 20-talet, hur de mötte en öppnare värld, en friare värld; hungrigare och tolerantare än de var vana vid hemma i det unkna Amerika. Och så chocken när de återvände efter kriget. Inte ett skit hade förändrats, snarare tvärtom.

Men jag haver tragglat, som sagt. Man ska inte traggla med böcker, man ska smeka dem och lukta dem och vänslas med dem i timmar. Krypa in i dem, ha det gott, lära sig nya saker, öppna stängda dörrar, dyka in i äventyret, tankeflykten. Böcker är inte något som man ska ta till fem minuter innan man somnar, bara för att man lever i ett kärleksvakuum. Tre sidor och så en snark på det! Inte bra. Sammanhanget går förlorat. Det är att göra boken en otjänst. Så har jag behandlat boken om Jossan Baker de sista två veckorna. Tacka fan för att jag inte kommer igenom den. Nu väntar jag på ”Den vassa eggen”. Så får vi se vad som händer.

Men när jag inte är läshungrig är jag ofta bildhungrig. Just nu är det inte film. Just nu gillar jag att betrakta foto. Jag glor och kryper in i bilderna. Känner regn mot läpparna, vind i håret, det doftar jord och stad. Jag tror jag vill bort. Jo, det vill jag. Jag vill bort. Som vanligt…

2 kommentarer

Under Jazz, Litteratur