Jeffens väv

Våren 1996 dog Jeffrey Lee Pierce. Han kastade in handduken några månader innan han skulle fylla 38 år. Sångare i Gun Club. Soloartist. Sedan död i en hjärnblödning. Jag sitter här och försöker minnas hur jag först fann honom för han fann ju inte mig. Men jag minns inte. Kanske var det via Imperiet? Jag minns hur jag hörde dem göra en Gun Club-cover någon gång på 80-talet. Walking with the beast – kan det ha varit den? Men årtalen stämmer inte. Jag har vinyler från längre tillbaka… Sex Beat-plattan… jag har skrivit mitt namn på baksidan, sådär som jag skrev på alla skivomslag. Jag märkte plattorna som en ranchägare bränner sin boskap. Jag tittar på min handstil från en annan tid, jag läser låttitlarna och inser att den där Jeffrey Lee Pierce nog funnits med i min tillvaro en lång tid och det utan att jag egentligen reflekterat över vad han gör där.

En gång i tiden var han en ung amerikansk västkustkille med musikaliska ambitioner, han var ordförande i fanklubben för gruppen Blondie. Svårt att tro men så var det. Han skrev musikrecensioner i diverse fanzines från klubbarna i Los Angeles. Lille Jeffen. Jag plockar fram honom ibland ur datorn eller musikhyllan och inser att han fortfarande håller måttet, kanske njuter jag rentav mer idag än då. Vissa dagar blir rena JLP-dagar. För att jag just då tycker all annan musik är skit.

I tidiga inspelningar har han en nervös, lite skrikig röst. En röst som tycks slitas loss ur honom, göra lite ont när den kastar sig ut. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, sjöng Thåström på en platta för några år sedan. Det är en fantastisk låt men jag skrattade högt när jag läste en magsur recensent indignerat anmärka på att Jeffrey Lee Pierce minsann aldrig sjöng blues. Det beror kanske på vad man menar med blues. Döm själva.

Jeffrey Lee släppte en soloplatta som knockade mig. Den blev min en stekhet sommar med mycket bar hud, en sommar med märkliga regndanser och galna vändningar. En platta som jag sålde några år senare, när jag var luspank och inte ens hade stålar till dasspapper. Jag borde torkat mig med näven de där dagarna, sorgen efter den sålda Jeffrey Lee Pierce-plattan blev stor och vass. Hur fan kunde jag vara så dum? Det tog åratal innan jag fick fatt i den igen och ordningen återställdes. Inte för att jag egentligen längre tyckte den var lika bra, ljudbilden var gräslig, men det var nyckeln till en tid jag ville bevara i minnet. En platta som betytt något! För mig!

Det är märkligt det där, hur vissa människor (här artister) man av olika anledningar tycker om och beundrar, liksom flätas in i varandra och bildar en väv. Dem-jag-gillar-väven. De-där-som-betyder-något-väven. De-där-som-alltid-står-sig-i-längden-väven. Thåström har sjungit Pierce-låtar. Han har t.o.m. sjungit om Pierce (eller om det egentligen handlar om honom själv?) Själv tolkade Pierce bl.a. Tom Waits. Tre flugor i en smäll, tre grabbar ur väven. Min väv. Så där som det brukar vara när man kollar lite närmare. Allt hänger ihop. På nåt konstigt och självklart sätt. Man kan ta just den här väven, tråd för tråd, och återfinna både Nick Cave och Mark Lanegan, både Ossler och Neubautens Blixa Bargeld i varpen. Men name dropping till trots… var börjar och slutar en sådan väv?

Någonstans måste det ju finnas en essens, en kärna, som oavsett människor får den där väven att hänga samman?

Gubbarna på startlinjen

När den kristallklara, vackert färgade hösten glider över tröskeln och in i det där gråfeta grötiga blöta fanskapet brukar jag ge upp.  Svenska fläskångesten slår till och jag krymper ihop till nåt knytt som bara vill dö. Ge mig en begravning eller ge mig ljuset åter! Ja, ungefär så…

Men i år verkar det finnas hopp. Nån liten ängel på nåt litet moln har fått ett par minuter över och beslutat sända mig lite guldstoff. Husgudarna och spatthästarna Nick Cave och Thåström släpper nytt strax innan gröten slår till. Det tackar jag för. Nickan är extra god och släpper både bok och platta. Han släpper sig även på Chinateatern i Stockholm i oktober men där lär jag inte få sitta och sniffa. Så god var inte ängeln. Men ändå… det finns en ljusstråle i mörkret.

Så läser jag om farbror Bobban som ska ha stor utställning på Statens Museum för Kunst i Byen nästa höst. Nästa höst alltså. Ja, ja, men det är lika bra att ta ut all glädje man kan på en gång. Jag snackar om Bob Dylan alltså. Med målarpenseln i högsta hugg. Är det inte en kittlande tanke? Bara han inte får svensk fläskångest och skär av sig örat i bästa van Gogh-stil.

Mina gubbar! Mina goa gubbar! Nu glädjer jag mig. Jävlar vad jag ska tanka och dra i den här lyckospenen hela hösten. Annars dör jag. Amen!

Bilden heter ”Train tracks”  och är en akrylmålning av farbror Bobban.

Hetast i stan: lilla blå scenen!

Jag skulle varit på föreställning förra veckan; Neubautens egen Alexander Hacke med fruga gästade Malmö. Jag väntade in i det sista: skulle jag gå eller inte? Jag gick aldrig. Jag lämnar överhuvudtaget inte mitt hus, min soffa, min stol, min säng. Jag har blivit en gammal tant. Jag har blivit bekväm. Jag orkar inte ta mig någonstans numera. Jag vill att artisterna ska komma hem till mig och uppträda. Varför ska petite moi behöva åka, köa, betala, stå och vänta, glo…? Va? Ska det vara så? Nä! Så ska det inte vara.

Petite moi ska kunna ligga kvar hemma i sänghalmen, med en whisky bekvämt inom räckhåll. Den lilla trånga ytan som utgör mitt sovrumsgolv är en utmärkt scen, den torde duga åt både kreti och pleti. Framförallt pleti. Men pleti kommer aldrig. Den jäveln!

Man kan byta om i köket. Det finns vatten i kranen. Jag kan ställa in en liten spegel på köksbordet ifall ni ska sminka er först. Jag lånar gärna ut hårtorken. I badrummet finns det också speglar, två stycken. Låt bli min make up. Toapappret bjuder jag dock på. Ni kan själva bre era mackor i köket efteråt (eller före showen, vad ni nu föredrar). Ni kan kissa och bajsa och dricka vatten och t.o.m duscha (men ta gärna med er egna handdukar). Jag ligger i sovrummet och väntar. Okay? Ni behöver inte ens släpa på utrustning, stärkare och sladdar och mackapärer. Jag har en golvlampa. Den kan jag rikta mot er. Nick Cave? Blixa Bargeld? Tom Waits? Intresserade, pojkar? Det är bara att ringa. Eller droppa en intresseanmälan här under.

Efterfest kan vi ha i vardagsrummet (om jag orkar släpa mig upp). Vi kan sitta i soffan och trängas, allihopa. Det är mysigt i min soffa. Där finns massor med kuddar. Sammetskuddar. Och mjuka filtar; en mörkgrön och en vinröd. Är ni händiga kan ni dessutom snickra nya bokhyllor år mig. Ett snickeriprojekt på en efterfest är bara så hett just nu!

Jag har ett par burkar med bönor på lut också, ifall det börjar kurra i magen framåt midnatt. Ibland blir det mycket action i mitt kvarter om nätterna. Fylleslagsmål och högljudd relationsdramatik. Sirener. Pistolskott som snärtar mellan husväggarna. Gangsteruppgörelser. Jag har allt utanför fönstren. Det är därför jag valt bort TV. Ni kommer att få det så bra hos mig. Spänning, action, romantik och myspys… och om ni har tur… ett par djupa sniff på min Laphroaig. Mark Lanegan, tomten min, är du på benen? Thåström, du är ju inne på aukustiskt numera och går säkert bara och dräller ändå? Hm, vad säger ni? Tjafsa inte nu utan ta bladet från munnen. Ja?

Det var väl det jag visste. Jag stapplar upp och sätter på kaffe så länge, så kommer ni väl snart…

Hur mycket söndag är det kvar, dottore?

Hur många timmar är det kvar av den här jätteskumma dagen? Inte så många. Jag dricker ur rödvinet som är kvar. Jag har lyssnat på PLP så öronen hänger likt vissna kålblad längs sidan av huvudet. Är det den där Laxläkaren snart så man kan ladda ned ett avsnitt? Ja, vad heter det då…? Skärgårdsdoktorn. Ja, ja. Gullegullmys i en evig svensk sommar med syster Birgit och stickade ollar och truliga tonårsbrudar och så Axel, visserligen ful som stryk och trist som fan, men karln verkar hutta både konjak, läsa god bok och ta sig en cigarr då och då. Så ibland tittar jag. Jodå. Laxläkar’n och ja… i gammal go mjölkchokla’…

Måndag om några timmar. Jag är inte beredd. Inga blommor har satts om. Inga fönster har tvättats. Ingen tvätt har strukits. Inget badrum har skurats. Vad har jag gjort denna helg? Lyssnat på älskog, jazz, fyllegräl och Thåström i nu nämnda ordning. Käkat gammal ost. Haft tråkigt. Känt mig kaxig.

Har ingen att bråka med. Ingen att imponera på. Fan fan fan.

Hur mycket tål man om man ska upp igen och iväg till jobbet om några timmar? Ett glas vin? Två glas vin? Eller bara bli Kapten Haddock rakt av?

PS. Hos grannen är det tyst idag. Ha-ha-ha!!! Eftertankens kranka blekhet? Slapp muskulatur? Migrän? Kortslutning? Stelkramp?