Tag Archives: Stefan Sundström

Fingret i luften, fnurr fnurr

Vaknar sent som den värsta tonåring och ligger och fiser i sängvärmen ett tag innan jag pallrar mig ut till en överfull köksbänk. Glor ut genom fönstret och vad ser jag? Hurra! Det regnar! Fem plus och regn. Snön har inte en chans nu, väl? Yiiiihaaa!

Snö ska ligga uppe i lapphelvetet och glänsa och smeka skidåkarnas ego, men det har banne mig inte ett dugg att hämta härnere i den soliga södern. (Ja, sol och sol… jag tar i lite, men det ska man göra, då mår man bättre).

Jag följer med spänning det gigantiska sjok av is som hänger och väger över taknocken på grannhuset. Gudd gad, idag kan det bli action. Rekordet var isblocket som mätte en meter och damp i backen redan i mellandagarna. Det ser jag fortfarande resterna av på gården och varje gång suckar något inom mig. Tänk om grannen på trean hade passerat inunder just då… ack, ljuva drömmar.

Men hörni, hörni. Jag måste berätta vad jag såg igår. Eftersom jag varit ett snällt barn fick jag hela boxen med BBC-producerade Planet Earth på DVD i julklapp. Goa fina tomten som seglade med båt från Norge till Danmark bara för att ge mig detta! Visserligen lite försenat men ändå. Nu diggar jag naturprogram som den värsta Arne Weise. Det är fabulöst, inget snack! Grymt foto, så bra så det skär som svetslågor genom köttet. Jag sätter mig och dör ett slag i soffan nån timme då och då. Speakern är – naturligtvis – David Attenborough, Mr Flås själv, som ledigt och lätt rör sig mellan kontinenterna på några sekunder. Ständigt lika upphetsad, ständigt lika närgånget djärv. (I själva verket sitter han väl i en TV-studio och gör påläggen men man ska inte vara knusslig). Det är precis som Stefan Sundström sjunger i Hjärtat tar aldrig semester: ”På Discovery var allting så grönt, att slippa se en männska var så skööönt”. Jag har inget behov av att glo på fölk. Jag vill glo på natur. Och lite djur.

Men till saken: fingret i luften. Fnurr fnurr. Det är ett program om regnskogarna och se på fan vad det kryllar av små äckliga blanka insekter därinne i dunklet. Myror som gnor i miljontal. Men hörni, hörni, Mama Nature har fixat det bra. Bara för att myrorna inte ska få övertaget, eller som David flåsar ”get the upper hand” så finns det en svamp som lockar myrorna att äta av den och sedan gör dem tokiga. (Här får man se hur en myra liksom viker in arslet under magen och darrande börjar hasa sig fram). Deras små myrhjärnor programmeras att klätta upp i ljuset där de dör medan svampen, som vill sprida sina sporer, helt plötsligt VÄXER UT SOM ETT JÄKLA FINGER UR MYRANS SKALLE! Sedan står det där och viftar rakt upp ur myrliket, i ljuset, fadderian faddera! Va, va? Är det inte häftigt? Det var rena skräckfilmen. Jag blev stormförtjust! Och som om det inte räckte har Mama Nature varit generös som tusan; det finns en speciell svamp för varje insektssort i regnskogen, som så att säga kokar hjärnan på de jävlarna, så de inte tar över hela planeten! Tänk på det nästa gång ni står på ICA och krafsar ned svamp i en påse!

Nu tar vi lite av goseknodden Stefan Sundström på det. Det är lördag, folks, det regnar och Lilla Blå känner hopp om livet! Hasta la vista!

18 kommentarer

Filed under Film och TV, Gubbar, Musik