Gå och bada!

Oavsett vad jag skriver här i Blå Bloggen så är det ett inslag som drar mer läsare än något annat: en sketen bildjävel på Sean Connery, uppkastad för tre år sedan! Det är otroligt. Snudd på kränkande. Här sitter man och fiskar visdomsord direkt ur själsdjupen, bänder loss dem från hjärnbarken, tar på sig den stora uppgiften att bilda och underhålla bloggpöbeln vecka efter vecka, år efter år. Men vad vill folk ha? En bild på Sean Connery i kilt!

Och visst är Sean Connery en stilig hanne och visst är kilt jordens sexigaste plagg men det är ändå surt sa räven. Surare än gamla tant Andersson på tolvan (ja, nu gick jag visst i barndom men det fattar ni väl). Så vad göra? Förvandla hela Blå Bloggen till ett galleri med snodda bilder på gamle skotten Sean? Vad tycker ni? Är det den slags porr ni vill ha? Va?

För övrigt har jag fått tillbaka värmen på dass idag. Ja, den försvann för nån vecka sedan och sedan dess har jag levt farligt. Riskerat istappar i musslan och hjärtstillestånd i duschen. Men jag har gnisslat tänder och tappert härdat ut. Tänkt att kunde Vilhelm Erövraren lufta kulorna i Hastings i motvind 1066 så borde väl jag kunna tvåla in arslet i 16 plusgrader? Men det har varit lite av en kamp, det ska erkännas. Dessutom var Vilhelm Erövraren född i Normandie och som sådan att klassas som fransos. Och fransoser ska man aldrig tänka på i duschen. Det är avkylande. Enligt en undersökning är nämligen fransoser sämst i Europa på att tvätta sig under förhuden. Så nu vet ni det. Vilhelm Erövraren var visserligen ättling till gamle vikingen Gånge-Rolf i rakt nedstigande led, men under generationernas fortskridande hann nog all hederligt hygientänkande rinna ut i bäcken. Personligen tror jag Vilhelm Erövraren luktade ost för jämnan. Både här och där, if you get my point.

Herregud, kommer jag från ämnet eller kommer jag från ämnet? Vad var det jag ville ha sagt? Jo, värmen är tillbaka i mitt lilla pörte. Prisa herren och säkert också vaktmästaren! Nu kan jag leka herrturk utan vare sig herrar eller turk. Jag kan glömma ramsan min finska väninna lärde mig om ”kyla styvare än en nunnas bröstvårtor i en mässings-bh”. Jag kan strippa i 60-wattaren, iakttaga hederligt hygientänkande från gamle Gånge-Rolfs dagar (tvålens uppfinnare?) och invänta sommaren. Det är bara nåt halvår kvar så står den här och gungar i farstun som ett avdankat fyllo. Det ska bli ljuvligt.

Sa jag att jag hatar vinter och kyla? Är jag gnällig? Jag får gnälla precis hur mycket jag vill. Det är min blogg. Lilla Blå Bloggen. Inte Sean Connerys blogg. Lägg det på minnet, folks.

Imorgon är det dessutom lilla lördagen. Ett litet huppigupp sådär mitt i arbetsveckan, då man borde stanna upp, pilla lite på sig själv och sedan unna sig en sockerbit i kaffet… eller vad som nu gör en glad. Sean Connery brukar kasta kilten på lilla lördagen. Det har jag från säker källa.

Surabaya Johnny, warum bist du so roh?

Okay, Dr No och hans kommentar här nedan i ”Bloggtorka” om att jag borde lyssna på Britney Spears fick mig att vakna ur bloggdvalan. Nej, min käre Dr No, här lyssnas inte på Brittan. Men jag greppade efter underbara Lotte Lenya. Se på henne, bara! Blicken!

Lotte föddes i Wien i slutet av 1800-talet och var skådespelerska och sångerska. Hon gifte sig med Kurt Weill (två gånger till och med, en gång på 20-talet och sedan en gång till 1937 efter en tids skilsmässa). Hon slog igenom i Tolvskillingsoperan som Sjörövar-Jenny. Jag gillar Kurt Weill och Bertolt Brecht. Gillar man dem är det ofrånkomligt att man förr eller senare finner Lotte Lenya, som gjort otaliga tolkningar av sin mans musik. Men Lotte hann med att medverka i en bondrulle också. Nej, vad skriver jag? Inte en sån där rulle med bönder, utan en sån där rulle med James Bond. Lotte lirade mot Sean Connery i ”Agent 007 ser rött”. I filmen spelade hon agent.

I verkligheten lämnade Lenya Tyskland under nassarna och flydde till USA där hon bodde fram till sin död på 60-talet.

Här i en sång som har spelats in i otaliga versioner, med allt från Bette Midler till Joakim Thåström:

Jodå, har man först bekantat sig med den här låten via Imperiet och Pughs tonsättning kan det bli förvirrat. Men såhär låter faktiskt originalet. Personligen tycker jag den vinner i längden. Det är något med denna suggestiva sorgsna klagan som växer sig starkare ju mer man lyssnar. Efter ett tag kryper den under huden.

Därmed inte sagt att jag inte gillar den svenska versionen. Här i en inspelning från Eldkvarns ”Cirkus Broadway”, sent 80-tal, både Pugh och Joakim Thåström sjunger tillsammans. Thåström med en spastisk inlevelse som är på gränsen till svår att se. Men han klarar det, som alltid. Kolla in ögonen. Han påminner om en picassomålning som fått liv. Lyss till Pughs inledande klagan som övergår i taggig rock och se Plura som stompar omkring mitt i alltsammans i sin teatraliska hatt.

Lotte, Pugh, Joakim, varför älskar jag er så?

Det är decennier mellan dessa båda versioner. En ung kvinnas klagan inför sin mans hjärtlöshet i två helt olika tolkningar. Jag tycker det är underbart!

Och Dr No – please, no more talk about Britney in here, okay?