Med rubriken menar jag inte smockor. Jag snackar inte knytnävar. Jag talar heller inte om dövspråk. Jag talar om fingerspelet hos två riktigt sköna lirare; filmregissören David Lynch och sångaren/låtskrivaren Thåström. För mig har de aldrig haft några större gemensamma beröringspunkter. Jo, Lynch skriver också låtar. Och en hel del annat. Men för övrigt… nä.
Men igår kväll när jag satt och såg en längre intervju med Lynch slogs jag av hur hans högerhand ständigt var i rörelse när han lade ut texten. Varje gång han tycktes koncentrera sig for höger näve upp i luften och började en sällsam balett. Den tycktes leva sitt eget liv, handen var som en motor som styrde hela Lynch varelse framåt och vidare i intervjun. Precis sådär som Thåström tycks ha en motor i sin högerhand när han sjunger koncentrerat.
Intervjun med Lynch finner jag tyvärr inte på nätet men jag fann ett litet klipp som illustrerar vad jag menar. Ljudet är kass, skit i det, kolla in hans näve. Den rör sig som en manet, den dansar i luften, knådar den och smeker den. Kolla sedan in Thåström när han tolkar Keops Pyramid. Hur hans fingrar punkterar luften framför honom, driver honom genom vers efter vers som en magisk liten dirigentstav. I vissa kretsar har det snackats mycket om upphovet och orsakerna till Thåströms spretiga fingerspel. Jag har aldrig hört något om Lynch dito. Det må vara hur det vill med den saken. Jag tycker det är mer intressant att fundera över vänster hjärnhalva som styr högerarmen och höger hjärnhalva som styr vänsterarmen. I vänster hjärnhalva huserar siffrorna, orden, följdriktningarna, vår förmåga att räkna ut vad som kommer härnäst, där följs idéerna av slutsatser… Jag tycker som sagt det är intressant att se hur det är just högerhänderna som dansar mest i herrarnas arbete, åtminstone i mina två exempel. (Att även Mikael Wiehe koncentrerar sig mer på texten än något annat märks tydligt, titta få ni se).
För man skulle ju kunna tro att det borde vara tvärtom? Att den högra hjärnhalvan med färgen, formen, rytmen och musiken skulle styra och att vänster näve borde vara minst lika aktiv? I sanningens namn balanserar Thåström det hela av och till med sin vänstra hand men det är den högra som ovillkorligen tar över.
Människors händer. Jag kan aldrig sluta betrakta dem. De talar sitt språk. Det är vackert. För det mesta.
LILLA BLÅ BLOGGEN 