Tag Archives: Micke Berg

Kramplösande medel

Det finns skönhet som får det att storma i själen. Och så finns det skönhet som får själen att stilla sig och bli blank som en skogstjärn. Idag, när jag hade det som jävligast på jobbet och gråten satt i halsen, halkade jag in hos Micke Berg och såg på hans kvinnobilder. När han fotograferar kvinnor verkar allt så innerligt och nära. Jordnära. De där bilderna äger en skönhet som får mitt inre att bli stilla och lugnt. Jag jordar mig en stund, i bild efter bild, och känner hur kramperna löser sig en smula. Det är inte dumt alls.

3 kommentarer

Filed under Cyberrymdens bästa, Konst

I Arles…. som svar till Micke Berg och hans undran…

….och Micke Berg undrade vad som hände i Arles och jag svarar här … i Arles var det avkarvade öron med blod som stelnat om morgonen…. i Arles var det vånda and big dispair… det var små grusiga slattar av opium på botten av repiga dricksglas… det var den unkna lukten av instängda kamrar och otvättade kvinnokroppar… det var intorkad färg i stenhårda mårdpenslar som aldrig rengjorts… och det var mumlande sång i gryningen när solen färgade åkrarna gyllengula… det var klåda under brinnande hud… det var svett och stön och våta vidöppna kön… det var evighetslånga eftermiddagar i stekande sol och gryende vansinne och kopparförgiftad absinthe… det var många rus och många lidelser och många långa timmar av ånger… och solen stod på och himlen var blå…

Jamen vi säger väl det va, Micke Berg?

5 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe

Ord var oprindelig trolddom

Böcker har alltid utgjort potentiellt krut. När innehållet blir riktigt laddat finns det vissa som ordnar veritabla bål. Bokbål alltså – inte sådana där med roséblask som svenskar i nutid ägnar sig åt. För ordet är nog trots allt det ultimata vapnet, det sätter sinnen i brand och leder tankar i nya riktningar. Pickadollars och kanoner må skjuta hål i köttet men orden kan knåda själen mör. Ord kan föda religioner.

Politiskt har böcker i alla tider varit vapen, riktade från eller mot de styrande. Jag begrundar detta när jag nås av nyheten att den stora koncern jag arbetar för via omvägar lagt en bannlysning på en bok som anses för ”obekväm”. Kan man bannlysa det fria ordet idag? Ja, om man har miljarder och åter miljarder i tillgångar så kan man det. Och gör det. Pengars makt mot ordets makt. Vi får se hur länge det fungerar… Ord är ju så små till formatet, de slinker igenom nyckelhål och internetservrar som små pigga illrar. Ord sprids fortare än magsjuka.

Jag har skrivit om huset där jag bor. Det knepiga, underbara och ibland skitjobbiga hus som jag snart ska flytta ifrån. Nu vet jag lite mer om det. Inte allt, detektivarbetet fortgår alltjämt. Men jag vet att det i flera decennier fungerade som Lillhålans kulturcentrum och  mötesplats för litteraturälskare, människor som älskade det fria ordet. Jag vet att mina rum fungerat som konstsalong såväl som arkiv. Och jag vet att polisen mellan 1940 och 1941 i omgångar travade till min adress på uppdrag av staten för att beslagta en alldeles särskild bok som förvarades där. En bok som ansågs ”misshaglig på visst håll”. Sex upplagor av boken trycktes – och togs i beslag. Polisen var så heta på gröten att de ibland fick gå igen med oförättat ärende. De kom för tidigt, boken var ännu inte distribuerad. Varför då alla dessa promenader till min adress? Jo, på grund av ordets makt. Mitt under brinnande krig kom nämligen en kritisk skildring av herr minimustaschen himself. ”Samtal med Hitler” av Rauschning.

Jag googlar och finner den snabbt. Idag säljs den för trettiofem kronor på nätet i pocketupplaga. Inte ett dugg censurerad alltså. Tillgänglig för vem som helst. Författaren åker iväg för att träffa Hitler och beskriver honom enligt följande:

”Det har slagit mig att Hitler gör det starkaste intrycket på människor som antingen äro suggestibla och ha ett feminint inslag eller som genom uppfostran och social ställning vant sig vid en krypande personkult. Hitlers yttre bidrar förvisso icke att förhöja det intryck hans personlighet gör. En flyende, högeligen oskön panna, ett stripigt hår som faller ned i pannan. Liten och obetydlig till växten med på något sätt illa proportionerade och inpassade lemmar, alltför stora, platta fötter och en ryslig näsa, en föga uttrycksfull mun och små borstar till mustascher – allt som allt en av naturen styvmoderligt utrustad människa, vars enda dragningskraft kanske ligger i händerna, som äro ovanligt välformade och uttrycksfulla.”

Jag vet inte om nassarna i Sverige hängde upp sig på att beskrivas som ”suggestibla med feminina inslag” men min muminsalong fick påhälsning. På något sätt värms jag av tanken på att här trampat människor som envist hållit på ordet, det skrivna ordet. Staplat och lagrat och spridit ordet till alla som velat ha det. Under krigen på 1900-talet var det så svårt att få in utländska böcker att ”annars fullt lojala medborgare förföllo till hamstring av Pocket-books, när dylika i överraskande rik sortering anlänt till XXXX pr lejdbåt”.

Huset där jag bor. Där det även sålts ”gåspennor, märkbläck, munlack, psalmdikonstråkar och skrivsandskärl”. Där det anordnats kulturaftnar som ”givit eko i både svenska och danska kretsar”.  Ordning på torpet kan man kanske kalla det.

Nu ska jag läsa ”Fotograferna” av Micke Berg. Ty den hafver han skickat mig idag och jag är förväntansfull som fan. Hans böcker kan ni köpa här.

11 kommentarer

Filed under Hemmet, Litteratur

När det krafsar i hjärnan

Det går trögt med bokläsandet just nu. Tänkte jag skulle ändra på det och beställde Håkan Lahgers bok om Ulf Lundell häromdagen. Både Halvar och Micke Berg, de rävarna, har tipsat om den tidigare så jag tänkte att det kanske vore något för mig? Den har inte kommit ännu. Jag går här och lullar och väntar. Har snart tragglat mig igenom biografin över Josephine Baker, en visserligen bra bok som överraskade mig positivt med skildringen av hur jazzen kom till Europa i början av förra århundradet, men som likförbannat inte ger mig något grepp om Jossan. Inte helt. Ett makalöst kvinnoöde, visst, men ändå… Hon är hal som en ål. De där bananerna hon dansade med kring midjan, det var faktiskt bara en säsong! Tänk vad den bilden har fastnat på näthinnan, säkert också hos människor som inte vet vem hon var för övrigt. Fan, ingen verkar ju ha vetat egentligen. Författaren till den här biografin, Phyllis Rose, klagar över att hon fick skriva om boken fem gånger – den blev aldrig som hon hade tänkt sig från början.

Men när blir det som man har tänkt sig? Det är en bra bok, åtminstone första halvan. De svarta i Paris på 10- och 20-talet, hur de mötte en öppnare värld, en friare värld; hungrigare och tolerantare än de var vana vid hemma i det unkna Amerika. Och så chocken när de återvände efter kriget. Inte ett skit hade förändrats, snarare tvärtom.

Men jag haver tragglat, som sagt. Man ska inte traggla med böcker, man ska smeka dem och lukta dem och vänslas med dem i timmar. Krypa in i dem, ha det gott, lära sig nya saker, öppna stängda dörrar, dyka in i äventyret, tankeflykten. Böcker är inte något som man ska ta till fem minuter innan man somnar, bara för att man lever i ett kärleksvakuum. Tre sidor och så en snark på det! Inte bra. Sammanhanget går förlorat. Det är att göra boken en otjänst. Så har jag behandlat boken om Jossan Baker de sista två veckorna. Tacka fan för att jag inte kommer igenom den. Nu väntar jag på ”Den vassa eggen”. Så får vi se vad som händer.

Men när jag inte är läshungrig är jag ofta bildhungrig. Just nu är det inte film. Just nu gillar jag att betrakta foto. Jag glor och kryper in i bilderna. Känner regn mot läpparna, vind i håret, det doftar jord och stad. Jag tror jag vill bort. Jo, det vill jag. Jag vill bort. Som vanligt…

2 kommentarer

Filed under Jazz, Litteratur