Böcker har alltid utgjort potentiellt krut. När innehållet blir riktigt laddat finns det vissa som ordnar veritabla bål. Bokbål alltså – inte sådana där med roséblask som svenskar i nutid ägnar sig åt. För ordet är nog trots allt det ultimata vapnet, det sätter sinnen i brand och leder tankar i nya riktningar. Pickadollars och kanoner må skjuta hål i köttet men orden kan knåda själen mör. Ord kan föda religioner.
Politiskt har böcker i alla tider varit vapen, riktade från eller mot de styrande. Jag begrundar detta när jag nås av nyheten att den stora koncern jag arbetar för via omvägar lagt en bannlysning på en bok som anses för ”obekväm”. Kan man bannlysa det fria ordet idag? Ja, om man har miljarder och åter miljarder i tillgångar så kan man det. Och gör det. Pengars makt mot ordets makt. Vi får se hur länge det fungerar… Ord är ju så små till formatet, de slinker igenom nyckelhål och internetservrar som små pigga illrar. Ord sprids fortare än magsjuka.
Jag har skrivit om huset där jag bor. Det knepiga, underbara och ibland skitjobbiga hus som jag snart ska flytta ifrån. Nu vet jag lite mer om det. Inte allt, detektivarbetet fortgår alltjämt. Men jag vet att det i flera decennier fungerade som Lillhålans kulturcentrum och mötesplats för litteraturälskare, människor som älskade det fria ordet. Jag vet att mina rum fungerat som konstsalong såväl som arkiv. Och jag vet att polisen mellan 1940 och 1941 i omgångar travade till min adress på uppdrag av staten för att beslagta en alldeles särskild bok som förvarades där. En bok som ansågs ”misshaglig på visst håll”. Sex upplagor av boken trycktes – och togs i beslag. Polisen var så heta på gröten att de ibland fick gå igen med oförättat ärende. De kom för tidigt, boken var ännu inte distribuerad. Varför då alla dessa promenader till min adress? Jo, på grund av ordets makt. Mitt under brinnande krig kom nämligen en kritisk skildring av herr minimustaschen himself. ”Samtal med Hitler” av Rauschning.
Jag googlar och finner den snabbt. Idag säljs den för trettiofem kronor på nätet i pocketupplaga. Inte ett dugg censurerad alltså. Tillgänglig för vem som helst. Författaren åker iväg för att träffa Hitler och beskriver honom enligt följande:
”Det har slagit mig att Hitler gör det starkaste intrycket på människor som antingen äro suggestibla och ha ett feminint inslag eller som genom uppfostran och social ställning vant sig vid en krypande personkult. Hitlers yttre bidrar förvisso icke att förhöja det intryck hans personlighet gör. En flyende, högeligen oskön panna, ett stripigt hår som faller ned i pannan. Liten och obetydlig till växten med på något sätt illa proportionerade och inpassade lemmar, alltför stora, platta fötter och en ryslig näsa, en föga uttrycksfull mun och små borstar till mustascher – allt som allt en av naturen styvmoderligt utrustad människa, vars enda dragningskraft kanske ligger i händerna, som äro ovanligt välformade och uttrycksfulla.”
Jag vet inte om nassarna i Sverige hängde upp sig på att beskrivas som ”suggestibla med feminina inslag” men min muminsalong fick påhälsning. På något sätt värms jag av tanken på att här trampat människor som envist hållit på ordet, det skrivna ordet. Staplat och lagrat och spridit ordet till alla som velat ha det. Under krigen på 1900-talet var det så svårt att få in utländska böcker att ”annars fullt lojala medborgare förföllo till hamstring av Pocket-books, när dylika i överraskande rik sortering anlänt till XXXX pr lejdbåt”.
Huset där jag bor. Där det även sålts ”gåspennor, märkbläck, munlack, psalmdikonstråkar och skrivsandskärl”. Där det anordnats kulturaftnar som ”givit eko i både svenska och danska kretsar”. Ordning på torpet kan man kanske kalla det.
Nu ska jag läsa ”Fotograferna” av Micke Berg. Ty den hafver han skickat mig idag och jag är förväntansfull som fan. Hans böcker kan ni köpa här.
