Tag Archives: Jösses vad vi har skoj nu då!

Vykort från Tartaros

- Passa på att njuta nu, snart är det vinter och kyla!
Uppmanar de och ler perverst, alltmedan svetten lackar om dem och de luktar surt stall. Javisst, kunde man njuta så skulle ju detta vara paradisiskt. Men jag njuter inte. Hur jag än försöker. Dessutom tycks det mig som om de där mest perverterade, de där som bitskt manar en att njuta, allesamman inte längre tycks ha några arbeten att gå till?

De tillbringar vecka efter vecka på stränder och vid torp, de sörplar läskeblask, rosé och öl i väldeliga mängder, de tillbringar halva dagarna med ”sovmorgon” och sitter i gengäld uppe halva nätterna i högljudda samtal med grilloset hängandes i helvetesmoln kring dem. De njuter väl, antar jag, av det där som kallas semester.

Jag njuter inte av Skånetrafikens boskapsvagnar. Tro mig, det finns inget njutbart i att kliva upp kl 05 efter ännu en natt av grannarnas ”balkongmys” med dito diskussioner. (För att inte tala om den där pianisten som flyttat in tvärs över gården och av okänd anledning tycker det är helt okay att blaffa på med mazurkor och polonäser från midnatt och framåt, med vidöppna fönster. Ja, vem vill inte sova med fönstren öppna när det är mer än trettio grader varmt?)

Sedan vidtar allt mellan fyra och sex timmar om dagen i överfulla, stekheta tågvagnar. Det tar lång tid att åka till och från jobbet numera. Ty tågen tycks liksom inte fungera. Logistiken fungerar heller inte. Tänk så spännande att inte veta om man kommer hem från arbetet på eftermiddagen, kvällen eller rentav natten! Njutvarning!

Nu när det är som allra varmast, så ska det spårarbetas. Det ska köras med reducerad hastighet. Och så ska det brinna titt som tätt. Spårväxlarna tycks dock inte fattat att de också ska njuta så här års, ty de ballar allt som oftast ur. Och då blir det inga tåg som går, bara tåg som står stilla. Med stängda dörrar. Timme efter timme. Och därinne sitter eller står vi, vi korkade arbetare, tätt samman som i en ansjovisburk. Vi luktar också likadant. Tro mig, efter några dagar med sådana resor kan vem som helst peta omkull en över en macka med ägg och äta upp en – utan att man protesterar. Man snarare önskar att det ska ske. ”Låt mig få döööö!”

- Men du minns väl hur kallt det var i vintras? Fortsätter de där som inte tycker att jag ler tillräckligt brett, inte är tillräckligt entusiasmerad inför sommarhettan.
– Det var en osedvanligt mild vinter, svarar jag torrt.
– Jamen, man måste passa på nu när det är varmt. Man ska inte gnälla! Det handlar bara om att anpassa sig. Man måste slå av på takten, ta det lugnt, så vänjer man sig snart.

Låt mig nu klargöra en sak en gång för alla. Jag har inget val, jag måste jobba! Jag kan inte ta ledigt flera veckor i sträck, hänga på hippa caféer och snacka skit med likasinnade, jag har inte möjlighet till trevliga utflykter på landet för några loppisrundor och picknick i det gröna. Det blir inget strandhäng, det blir inget grillande och ingen rosé. Men framför allt blir det ingen anpassning!

Så fan jag anpassar mig! Aldrig!

Enda trösten är att man bor i Sverige. Snart ska roségängen piskas in i fållan igen, och så kommer regnet och blåsten. Då kan ni sitta där – och anpassa er. Och kom ihåg vad ni själva har sagt; man ska inte gnälla!
Adjö.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Ålderdom, sjukdom och så lite död på det, va?

Tänker en del på döden. Kommer den som en befrielse för de flesta? Eller som en obehaglig överraskning? Sedan spekulerar jag krasst i hur många dagar eller veckor jag skulle kunna ligga död i min lägenhet innan någon saknade mig så pass mycket att de skulle bryta sig in. Jag landar på ca 14 dagar. Två veckor alltså. Sedan hade nog jobbet reagerat. Om jag inte haft semester, då hade det tagit längre tid. Å andra sidan kanske de bara sänt en uppsägelse och så hade jag inte hittats förrän grannarna reagerat på stanken. Det går kanske fortare att bli upptäckt på sommaren. Man luktar mer.

När jag funderat färdigt känner jag mig rätt ledsen. Det var ju ett jävla ämne att ligga och tänka på. Sin egen ensamhet och död. Eller så är det en rätt vanlig tanke hos folk. Jag vet inte.

Sista tiden har inte varit någon fest direkt. När ryggen och ena benet la av förra veckan blev jag rätt handikappad. När man inte kommer ur sängen och inte har någon i närheten att be om hjälp blir man plötsligt så liten. Som en flugskit. Dagarna har segat sig fram. Tankarna har varit svarta.

Jag ligger på golvet, ömsom på mage, ömsom på rygg. Gör mina övningar. Hasar iväg på små korta promenader. Tröstar mig med sjukgymnastens ord: Du kommer att bli bra. Smärta är inte farligt, bara väldigt obehagligt.

Min kropp har för det mesta fungerat utmärkt under livet. Man tar den lätt för given. Med åren kan man inte ta ett skit för givet längre. Insikten om detta gör en liten. Trotsig emellanåt men framför allt liten. Spak och slak.

Är det inte ett tecken på att man börjar bli gammal när man ägnar allt mer tid åt att summera sitt liv? Vad man gjort, vad man blivit, vad som inte blev av… vad man lämnar efter sig? I så fall är jag gammal nu.

*

Ser en mycket bra dokumentär om Agneta Eckemyr i New York. Hon har bott där i mer än 40 år när filmen börjar. Varit fotomodell, designat kläder, fotograferat… Nu är hon gammal och pank och kämpar med att få sin tillvaro att hänga samman. Det går inget vidare. En vacker och smärtsam film. Man kan se den här i ett par tre veckor till.

Jag har alltid beundrat kvinnor. Äldre kvinnor. De där urstarka, lite galna, egensinniga kvinnorna som tycks gå sin egen väg. Ofta lite vid sidan av det gängse vardagslivet, det inrutade och trygga. Jag fascineras av dem och läser gärna om dem. Funderar över priset de betalar. Funderar över hur de tacklar tankar om ålderdomen.

Som motvikt mot skräcken inför ålderdomen kikar jag ibland in hos den här bloggaren. Han ägnar sin tid åt att leta kärringar på gatan och fotografera dem. Hur han hittar dem vete tusan… där jag bor har jag aldrig sett sådana här kvinnor. Men Lillhålan är förstås inte New York.

Förresten, visste ni det inte så kan jag berätta att i väntan på ålderdomen ska yngre kvinnor dressas ända in i underlivet. Libresse lanserar specialdesignade tamponger. Någon tampongkonstnär (!) vid namn Sarah Arnett har gjort tamponger med blomstermotiv och leopardmönster. Period Couture, kallar de det. Glöm nu inte att kika efter det nästa gång ni är på ICA. Viktiga grejer, serrö.
Nej, jag gitter inte länka till skiten. Någon måtta på patetiken får det ändå vara.

Nog nu. Over and out.

11 kommentarer

Filed under Film och TV

När fradgan börjar skumma och tanten slår ut i blom

Man vet att timman är slagen när det här dundrar in genom brevlådan. Någon däruppe har utsett en till Tant med stort T. Oavsett ålder och oavsett stil: nu är det dags! Tantdags!

raffigt i köket (1)

Jag bläddrar förundrad i katalogen. Varför har den kommit till mig? Jag har inte beställt någon. Jag har överhuvudtaget aldrig hört talas om det här företaget. Ändå hoppas de, tror de, att jag tänker bli kund hos dem. De tror att jag behöver en skrynkelfri vardag till billig penning, de tror jag längtar hett efter stormönstrade polyesterblusar och byxor i terylene med påsydda pressveck och resår i midjan. Eller så utgår de krasst från att jag är komplett bindgalen och glatt kommer att beställa ur deras katalog med fradgan skummandes kring munnen.

När jag var barn brukade det ramla in några färgglada broschyrer genom brevlådan, adresserade till min mor. Vi gapskrattade åt innehållet. Vem tusan köper sådana här kläder, undrade jag då. Och mamma brukade säga något uppgivet om att sånt här får man när man passerat ett visst åldersstreck. Som kvinna förväntades man då klä sig så här. Oavsett vem man tidigare varit. Från en dag till en annan skulle kvinnor genomgå en fullständig metamorfos och slänga bomullen för en fullständig orgie i smaklös syntet!

Nu sitter jag här, några decennier senare, och ser förstummad exakt samma slags bilder som i barndomen. Skiten har inte ändrats ett dugg! Vilket i sin tur måste innebära att det finns folk som köper eländet! Det finns en marknad för detta! År ut och år in. Men vem, VEM?! Och varför?

När jag matt bläddrat mig igenom skräckfärger, -mönster och -kombinationer tar nästa häpnad vid: språket! Det har på fullaste allvar suttit en människa och knåpat ihop textrader som: ”DITT eget exemplar”, ”Stor i modet, liten i priset!”, ”Modern 2-i-1-look i sportig variant”, ”… en toppmodern kombinationsidé”, ”Sätt ihop din önskegarderob”, ”I denna är du alltid välklädd” och favoriten ”Slankande pressveck”.

Det blir bisarrt på gränsen till surrealistiskt – just för att innehållet är så långt från beskrivningarna som det överhuvudtaget är möjligt. Och allt, oavsett om det rör sig om blusar, byxor, nattlinnen, klänningar, västar eller förkläden är gjort i det uppenbarligt bästsäljande materialet POLYESTER!!!

För att toppa det hela kallar man katalogen ”BEST SELLER”.

Längst bak finner jag mitt favorituppslag: sidorna med prylar jag inte förstått hur jag ska klara mig utan såhär på ålderns höst: Luftkuddesulor, tillklippningsbara tåskydd, linningsförlängare i fempack, Bh med dragkedja, hälkuddar, hårfärgningsstift, bröstvårtslappar, stödkorrigering för krökta tår (i 2-pack) samt ”Inkontinensbyxan i bekväm modell för besvär med blåsa och tarm. Med öppning för filtinlägg. Hudvänlig och hygienisk tack vare skyddsfolie. Kan kokas”. (Finns även i herrstorlek).

Tack BEST SELLER för att ni oombedda skickade mig en gratiskatalog. Jag hade underhållning i en hel timme! Oväntat – som en lottovinst.

Naturligtvis vill jag inte undanhålla er sexiga outfittor för herrar om natten,  raffinerade köksförkläden eller västen som lyfter varje outfit. Här är flera sidor, med stavfel och allt. Njut nu! Villl ni beställa så vet ni var ni ska vända er…

Detta bildspel kräver JavaScript.

21 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Iakttag hur hon använder gaffeln…” Madrassforskningen når nya höjder.

Om vi nu avhandlat brist på sex och dess anknytning till ökat odlingsintresse, så kan vi ju lika gärna ta upp kopplingen mat och sex, eller hur? Idag läser jag en artikel om amerikanska forskare som ser klara samband mellan hur en kvinna äter och hur hon är i sängen. Det är bl.a. antropologer och neurologer som forskat om detta, och jag undrar i mitt stilla sinne om det finns liknande undersökningar om män? Det förtäljer dock icke artikeln.

Men nog tycker jag den där forskningen slår in öppna dörrar. ”Låter hon dig bestämma maten när ni går ut och äter är hon troligen passiv i sängen”. ”Petar hon i maten, verkar hon ointressad? Iakttag hur hon använder gaffeln…” ”Kvinnor idag är mer självständiga och vill själva bestämma vad de ska äta. Detta går att koppla till att  hon idag kan ha flera sexpartners och därför lärt sig vad hon gillar i olika sammanhang.” Öh, no shit, Sherlock?

En neurolog i USA löper linan ut och konstaterar att ”folk som gillar glass med kaffesmak är flirtiga och dramatiska och därför passar ihop med folk som föredrar glass med jordgubbssmak”. ”Kvinnor som gillar vaniljglass är känslomässigt expressiva” och fortsätter i liknande blajjig anda.

Jag inser att jag nog är i fel bransch, jag skulle fortsatt på forskarbanan istället. Det finns ingen hejd på vad man kan ”forska” på idag och tjäna sitt levebröd.

Själv brukar jag nynna när jag äter. Förutsatt att maten är god.

Fuck me I am food

 

 

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag är visst lite i tratten

- Men fungerar den där? frågar jag och pekar med ivrigt darrande finger. Bävar lite för svaret för jag vet att oavsett vad han nu säger så är jag såld. Den lille mannen, bara en tvärhand hög, svarar:

- Om den fungerar? Nu ska du få höra, kompis!

Fram till maskineriet och veva, veva, veva. Han pekar och instruerar hur man ska göra. Ned med stiftet, släppa på fjädern… balabom… och så igång. Jag blåser en halvmeter bakåt. Jädrans vilket tryck. Det skräller och dånar och jag håller lite hjälplöst för öronen samtidigt som jag skrattar, glad som en barnunge. Mannen skrattar också, håller fram armarna som till dans. Ska vi valsa nu? Jag går avvärjande bakåt. Nej, nej, tack det räcker! Hela huset fylls av någon hopplös gammal schlager från gudvetnär.

Så kom då alltså dagen till slut. Efter många långa års heta trängtan så kom den. Oväntat, plötsligt… och underbar och självklar. Jag kliver av en buss, ser den genom ett fönster och innan jag vet ordet av står jag inne i huset och frågar… ”Men fungerar den där?”

Jag får köpa den. Tvärhanden har tjatat sig till den av en bekant, tjatat i flera år, men han är villig att sälja den och jag prutar inte ens. Den olivgröna tratten, den lilla maskstungna trälådan, veven med handtag, den rejäla utsmyckade armen och nålen tjock som en nubb. Jag måste ha den!

Tvärhanden erbjuder sig att köra hem mig med låda och tratt. Vi monterar ned den. Jag sätter mig i bilen hos en total främling och så kör vi hemåt.

I bagaget har jag också tre stenkakor. Nu jävlar ska grannarna få veta att jag lever och de likaså. För ett kort ögonblick känns hela livet magiskt! Jag kan inte förstå att jag haft sådan tur. Först de där älskade 1800-talskängorna jag drömt om sedan barnsben. Några år senare en alldeles äkta, egen trattgrammofon. I’m getting closer to paradise.

Mitt nya husdjurNär man spelar den ruskar hela bordet, det är nästan så man tror att lådan kommer att sprängas vilken sekund som helst. Personligen tror jag det är en svettig, hundratjugoårig, tvärförbaskad gubbe som bor där inne och som nu jobbar som en galning med slägga och gu’ vet vad för att jag ska kunna njuta lite hotta vax. Den har bara ett volymläge. JÄTTEHÖGT!

Jag har hört att man kan knöla in handdukar i tratten för att sänka volymen lite men hey… ska det svänga ska det svänga ordentligt!

hotta vax

37 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Musik, Saker jag samlar på

Ljuset, för fanken, ljuset!!!

När jag lämnar saltgruvan runt fyrasnåret på eftermiddagen brukar det vara mörkt ute. Det är mörkt när jag går till jobbet och det är mörkt när jag går därifrån. Eftersom jag arbetar i en skrubb utan fönster så blir jag lätt lite låg under vinterhalvåret (eller jävligt argsint, negativ och motvalls är kanske en korrektare beskrivning). Avsaknaden av ljuset gör mig så… fjuttig på något sätt. Jag kroknar, vänder mig inåt, tänker på döden och annan skit, ni vet…

Idag är det den 3 januari. Januari är normalt en svinig månad. Kall evighetslång tortyr, ofta med snö, detta djävulens påfund. Men idag blev jag varse att ingenting var sig likt.

Prick klockan 16 släpptes jag ur fångenskapen, rusade ut så där som dårar alltid rusat ut i friheten. Den där stunden då man mycket väl skulle kunna förvandlas till en yxmördare ifall nån skulle få för sig att stoppa en i korridoren och snacka jobb. Inte nu! Ur vägen!

Väl ute på trottoaren, efter några meter, reagerar jag. Det är fortfarande ljust! Dagsljus! Jorå, det är mulet, jorå, det blåser utav bara … men ljuset, ljuset!!!

På en sekund minns man hur det var – vårkänslorna – livsgnistan som sprätter ‘te i hela systemet. Stegen blir lättare, man håller huvudet högre, man möter folks blickar, man pallar till och med att le mot dem. Ljuset! Hela vägen till tåget kändes som en helt okay vårdag i april!

Något har hänt. Jag diggar’t.

typ glad liksom

 

 

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hur många dvärgar ryms i ett ögonblick?

En ny sån där Tolkien-inspirerad rulle ska upp på biograferna snart. Nån jäkla Hobbitt eller Heppitt eller vad de kallas. Jag ser reklam om eländet överallt. De flesta bilder visar en grå ET-liknande figur, inte olikt en mardrömslik tarmbakterie som fått armar och ben; jag garanterar att inte ens Ingmar Bergman varit i närheten av en  sådan depression som varelsen utstrålar. På övriga bilder ståtar feta dvärgar med överdimensionerad skäggväxt och dito näsor. De ser liderliga och ondskefulla ut. Det droppar gröt från mustascherna. Eller vad det nu kan vara…

Tydligen har nu filmen fått en oväntad bieffekt när den premiärvisats på södra halvklotet. Eftersom man visar dubbelt så många filmrutor per sekund än normalt så blir tittarna… tja… åksjuka. ”Det ska ge tittaren en hyperrealistisk upplevelse” säger filmmakaren, som visst lever i föreställningen att deprimerade tarmbakterier som fått liv och snuskiga dvärgar är verklighet! Titta, det är på riktigt! Som om det inte räcker med 48 filmrutor per sekund mot normala 24, så har nu meddelats om flera framtida blockbusters som ska produceras med 60 rutor per sekund. ”Allt för att ögat ska få så mycket information som möjligt”.

???

Jamen, vad fan?

Glöm nu bara inte spypåsen.

PS. Jag har en affärsidé. Sälj spypåsar samtidigt med biobiljetterna. Sponsras av valfria företag som vill ha sina logotypes och firmanamn på kladdpåsarna. Det finns många som skulle hoppa på tåget utan att närmare reflektera över dubbla budskap. Idén är gratis – vem som helst kan ta den. Varsågoda.

12 kommentarer

Filed under Film och TV

Sticka eller stick, sa Swedbank

”VI HJÄLPER DIG MED VAD SOM HELST MEN INTE SEDLAR ELLER MYNT. HÄR HANTERAR VI INTE KONTANTER.”

Okay, så ni kan montera min nya hatthylla, tänker jag förvånat. Fixa en snygg karl åt mig i helgen? Ett nytt jobb? Världssvälten rentav?

Jag gör mitt första besök på ett bankkontor på mycket länge. Mina bankärenden sköter jag helst via en dator. Men nu ska jag in och ratta upp en del detaljer. Jag har ju bytt efternamn och adress.

Det är tre kassor öppna. Det är tre personer före mig i kön. Vi sitter allesamman på en träbänk med varsin kölapp i näven och stirrar lystet mot tavlan med siffror som lyser på väggen. Blir det vår tur snart?

Bakom disken till de tre kassorna ståtar tre bankanställda. De stirrar på varsin datorskärm som de har framför sig. De verkar ha stelnat i en pose, de rör sig tammefan inte på flera minuter. Jag får Kafka-vibbar och klockan tickar iväg. Det är knäpptyst i lokalen. Jag läser skyltarna som finns över hela kontoret: ”Vi hjälper dig med vad som helst men inte sedlar eller mynt”.

Swedbank, folks. 2012. Vad som helst – bara inte pengar.

Det känns underligt. Efter tio minuter piper det till i displayen och en av oss får gå fram till kassan. Det är inte jag.

Då ser jag en korg på golvet, bredvid bänken. Däri ligger några garnnystan och nån slags påbörjad stickning.

Jag böjer mig fram för att läsa vad som står på den inplastade lilla skylten bredvid: Sticka gärna några varv!

Som sagt, går man på banken idag så ska man banne mig inte förvänta sig att de vill hantera pengar men det går bra att ägna sig åt handarbete.

Efter 20 minuter, då jag insett att lunchtiden redan är över och jag ännu inte hunnit äta, blir det min tur. Jag tvingar mig att le mot människan bakom disken. Jag har inte stickat ett enda varv under tiden jag väntat.

- Hej, jag har bytt namn och vill ha ett nytt VISA-kort. (Slänger fram kort och ID).

Han möter inte min blick, knappar bara in något på skärmen och hummar. Blir tyst, läser något och säger sedan:

- Men vad är det här?

Och jag, som inte ser vad han glor på eftersom jag står bakom disken, kan naturligtvis inte svara. Bara lite svenskt hinna skämmas lite – utan att jag vet vad fan jag ska skämmas för. Mitt saldo?

- Du har ett MasterCard eller?

Han står med mitt VISA-kort i handen.

- Nej, jag har ett VISA-kort, svarar jag lydigt. Du står med det i handen, lägger jag sedan snällt till.

Han tittar ned mot sin hand och så på skärmen igen.

- Jahaaaa? Du ska ha ett MasterCard i fortsättningen, står det här. Det är beställt redan.

- Men jag har inte beställt någonting.

- Nähäää? Vad konstigt. Jamen, då går det väl automatiskt då.

Väl? Vet du inte, människa? Men jag säger inget högt. Får tillbaka mitt kort och inser att jag just lagt en halvtimme i Swedbanks kafka-land helt i onödan. Får en idé.

- Hörru du, vad gör jag med mina mynt som jag har hemma? Var växlar jag in dem?

Nu möter mannen min blick för en kort sekund, sen viker den av igen.

- Eh, där ute… (Han nickar mot utgången). Där finns en… eh, vad heter det… en sån där i väggen… du kan dra ditt kort där… jag vet inte, jag har faktiskt aldrig gjort det nångång… men du kan läsa på väggen hur man gör.

- Kostar det något? (Jag har fortfarande min snälla röst men nu talar jag långsamt och tydligt som om han vore lite korkad eller mycket ung).

- Ja, vi tar ut en avgift… en liten avgift… jag vet inte riktigt hur mycket men… du kan ju gå ut och läsa på väggen därborta.

- Behöver jag några myntrullar, såna där rör i papper eller…? (Här känner jag mig som tant Signe, 84 bast, men vad tusan).

- Näää, eh… vänta nu… du häller det liksom i en skål och så… ja…

- Det står kanske också på väggen? (Nu är tant Signes röst len som sirap).

Han nickar, ivrig att bli av med mig. Jo, gå bara ut och läs på väggen.

Han tänker säkert: Gå ut härifrån också. Fort som fan. Ser du inte vad det står överallt? Den här banken HANTERAR INTE PENGAR!

Så jag går ut därifrån och skiter i att läsa på några väggar. Jag tvivlar på att jag någonsin mer besöker Swedbanks kontor.

Trevlig helg!

 

 

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att samla vuxenpoäng

Grannfrun har en stor schäfer. Hon kom två gånger innan lunch idag. Grannfrun alltså. Det vet jag för det hördes tydligt. Det här verkar vara ett lyckligt hus. I eftermiddags bröts regnet för en gnutta solsken, rakt in på min nya balkong. Jag var tvungen att gå ut och digga lite. Glömde att jag inte var riktigt klädd. Blev varse detta först då jag såg blicken från mannen som gick förbi med sin hund. Ja, ja, jag bor som sagt i ett lyckligt hus. Lite bröst bjuder jag på.

När jag växte upp dundrade alltid JR in i sitt vardagsrum på Sydgaffeln i Texas och hällde upp en försvarlig fetagrogg, direkt hemkommen från oljeriggarna och intrigerna. Så log han sitt ormleende rakt in i kameran och hällde i sig gud vet vad. Dallas var tacky – och är väl fortfarande – men även stilfullare filmer har alltid haft en sån där hörna i hemmen dit invånarna skyndat och så klirrat loss med kristallglas, karaffer och allsköns dricka.

I mina ögon har det varit ett vuxentecken. Själv har jag aldrig haft någon hörna, någon bar, någon drinkvagn. Möjligen en box på köksbänken och nån pava virre i skafferiet. En flarra absinthe i kylen. Under lyxiga dagar that is.

Men så fann jag då dessa tunga karaffer på loppis. Aj, där small  JR-genen i mig och jag insåg att nu, nu var det dags att samla vuxenpoäng. Så nu är karafferna inskaffade. Nu ska de fyllas med gud vet vad och så ska de stå på ett litet rullbord (ja, litet och litet…) som ska betsas eller målas i höst. I Muminsalong nummer tre.

Nu vill jag ha tips på vad man fyller såna däringa karaffer med… Jag har väl vuxna läsare därute?

 

15 kommentarer

Filed under Hemmet, Saker jag samlar på

45 och påsatt i Lettland

Idag slog Kvällsposten nytt bottenrekord i huvudnyheter. På löpet i fetstil: en 45-årig kvinna (åldern är ju alltid så viktig i Svea rike) har blivit mor! Hon är tydligen känd inom boxning. Så kommer underrubriken: ”Blev gravid i Lettland.”

Varpå vi nu alla vet att hon varit i Lettland och knullat!

Jag undrar vad hon tänker när hon ser löpet – om hon ser det. Jag hoppas att hon inte gör det. Jag hoppas hon har vettigare saker för sig än att läsa Kvällsposten.

Själv funderar jag på att raka benen. Gå med i Pingstkyrkan.

Sluta ljuga?

 

 

11 kommentarer

Filed under Uncategorized