Etikettarkiv: Joakim Thåström

20 mars – fanfar och halshuggning

Idag borde vara en sjuhelvetes dag. Det är ju vårdagjämning, vintern får definitivt på käften idag och ljuset kommer åter till våra fetbleka breddgrader med kladdigt gult solsken. Det är dessutom exakt på dagen 223 år sedan Svenska Akademien bildades. Gustav III fick ett ryck som hette duga!
I Linköping, år 1600 denna dag, rullade skallar till höger och vänster i vad som kom att kallas Linköpings blodbad. (När kommer Linköpings bloggbad?) Onkel Toms stuga publicerades för första gången den 20 mars. John Lennon och Yoko Ono gifte sig idag för 40 år sedan. Och hade Henrik Ibsen levt hade han firat födelsedag idag. Joakim Thåström lever och kan därför fira både födelsedag och namnsdag. Det gör han med en konsert i Göteborg ikväll. Grattis! Den som hade fått vara där ändå. Själv får jag stanna i sängen. Tubbe Koloss vägrar vika från mitt bröst.

ibsen2 

Ett yvigt skägg utmärker den man som är född den 20 mars. Dessa glasklara fakta gav Ibsen noga akt på.

skaggig1 
Och i vissa stunder försöker även andra herrar att leverera, så gott de kan…

10 kommentarer

Under Thåström

Surabaya Johnny, warum bist du so roh?

Okay, Dr No och hans kommentar här nedan i ”Bloggtorka” om att jag borde lyssna på Britney Spears fick mig att vakna ur bloggdvalan. Nej, min käre Dr No, här lyssnas inte på Brittan. Men jag greppade efter underbara Lotte Lenya. Se på henne, bara! Blicken!

Lotte föddes i Wien i slutet av 1800-talet och var skådespelerska och sångerska. Hon gifte sig med Kurt Weill (två gånger till och med, en gång på 20-talet och sedan en gång till 1937 efter en tids skilsmässa). Hon slog igenom i Tolvskillingsoperan som Sjörövar-Jenny. Jag gillar Kurt Weill och Bertolt Brecht. Gillar man dem är det ofrånkomligt att man förr eller senare finner Lotte Lenya, som gjort otaliga tolkningar av sin mans musik. Men Lotte hann med att medverka i en bondrulle också. Nej, vad skriver jag? Inte en sån där rulle med bönder, utan en sån där rulle med James Bond. Lotte lirade mot Sean Connery i ”Agent 007 ser rött”. I filmen spelade hon agent.

I verkligheten lämnade Lenya Tyskland under nassarna och flydde till USA där hon bodde fram till sin död på 60-talet.

Här i en sång som har spelats in i otaliga versioner, med allt från Bette Midler till Joakim Thåström:

Jodå, har man först bekantat sig med den här låten via Imperiet och Pughs tonsättning kan det bli förvirrat. Men såhär låter faktiskt originalet. Personligen tycker jag den vinner i längden. Det är något med denna suggestiva sorgsna klagan som växer sig starkare ju mer man lyssnar. Efter ett tag kryper den under huden.

Därmed inte sagt att jag inte gillar den svenska versionen. Här i en inspelning från Eldkvarns ”Cirkus Broadway”, sent 80-tal, både Pugh och Joakim Thåström sjunger tillsammans. Thåström med en spastisk inlevelse som är på gränsen till svår att se. Men han klarar det, som alltid. Kolla in ögonen. Han påminner om en picassomålning som fått liv. Lyss till Pughs inledande klagan som övergår i taggig rock och se Plura som stompar omkring mitt i alltsammans i sin teatraliska hatt.

Lotte, Pugh, Joakim, varför älskar jag er så?

Det är decennier mellan dessa båda versioner. En ung kvinnas klagan inför sin mans hjärtlöshet i två helt olika tolkningar. Jag tycker det är underbart!

Och Dr No – please, no more talk about Britney in here, okay?

13 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Musik, Thåström

När nävarna talar

Med rubriken menar jag inte smockor. Jag snackar inte knytnävar. Jag talar heller inte om dövspråk. Jag talar om fingerspelet hos två riktigt sköna lirare; filmregissören David Lynch och sångaren/låtskrivaren Thåström. För mig har de aldrig haft några större gemensamma beröringspunkter. Jo, Lynch skriver också låtar. Och en hel del annat. Men för övrigt… nä.

Men igår kväll när jag satt och såg en längre intervju med Lynch slogs jag av hur hans högerhand ständigt var i rörelse när han lade ut texten. Varje gång han tycktes koncentrera sig for höger näve upp i luften och började en sällsam balett. Den tycktes leva sitt eget liv, handen var som en motor som styrde hela Lynch varelse framåt och vidare i intervjun. Precis sådär som Thåström tycks ha en motor i sin högerhand när han sjunger koncentrerat.

Intervjun med Lynch finner jag tyvärr inte på nätet men jag fann ett litet klipp som illustrerar vad jag menar. Ljudet är kass, skit i det, kolla in hans näve. Den rör sig som en manet, den dansar i luften, knådar den och smeker den. Kolla sedan in Thåström när han tolkar Keops Pyramid. Hur hans fingrar punkterar luften framför honom, driver honom genom vers efter vers som en magisk liten dirigentstav. I vissa kretsar har det snackats mycket om upphovet och orsakerna till Thåströms spretiga fingerspel. Jag har aldrig hört något om Lynch dito. Det må vara hur det vill med den saken. Jag tycker det är mer intressant att fundera över vänster hjärnhalva som styr högerarmen och höger hjärnhalva som styr vänsterarmen. I vänster hjärnhalva huserar siffrorna, orden, följdriktningarna, vår förmåga att räkna ut vad som kommer härnäst, där följs idéerna av slutsatser… Jag tycker som sagt det är intressant att se hur det är just högerhänderna som dansar mest i herrarnas arbete, åtminstone i mina två exempel. (Att även Mikael Wiehe koncentrerar sig mer på texten än något annat märks tydligt, titta få ni se).

För man skulle ju kunna tro att det borde vara tvärtom? Att den högra hjärnhalvan med färgen, formen, rytmen och musiken skulle styra och att vänster näve borde vara minst lika aktiv?  I sanningens namn balanserar Thåström det hela av och till med sin vänstra hand men det är den högra som ovillkorligen tar över.

Människors händer. Jag kan aldrig sluta betrakta dem. De talar sitt språk. Det är vackert. För det mesta.


 

8 kommentarer

Under Film och TV, Musik, Thåström