Priset på min blogg? Högt!

Trots att jag flera gånger under åren påpekat i mina inlägg att jag inte har för avsikt att släppa in reklam på sidan, så blir jag allt oftare kontaktad av diverse marknadsföringsbolag som vill ”inleda samarbete”. I början gjorde det mig lite förvånad. Erbjöd de mig jobb eller?

I mitt yrkesliv jobbar jag bl.a. med reklam men blandar aldrig ihop det med bloggandet. För mig är bloggen en separat del, en frizon om ni så vill. Just för att mitt yrkesskrivande är så styrt, så köpt, så marknadsanpassat… eller stympat skulle man kunna säga.

Jag har behov för att göra vad jag vill, när jag vill… och det gör jag härinne. Jag bloggar inte för pengar. Jag tillhör inte dem som skriver inlägg peppade med länkar till diverse företag och nätbutiker där varje länk ger några hundringar i fickan. Jag vill inte heller läsa sådana bloggar. Jag länkar ibland till något eller någon, visst, men inte för att någon bett mig. Inte mot betalning. Jag har bloggat i sex år nu (om några dagar) och aldrig tjänat fem öre. Kunde jag leva på att blogga utan reklam skulle jag göra det, var så säkra. Men det funkar inte så.

Jag skriver ett inslag kallat ”Reklamhelvittet”. Då kommer det första mejlet där någon talar om hur mycket hon gillar min blogg och att jag tycks skriva väldigt mycket om 70-talsmusik (?!). Skulle jag därför kunna tänka mig att skriva något om musik, kanske 300-500 ord och länka till en stupid gimmick i samma veva? ”Du får 300 kr för besväret.” Det kommer från en ”mediagrupp” i Stockholm jag aldrig hört talas om. Det är stötande av flera orsaker. Har hon ens bemödat sig om att läsa mig? Naturligtvis inte. Hon prickar fel på flera punkter i sin beskrivning av min blogg och det gör mig såklart sur. Dessutom känner jag instinktivt att det här sättet att ta kontakt med bloggare är så desperat tacky att det inte kan vara tal om en seriös byrå.

Ett par dagar senare läser jag ett eminent inlägg hos Anders Tempelman som blivit kontaktad på samma sätt. Han har blivit erbjuden 500 kronor. Nu blir jag ännu surare. Ska han ha mer betalt än mig? Vad fan?

”Lägg till en nolla så kan vi börja snacka” skriver jag vulgärt till ”mediagruppen” och tänker att nu måste de väl ändå förstå piken? Men icke, inom några timmar får jag svaret att förfrågaren ”tjatat sig till en deal hos chefen på tusen kronor”! Tretusen ansågs för mycket med tanke på den korta exponeringstiden ett blogginlägg ändå har. Det måste jag väl förstå? Till gengäld behövde jag nu bara skriva 150 ord. De ville bestämma innehållet. Sedan skulle de godkänna texten.

Om pengarna var netto eller brutto, svart eller vitt, har jag ingen aning om. Jag iddes inte svara.

Lilla Blå Bloggen är min blogg. Den skriver jag. Ingen betalar mig för det. Ingen annan än jag bestämmer innehållet. Jag skriver om det jag gillar och inte gillar. Det är mina åsikter. Inte någon smygreklam. Så vet ni det. Jag hoppas också det är glasklart för alla framtida ”mediarepresentanter” som kan få för sig att kontakta mig.

I mitt niotillfem-jobb skriver jag reklamtexter och översätter. Mot betalning. Det går fint att kontakta mig för sådant.  Vill ni ha mina yrkeskunskaper får ni betala. Men Lilla Blå Bloggen är reklamfri! Nu och imorgon. Har vi rett ut den saken nu?

DFDS, står det för De Förbannade Djävla Svinpälsarna?

Som den lyckliga knorr jag är mottager jag två stycken presentkort i gåva. Vardera på 400 danska kronor. Dessa kan, enligt texten på korten, lösas in hos diverse företag och firmor i Danmark. Jag beslutar mig för att lösa in dem hos DFDS då jag är glad i båtturer och vill hälsa på vänner i Oslo. Sagt och gjort. Jag loggar in på kortets hemsida för att lösa in dem. Men se, ack och ve, DFDS tar bara emot presentkort på summan 500 eller 1000 kronor. Inte 800. Okay, om det ska vara på det viset. Så jag klickar i den lilla rutan för femhundringen och mottager därefter på posten, några dagar senare, ett nytt presentkort, i princip samma kort som innan. Men nu med summan 500 kronor tryckt inuti. (De resterande 300 kronorna löser jag in hos ett annat företag…)

Nu ska jag boka min båtresa hos DFDS. Hur göra? På kortet står det att jag ska ringa dem i Danmark. Men jag tänker att jag ju lika gärna kan boka resan själv, via deras hemsida. Sagt och gjort, jag loggar in och letar efter datum och hytt och prisklasser och fan och hans mormor. Men se, något ställe där man kan skriva in presentkortets fyra kodsiffror, det finns inte!

Jag checkar den svenska hemsidan och den danska. Ingen ruta för presentkortskod. Man måste alltså ringa upp?

Eftersom jag bor i Sverige och den svenska hemsidan utlovar gratis tågbiljett till hamnen i Danmark så vill jag helst ringa det svenska numret. Men på presentkortet står det att man ska ringa den danska kundservicen. På den danska hemsidan står det inte ett skit om några gratis tågbiljetter. Dock har de en ruta där man kan trycka –  för att sedan chatta med kundtjänst, i realtid, ifall man har funderingar och frågor.

Jag har funderingar och frågor så jag trycker på chatten och upp kommer en ny ruta. ”Vår chatt är dessvärre stängd.” Det beskedet skyltar båda ländernas hemsida med i flera dagar. Deras telefontider överensstämmer inte med mina så till slut jag sänder dem ett mail med min fråga. Hur bokar jag om jag inte har möjlighet att ringa dem under deras öppettider och vart vänder jag mig, till Danmark eller Sverige?

Jag får ett mail tillbaka som säger att de mottagit mitt mail och kommer att svara mig inom en vecka! Förhoppningsvis.

Inom en vecka kommer svaret. ”Hej, skicka oss ditt telefonnummer så ringer vi upp dig under vår telefontid.”

Jag antar att DFDS tror sig vara verkliga hejare på service i och med detta. Men att jag inte har möjlighet att sitta i telefonen just dessa timmar har fullständigt gått dem förbi, trots att det var det jag skrev.

Jag avvaktar några dagar till. Ser på hemsidan att resorna börjar bli fullbokade.

Så en onsdag får jag chansen att slå dem en signal. Jag ringer det svenska numret, det går till Helsingborg. En danska svarar. Okay, nå, it’s fine by me. Jag säger att jag vill boka en resa och har ett presentkort.

Vad har jag för något?

”Ett presentkort!”

Kvinnan i luren sitter tyst ett tag. Menar jag möjligtvis ett gavekort?

”Ja, for fanden. Et gavekort. Kom nu!”

Hon svarar ”ett ögonblick” och försvinner i tre fyra minuter. Jag får tillfälle att njuta DFDS fina pianoklink i luren. Kvinnan kommer tillbaka, tar emot mitt önskemål om avresedatum och kopplar så in mig på ett helt annat samtal som pågår mellan två andra kvinnor, uppenbarligen en kund och en kundtjänstmedarbetare. Jag lyssnar förvirrat till samtalet några minuter, ropar ”hallå” och blir så småningom tillbakakopplad till den första kvinnan. Hon säger ”undskyld” och kopplar på pianomusiken och försvinner igen – denna gång tar jag tid – fem minuter är fruntimret väck utan någon förklaring.

Så där håller vi på – i en halvtimme. Jag har ont om tid, jag är vansinnigt irriterad och säger till slut uppfordrande att ”nu stannar du kvar på linjen tills vi avslutat min beställning” och hon jamar ”ja, undskyld” tillbaka. Efter dryga halvtimmen har hon lyckats få styr på mitt namn och adress och vilka datum jag ska åka. Samt att jag har ett g-a-v-e-k-o-r-t.

Jag inbillar mig ju naivt att jag efter dessa drygt två veckors tjafs hit och dit nu bara ska kunna uppge koden som står på kortet och så är saken klar. Men fikon och fan heller!

Nu blir jag uppmanad att sända in presentkortet med snigelpost till en adress i Danmark. På presentkortet ska jag skriva mitt namn, min adress, mitt bokningsnummer samt min mejladress. Därefter kommer de att mejla mig en länk så att jag kan gå in på nätet och avsluta beställningen själv. Tågbiljetterna kommer via SMS på avresedagen.

”Men jag har ju koden?” försöker jag irriterat. ”Du kan väl bara slå in den?”

Det kan hon inte.

”Var ska jag så skicka gavekortet?” (Jag drar ut på vokalerna… gäääääääävekårtet). Ja, jag är sur nu.

”Det står väl en adress tryckt på kortet?” säger kvinnan i andra änden, minst lika sur.

Jag vrider och vänder på mitt kort. Jo, titta, där nere med tunn kursiv stil står en adress i Danmark.

”Hur lång tid tar det innan jag får …? Hallå?”

Jag inser att DFDS representant har lagt på luren mitt i vårt samtal!

Fin service, DFDS. Jättefin service. Kanske skulle ni ta och uppdatera era jävla hemsidor till 2000-talet också?

Men jag har ju inget val, jag ska ju ha min resa. Så jag postar presentkortet, väntar några dagar och se på fan… det kommer ett mail. Jag loggar in på den bifogade länken och ser reseuppgifterna. Datum stämmer. Men inte summan!

För varken på hemsidan, på presentkort nummer ett som sedan löses in mot presentkort två eller i telefonen upplyser DFDS att de tar ETT HUNDRA FEMTIO KRONOR i avgift för att lösa in presentkortet ifråga! Dock, vill man lösa tillbaka presentkortet så går det bra – men då drar de av halva summan i expeditionsavgift.

Jävla gamar!

Härmed utser jag DFDS och deras urusla kundservice till Årets Sämsta! De har vunnit en överkörd skunk i förstapris. Den kommer att levereras av en HA-wannabie direkt på huvudkontoret en dag när de minst anar det.

 

 

 

Glad att vara singel

Jag ska aldrig mer äta jordärtskockssoppa! Aldrig. För första – och sista – gången har jag lagat jordärtskockssoppa och jag svär inför er alla: jag har aldrig fisit så mycket som efter den soppan. Aldrig. Jag fes så jag nästan bytte frisyr på kuppen. Jag fes värre än ett gammalt ånglok. Och lukten…. det finns ibland oväntade fördelar med att vara singel. Det luktade, som min farsa brukade säga efter en lång kamp på muggen, bränd huggorm!

Men aldrig mer jordärtskockssoppa! Jag lagade förstås en jättegryta för säkerhets skull, ty jag är ju en ekonomiskt lagd kvinna. Herregud!

Nu måste jag ha lite Svante Thuresson.

Och så var det reklamhelvittet

Säg den lycka som varar. Från och med nu kan det dyka upp reklam i Lilla Blå Bloggen. Det är WordPress som vill tjäna stålar och dessvärre splashar ut diverse rutor emellanåt… Jag har alltså inte valt det själv, tvärtom har jag alltid försökt hålla den här sidan ren från diverse bindor, löständer, mobiltelefoner och traktordäck som firmor velat att jag ska kränga mot 23 öre i ersättning. Men så kul ska vi alltså inte ha det i fortsättningen. Reklambesudlad – om jag inte hostar upp pengar till WP för att slippa.

Dålig stil, WP. Det är kanske dags att jag letar andra alternativ… Tips, någon?

Hur många dvärgar ryms i ett ögonblick?

En ny sån där Tolkien-inspirerad rulle ska upp på biograferna snart. Nån jäkla Hobbitt eller Heppitt eller vad de kallas. Jag ser reklam om eländet överallt. De flesta bilder visar en grå ET-liknande figur, inte olikt en mardrömslik tarmbakterie som fått armar och ben; jag garanterar att inte ens Ingmar Bergman varit i närheten av en  sådan depression som varelsen utstrålar. På övriga bilder ståtar feta dvärgar med överdimensionerad skäggväxt och dito näsor. De ser liderliga och ondskefulla ut. Det droppar gröt från mustascherna. Eller vad det nu kan vara…

Tydligen har nu filmen fått en oväntad bieffekt när den premiärvisats på södra halvklotet. Eftersom man visar dubbelt så många filmrutor per sekund än normalt så blir tittarna… tja… åksjuka. ”Det ska ge tittaren en hyperrealistisk upplevelse” säger filmmakaren, som visst lever i föreställningen att deprimerade tarmbakterier som fått liv och snuskiga dvärgar är verklighet! Titta, det är på riktigt! Som om det inte räcker med 48 filmrutor per sekund mot normala 24, så har nu meddelats om flera framtida blockbusters som ska produceras med 60 rutor per sekund. ”Allt för att ögat ska få så mycket information som möjligt”.

???

Jamen, vad fan?

Glöm nu bara inte spypåsen.

PS. Jag har en affärsidé. Sälj spypåsar samtidigt med biobiljetterna. Sponsras av valfria företag som vill ha sina logotypes och firmanamn på kladdpåsarna. Det finns många som skulle hoppa på tåget utan att närmare reflektera över dubbla budskap. Idén är gratis – vem som helst kan ta den. Varsågoda.

Sticka eller stick, sa Swedbank

”VI HJÄLPER DIG MED VAD SOM HELST MEN INTE SEDLAR ELLER MYNT. HÄR HANTERAR VI INTE KONTANTER.”

Okay, så ni kan montera min nya hatthylla, tänker jag förvånat. Fixa en snygg karl åt mig i helgen? Ett nytt jobb? Världssvälten rentav?

Jag gör mitt första besök på ett bankkontor på mycket länge. Mina bankärenden sköter jag helst via en dator. Men nu ska jag in och ratta upp en del detaljer. Jag har ju bytt efternamn och adress.

Det är tre kassor öppna. Det är tre personer före mig i kön. Vi sitter allesamman på en träbänk med varsin kölapp i näven och stirrar lystet mot tavlan med siffror som lyser på väggen. Blir det vår tur snart?

Bakom disken till de tre kassorna ståtar tre bankanställda. De stirrar på varsin datorskärm som de har framför sig. De verkar ha stelnat i en pose, de rör sig tammefan inte på flera minuter. Jag får Kafka-vibbar och klockan tickar iväg. Det är knäpptyst i lokalen. Jag läser skyltarna som finns över hela kontoret: ”Vi hjälper dig med vad som helst men inte sedlar eller mynt”.

Swedbank, folks. 2012. Vad som helst – bara inte pengar.

Det känns underligt. Efter tio minuter piper det till i displayen och en av oss får gå fram till kassan. Det är inte jag.

Då ser jag en korg på golvet, bredvid bänken. Däri ligger några garnnystan och nån slags påbörjad stickning.

Jag böjer mig fram för att läsa vad som står på den inplastade lilla skylten bredvid: Sticka gärna några varv!

Som sagt, går man på banken idag så ska man banne mig inte förvänta sig att de vill hantera pengar men det går bra att ägna sig åt handarbete.

Efter 20 minuter, då jag insett att lunchtiden redan är över och jag ännu inte hunnit äta, blir det min tur. Jag tvingar mig att le mot människan bakom disken. Jag har inte stickat ett enda varv under tiden jag väntat.

- Hej, jag har bytt namn och vill ha ett nytt VISA-kort. (Slänger fram kort och ID).

Han möter inte min blick, knappar bara in något på skärmen och hummar. Blir tyst, läser något och säger sedan:

- Men vad är det här?

Och jag, som inte ser vad han glor på eftersom jag står bakom disken, kan naturligtvis inte svara. Bara lite svenskt hinna skämmas lite – utan att jag vet vad fan jag ska skämmas för. Mitt saldo?

- Du har ett MasterCard eller?

Han står med mitt VISA-kort i handen.

- Nej, jag har ett VISA-kort, svarar jag lydigt. Du står med det i handen, lägger jag sedan snällt till.

Han tittar ned mot sin hand och så på skärmen igen.

- Jahaaaa? Du ska ha ett MasterCard i fortsättningen, står det här. Det är beställt redan.

- Men jag har inte beställt någonting.

- Nähäää? Vad konstigt. Jamen, då går det väl automatiskt då.

Väl? Vet du inte, människa? Men jag säger inget högt. Får tillbaka mitt kort och inser att jag just lagt en halvtimme i Swedbanks kafka-land helt i onödan. Får en idé.

- Hörru du, vad gör jag med mina mynt som jag har hemma? Var växlar jag in dem?

Nu möter mannen min blick för en kort sekund, sen viker den av igen.

- Eh, där ute… (Han nickar mot utgången). Där finns en… eh, vad heter det… en sån där i väggen… du kan dra ditt kort där… jag vet inte, jag har faktiskt aldrig gjort det nångång… men du kan läsa på väggen hur man gör.

- Kostar det något? (Jag har fortfarande min snälla röst men nu talar jag långsamt och tydligt som om han vore lite korkad eller mycket ung).

- Ja, vi tar ut en avgift… en liten avgift… jag vet inte riktigt hur mycket men… du kan ju gå ut och läsa på väggen därborta.

- Behöver jag några myntrullar, såna där rör i papper eller…? (Här känner jag mig som tant Signe, 84 bast, men vad tusan).

- Näää, eh… vänta nu… du häller det liksom i en skål och så… ja…

- Det står kanske också på väggen? (Nu är tant Signes röst len som sirap).

Han nickar, ivrig att bli av med mig. Jo, gå bara ut och läs på väggen.

Han tänker säkert: Gå ut härifrån också. Fort som fan. Ser du inte vad det står överallt? Den här banken HANTERAR INTE PENGAR!

Så jag går ut därifrån och skiter i att läsa på några väggar. Jag tvivlar på att jag någonsin mer besöker Swedbanks kontor.

Trevlig helg!

 

 

Frustrationspitten må stå men jag hafver slaknat

Tips på hur man kommer loss ur en skrivkramp som förlamar? Ge mig i så fall omedelbums!

Är inblandad i ett utlandsprojekt som jag inte tror på, inte greppar. Eett projekt som hamnat i långbänk och som ingen riktigt verkar ha pejl på men som likförbannat ska genomföras.

Jag sitter i möten, antecknar, nickar, ställer frågor. Ingen vet riktigt svaren men jag nöjer mig med det. Lovar att producera text.

Sätter mig framför datorn.

I timmar!

Inte ETT ENDA JÄVLA ORD kan jag krysta ur mig.

Det är så satans tråkigt. Så statiskt. Pusha för något utan att göra reklam för det. Stärk budskapet utan att det syns. Hitta på något nytt utan att avvika från gängse mallar. Var funky och snärtig men kom ihåg att det ska vara konservativt!

Och utan att veta om det ska vara 30, 300 eller 3000 ord.

Kort sagt: fabricera ihop något utan att veta något.

Hur då?

Varför sa jag ”ja tack” till skiten?

Deadline? Imorgon bitti.

Skjut mig!

45 och påsatt i Lettland

Idag slog Kvällsposten nytt bottenrekord i huvudnyheter. På löpet i fetstil: en 45-årig kvinna (åldern är ju alltid så viktig i Svea rike) har blivit mor! Hon är tydligen känd inom boxning. Så kommer underrubriken: ”Blev gravid i Lettland.”

Varpå vi nu alla vet att hon varit i Lettland och knullat!

Jag undrar vad hon tänker när hon ser löpet – om hon ser det. Jag hoppas att hon inte gör det. Jag hoppas hon har vettigare saker för sig än att läsa Kvällsposten.

Själv funderar jag på att raka benen. Gå med i Pingstkyrkan.

Sluta ljuga?

 

 

Varför det nu då?

Jag snubblar när jag skriver. Formulerar mig kantigt, bokstäverna vill inte, orden kommer inte till mig… eller vänta, jo, det gör de men jag kan inte sätta ihop dem så där geschwint som jag brukar, utan att tänka.

Ringrostig tror jag det kallas. I bästa fall.

Det oroar mig lite. Något har vittrat sönder.

Det är som att vakna upp en dag och upptäcka att man inte längre kan gå.

Som att vakna och inse att nu, nu börjar allt om från scratch.

Inte fan gick jag med på den här dealen?

 

 

Kafka Country eller hur jag lärde mig älska bomben!

Den danska brukar jag förstå någorlunda men den svenska?! De danska myndigheterna kan man kontakta och få någorlunda klart besked av men de svenska? Och när Danmark säger si och Sverige säger så blir man ju minst sagt tveksam. Letar svar på frågan igen. Får två olika svar från respektive länders skattemyndighet. Plus ett tredje som man vet är genomfalskt men som används för att hålla folk på mattan. Ja, när det här sker blir jag förutom tvärarg, frustrerad och galen även misstänksam och rentav lite… anarkistisk.

I Danmark finns det fler lagar än i Sverige. Dock har man lyckas behålla en viss cowboy-mentalitet där. Framför allt mot Sverige. Det är också förståeligt. Gamla tant Svea förtjänar ibland att få kjolen neddragen inför resten av världen.  Maken till självgod byråkratkärring alltså…

I Sverige är man världsmästare på att uttrycka sig otydligt i informationstexter. Du ska betala här men egentligen ska du betala där. Fast du är skattepliktig där men egentligen är du skattepliktig här också. Fast ändå inte. Men om du är si eller så är du inte alls skattepliktig. Men kolla för säkerhets skull att du är skattepliktig ändå. Här eller där eller både och. Det där är inte skattepliktigt här men där. Men just i det här fallet så kan det vara så att du nog ska betala lite här också. Eller få tillbaka. Eller inte. Hahaha, vi bara luras. Kryssa i rutan och dö! Vänta bara, vi är skatteverkets utsända och vi bombar dig åt helvete innan 1 maj eller 30 juli eller i december 2019. Du kommer aldrig att känna dig säker. Vill du ha information? Läs våra sju kilometer långa texter som ingen förstår. Inte ens vi själva. Grattis! Lycka till! Välkommen till Kafka country! Vi våldför oss på din hjärna tills den ligger som utspilld vattvälling i byråkratins rännsten.

Det är söndag. Jag tänkte jag skulle deklarera. Men nu skiter jag i det här. Nu måste jag fan ha ett stort glas rödvin. Kanske två. Ett för varje land. Ett för varje skinkhalva. Och så nåt däremellan.