Etikettarkiv: Jamenvafan!

Gulla gilla dela

Varför måste vi vara så gulliga och varför måste allting gå så fort?
Varenda dag. I våra sociala medier. Vi gullar med varandra som tandlösa kärringar. Bara någon lägger ut ett foto på sig själv, sin kattunge, sitt barn eller sina nyinköpta skor så gullar vi. Åh, vad det är fint alltsammans. Guuu, vad söt du är. Baby! Gullet! Looking good! Superfint!

Och vi oooar och iiiiar och trycker ”gilla” tills tungan hänger utanför. Vi är så gulliga mot varandra. I sociala medier alltså. Inte i kön på ICA. Där skiter vi i om han framför oss har ny frisyr eller om hon i kassan skaffat hundvalp. We don’t give a fuck. Snabbar’e på för fan!

Men det ska gå fort även på Facebook. Jättefort. Det måste det göra om man ska hinna sprida sig tunt över alla femhundratrettiosju vännerna. Eller var dom åttahundrasex numera? Minns inte, hinner inte kolla. Vet faktiskt inte riktigt vilka dom är. Måste bara rafsa igenom det snabbt… nu igen… för hundrafemtioelfte gången sedan imorse. Vad läste jag för en kvart sedan? Minns inte. Vem var det som rekommenderade vilken artikel/film/låt som jag skulle kolla? Minns inte. Tryckte jag gilla? Oj, det gjorde jag nog. Det verkade ju bra. Men vänta nu… vad stod det… hos vem… var det nån som köpt ny hundvalp? Eller fått cancer?

Vem, vad, hur, när, varför, fram, bak, bläddra, upp, ned, in, ut, sen, senare, nej nu, nej igår, fast vänta… ÅH FY FAN!!! MÅSTE VI VARA SÅ GULLIGA OCH MÅSTE ALLTING GÅ SÅ FORT?

Ibland blir vi extra pompöst engagerade. Riktigt sådär jättefint engagerade som man ska bli. Ty något har stått i en artikel eller visats på TV eller kanske är det rentav en privatperson som tänkt till ett varv extra och själv kreerat en text/bild/film och lagt ut… och vi ENGAGERAR oss. Jättemycket. Vi trycker gilla-knappen med eftertryck och därefter på dela-knappen. Vi skickar engagemanget vidare ut i cyberrymden. Ty vi är godhjärtade människor, vi har moral och indignation i lika stora delar, vackert portionerade som stjärthalvor. Vi VILL rädda den där trebenta hunden, den utvisningshotade familjen eller skänka en get till Afrika eller se till att Greta med lårbensbrottet får en kaffebryggare till jul, ty vi är GODA människor. Tre sekunder senare har vi glömt alltihop igen. Men ingen ska komma och säga att vi inte ENGAGERAR oss. Ty vi är så gulliga och fina – även om vi har bråttom som fan.

Så länge det finns gilla- och dela-knappar behöver vi inte själva formulera oss i ord. Vi behöver bara trycka lite med fingret och så har vi kommunicerat färdigt. Vi behöver inte ringa varandra, vi behöver inte träffas, känna lukten av varandra, se varandra i ögonen och… gud förbjude… tänka lite själva. Argumentera. Prova våra tankar och teorier. Bli emotsagda. Få höra andras tankar.

De gånger vi ska uttrycka oss skriftligt blir det i korta satser. Förkortningar. Smileys. Rumphuggna stavelser. Ha! Kul! Fett! Usch! Fan! Ok! OMG! WTF! LOL! Höhö! Puss! Ses!
För vi har ju bråttom nu. Det måste gå undan. Jävlar, vad det måste gå undan! Det är så mycket som ska täckas in. Det finns så mycket information där ute.

Alla som ska säga något. Utan att de säger något alls. Alla som man måste hinna med – utan att man hinner med någon alls.

Men gulliga är vi. Ingen ska komma och säga att vi inte är gulliga.
Jag också. Tycker ni inte?

25 kommentarer

Under Uncategorized

Förfärligt, förfärligt. Så det så!

Praha okt 2013

Det är ju förfärligt egentligen. Jamen, visst är det väl?
Vadå?
Allting såklart.
Är det?
Ja! Det är det! Märker du inte det?
Nja… så farligt är det väl inte?
Det är det visst det! Du begriper ju ingenting!

Ja, jag är skitsur idag.
Nej, jag vill inte höra några invändningar.
Men idag, ska ni veta, idag slickas inga stjärtdelar! På någon!

3 kommentarer

Under Uncategorized

Men alla kan ju inte jobba på af och a-kassan…

I Sverige är en arbetslös människa att jämställa med en kriminell. Är du arbetslös är du misstänkliggjord i andras ögon. Du ska övervakas och bestraffas för minsta ”överträdelse”. Reglerna för vad som är överträdelser är luddiga, de bestäms ofta från gång till gång av en anställd på antingen arbetsförmedlingen eller a-kassan. Men straffas ska du. För att vara arbetslös idag i Sverige – det är krimninellt, se. Fy på sig, B-människa där!

Ja, hur ska man annars tolka den vansinniga politik som förs just nu? Läser idag i tidningarna om ”ännu hårdare tag mot arbetslösa”. Vadå ”hårdare tag mot”? Vad har folk begått för brott? Ja, just ja… de arbetar ju inte. Fy, fy, fy.

150 nya tjänster blir det nu hos landets a-kassor. För med nya ”hårdare tag” och ännu fler och luddigare regler så förväntas antalet ärenden öka från 5000 till 160000 årligen hos a-kassan! Jamen så fint, 150 nya tjänster. Och ännu mer pisk över den arbetslöses rygg.

En gång i tiden var arbetsförmedlingens uppgift att hjälpa till att få fram och förmedla arbeten. Det hörs ju på namnet. Men idag ägnar de sig huvudsakligen åt att utfärda bestraffningar efter eget godtycke. Samt ”arbetsmarknadsfrämjande åtgärder”… diverse kommunala rum som upplåts åt de arbetslösa där de ska leka syjunta eller ”lära sig skriva ett cv”. Helst i flera veckor. Jag förstår mycket väl varför denna koloss på lerfötter numera kallas ”arbetsförnedringen” i folkmun. Det är ju precis vad det är. När hörde du talas om någon som fick jobb via af senast?

Arbetsgivarna har lackat ur rejält på af och deras förbannande direktiv. En arbetslös förväntas nämligen söka ALLA jobb som finns, vare sig de är lämpade för det eller ej. För gör de inte det kan de gå miste om sin a-kassa. Stängas av. Hamna på gatan.
Ett direktiv som leder till att en tjänst som utannonseras också drunknar i ansökningar från icke behöriga/icke lämpade. Arbetsgivare har inte tid och råd att tröska sig igenom hundratals, ibland tusentals ansökningar. Så de skiter i att annonsera ut sina jobb via af.

Vad ska af göra då?
De får väl göra det som de är så bra på numera. ”Ta hårdare tag”, leta syndabockar. Varför inte ge sig på de arbetslösa? De som begått brottet att ha blivit sparkade, friställda eller överflödiga eller vad man nu vill kalla det. Kanske ska vi bara kalla dem brottslingar med en gång. Visserligen kan man tycka att det vore att bita den hand som i slutändan föder en – för utan arbetslösa ingen arbetsförmedling. Men logik hör ju inte längre hemma i sammanhanget så…

Fy fan!

9 kommentarer

Under Uncategorized

När kärlek blir till avsmak

De kryper ut ur mikrovågsugnen. De kryper ut ur mina vänners pommes frites. De finns under matbordet, på golvet, krälandes med sina långa insektsben. De är banne mig överallt.

Vaknar med bultande hjärta och inser att nu får det banne mig vara nog. Idag ska jag och min en gång så fina balkongodling gå slutmatchen tillsammans. Det som började så förväntansfullt och lyckligt och blev till en prunkande oas, har sedan ett par tre veckor glidit över i något uppgivet, tilltufsat och letargiskt.

Först angreps plantorna av det ena, sedan det andra. Jag for ängsligt runt varenda dag, övervakande, som en morsa i avsaknad av ett liv utanför hemmets väggar. Jag nöp vissna blad, bytte jord, stöttade upp, ansade, klippte larver och sniglar men förgäves. Varenda jäkla morgon var det nya katastrofer där ute. Naturen och jag… från spirande förälskelse och omtänksamhet till vad har du gjort inatt, vad är det här för märkliga fläckar… Leda, irritation. Måste du alltid bråka? Fan, vad jag retar mig på dig.

Det har gått snabbt. Jag klarar utan vidare av att hiva mycket av kärleken i sophinken idag. Jag känner det.

Den senaste invasionen av de där spindlarna har drivit mig mot gränsen. De har inte bara en fånig uppsyn, jag har känslan av att de iakttar mig konstant. Till och med i mina drömmar. Idag ska jag gå fram som en valkyria på balkongen. Vi får se om något klarar sig. Jag har i alla fall lämnat in skilsmässopappren.

11 kommentarer

Under Uncategorized

Hurusom Peter Stormare våldtar asfalt och jag skrifver obetydligheter…

Jag såg en film som var så märklig och dålig att jag egentligen inte vet varför jag ens nämner den…

Fråga mig inte vad den handlar om. Men Peter Stormare figurerar i den. Han verkar lite spastisk och arg. I filmen ligger han och pressar sig ilsket och rytmiskt mot en bit asfalt på en vägbit nånstans i Amärcka. Så kommer en ung tjej i läderjacka och plockar upp honom i en bil. Hon visar sig senare gå runt och spöa upp folk. Väldigt målinriktad tös. Och aggressiv. En annan kallar sig Jesus och travar runt i jakten på nån som heter JR. Jesus har en bok som Stormare ska stjäla. Jesus antecknar i boken ibland. Så är där två halvnakna ungdomar i öknen som säger sig ha tappat sina kläder och sina själar. Varje gång någon säger sin replik så är det eko-effekt på rösterna. Varje replik hörs två gånger om ni förstår… (nej, inte jag heller). Där finns också ett märkligt syntljud som ledsagar rösterna.  Det är många filmsekvenser från öknen. Oklart vilken. Ibland kommer Julia Roberts brorsa in i bilden och då blir den svartvit. Han bär en bössa och skjuter djur stup i kvarten. Han pratar dessutom högt med gud. Gud svarar med nån slags pub-stämma.  Som sagt, varför berättar jag det här? Jag fattade inte ett jota av filmen. Men den utspelar sig i Utah och det kanske är en vägledning för somliga. Är det nån som mot alla odds blir nyfiken på skiten så är titeln The Wayshower. Jag är beredd att skänka bort den till första bästa masochist.

Det är inte bara Peter Stormare som beter sig fräckt. Den gröna sköldbaggen har fullkomligt skändat mina myntor på balkongen. Jag blir så jädra lack. Små uppkäftiga hål i varenda blad. Min mynta! Det blir inga mojitos i år. Jag känner det in i märgen. Det blir en vanlig kall, regnig svensk sommar. Lika säkert som att folk pinkar i bassänger. Kanske skulle man be Julia Roberts brorsa komma hit med bössan? Sköldbaggar ska utrotas. Idag har jag svurit alla fula ord jag kan komma på. Ord som CSN, könsdelar, skattemyndigheter, maranata, dragspel… mera underlivsbenämningar och så förstås grannfrun. Många fula ord blev det. Piggade nästan upp lite.

Ja, jag är lite småförbannad idag. På det mesta. Har mardrömmar varje natt. Vaknar urlakad. Försöker balansera tillvaron så gott det går. Fått en blåsa på insidan av överläppen. Har lärt mig att man aldrig ska ropa in saker på auktion när man är påverkad av starka drycker.  Ser ful ut i håret. Borde byta dammsugarpåse. Har absolut ingen lust att blogga men tvingar mig så ni inte ska tro att jag har dött.

Men det gröna i naturen är skönt. Det är det.

Imorgon ska jag lära mig hur man vinklar med statistik. Det ska väl inte bli så svårt.

Ligger ute med fjortonhundra spänn. Något säger mig att jag aldrig ser röken av dem mer.

Småförbannad som sagt. Lite taggig. Tre veckor kvar i saltgruvan. Tvi fan.

Och så några funderingar på det: varför sätter sig folk i s.k. tysta kupéer på tågen och lyssnar på musik i hörlurar så högt att det ilar i tänderna på den som sitter bredvid? Varför verkar vissa svenska skådespelare få alla roller och dessutom ta av sig kläderna i allihop även när det inte behövs (gissa vem jag tänker på!) Varför envisas vissa med att tugga tuggummi med öppen mun och varför får man inte tvinga ihop deras käkar med gaffa? Varför finns  sköldbaggar? Varför skiner alltid solen när man jobbar och varför regnar det alltid när man är ledig? Varför finns sport?

Ok. Vi stoppar här.

Vadå

16 kommentarer

Under Film och TV

När fradgan börjar skumma och tanten slår ut i blom

Man vet att timman är slagen när det här dundrar in genom brevlådan. Någon däruppe har utsett en till Tant med stort T. Oavsett ålder och oavsett stil: nu är det dags! Tantdags!

raffigt i köket (1)

Jag bläddrar förundrad i katalogen. Varför har den kommit till mig? Jag har inte beställt någon. Jag har överhuvudtaget aldrig hört talas om det här företaget. Ändå hoppas de, tror de, att jag tänker bli kund hos dem. De tror att jag behöver en skrynkelfri vardag till billig penning, de tror jag längtar hett efter stormönstrade polyesterblusar och byxor i terylene med påsydda pressveck och resår i midjan. Eller så utgår de krasst från att jag är komplett bindgalen och glatt kommer att beställa ur deras katalog med fradgan skummandes kring munnen.

När jag var barn brukade det ramla in några färgglada broschyrer genom brevlådan, adresserade till min mor. Vi gapskrattade åt innehållet. Vem tusan köper sådana här kläder, undrade jag då. Och mamma brukade säga något uppgivet om att sånt här får man när man passerat ett visst åldersstreck. Som kvinna förväntades man då klä sig så här. Oavsett vem man tidigare varit. Från en dag till en annan skulle kvinnor genomgå en fullständig metamorfos och slänga bomullen för en fullständig orgie i smaklös syntet!

Nu sitter jag här, några decennier senare, och ser förstummad exakt samma slags bilder som i barndomen. Skiten har inte ändrats ett dugg! Vilket i sin tur måste innebära att det finns folk som köper eländet! Det finns en marknad för detta! År ut och år in. Men vem, VEM?! Och varför?

När jag matt bläddrat mig igenom skräckfärger, -mönster och -kombinationer tar nästa häpnad vid: språket! Det har på fullaste allvar suttit en människa och knåpat ihop textrader som: ”DITT eget exemplar”, ”Stor i modet, liten i priset!”, ”Modern 2-i-1-look i sportig variant”, ”… en toppmodern kombinationsidé”, ”Sätt ihop din önskegarderob”, ”I denna är du alltid välklädd” och favoriten ”Slankande pressveck”.

Det blir bisarrt på gränsen till surrealistiskt – just för att innehållet är så långt från beskrivningarna som det överhuvudtaget är möjligt. Och allt, oavsett om det rör sig om blusar, byxor, nattlinnen, klänningar, västar eller förkläden är gjort i det uppenbarligt bästsäljande materialet POLYESTER!!!

För att toppa det hela kallar man katalogen ”BEST SELLER”.

Längst bak finner jag mitt favorituppslag: sidorna med prylar jag inte förstått hur jag ska klara mig utan såhär på ålderns höst: Luftkuddesulor, tillklippningsbara tåskydd, linningsförlängare i fempack, Bh med dragkedja, hälkuddar, hårfärgningsstift, bröstvårtslappar, stödkorrigering för krökta tår (i 2-pack) samt ”Inkontinensbyxan i bekväm modell för besvär med blåsa och tarm. Med öppning för filtinlägg. Hudvänlig och hygienisk tack vare skyddsfolie. Kan kokas”. (Finns även i herrstorlek).

Tack BEST SELLER för att ni oombedda skickade mig en gratiskatalog. Jag hade underhållning i en hel timme! Oväntat – som en lottovinst.

Naturligtvis vill jag inte undanhålla er sexiga outfittor för herrar om natten,  raffinerade köksförkläden eller västen som lyfter varje outfit. Här är flera sidor, med stavfel och allt. Njut nu! Villl ni beställa så vet ni var ni ska vända er…

Detta bildspel kräver JavaScript.

21 kommentarer

Under Uncategorized

Priset på min blogg? Högt!

Trots att jag flera gånger under åren påpekat i mina inlägg att jag inte har för avsikt att släppa in reklam på sidan, så blir jag allt oftare kontaktad av diverse marknadsföringsbolag som vill ”inleda samarbete”. I början gjorde det mig lite förvånad. Erbjöd de mig jobb eller?

I mitt yrkesliv jobbar jag bl.a. med reklam men blandar aldrig ihop det med bloggandet. För mig är bloggen en separat del, en frizon om ni så vill. Just för att mitt yrkesskrivande är så styrt, så köpt, så marknadsanpassat… eller stympat skulle man kunna säga.

Jag har behov för att göra vad jag vill, när jag vill… och det gör jag härinne. Jag bloggar inte för pengar. Jag tillhör inte dem som skriver inlägg peppade med länkar till diverse företag och nätbutiker där varje länk ger några hundringar i fickan. Jag vill inte heller läsa sådana bloggar. Jag länkar ibland till något eller någon, visst, men inte för att någon bett mig. Inte mot betalning. Jag har bloggat i sex år nu (om några dagar) och aldrig tjänat fem öre. Kunde jag leva på att blogga utan reklam skulle jag göra det, var så säkra. Men det funkar inte så.

Jag skriver ett inslag kallat ”Reklamhelvittet”. Då kommer det första mejlet där någon talar om hur mycket hon gillar min blogg och att jag tycks skriva väldigt mycket om 70-talsmusik (?!). Skulle jag därför kunna tänka mig att skriva något om musik, kanske 300-500 ord och länka till en stupid gimmick i samma veva? ”Du får 300 kr för besväret.” Det kommer från en ”mediagrupp” i Stockholm jag aldrig hört talas om. Det är stötande av flera orsaker. Har hon ens bemödat sig om att läsa mig? Naturligtvis inte. Hon prickar fel på flera punkter i sin beskrivning av min blogg och det gör mig såklart sur. Dessutom känner jag instinktivt att det här sättet att ta kontakt med bloggare är så desperat tacky att det inte kan vara tal om en seriös byrå.

Ett par dagar senare läser jag ett eminent inlägg hos Anders Tempelman som blivit kontaktad på samma sätt. Han har blivit erbjuden 500 kronor. Nu blir jag ännu surare. Ska han ha mer betalt än mig? Vad fan?

”Lägg till en nolla så kan vi börja snacka” skriver jag vulgärt till ”mediagruppen” och tänker att nu måste de väl ändå förstå piken? Men icke, inom några timmar får jag svaret att förfrågaren ”tjatat sig till en deal hos chefen på tusen kronor”! Tretusen ansågs för mycket med tanke på den korta exponeringstiden ett blogginlägg ändå har. Det måste jag väl förstå? Till gengäld behövde jag nu bara skriva 150 ord. De ville bestämma innehållet. Sedan skulle de godkänna texten.

Om pengarna var netto eller brutto, svart eller vitt, har jag ingen aning om. Jag iddes inte svara.

Lilla Blå Bloggen är min blogg. Den skriver jag. Ingen betalar mig för det. Ingen annan än jag bestämmer innehållet. Jag skriver om det jag gillar och inte gillar. Det är mina åsikter. Inte någon smygreklam. Så vet ni det. Jag hoppas också det är glasklart för alla framtida ”mediarepresentanter” som kan få för sig att kontakta mig.

I mitt niotillfem-jobb skriver jag reklamtexter och översätter. Mot betalning. Det går fint att kontakta mig för sådant.  Vill ni ha mina yrkeskunskaper får ni betala. Men Lilla Blå Bloggen är reklamfri! Nu och imorgon. Har vi rett ut den saken nu?

16 kommentarer

Under Uncategorized

DFDS, står det för De Förbannade Djävla Svinpälsarna?

Som den lyckliga knorr jag är mottager jag två stycken presentkort i gåva. Vardera på 400 danska kronor. Dessa kan, enligt texten på korten, lösas in hos diverse företag och firmor i Danmark. Jag beslutar mig för att lösa in dem hos DFDS då jag är glad i båtturer och vill hälsa på vänner i Oslo. Sagt och gjort. Jag loggar in på kortets hemsida för att lösa in dem. Men se, ack och ve, DFDS tar bara emot presentkort på summan 500 eller 1000 kronor. Inte 800. Okay, om det ska vara på det viset. Så jag klickar i den lilla rutan för femhundringen och mottager därefter på posten, några dagar senare, ett nytt presentkort, i princip samma kort som innan. Men nu med summan 500 kronor tryckt inuti. (De resterande 300 kronorna löser jag in hos ett annat företag…)

Nu ska jag boka min båtresa hos DFDS. Hur göra? På kortet står det att jag ska ringa dem i Danmark. Men jag tänker att jag ju lika gärna kan boka resan själv, via deras hemsida. Sagt och gjort, jag loggar in och letar efter datum och hytt och prisklasser och fan och hans mormor. Men se, något ställe där man kan skriva in presentkortets fyra kodsiffror, det finns inte!

Jag checkar den svenska hemsidan och den danska. Ingen ruta för presentkortskod. Man måste alltså ringa upp?

Eftersom jag bor i Sverige och den svenska hemsidan utlovar gratis tågbiljett till hamnen i Danmark så vill jag helst ringa det svenska numret. Men på presentkortet står det att man ska ringa den danska kundservicen. På den danska hemsidan står det inte ett skit om några gratis tågbiljetter. Dock har de en ruta där man kan trycka –  för att sedan chatta med kundtjänst, i realtid, ifall man har funderingar och frågor.

Jag har funderingar och frågor så jag trycker på chatten och upp kommer en ny ruta. ”Vår chatt är dessvärre stängd.” Det beskedet skyltar båda ländernas hemsida med i flera dagar. Deras telefontider överensstämmer inte med mina så till slut jag sänder dem ett mail med min fråga. Hur bokar jag om jag inte har möjlighet att ringa dem under deras öppettider och vart vänder jag mig, till Danmark eller Sverige?

Jag får ett mail tillbaka som säger att de mottagit mitt mail och kommer att svara mig inom en vecka! Förhoppningsvis.

Inom en vecka kommer svaret. ”Hej, skicka oss ditt telefonnummer så ringer vi upp dig under vår telefontid.”

Jag antar att DFDS tror sig vara verkliga hejare på service i och med detta. Men att jag inte har möjlighet att sitta i telefonen just dessa timmar har fullständigt gått dem förbi, trots att det var det jag skrev.

Jag avvaktar några dagar till. Ser på hemsidan att resorna börjar bli fullbokade.

Så en onsdag får jag chansen att slå dem en signal. Jag ringer det svenska numret, det går till Helsingborg. En danska svarar. Okay, nå, it’s fine by me. Jag säger att jag vill boka en resa och har ett presentkort.

Vad har jag för något?

”Ett presentkort!”

Kvinnan i luren sitter tyst ett tag. Menar jag möjligtvis ett gavekort?

”Ja, for fanden. Et gavekort. Kom nu!”

Hon svarar ”ett ögonblick” och försvinner i tre fyra minuter. Jag får tillfälle att njuta DFDS fina pianoklink i luren. Kvinnan kommer tillbaka, tar emot mitt önskemål om avresedatum och kopplar så in mig på ett helt annat samtal som pågår mellan två andra kvinnor, uppenbarligen en kund och en kundtjänstmedarbetare. Jag lyssnar förvirrat till samtalet några minuter, ropar ”hallå” och blir så småningom tillbakakopplad till den första kvinnan. Hon säger ”undskyld” och kopplar på pianomusiken och försvinner igen – denna gång tar jag tid – fem minuter är fruntimret väck utan någon förklaring.

Så där håller vi på – i en halvtimme. Jag har ont om tid, jag är vansinnigt irriterad och säger till slut uppfordrande att ”nu stannar du kvar på linjen tills vi avslutat min beställning” och hon jamar ”ja, undskyld” tillbaka. Efter dryga halvtimmen har hon lyckats få styr på mitt namn och adress och vilka datum jag ska åka. Samt att jag har ett g-a-v-e-k-o-r-t.

Jag inbillar mig ju naivt att jag efter dessa drygt två veckors tjafs hit och dit nu bara ska kunna uppge koden som står på kortet och så är saken klar. Men fikon och fan heller!

Nu blir jag uppmanad att sända in presentkortet med snigelpost till en adress i Danmark. På presentkortet ska jag skriva mitt namn, min adress, mitt bokningsnummer samt min mejladress. Därefter kommer de att mejla mig en länk så att jag kan gå in på nätet och avsluta beställningen själv. Tågbiljetterna kommer via SMS på avresedagen.

”Men jag har ju koden?” försöker jag irriterat. ”Du kan väl bara slå in den?”

Det kan hon inte.

”Var ska jag så skicka gavekortet?” (Jag drar ut på vokalerna… gäääääääävekårtet). Ja, jag är sur nu.

”Det står väl en adress tryckt på kortet?” säger kvinnan i andra änden, minst lika sur.

Jag vrider och vänder på mitt kort. Jo, titta, där nere med tunn kursiv stil står en adress i Danmark.

”Hur lång tid tar det innan jag får …? Hallå?”

Jag inser att DFDS representant har lagt på luren mitt i vårt samtal!

Fin service, DFDS. Jättefin service. Kanske skulle ni ta och uppdatera era jävla hemsidor till 2000-talet också?

Men jag har ju inget val, jag ska ju ha min resa. Så jag postar presentkortet, väntar några dagar och se på fan… det kommer ett mail. Jag loggar in på den bifogade länken och ser reseuppgifterna. Datum stämmer. Men inte summan!

För varken på hemsidan, på presentkort nummer ett som sedan löses in mot presentkort två eller i telefonen upplyser DFDS att de tar ETT HUNDRA FEMTIO KRONOR i avgift för att lösa in presentkortet ifråga! Dock, vill man lösa tillbaka presentkortet så går det bra – men då drar de av halva summan i expeditionsavgift.

Jävla gamar!

Härmed utser jag DFDS och deras urusla kundservice till Årets Sämsta! De har vunnit en överkörd skunk i förstapris. Den kommer att levereras av en HA-wannabie direkt på huvudkontoret en dag när de minst anar det.

first price for DFDS

 

 

 

20 kommentarer

Under Resor

Glad att vara singel

Jag ska aldrig mer äta jordärtskockssoppa! Aldrig. För första – och sista – gången har jag lagat jordärtskockssoppa och jag svär inför er alla: jag har aldrig fisit så mycket som efter den soppan. Aldrig. Jag fes så jag nästan bytte frisyr på kuppen. Jag fes värre än ett gammalt ånglok. Och lukten…. det finns ibland oväntade fördelar med att vara singel. Det luktade, som min farsa brukade säga efter en lång kamp på muggen, bränd huggorm!

Men aldrig mer jordärtskockssoppa! Jag lagade förstås en jättegryta för säkerhets skull, ty jag är ju en ekonomiskt lagd kvinna. Herregud!

Nu måste jag ha lite Svante Thuresson.

16 kommentarer

Under Uncategorized

Och så var det reklamhelvittet

Säg den lycka som varar. Från och med nu kan det dyka upp reklam i Lilla Blå Bloggen. Det är WordPress som vill tjäna stålar och dessvärre splashar ut diverse rutor emellanåt… Jag har alltså inte valt det själv, tvärtom har jag alltid försökt hålla den här sidan ren från diverse bindor, löständer, mobiltelefoner och traktordäck som firmor velat att jag ska kränga mot 23 öre i ersättning. Men så kul ska vi alltså inte ha det i fortsättningen. Reklambesudlad – om jag inte hostar upp pengar till WP för att slippa.

Dålig stil, WP. Det är kanske dags att jag letar andra alternativ… Tips, någon?

4 kommentarer

Under Uncategorized