Tag Archives: Jamenvafan!

Låtom oss likt svalorna bygga oss ett bo

Blandat 017

Äter du fläsk och dricker brännvin och är emot spårväg i Malmö och Lund? Tror du att invandrare tar över och exploaterar skånsk åkermark? Är du förvissad om att Skåne skulle kunna bli ett alldeles eget självständigt land i Europa? Vill du hinna före Skottland och Katalonien i att rösta om självständighet? Jamen, då kan du lugnt rösta på Skånepartiet. Ett minst sagt udda parti som tycks vilja vrida klockan tillbaka till något slags brännvinsosande bondesamhälle samt stänga de skånska gränserna för allt och alla. Ut, smålänningar och polacker! Försvinn, göteborgare, norrlänningar och bosnier. Låt bli de skånska åkrarna. Ge fan i våra morötter och sockerbetor! De växer snett tack vare er. Eller hur man nu resonerar… det hela är väldigt luddigt men det verkar som om halalslakt och icke-kristna kan ha något med saken att göra? Eller så är det den där spårvägen i Malmö som är roten till det onda. Spårvägar, det är säkert islams fel. Eller hur fan man nu ska tolka den här gravt sinnesförvirrade smörjan som (felaktigt hoppas jag) damp ned i min brevlåda igår…

Blandat 018

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men det är lite sött att de måste trycka instruktioner på kuvertet om hur man öppnar det. De har tydligen insikt i sina medlemmars bristande förstånd.
Saliga äro de okunniga, som mormor skulle sagt.
Amen.

16 kommentarer

Filed under Uncategorized

Gulla gilla dela

Varför måste vi vara så gulliga och varför måste allting gå så fort?
Varenda dag. I våra sociala medier. Vi gullar med varandra som tandlösa kärringar. Bara någon lägger ut ett foto på sig själv, sin kattunge, sitt barn eller sina nyinköpta skor så gullar vi. Åh, vad det är fint alltsammans. Guuu, vad söt du är. Baby! Gullet! Looking good! Superfint!

Och vi oooar och iiiiar och trycker ”gilla” tills tungan hänger utanför. Vi är så gulliga mot varandra. I sociala medier alltså. Inte i kön på ICA. Där skiter vi i om han framför oss har ny frisyr eller om hon i kassan skaffat hundvalp. We don’t give a fuck. Snabbar’e på för fan!

Men det ska gå fort även på Facebook. Jättefort. Det måste det göra om man ska hinna sprida sig tunt över alla femhundratrettiosju vännerna. Eller var dom åttahundrasex numera? Minns inte, hinner inte kolla. Vet faktiskt inte riktigt vilka dom är. Måste bara rafsa igenom det snabbt… nu igen… för hundrafemtioelfte gången sedan imorse. Vad läste jag för en kvart sedan? Minns inte. Vem var det som rekommenderade vilken artikel/film/låt som jag skulle kolla? Minns inte. Tryckte jag gilla? Oj, det gjorde jag nog. Det verkade ju bra. Men vänta nu… vad stod det… hos vem… var det nån som köpt ny hundvalp? Eller fått cancer?

Vem, vad, hur, när, varför, fram, bak, bläddra, upp, ned, in, ut, sen, senare, nej nu, nej igår, fast vänta… ÅH FY FAN!!! MÅSTE VI VARA SÅ GULLIGA OCH MÅSTE ALLTING GÅ SÅ FORT?

Ibland blir vi extra pompöst engagerade. Riktigt sådär jättefint engagerade som man ska bli. Ty något har stått i en artikel eller visats på TV eller kanske är det rentav en privatperson som tänkt till ett varv extra och själv kreerat en text/bild/film och lagt ut… och vi ENGAGERAR oss. Jättemycket. Vi trycker gilla-knappen med eftertryck och därefter på dela-knappen. Vi skickar engagemanget vidare ut i cyberrymden. Ty vi är godhjärtade människor, vi har moral och indignation i lika stora delar, vackert portionerade som stjärthalvor. Vi VILL rädda den där trebenta hunden, den utvisningshotade familjen eller skänka en get till Afrika eller se till att Greta med lårbensbrottet får en kaffebryggare till jul, ty vi är GODA människor. Tre sekunder senare har vi glömt alltihop igen. Men ingen ska komma och säga att vi inte ENGAGERAR oss. Ty vi är så gulliga och fina – även om vi har bråttom som fan.

Så länge det finns gilla- och dela-knappar behöver vi inte själva formulera oss i ord. Vi behöver bara trycka lite med fingret och så har vi kommunicerat färdigt. Vi behöver inte ringa varandra, vi behöver inte träffas, känna lukten av varandra, se varandra i ögonen och… gud förbjude… tänka lite själva. Argumentera. Prova våra tankar och teorier. Bli emotsagda. Få höra andras tankar.

De gånger vi ska uttrycka oss skriftligt blir det i korta satser. Förkortningar. Smileys. Rumphuggna stavelser. Ha! Kul! Fett! Usch! Fan! Ok! OMG! WTF! LOL! Höhö! Puss! Ses!
För vi har ju bråttom nu. Det måste gå undan. Jävlar, vad det måste gå undan! Det är så mycket som ska täckas in. Det finns så mycket information där ute.

Alla som ska säga något. Utan att de säger något alls. Alla som man måste hinna med – utan att man hinner med någon alls.

Men gulliga är vi. Ingen ska komma och säga att vi inte är gulliga.
Jag också. Tycker ni inte?

25 kommentarer

Filed under Uncategorized

Förfärligt, förfärligt. Så det så!

Praha okt 2013

Det är ju förfärligt egentligen. Jamen, visst är det väl?
Vadå?
Allting såklart.
Är det?
Ja! Det är det! Märker du inte det?
Nja… så farligt är det väl inte?
Det är det visst det! Du begriper ju ingenting!

Ja, jag är skitsur idag.
Nej, jag vill inte höra några invändningar.
Men idag, ska ni veta, idag slickas inga stjärtdelar! På någon!

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Men alla kan ju inte jobba på af och a-kassan…

I Sverige är en arbetslös människa att jämställa med en kriminell. Är du arbetslös är du misstänkliggjord i andras ögon. Du ska övervakas och bestraffas för minsta ”överträdelse”. Reglerna för vad som är överträdelser är luddiga, de bestäms ofta från gång till gång av en anställd på antingen arbetsförmedlingen eller a-kassan. Men straffas ska du. För att vara arbetslös idag i Sverige – det är krimninellt, se. Fy på sig, B-människa där!

Ja, hur ska man annars tolka den vansinniga politik som förs just nu? Läser idag i tidningarna om ”ännu hårdare tag mot arbetslösa”. Vadå ”hårdare tag mot”? Vad har folk begått för brott? Ja, just ja… de arbetar ju inte. Fy, fy, fy.

150 nya tjänster blir det nu hos landets a-kassor. För med nya ”hårdare tag” och ännu fler och luddigare regler så förväntas antalet ärenden öka från 5000 till 160000 årligen hos a-kassan! Jamen så fint, 150 nya tjänster. Och ännu mer pisk över den arbetslöses rygg.

En gång i tiden var arbetsförmedlingens uppgift att hjälpa till att få fram och förmedla arbeten. Det hörs ju på namnet. Men idag ägnar de sig huvudsakligen åt att utfärda bestraffningar efter eget godtycke. Samt ”arbetsmarknadsfrämjande åtgärder”… diverse kommunala rum som upplåts åt de arbetslösa där de ska leka syjunta eller ”lära sig skriva ett cv”. Helst i flera veckor. Jag förstår mycket väl varför denna koloss på lerfötter numera kallas ”arbetsförnedringen” i folkmun. Det är ju precis vad det är. När hörde du talas om någon som fick jobb via af senast?

Arbetsgivarna har lackat ur rejält på af och deras förbannande direktiv. En arbetslös förväntas nämligen söka ALLA jobb som finns, vare sig de är lämpade för det eller ej. För gör de inte det kan de gå miste om sin a-kassa. Stängas av. Hamna på gatan.
Ett direktiv som leder till att en tjänst som utannonseras också drunknar i ansökningar från icke behöriga/icke lämpade. Arbetsgivare har inte tid och råd att tröska sig igenom hundratals, ibland tusentals ansökningar. Så de skiter i att annonsera ut sina jobb via af.

Vad ska af göra då?
De får väl göra det som de är så bra på numera. ”Ta hårdare tag”, leta syndabockar. Varför inte ge sig på de arbetslösa? De som begått brottet att ha blivit sparkade, friställda eller överflödiga eller vad man nu vill kalla det. Kanske ska vi bara kalla dem brottslingar med en gång. Visserligen kan man tycka att det vore att bita den hand som i slutändan föder en – för utan arbetslösa ingen arbetsförmedling. Men logik hör ju inte längre hemma i sammanhanget så…

Fy fan!

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

När kärlek blir till avsmak

De kryper ut ur mikrovågsugnen. De kryper ut ur mina vänners pommes frites. De finns under matbordet, på golvet, krälandes med sina långa insektsben. De är banne mig överallt.

Vaknar med bultande hjärta och inser att nu får det banne mig vara nog. Idag ska jag och min en gång så fina balkongodling gå slutmatchen tillsammans. Det som började så förväntansfullt och lyckligt och blev till en prunkande oas, har sedan ett par tre veckor glidit över i något uppgivet, tilltufsat och letargiskt.

Först angreps plantorna av det ena, sedan det andra. Jag for ängsligt runt varenda dag, övervakande, som en morsa i avsaknad av ett liv utanför hemmets väggar. Jag nöp vissna blad, bytte jord, stöttade upp, ansade, klippte larver och sniglar men förgäves. Varenda jäkla morgon var det nya katastrofer där ute. Naturen och jag… från spirande förälskelse och omtänksamhet till vad har du gjort inatt, vad är det här för märkliga fläckar… Leda, irritation. Måste du alltid bråka? Fan, vad jag retar mig på dig.

Det har gått snabbt. Jag klarar utan vidare av att hiva mycket av kärleken i sophinken idag. Jag känner det.

Den senaste invasionen av de där spindlarna har drivit mig mot gränsen. De har inte bara en fånig uppsyn, jag har känslan av att de iakttar mig konstant. Till och med i mina drömmar. Idag ska jag gå fram som en valkyria på balkongen. Vi får se om något klarar sig. Jag har i alla fall lämnat in skilsmässopappren.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized