Brev till en utlandssvensk

Kära utlandsvän!

Du undrar säkert vad som sker i gamla Svedala och vad som sker i mitt liv. Ack ja, det är många tunga händelser. Tidningarna löper amok i vanlig ordning inför stora och världsomfattande händelser. Ett föräldrapar vars barn dött blev nekade att ha en tecknad apa i dödsannonsen. Nu ”rasar kändisarna” mot beslutet. En annan ”kändis” och tillika blondin var bokad på ett gig på Åland men glömde gå av färjan och missade därmed sin spelning. Nu undrar jag bara om ålänningarna ”rasar”. Har du tänkt på att det bara är i kvällstidningar som folk rasar? Själv kan jag bli jävlig förbannad men jag vet inte om det är detsamma som att rasa. Jag tror jag får ringa någon kvällstidningsjournalist och fråga. För övrigt verkar det inte, enligt svensk press, ha hänt särskilt mycket. Någon engelsk blivande prinsessas tuttar har blivit fotograferade och nu ska tuttbilderna publiceras. Världen förväntas hålla andan av spänning. Engelska kungahuset ska väl rasa i vanlig ordning. Mina tuttar blev också fotograferade häromsistens. Fyra gånger till och med. Det kallas mammografi. Jag har inte hört något om en ev. publicering. Jag antar att det är då jag får tillfälle att gå ut i pressen ”och rasa”. Sker det, så lovar jag att sända dig en länk.

Apropå ankdamm; i Sverige simmar numera dacksen i grön absinthe. Värsta dammgroggen alltså. Kolla själv. Såhär ser det ut i Lillhålan just nu:

 Ja, de två små kluttarna där i bild är alltså ankor. Den ena verkade råstenad och hade halva huvudet under vattnet konstant. Den andra, en liten hona, såg ut att ha nått det loja stadiet… hon tog sig fram en millimeter i taget, slö som en byråkrat i klister. Kanske hade hon nått Nirvana? Hon rasade i alla fall inte, så mycket är säkert.

Just nu finns det två grejer jag längtar extra mycket efter.

1. Att ha min flytt överstånden. Jag försöker nita fast bilden av en färdigmöblerad, go lya mot näthinnan – som en hötapp framför en åsna - för att orka packa vidare. Jag hade hellre själv blivit packad. Men det låter sig icke göras. Nu är det hemmet som ska få sitt. Det går långsamt. Som en anka i absinthe.

2. Det har öppnat en jäkligt intressant utställning på Louisiana som jag längtar till. 150 självporträtt av konstnärer från de senaste 100 åren. Min liebling Egon Schiele och andra tunga namn som Nolde, Picasso, Kooning, Francis Bacon, Basquiat, Nan Goldin… Jag måste dit snart, jag känner det i tarmarna, i skinnet. Det kliar och bränner som det gör när man inte diggat konst på ett tag. Så Louisiana is a must. Jag har hela vintern på mig men jag vill dit NU. Politiken skrev goa recensioner därifrån.

Tja, vad mer, kära utlandsvän? Jag förärades en hög med presenter igår, en mix av blivande housewarming/födelsedagspresenter när jag besökte Stygga Staden. Bland annat ett orm-armband. Så nu lär jag kunna bli Lillhålans egen Theda Bara. Till detta en liten pärlbroderad tuttilurom från Tiden, 10-20-tal skulle jag tippa. Stor glädje.

Undrar du, käre utlandsvän, om det är värt att återvända till Sverige? Ja, det är inte lätt, det där. Hur ofta har man inte suttit i Sverige och längtat bort? Bara för att upptäcka att Bortistan saknar fyra årstider och att värmen, den hett åtrådda, kan bli lika enahanda och påfrestande som en svensk TV-tablå? Bortistan kan rymma ensamhet som är så hudlös att hjärtat kvider och krackelerar. Så man åker tillbaka. Bara för att upptäcka att man skrev mycket bättre med krackelerat hjärta och ensamheten som färdkamrat… Det är ett helvete, det där. Man får aldrig rätt på det.

Själv spankulerar jag omkring bland damm och kartonger. Plockar ned mina tysta vänner i lådor; August Strindberg och Sture Dahlström, Hjalmar Söderberg och Edgar Allen Poe. Finner intervjuboken med Harriet Andersson och blir ståendes ett slag med den i handen. Fy fan vad Harriet Andersson är bra! En sjuhelvetes vettig och stark kvinna, tycks hon. Mig veterligt har hon inte rasat i kvällspressen ännu. Inte heller blonderar hon sig och drar till Finland. Skulle hennes tuttar hamna i pressen tror jag hon hade ryckt på axlarna. Men vad vet jag?

Jag vet bara att jag har satans mycket arbete kvar och egentligen inte någon tid till övers för dig, kära utlandsvän. Var du än befinner dig just nu på din vandring och hur du än grubblar så sänder jag härmed en slängkyss i din riktning. Kommer du ihåg Nalle Puh? En tjock, senfärdig liten björn med förbluffande enkel syn på det mesta.

”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommit fram”.

Det får bli mina slutord för idag. Och det är alltså inte mina slutord. Det är Puhs. Whatever, dear, whatever…

Valborgsmässoafton, på väg hem

Från tågfönstret ser jag ner över vallen och in i buskaget. Kommer man gåendes till fots på andra sidan är nog gläntan svår att upptäcka men från tåget ser man utmärkt både den lilla pinnstolen och badkaret. Mitt i naturen liksom. Det bor någon där. En uteliggare. Någon som sover i badkaret och sitter i solen om dagen. Sitter på den lilla pinnstolen. För solen har kommit nu. Den har på något magiskt sätt plötsligt trollat fram en skir grönskande filt över Skåne, likt en sån där tunn och ändå luddigt varm filt i lyxig cashmere. Viktlös men påtaglig.

Hela kroppen mjuknar i solen. Man inser hur den längtat. Längtat efter den där ljumma sötaktiga vinden som inte längre rymmer råa flisor av vinter. Som bara är len och snäll och får sinnena att smälta och rinna över. Det är skönt och lite smärtsamt.

Innan Lund blir tåget ståendes. Vi väntar på vår tur att få köra in till stationen. Flera av spåren har fått stängas av då tusentals studenter denna dag förlorar sans och vett. Det är den där gröna filten igen. Vissa av de vettlösa tycker det är helt okay att springa över tågspår denna dag. De kommer i flock, med halvt nedhasade byxor över bleka arslen och svänger med systembolagskassar, allmedan de brölar högljutt. Det kommer liksom inga ord, bara ljud. Bara ett märkligt primitivt brölande. Jag ser dem genom tågfönstret. De är som tragiska tjurkalvar på vårbete. Pojkarna brölar. Flickorna skriker. Jag tror det är åt varandra. Jag vill minnas att det var så…

Så låter jag blicken falla ned i boken igen. Återgår till den vemodige Hjalmar Söderberg och hans ord. De är hundra år gamla och får luften att stillna, de stänger ute brölen och skriken. Men också han smakar vårens underliga gryta av välbekant längtan, den där som både är skön och gör ont. Också Hjalmar talar om vårens hopp och hopplöshet, vildhet och förvirring, sötma och sorg…

När jag kommer hem har krukväxterna närapå dött i fönstersmygen. Som på den värsta högsommardag.

Alla vill ha en litterär gottepåse med sig hem

En sån skillnad det är att vakna utan klocka. Kroppen är loj och säger inte ifrån, istället vaknar man och är vän med hela världen. Det lilla torget utanför mitt hus badar i morgonljus, fåglarna kvittrar och några sammanbitna ynglingar står och tejpar affischer om okänt partaj. Visserligen ska jag arbeta men jag ska arbeta långsamt.

Det pågår en bokrea i Sverige. Jag berättar för min danska kollega om detta påfund i mitt hemland. Hur stort det var en gång i tiden, affärer som öppnade redan vid midnatt, köerna, trängseln, lyckan inför att göra fynd. Men också hur internet slagit undan marken för de flesta bokhandlare och om det allt smalare utbudet och likriktningen. Hon lyssnar storögt. Gick folk verkligen ut mitt i natten för att köa till en bokhandel? Javisst! Det var liksom en del av grejen. Spänningen i luften. Årets bokfest. Nu jädrans skulle det fyndas. Man ville gärna komma hem med en riktigt stor gottepåse.

Hon skrattar och säger att hon blir avundsjuk. Det låter ju underbart för en bokälskare som hon. Jag håller med henne och känner ett litet sting av både melankoli och skam. Alla vill vi ha de där små lokala bokhandlarna, med brett sortiment och kunnig personal. Men så funkar det ju inte längre. Och jag erkänner att jag går in i de få bokhandlar som finns kvar idag, bläddrar och checkar läget och går sen hem och beställer på nätet istället. För att jag sparar så mycket pengar. Och vilken bokhandlare kan då överleva?

Jag ser att Strindberg försökte sig på fotografi. ”August Strindberg som fotograf” finns det en bok som heter. Blir lite sugen men tänker att jag kanske ska slå till på hans ”Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare” istället?

Slavenka Draculic har ett makalöst språk och vändningen att berätta om Europa och kommunismen som en fabel lockar. Känner jag henne rätt är ”Katt i Warszawa” både rolig, besk och belysande.

Jag har njutit av Hjalmar Söderberg i vinter och vill ha ännu mer. Kanske fyller jag på i hyllan?

Ack, böcker… de står tillbaka för blippet och bloppet, tv-rutor, internet, film och fan vet vad. Till och med jag som älskar att läsa ”glömmer” liksom bort det veckor i sträck. För att göra vadå? Bara en massa skit.

Det är väl med böcker som med allt annat som är värt något: man får ta tag i det! Bestämma sig!

Jag hoppas våren har bestämt sig. Tagit tag i sig och sagt: Nu! Nu jävlar är det dags! Nu kommer jag!!!

Att få något sagt utan att säga allt säger mer än andra som säger alltför mycket utan att säga något

Jag har ett gäng ostar i kylen som luktar lavemang. Det har gått så långt att jag inte vågar öppna kylskåpsdörren utan att hålla för näsan. Men så kan det bli här i tillvaron.

Ser en timme Thåström på svt.play, inspelat i augusti förra året. Börjar fnissa när han plötsligt påminner mig om knugen när han skulle bortförklara sina påstådda sidoknull. Stammandet, slirandet, händerna som han gnider lite mot varandra, pustandet, blicken som flackar… Det är inte orden i sig, det är själva stilen… En konstig liknelse, jag vet. Men nån borde klippa ihop lite knugen med Thåström så skulle ni fatta. Om ni inte redan gör det.

Jag har försökt läsa Ulf Lundell igen. ”Vädermannen”. Men till slut gav jag upp. Det här var sista chansen han fick. Hädanefter läser jag inte en bok till av honom. Jag har försökt i tjugo år och säga vad man vill – jag har åtminstone varit uthållig och gett karl’n fler chanser än de flesta – men det slutar ofelbart med att jag blir förbannad på allt pladder. Han pladdrar värre än en hel skock kärringar. Har han ingen på förlaget som kan ta honom i hampan, säga åt honom? Får han ge ut oredigerade böcker bara därför att han heter Lundell? Så mycket svammel sida upp och sida ned om absolut ingenting! Jag får känslan av någon som tror att om han bara sitter och skriver x antal sidor eller timmar varje dag så blir det en bok och då är det bra. X antal sidor eller timmar varje dag betyder inte alls att det automatiskt blir bra.

Lundells musik har en stor och grundmurad plats i mitt hjärta. Minnena är många och fina. Så därför har jag fortsatt att försöka läsa honom också. Jag uppskattar honom för hans förmåga att fånga samhällsnuet. Ibland uppskattar jag några rader här och där då han beskriver naturen. Men däremellan dessa sjok av ord som inte leder nånvart. Jag vill ta fram en sax och klippa bort fyrahundra sidor. Bokstavligt talat. Förlagets flathet? Fan vet.

Skillnaden mellan att skriva mycket och att skriva stramt blir glasklar när jag följer Kerstin Ekman in i ”Mordets praktik”. En lysande liten jävel till bok. Iskall. Mångbottnad. Mycket outtalat där mellan raderna, man får vara alert och koncentrerad för att uppfatta allt. Ett mästerverk, så tunn den är. Så mycket doft och känsla den förmedlar. Ekman är så rasande skicklig i sitt yrke. ”Hon kan alla labyrinter”, för att citera en viss herre.

Jag planerar för en kommande vår med en räcka böcker av Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Vill doppa mig lite i det tidiga 1900-talet. Behöver det. Känns som ett behov, ett begär och en belöning. Snart kommer en hel kartong på posten. Femton böcker! Och inte en enda Lundell.

Nog nu. Lördag afton. Osten luktar. Kandelabrarna brinner i muminsalongen. Jag bär yllesockor.