Det är mycket is nu

Han står där i snön med ryggen emot mig. Framför slänten ned mot ån. Keps på huvudet. Händerna framför sig.

Jösses, tänker jag. Stå och pinka i minusgrader, det kan inte vara någon sinekur?

Sedan märker jag att han har huvudet vänt åt vänster och då förstår jag. Han pinkar inte. Han glor på utsikten. Ingen man kan pinka och se åt vänster samtidigt. En man glor som hypnotiserad på sin stråle när han pinkar. Han klarar inget annat. Att samtidigt vrida på huvudet innebär att han ramlar omkull.  Det är nåt i hans hjärna. Jorå.

Isen har lagt sig i ån såväl som nere vid havsbrynet.

Jag finner en liten ränna i isen där ett gäng änder ligger och ser avtrubbade ut. Jag går närmare för att kika på dem och de tycks genast tro att jag är sänd från ovan, med gigantiska limpbröd i fickorna. Inget kunde vara mer fel. De glider på rad upp ur rännan, vaggar fram till mig och sjunker ned framför mina fötter. Benen bär dem liksom inte. De dimper i backen en efter en, som nedknarkade, bortdomnade opiatfän. Jag blir lite fjollig och börjar prata med dem innan jag kommer på mig själv, ser mig omkring och backar ett par steg. De vaggar tillbaka till sin isränna. Ett dyster dag för grabbarna Grön.

Nere vid havet står fluktaren med kikaren. Han glider omkring ibland. Vi är flera glidare här i lillhålan. Vi låtsas inte om varandra. Vid solnedgångar och sena skymningar kommer vi glidandes, tysta och ensamma. Intar varsin bit av stranden och ställer oss och glor ut mot Danmark. Det är okay, havet räcker åt oss alla. Våra tysta drömmar tråcklar ihop dagen och vecklar ut natten, ut mot världen. Ibland är tystnaden och skönheten så svindlande att man nästan vill gråta. Bröstet blir kladdigt och mjukt som äppelmos. En stund att dela men ändå inte.

Lerpöl

Regnet. Leran. Vinden. Vardagen.

Det rullar på. Trögt nu. Men det rullar på.

Och jag som kunde berättat så mycket.

Historierna som fräser i mig som en soda streamer och försvinner lika snabbt igen.

Bara för att jag inte sitter vid datorn just då.

Men det kommer en tid… snart…

Och minns att i varenda sketen lerpöl kan ett sprött konstverk dväljas.

Det är alldeles sant.

 

 

Ljuset, för fanken, ljuset!!!

När jag lämnar saltgruvan runt fyrasnåret på eftermiddagen brukar det vara mörkt ute. Det är mörkt när jag går till jobbet och det är mörkt när jag går därifrån. Eftersom jag arbetar i en skrubb utan fönster så blir jag lätt lite låg under vinterhalvåret (eller jävligt argsint, negativ och motvalls är kanske en korrektare beskrivning). Avsaknaden av ljuset gör mig så… fjuttig på något sätt. Jag kroknar, vänder mig inåt, tänker på döden och annan skit, ni vet…

Idag är det den 3 januari. Januari är normalt en svinig månad. Kall evighetslång tortyr, ofta med snö, detta djävulens påfund. Men idag blev jag varse att ingenting var sig likt.

Prick klockan 16 släpptes jag ur fångenskapen, rusade ut så där som dårar alltid rusat ut i friheten. Den där stunden då man mycket väl skulle kunna förvandlas till en yxmördare ifall nån skulle få för sig att stoppa en i korridoren och snacka jobb. Inte nu! Ur vägen!

Väl ute på trottoaren, efter några meter, reagerar jag. Det är fortfarande ljust! Dagsljus! Jorå, det är mulet, jorå, det blåser utav bara … men ljuset, ljuset!!!

På en sekund minns man hur det var – vårkänslorna – livsgnistan som sprätter ‘te i hela systemet. Stegen blir lättare, man håller huvudet högre, man möter folks blickar, man pallar till och med att le mot dem. Ljuset! Hela vägen till tåget kändes som en helt okay vårdag i april!

Något har hänt. Jag diggar’t.

 

 

Är det här farmor kokar så Bamse blir sjövild?

En honungsfärgad söndag har förflutit. Solsken av krämigt guld, kroppen loj, tankarna som akvariefiskar… inga långa sträckor har behövts. Små cirklar. Den lilla världen. Korta fotsteg. Betraktan av det som ska bli mitt nya.

Jag ängslas lite, det ska erkännas. Tankarna kommer ibland… gör jag rätt? Blir det tokigt nu? Valde jag fel? Skulle jag valt att bli kvar?

I sexton år har jag huserat i hem byggda för mer än hundra år sedan. Rum med högt i tak. Mycket högt i tak. Nu ska jag in i en liten funkiskub i utkanten av stan. Det är nära till hav och grönområden. Så som jag vill ha det. Med en takhöjd som är mer ”normal”. Men jag ängslas lite. Kommer jag att kunna andas?

Jag vet, jag är en fjolla… men vad fanken… Jag som tänkte att nästa gång jag flyttar, nästa gång ska jag ha en öppen spis. Eller en kakelugn som funkar. En kamin åtminstone. Jag kunde inte se mig själv bo i en kub. Men det ska jag nu. Och den är säkert fin. Jag minns knappast, såg den bara i fem minuter för en och en halv månad sedan.

Så jag smyger runt i de nya kvarteren en loj söndagseftermiddag. På de där tysta gatorna som verkar så stilla, så stilla. Jag smyger som en inbrottstjuv, det här är inte mina hemkvarter, jag är en gäst, hör inte hemma här… Men det tysta tilltalar mig. De dammiga små gatorna som ligger där… de tysta villakvarteren… äppelträden… och så funkislängorna som ser ut som de gör över hela Sverige. Anonyma, i två tre våningar…

Och så ser jag skylten… på gatan där jag ska bo i höst. Den lilla skylten och grinden som välkomnar öppen. Jag smyger in och finner en oas.

Därinne surrar bin, därinne växer lavendeln hög. Glasveranda och krattad grusgång, trädgårdsstolar och små växthus… Jag glor förvånat. Ingen trafik hörs. Någon ropar ”hallå” inifrån huset och jag piper ”hallå” tillbaka och så blir det inköp av dunderhonung. För här håller de hus, paret som bott här i 12 år. Vill jag ha vit eller gul honung? Källaren är full. Det är bara att komma och hälsa på när jag vill ha mer. Sextio spänn för en jätteburk. Jag känner mig glad som en lärka, trots att jag inte är någon honungsälskare. Gillar det bara i matlagningen. Inget gökar en getost så bra som en honung.

Men är det här gatan där jag ska bo? Är det så här det ser ut på bakgårdarna hos grannarna? Ängslan rinner bort i surret från bina.

Går ned till havet en stund och diggar. Sedan hem för att käka. Öppnar burken och provsmakar. Blir så häpen att jag måste sätta mig. Det smakar inte äcklig köpehonung. Det smakar inte ens honung, inte som jag är van vid. Istället kommer en ton av choklad på tungan. Eller lavendel? Är det inte lavendel? Och så choklad. Hembakt kaka. Fast ändå inte…

Jag har stoppat min nya adress i käften och det smakar himmelskt!

Så kör jag igång. Kokar pasta. Dunkar ned en burk med krossade tomater i stekpannan tillsammans med några nävar cashewnötter. Saltar och pepprar. Slevar i en rejäl matsked av honungen. Det hela får puttra ett slag och så toppar jag det hela med rejäla nypor basilika och massor av fetaost. Rör om och slevar upp över pastan. Eftermiddagen är räddad. Älskar mat som går snabbt att laga och smakar gott.

Diggar också tanken på att jag har mer kvar att upptäcka av Lillhålan. Att havet ligger och rullar där utanför och att det liksom bara är att hänga med. Ängslan elller ej. Det är bara att hänga med.

Och när vintern kommer och jag sitter där med blyröv så ska jag påminna mig om den här dagen. Då jag oväntat snubblade på honungsfabrik med glasveranda och allt. Minnas att det kommer en sommar igen. Då jag bara har femton-tjugo steg till en ny burk… och surret av bin och doft av lavendel.

 

För det rena, det stilla, det magiska stora

Kvällarna vid havet är ren magi. Himlen verkar aldrig ta slut och solen förvandlar vattnet till en glittrande vegas-show (utan Elvis). Det är så långgrunt att de få som badar får gå minst femhundra meter ut i vattnet. Där står de så och huttrar lite medan kajakerna paddlar förbi dem i midjehöjd.

Längst ute på stenpiren, i solglittret, avtecknar sig silhuetterna av några pojkar. De jagar krabbor med håv.

Jag tar inte med mig kameran idag, säger jag till mig själv innan jag går ned till havet. Men det är ju förstås då motiven framträder som skarpast.

Idag var det tre arabiska män i kritvita djellabas som sakta strosade förbi mig längs strandpromenaden. Den lilla stigen som kantar havet har en liten allé av vindpinade knotiga träd vars kronor möts på mitten. Det var en vacker bild; det stora blå glittrande havet till höger om  de vitklädda männen i allén, de mörka träden som omringade dem där de försvann som i en tunnel… Långsamt, utan ett ord.

Jag satt på en bänk och såg efter dem. Det var surrealistiskt. Som så ofta i Lillhålan.

På min väg hem passerar jag ån. Den ligger tung, grön och stilla som en fet orm. Växtligheten runt omkring är svulstig, nästan vulgär.

Kameran ligger hemma men jag fotograferar ändå, med minnet och skallen; bilder att spara till den blåsiga vintern då jag står klockan sex om morgonen och väntar på tåget till Byen. Det gäller att komma ihåg allt då. Komma ihåg varför jag valt att leva här.

 

Den bredarslade gudinnan

Mamma natur, den bredarslade gudinnan, har tagit mig vid handen de senaste veckorna. Jag har varit ute och trampat jorden, promenerat i timmar. Insupit kraften och skönheten och tankat energi. Hon är fantastisk! Jag drabbas av förälskelse till henne, en förälskelse som lyfter mig, uppfyller mig, stärker och tröstar. Varje gång man blir så här förälskad kan man knappt få nog, man tar så djupa, glupska andetag, suger liksom minsta beståndsdel ur alltsammans som skulle man dö imorgon.

Och det kan man ju de facto också göra. Kanske är det imorgon man ska dö?

Men det slår mig lika mycket varje gång: Mamma natur bara ger och ger och ger. Civilisationen bara tar och tar och tar.

Inga såna förhållanden brukar vara i längden.

Jag vill alltid hänga med den bredarslade gudinnan. Jag lägger mig platt för henne. Kom och ta mig, bara. Jag är din!

Skrivet i stjärnorna

Läste mitt horoskop imorse. Viktiga grejer, folks. (Ja, jag är ironisk men vadå…). Dock, där fanns formuleringen jag önskar jag själv skrivit: denna vecka ska jag motionera min inre pitbull.

Lysande! Kollegorna är redan underrättade.

 

 Motionerna mera!

Livets lilla bulle

Lillhålan har visat sig från sin granna sida idag. Lunchpromenaden sträckte sig över två timmar och jag utforskade lugna bakgårdsgator jag aldrig förr trampat. Solen kittlade i näsan och kängorna kändes plötsligt ovanligt tunga och skitiga.

Jag småbannar mig själv för att jag så ofta ser tingen negativt…istället för att leta den där extra randen kanel i bullen. Lillhålan och jag, vi närmar oss varandra försiktigt, som två sura och snoriga ungar i sandlådan för första gången. Har bott här ett halvår nu. Jag har daskat spaden i hennes arsle flera gånger. Men ibland, som idag, kommer det stunder då jag häpnar över lugnet, tystnaden och skönheten.

Jag behöver aldrig gå långt för varken grönområden, björksus eller vattenskvalp. Där jag bodde tidigare ljöd sirenerna dygnet runt, trafiken gjorde konstant ont. Nu har jag fem minuter ned till havet. Solnedgångarna… alltid lika snygga. Livskvalitet, folks.

(Och i och med det så kommer jag väl snart att bli rånad av en elvaåring som ska ha min mobil…)

Toby or not Toby

- Visste du att jag ätit människokött? frågar den gamle mannen mig där vi slår följe under strandpromenaden. Jag kikar lite under lugg på honom. Nu skarvar han väl?

- Hur smakade det då? säger jag lugnt. Tänker att gubbfan inte ska tro att jag är ett mesigt fruntimmer som ger förskräckta pip till svar på slikt påstående.

- Som skinka. Ja, det var Tobys skinka jag åt. Toby och jag gick på sjön tillsammans, vi var kamrater i många år. Men 1967… i augusti…. nere i sydkinesiska havet…

- Tog du ett bett i hans skinka? avbryter jag och tillägger lite beskt…. - Låter lite homoerotiskt?

Samtalet dör ut ett slag. Vi går längs havet tillsammans i blåsten, gubbens lilla jycke skäller lite halventusiastiskt efter måsarna. Men så samlar han sig efter min replik och klämmer i med:

- Jag har ätit katt också. Det smakade fränt. Inget jag rekommenderar lilla damen.

- Nej, men en jamare kan man ju alltid ta sig, tycker jag.

Gubben börjar se lite irriterad ut och tar ny sats:

- Jag åt upp Holgers katt för jag blev så jävla förbannad på honom när han snodde gräsklipparen.

- Katten?

- Nej, bror min. Holger. Jag slog ihjäl kattrackarn och så stekte jag den nere vid sjön. Ja, vi hade kåk uppe i Göinge på den tiden. Men fan vad det smakade illa. Jag mådde tjyvens i säkert en vecka efteråt.

- Och Holger? Vad sa han?

- Han visste inte om’et. Nu är han död. Han dog för sex år sen… Jag sa aldrig nåt om katten. Men det där med Toby kände han till.

- Och Tobys röv, fyller jag i.

- Jamen, Toby dog ju. Vi hade inte haft mat på nära två veckor. Så vi dela på’n, jag och besättningen. Man kan hamna i lägen, förstår hon, då man är tvungen att göra sånt man kanske inte annars skulle göra. Men det där förstår inte hon, hon har aldrig gått på sjön.

- Nej, det var det väl bara Jesus som gjorde. Ja, och så du då, förstås. Vem åt Tobys pitt? Minns du det?

Gubben mumlar nåt vresigt och rycker i hundkopplet. Han vill gå ifrån mig nu men så lätt ska han inte slippa undan. Jag berättar om boken jag läst, en bok av en annan stolle som varit sjökapten nån gång för hundra år sedan eller så. Denne sjökapten påstod bestämt att människokött smakade lite som – hör och häpna – banan! Så hur var det nu med Toby och hans banana split?

Gubben drar iväg så fort han orkar över sanddynerna med hunden efter sig i kopplet. Den gnyr, gillar inte tempot.

- Du, skriker jag efter honom i blåsten.Ska vi inte ta och käka upp din hund? Jag har inte fått nåt i mig sedan jag åt upp taxichaffisen i tisdags. Jag är hungrig! Öhj, du!?

                                                                                                                                                                                                                                                       Efterrätten?

När solen slog ihjäl sig

En blek oktobersol försöker sig på ett och annat men ramlar i backen och slår ihjäl sig. Man hinner lagom hoppa i kängorna och sticka ut snoken så är den väck. Men man kan glida genom våta löv som en iller, en iller i ribbstickat.

Mitt arsle har förlovat sig med soffan i veckan och jag fick precis skilja dem åt med våld. Det får vara måtta på långsamhetens lov och allt det där snacket. Blodcirkulationen ska ha sitt rally, pumpen ska slå och lungorna bälga! Hela systemet ska rassla igång annars blir stelhet, ledvärk och introvert navelskåderi följden - och sånt kan jag vara förutan. Av sånt blir jag nämligen baktung och gråmulen.

Nej, asfalt är till för att trampas. Så jag trampar asfalt. Med ögonskugga som tycks vara på väg i en annan riktning än jag själv. Dessutom har jag vad man brukar kalla en ‘bad hair day’ – trots det ypperliga schampot med cannabis som jag fick mig tillsänt från Hong Kong. Men skit händer, som måsen sa när den small i högspänningsledningen!

Så jag ger höstmörkret en match, jag glider som en iller genom blöta löv. En iller i ribbstickat. (Och för säkerhets skull med en påse över huvudet).

Det finns dagar då man känner sig snygg. Det finns dagar då man känner sig ful. Men oavsett vilket ska man ut och röra på fläsket. Det vet den franska armén som tagit fram specialutrustning för sina fåfänga soldater. Kärringar allihop! Men ständigt ute i busken!