Tag Archives: Fellini

Hundpenisar och morgonfika

Tidigt om morgonen vallas två hundar över kullerstenstorget där jag bor. Den ena vovven är svart och har sina bakben liggandes på en slags kärra. Hundens penis är så stor att den nästan släpar i backen. Hans fyrbenta hundkompis ser betydligt mer beige ut bredvid honom. Den där kärran eller vagnen har blå hjul och sele. Det ser nästan ut som en sulky. Han kämpar som fan för att ta sig fram med framben och pitt. Bakbenen sticker liksom rakt ut i vädret där de vilar på kärran. Den där har levt livet… inget snack!

På trottoaren står en kvinna och dricker kaffe ur en vit porslinskopp. Det blåser. Klockan är exakt 06.06. Hon bär ryggsäck och väntar på bussen. När den anländer stoppar hon koppen i fickan och kliver ombord.

Jag har sagt det förr: Lillhålan är ett kasserat Fellini-manus.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

November – ett kasserat Fellini-manus

November – det är en jädra tung och brutal örnvinge. Men man får muntra upp sig med vad man kan. Den f.d. ledaren för Hells Angels som uttalar sig i rollen som konstkännare t.ex. Aldrig trodde jag väl att jag skulle skratta så gott åt den stollen. Han har ju knappast gjort sig känd för sin humor om man säger så. Hitlers akvareller… Ett novemberskämt av klass.

Jag har flyttat till en håla där man inte ens har ett Wifi-café att erbjuda men väl 55 hårfrisörer! Man skulle kunna tro att alla är rasande snygga i håret här men tyvärr… Jag har fortfarande inte fått internet hemma så därav min långa bloggtystnad. Dock tid för böcker, musik, promenader och iakttagelser.

Jag möter ibland den smått skräckinjagande gamla damen, hon som bär sitt svarta hår som en hög skulptur på hjässan. Hon är fet och högljudd. Skränar om att hon suttit på samma parkbänk i 33 år. Jag tror henne. Hon ser ut som någon ur en gammal Fellini-film. Det finns många här som ser ut som om de klivit ur ett av hans mindre lyckade manus. Jag gillar det på något sätt. Det är inget fel på Fellinis gamla filmer. Om man är på humör.

Tillbringar också alldeles för många timmar på tåg varje vecka. Trängs med främlingar. Sura män i olika åldrar med en lukt av metall, svett och otvättade kläder. De där som skrevar brett med benen och automatiskt tar upp två sittplatser och tvingar in en i s.k. klämt läge. De måste leva i förvissningen om att deras penisar är störst i Skåne! Hängda som elefanter. Men jag glor på deras tummar och konstaterar att så inte är fallet. Alla bildade fruntimmer vet ju att mannens tumme gånger tre är detsamma som pittlängden. Sura män i olika åldrar med en lukt av metall, svett och otvättade kläder alltså. OCH MED SMÅ TUMMAR!

Jag häpnar också över den välklädde kostymmannen som ogenerat petar sig i näsan i den trånga kupén. Han gräver både länge och väl samtidigt som han sitter med blicken försjunken i några papper. När jag vänder bort blicken hamnar den istället på den långe manchesterklädde akademikern som gräver sig i örat och sedan liksom förstrött torkar av sig kring munnen. Jamen, vad fan…?! Vad blir nästa grej? En man som kliar sig i anus och sedan suger på fingret? Vad är det med folk nuförtiden? Jag må svära som en hamnsjåare men tammefan jag skulle peta mina snorkråkor offentligt. SMÅ TUMMAR SÄGER JAG BARA! DVÄRGTUMMAR!

Apropå klämt läge; i Danmark diskuteras nu ännu ett fall där en ung man tagits av polisen och satts i handfängsel och dött. Efter många om och men kommer man fram till dödsorsaken: ”akut stress”. Pressen ifrågasätter nu varför ”akut stress” bara är en dödsorsak som dyker upp i fall där folk varit fastlåsta hos polis eller på psyket? Aldrig annars. Man undrar om det i själva verket inte varit så att personen fått syrebrist då det suttit folk på honom och att det i själva verket är frågan om kvävning? Det här har man läst om förr… och lär säkert få läsa om igen.  

Tillbaka till Fellini-rullen. Det kliver på en dam med en självlysande blå pudel på bussen. Jag försöker att inte glo för mycket. Pudeln snor sig i kvinnans famn och hon tappar en otänd cigarrett. En annan passagerare, en gammal man, gör en störtdykning ned på golvet och nappar åt sig ciggen. Mycket aggressivt stirrar han på kvinnan och säger högt: Nu är den min! Jag hittade den!

Pudeln gnyr och lyser blå av de där små LED-lamporna pyntglada matte snott kring hundkroppen. Kvinnan stirrar oavvänt på mannen utan att säga något. Det är en maktkamp på gång här. Hon vinner! Efter en stund tar han upp cigarretten ur rockfickan och stoppar den istället i hennes ficka. Drar igen dragkedjan och försäkrar sig om att den ligger tryggt. Klappar henne på armen och säger: fin hund. Jag ids inte checka tumlängden.

Kliver av bussen. Går hem. Känner stort behov av pungklämmar-soul. Falsettsång och porrig orgel, ni vet. The Enchanters, The Invincibles, The Marvellos, Baby Lloyd, Little Jerry Williams (nä, inte DEN Jerka), Walter Foster… se där har ni något att luska vidare i, folks. Det finns mer i livet än Robert Wells. Och det ska vi vara glada för. Och så förstås Irma Thomas i en låt som jag älskat i åratal. Tre minuter rent guld.  Varsågoda!

18 kommentarer

Filed under Uncategorized