Etikettarkiv: Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!

Kafka Country eller hur jag lärde mig älska bomben!

Den danska brukar jag förstå någorlunda men den svenska?! De danska myndigheterna kan man kontakta och få någorlunda klart besked av men de svenska? Och när Danmark säger si och Sverige säger blir man ju minst sagt tveksam. Letar svar på frågan igen. Får två olika svar från respektive länders skattemyndighet. Plus ett tredje som man vet är genomfalskt men som används för att hålla folk på mattan. Ja, när det här sker blir jag förutom tvärarg, frustrerad och galen även misstänksam och rentav lite… anarkistisk.

I Danmark finns det fler lagar än i Sverige. Dock har man lyckas behålla en viss cowboy-mentalitet där. Framför allt mot Sverige. Det är också förståeligt. Gamla tant Svea förtjänar ibland att få kjolen neddragen inför resten av världen.  Maken till självgod byråkratkärring alltså…

I Sverige är man världsmästare på att uttrycka sig otydligt i informationstexter. Du ska betala här men egentligen ska du betala där. Fast du är skattepliktig där men egentligen är du skattepliktig här också. Fast ändå inte. Men om du är si eller så är du inte alls skattepliktig. Men kolla för säkerhets skull att du är skattepliktig ändå. Här eller där eller både och. Det där är inte skattepliktigt här men där. Men just i det här fallet så kan det vara så att du nog ska betala lite här också. Eller få tillbaka. Eller inte. Hahaha, vi bara luras. Kryssa i rutan och dö! Vänta bara, vi är skatteverkets utsända och vi bombar dig åt helvete innan 1 maj eller 30 juli eller i december 2019. Du kommer aldrig att känna dig säker. Vill du ha information? Läs våra sju kilometer långa texter som ingen förstår. Inte ens vi själva. Grattis! Lycka till! Välkommen till Kafka country! Vi våldför oss på din hjärna tills den ligger som utspilld vattvälling i byråkratins rännsten.

Det är söndag. Jag tänkte jag skulle deklarera. Men nu skiter jag i det här. Nu måste jag fan ha ett stort glas rödvin. Kanske två. Ett för varje land. Ett för varje skinkhalva. Och så nåt däremellan.

13 kommentarer

Under Uncategorized

Beam me up, Scotty! To another planet, please!

Vaknar mitt i natten av att grannen kommer hem, sådär onaturligt pigg som ett par av mina grannar har för vana att vara, ibland flera dygn i sträck. En kemisk pigghet som motsvaras av lika delar oberördhet inför omgivningens sömnbehov. När folk blir kemiskt pigga älskar de musik med stark basgång, monoton och högljudd. Jag är så trött att jag bara vill gråta. Första natten tillbaka i lägenheten efter en fin vecka på annan ort och det känns som att hamna i skärselden. Vad inbillade jag mig? Att något skulle vara förändrat?

Timmarna fram till gryningen ägnas åt diverse perverterade fantasier om hur jag tvångsmatar grannen med feta och runda lagårdsspindlar, dästa efter sommarens flugkalas. Jag fantiserar om hur jag drogar honom med kloroform, tejpar igen hans mun med silvertejp och rakar hans huvud med slött rakblad innan jag häller saltsyra över skinnet.

Jag fantiserar om hur jag piskar honom med elsladdar tills han tigger om nåd,  hur jag strimlar hans hud i tunna slamsor med rakblad, krossar hans fötter med blytyngder, skjuter honom i knäskålarna och tvingar ned likmaskar i hans hals, dränker honom i myrsyra…

Det hjälper inte ett dugg. Jag känner ingen lättnad, bara en enorm ilska och trötthet och förtvivlan.

När morgonen kommer stapplar jag upp och tänker: aldrig mer! Jag kommer snart att döda den jäveln på riktigt!

Men på gården möts jag nu ikväll av långbord och uppställda högtalare, bara ett par meter från min huvudgärd, där… på andra sidan väggen. Vi ska spela hög musik länge ikväll, det blir nog hela natten! Vi håller nämligen fest!

Som om man då skulle tycka: oh, vad lattjo. Och så snälla de är som sätter upp ett anslag. Då får man liksom stå ut. Då tycker man automatiskt att det är okay. NOT!

Jag blir rädd för mina starka känslor. Jag trodde inte på fullaste allvar att man kunde känna så mycket vrede mot vilt främmande människor. Men det kan man. I varje fall jag.

Jag inser att jag nött ned tröskeln för vad jag tolererar till noll och intet. Det har varit för många såna här nätter, i både månader och år.

Nu har jag funnit mig en ny bostad. Det är minst en, kanske tyvärr två månader innan jag kan flytta dit. Glädjen jag känner över mitt nya hem är svår att beskriva. Ändå räcker den inte till ikväll för att avvärja de vilda känslor som far igenom mig inför tanken på ännu en sömnlös natt…

Störningsjouren, tänker ni kanske. Eller rentav polisen?

Been there, done that, got the T-shirt…

20 kommentarer

Under Hemmet