Etikettarkiv: Bette Midler

Surabaya Johnny, warum bist du so roh?

Okay, Dr No och hans kommentar här nedan i ”Bloggtorka” om att jag borde lyssna på Britney Spears fick mig att vakna ur bloggdvalan. Nej, min käre Dr No, här lyssnas inte på Brittan. Men jag greppade efter underbara Lotte Lenya. Se på henne, bara! Blicken!

Lotte föddes i Wien i slutet av 1800-talet och var skådespelerska och sångerska. Hon gifte sig med Kurt Weill (två gånger till och med, en gång på 20-talet och sedan en gång till 1937 efter en tids skilsmässa). Hon slog igenom i Tolvskillingsoperan som Sjörövar-Jenny. Jag gillar Kurt Weill och Bertolt Brecht. Gillar man dem är det ofrånkomligt att man förr eller senare finner Lotte Lenya, som gjort otaliga tolkningar av sin mans musik. Men Lotte hann med att medverka i en bondrulle också. Nej, vad skriver jag? Inte en sån där rulle med bönder, utan en sån där rulle med James Bond. Lotte lirade mot Sean Connery i ”Agent 007 ser rött”. I filmen spelade hon agent.

I verkligheten lämnade Lenya Tyskland under nassarna och flydde till USA där hon bodde fram till sin död på 60-talet.

Här i en sång som har spelats in i otaliga versioner, med allt från Bette Midler till Joakim Thåström:

Jodå, har man först bekantat sig med den här låten via Imperiet och Pughs tonsättning kan det bli förvirrat. Men såhär låter faktiskt originalet. Personligen tycker jag den vinner i längden. Det är något med denna suggestiva sorgsna klagan som växer sig starkare ju mer man lyssnar. Efter ett tag kryper den under huden.

Därmed inte sagt att jag inte gillar den svenska versionen. Här i en inspelning från Eldkvarns ”Cirkus Broadway”, sent 80-tal, både Pugh och Joakim Thåström sjunger tillsammans. Thåström med en spastisk inlevelse som är på gränsen till svår att se. Men han klarar det, som alltid. Kolla in ögonen. Han påminner om en picassomålning som fått liv. Lyss till Pughs inledande klagan som övergår i taggig rock och se Plura som stompar omkring mitt i alltsammans i sin teatraliska hatt.

Lotte, Pugh, Joakim, varför älskar jag er så?

Det är decennier mellan dessa båda versioner. En ung kvinnas klagan inför sin mans hjärtlöshet i två helt olika tolkningar. Jag tycker det är underbart!

Och Dr No – please, no more talk about Britney in here, okay?

13 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Musik, Thåström

Nick får nanna, själv klämmer jag en rulle…

Okay, det är söndag kväll, klockan är över nio, jag ska upp och jobba imorgon. Jag har smockat i mig chips och en öl, jag har vältrat mig i Nick Caves musik och nu… borde jag tagga ned lite och gå och lägga mig? Läsa lite tills det är dags att nanna? Ta farväl av den här helgen?

Eller?

Nä.

Jag tror jag ska titta på Bette Midler i ”Rose”, filmen baserad på Janis Joplins liv. Köpte den igår för några tior. Dessutom jobbar jag bara tre dagar den här veckan. Sedan har jag semester. Jag är ännu ung.

Långfilm alltså. Sista resterna av chipsen. Hebba!

5 kommentarer

Under Öl, Film och TV