Efter skilsmässan

”Hos Advokaten och underskrev Skilsmässan. Jag erfor ett stort högtidligt lugn.” – August Strindberg, 1904.

Brev till en utlandssvensk

Kära utlandsvän!

Du undrar säkert vad som sker i gamla Svedala och vad som sker i mitt liv. Ack ja, det är många tunga händelser. Tidningarna löper amok i vanlig ordning inför stora och världsomfattande händelser. Ett föräldrapar vars barn dött blev nekade att ha en tecknad apa i dödsannonsen. Nu ”rasar kändisarna” mot beslutet. En annan ”kändis” och tillika blondin var bokad på ett gig på Åland men glömde gå av färjan och missade därmed sin spelning. Nu undrar jag bara om ålänningarna ”rasar”. Har du tänkt på att det bara är i kvällstidningar som folk rasar? Själv kan jag bli jävlig förbannad men jag vet inte om det är detsamma som att rasa. Jag tror jag får ringa någon kvällstidningsjournalist och fråga. För övrigt verkar det inte, enligt svensk press, ha hänt särskilt mycket. Någon engelsk blivande prinsessas tuttar har blivit fotograferade och nu ska tuttbilderna publiceras. Världen förväntas hålla andan av spänning. Engelska kungahuset ska väl rasa i vanlig ordning. Mina tuttar blev också fotograferade häromsistens. Fyra gånger till och med. Det kallas mammografi. Jag har inte hört något om en ev. publicering. Jag antar att det är då jag får tillfälle att gå ut i pressen ”och rasa”. Sker det, så lovar jag att sända dig en länk.

Apropå ankdamm; i Sverige simmar numera dacksen i grön absinthe. Värsta dammgroggen alltså. Kolla själv. Såhär ser det ut i Lillhålan just nu:

 Ja, de två små kluttarna där i bild är alltså ankor. Den ena verkade råstenad och hade halva huvudet under vattnet konstant. Den andra, en liten hona, såg ut att ha nått det loja stadiet… hon tog sig fram en millimeter i taget, slö som en byråkrat i klister. Kanske hade hon nått Nirvana? Hon rasade i alla fall inte, så mycket är säkert.

Just nu finns det två grejer jag längtar extra mycket efter.

1. Att ha min flytt överstånden. Jag försöker nita fast bilden av en färdigmöblerad, go lya mot näthinnan – som en hötapp framför en åsna - för att orka packa vidare. Jag hade hellre själv blivit packad. Men det låter sig icke göras. Nu är det hemmet som ska få sitt. Det går långsamt. Som en anka i absinthe.

2. Det har öppnat en jäkligt intressant utställning på Louisiana som jag längtar till. 150 självporträtt av konstnärer från de senaste 100 åren. Min liebling Egon Schiele och andra tunga namn som Nolde, Picasso, Kooning, Francis Bacon, Basquiat, Nan Goldin… Jag måste dit snart, jag känner det i tarmarna, i skinnet. Det kliar och bränner som det gör när man inte diggat konst på ett tag. Så Louisiana is a must. Jag har hela vintern på mig men jag vill dit NU. Politiken skrev goa recensioner därifrån.

Tja, vad mer, kära utlandsvän? Jag förärades en hög med presenter igår, en mix av blivande housewarming/födelsedagspresenter när jag besökte Stygga Staden. Bland annat ett orm-armband. Så nu lär jag kunna bli Lillhålans egen Theda Bara. Till detta en liten pärlbroderad tuttilurom från Tiden, 10-20-tal skulle jag tippa. Stor glädje.

Undrar du, käre utlandsvän, om det är värt att återvända till Sverige? Ja, det är inte lätt, det där. Hur ofta har man inte suttit i Sverige och längtat bort? Bara för att upptäcka att Bortistan saknar fyra årstider och att värmen, den hett åtrådda, kan bli lika enahanda och påfrestande som en svensk TV-tablå? Bortistan kan rymma ensamhet som är så hudlös att hjärtat kvider och krackelerar. Så man åker tillbaka. Bara för att upptäcka att man skrev mycket bättre med krackelerat hjärta och ensamheten som färdkamrat… Det är ett helvete, det där. Man får aldrig rätt på det.

Själv spankulerar jag omkring bland damm och kartonger. Plockar ned mina tysta vänner i lådor; August Strindberg och Sture Dahlström, Hjalmar Söderberg och Edgar Allen Poe. Finner intervjuboken med Harriet Andersson och blir ståendes ett slag med den i handen. Fy fan vad Harriet Andersson är bra! En sjuhelvetes vettig och stark kvinna, tycks hon. Mig veterligt har hon inte rasat i kvällspressen ännu. Inte heller blonderar hon sig och drar till Finland. Skulle hennes tuttar hamna i pressen tror jag hon hade ryckt på axlarna. Men vad vet jag?

Jag vet bara att jag har satans mycket arbete kvar och egentligen inte någon tid till övers för dig, kära utlandsvän. Var du än befinner dig just nu på din vandring och hur du än grubblar så sänder jag härmed en slängkyss i din riktning. Kommer du ihåg Nalle Puh? En tjock, senfärdig liten björn med förbluffande enkel syn på det mesta.

”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommit fram”.

Det får bli mina slutord för idag. Och det är alltså inte mina slutord. Det är Puhs. Whatever, dear, whatever…

Alla vill ha en litterär gottepåse med sig hem

En sån skillnad det är att vakna utan klocka. Kroppen är loj och säger inte ifrån, istället vaknar man och är vän med hela världen. Det lilla torget utanför mitt hus badar i morgonljus, fåglarna kvittrar och några sammanbitna ynglingar står och tejpar affischer om okänt partaj. Visserligen ska jag arbeta men jag ska arbeta långsamt.

Det pågår en bokrea i Sverige. Jag berättar för min danska kollega om detta påfund i mitt hemland. Hur stort det var en gång i tiden, affärer som öppnade redan vid midnatt, köerna, trängseln, lyckan inför att göra fynd. Men också hur internet slagit undan marken för de flesta bokhandlare och om det allt smalare utbudet och likriktningen. Hon lyssnar storögt. Gick folk verkligen ut mitt i natten för att köa till en bokhandel? Javisst! Det var liksom en del av grejen. Spänningen i luften. Årets bokfest. Nu jädrans skulle det fyndas. Man ville gärna komma hem med en riktigt stor gottepåse.

Hon skrattar och säger att hon blir avundsjuk. Det låter ju underbart för en bokälskare som hon. Jag håller med henne och känner ett litet sting av både melankoli och skam. Alla vill vi ha de där små lokala bokhandlarna, med brett sortiment och kunnig personal. Men så funkar det ju inte längre. Och jag erkänner att jag går in i de få bokhandlar som finns kvar idag, bläddrar och checkar läget och går sen hem och beställer på nätet istället. För att jag sparar så mycket pengar. Och vilken bokhandlare kan då överleva?

Jag ser att Strindberg försökte sig på fotografi. ”August Strindberg som fotograf” finns det en bok som heter. Blir lite sugen men tänker att jag kanske ska slå till på hans ”Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare” istället?

Slavenka Draculic har ett makalöst språk och vändningen att berätta om Europa och kommunismen som en fabel lockar. Känner jag henne rätt är ”Katt i Warszawa” både rolig, besk och belysande.

Jag har njutit av Hjalmar Söderberg i vinter och vill ha ännu mer. Kanske fyller jag på i hyllan?

Ack, böcker… de står tillbaka för blippet och bloppet, tv-rutor, internet, film och fan vet vad. Till och med jag som älskar att läsa ”glömmer” liksom bort det veckor i sträck. För att göra vadå? Bara en massa skit.

Det är väl med böcker som med allt annat som är värt något: man får ta tag i det! Bestämma sig!

Jag hoppas våren har bestämt sig. Tagit tag i sig och sagt: Nu! Nu jävlar är det dags! Nu kommer jag!!!

Det är något med August

Det är något med August Strindberg som fascinerar mig. Hans person mer än hans böcker och det känns nästan inte rumsrent att säga det. Det känns som om man borde kunna åtminstone första sidan ur Hemsöborna innantill, som om man åtminstone borde kunna citera passager ur Fröken Julie till kaffet. Det kan inte jag. Men jag tuffar gärna omkring med bilden av honom på näthinnan. Hans rufsiga hår, hans fjantiga mustasch, blicken… Ja, så gillar jag hans tavlor också. När jag för många år sedan studerade historia i en kåk på landet njöt jag av vetskapen om att jag vistades i samma hus som en gång August. Det var lite extra coolt.

Men han hade säkert en liten pitt. Vi säger så. För balansens skull.

Aldrig så ensam som man tror.

I en kåk på landet…

Höstlig hemtrevnad

Kringströdda böcker av August Strindberg… något tyskt ur högtalarna… också en slags hemtrevnad. Jag lullar omkring med benvärmarna uppdragna över mina frusna armar, jag är lite öm i rumpan och det är söndag kväll. Utanför: mörker och åter mörker. Helt okay? Tänker lite till. Jo, helt okay.

På nattduksbordet ligger den där tjocka boken med 1800-talsnoveller som åkt fram varje höst i tre år nu. Jag har fortfarande inte läst igenom hela. Klämmer en novell då och då när dimman faller rå och grå utanför. En och annan bägare gift. Någon diskret halshuggning. Gengångare. Kolbrasor. Höga hattar och hästdroskor. Så fort vintern kommer plockar jag undan den. Tror den räcker nästa höst också. Det är en höstbok. I faksimil. Fult typsnitt. Men tidstypiskt. Helt okay? Tänker lite till.  Jo, helt okay.

En av de ruggigaste visor jag vet är Evert Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull”. Det är en spökhistoria för mig. Isande råkalla hav, vågor som piskar i tjutande storm, en båtjävel på väg att sjunka, panikslagna sjömän som försöker få ut livbåten… Karl som surras vid rors för att inte svepas överbord och som sent omsider triumferande vrålar till kapten att hans far är på väg för att rädda dem. Stranne, en viking, en örn…

Och besättningen räddas och bjuds på sup och stämningen är på topp. Tills gubben Stranne frågar om namnet på skutan och vid svaret inser att alla räddats ombord, utom hans egen son… som glömdes bort och sveptes med ned i vågorna…

Det är en blodisare, det. Av allas vår egen blomtjusare Evert som rände omkring i nattsärk och joddlade folkkärt och målade midsommar i grälla färger. Sången om briggen Blue Bird av Hull som gick under 1872 hade platsat i min höstbok. Den är en rysare. Sotig och svart, otäck och sorglig. En mörk höstkväll är den helt okay. Jag tänker efter. Jo, helt okay.