Stackars Wayne Newton

Något gick snett, men vad? 

5 december

5 december. Wolfgang Amadeus Mozarts dödsdag. Walt Disneys födelsedag. Det kan också bli dagen då Lilla Blå dräper sina fyllon till grannar som, tillsammans med ryggvärken från helvetet, hållit henne vaken hela natten. Klockan är halvfyra på morgonen, jag letar efter en tillräckligt vass kökskniv.

In the name of the Lord…

Va? Jag har väl aldrig känt såhär?

Hur vet man att man har ryggskott? Är det när det känns som om någon försökt såga av ländryggen och man inte kan stå rak?

Sign. Ovan

Ska du ut och åka?

Upptäckte att jag har 70 spänn i värdecheckar hos SJ som går ut den 10 december i år. Vill nån ha dem så släng in namn och adress hos mig på mejlen (lillablabloggen kanelbulle gmail punkt com) snabbt som attan så skickar jag dem. Först till kvarn gäller. De kan användas på SJ:s säljställen eller vid inköp av förtäring på själva tåget. Men kort datum kvar, som sagt. Tummen loss alltså!

Vem har glömt skruva upp mig?

Mitt hem luktar gamla tofflor. Jag vädrar trots kylan. Så här kan man ju inte ha det. Har hur mycket som helst att göra, ändå blir jag mest sittandes och glor. Inte helt oävet, jag bara… slappnar av lite. Inser att det var länge sedan sist. Nej, så kan man ju inte ha det. Och blogga om ingenting? Nej, så kan man heller inte ha det.

Men man kan lyssna på Polly Jean Harvey och låten The Wind. En sån där låt som blir bättre och bättre med tiden, en sån där låt som man spelar högre och högre. Den har följt mig hela november. Den luktar inte gamla tofflor.

Hem till Byen

Så har man klivit ur stålbadet och är tillbaka på gatorna i stygga staden. De tunga och mörka granskogarna har fått ge vika för stål och betong, asfalt och bling bling.

Köpenhamn… jag inser hur mycket jag älskar Byen. Hon ligger utfläkt som ett glamouröst fnask under mig när vi flyger in mot Kastrup i den svarta kvällen. Hon glittrar som en stor diamant. Hela Öresund glittrar och glänser mot svart sammet. Ett pärlband av bebyggelse på båda sidor vattnet. Det är vackert. Det vackraste jag sett på hela veckan.

När jag sen oväntat möter flörtisen på bussen hem blir jag varm inombords. Flörtisen och jag ler mot varandra under morgonrusningen sedan en tid tillbaka. Vi känner inte varandra. Han har säkert en fru och fem ungar i förorten, men skit i det. Vi ler och han har otroligt snälla ögon och jag känner mig välkomnad hem. Till och med busschauffören känner igen mig. Jag är tillbaka på de riktiga breddgraderna igen. Det är skönt.

Dammråttorna hemma på golvet blir så till sig att de dansar genom rummen när jag öppnar ytterdörren. Ska man verkligen ha hjärta till att dammsuga upp dem, de små liven? Ystra som hundvalpar. Jag nyser och ställer ifrån mig resväskan. Hemma!

På kontoret har någon okänd kollega pimpat mitt skrivbord med karameller och ljusslingor i knallrött. Kan man bli annat än glad? Hej förresten.

Öppet hus – Lilla Blå Bloggen

Lilla Blå Bloggens arkivsystrar är i full gång med att katalogisera två och ett halvt års inlägg. Dessa ska nämligen återanvändas nu i dagarna av de läsare som inte pallar vänta på splitternya inslag. Det är Öppet hus i arkivet med andra ord. Arkivsystrarna jobbar övertid in i nästa vecka. Varsågoda. Kaffet är nybryggt. Kliv bara in i stugvärmen och klicka dig fram på måfå eller mer strukturerat, beroende på hur du är som person. Sökmetoder? Månader, kategorier eller varför inte valfritt sökord i den lilla vita rutan ”sök arkiv” till höger på skärmen? Sätt igång bara. Det kan bli en omtumlande upplevelse. Själv har jag annat att stå i några dagar. På återhörande.

364 000 liter vin…

Snabba och koncisa besked. Varken mer eller mindre. 

 

Dagens Pål Pommac

 

Idag plomberade Pål Pommac sin navel.

Robert Broberg, hur tänkte du?

 

Just där havet möter stranden
är det underbart att gå
med sandalerna i handen
pilla ner varenda tå – (å å å)
att få vakna på en strand
där vågorna skölja
(å å å)
nästan nakna hand i hand
kan vi följa
längs den sensuella randen…
Just där havet möter stranden
få en kyss och kanske två
barfota i sanden
kan vi låta tiden gå – (å å å)

Aldrig får man vara i hatten

Jag har en hel del snygga huvudbonader. Men jag bor på blåsiga breddgrader så jag kan sällan bära dem utan att se dem flyga iväg neråt polska gränsen.

Så vad gör man? Man bär dem inomhus, t.ex när man står och lagar mat. Förkläde, stekspade, hatt.

Jag tänker inte så mycket på det förrän det börjar klia i värmen. Eller som idag, jag tittar ut genom fönstret och ser blicken från grannen ute vid cykelstället. Ja, och?

Need I another needle, doc?

Sprutor är inte min favoritsport. Igår fick jag ännu en. Inte så styv i korken idag, om man så säger. Lite knockad. Kurar under filt i soffan, tuggar vindruvor, ojar mig lite och ser gamla gangsters på dvd. Det regnar ute. Såklart. Det är ju fortfarande november.

Idag fyller Mads år. Och Boris. Och Jamie Lee. Men det visste ni säkert?

 

Och vad har dessa med mig att göra? Inte ett smack.