Så långt från solskenet

Ibland smyger de in som skuggor och jag bär dem med mig några dagar i taget. De krossade nattfjärilarna. Dexter Gordon. Chet Baker. Teddy Wilson. Charlie Parker. Jazzens sköra skepnader, briljanta, förintade… en kärlek som gör ont i all sin skönhet.

Tänker inte dra upp allt de gjort här, de djupa spår de satt inom musiken, alla generationer de inspirerat… Sådant känner ni redan till, kan googla eller ignorera efter behag.

Men det är en djup skattkista att ösa ur.

Det är lysande vackert, outslitligt, kraftfullt och magiskt. Det är också skitigt, fult och tragiskt. Så där som det alltid tycks bli. Kreativiteten och undergången hand i hand.

En dokumentär om Chet Baker här, drygt två timmar lång:

Här nedan spelar Dexter Gordon den fiktiva jazzmusikern Dale Turner i Paris i slutet av 50-talet. Förutom en helvetes massa skön jazz får man följa den fina vänskapen mellan den ensamstående pappan och jazznörden Frances och den gravt alkoholiserade, begåvade saxofonisten från USA. Allt utgår från jazzklubben Blue Note och Herbie Hancock.

Två gratisfilmer att avnjutas stilla, långsamt… långt från solskenet.

Sånt där kroppsarbete i väntan på påsken

Javisst ja, jag har en blogg att sköta. Glömde visst bort det i allt sväng och schwung. Just nu ägnar jag mig åt något jag nästan aldrig ägnar mig åt: kroppsarbete. Jäkligt ovant och märkligt. Kroppen gnisslar i protest och häpnad men jag inbillar mig att det nog ska gå bra – man är ju trots allt norrlänning därinne i generna… Så jag biter ihop, jag svettas vidare, jag har metallspån i små sår i fingrarna, jag svär alla runda ord jag kan komma på och några till, hittepå-runda och fula, jag kravlar över dammiga golv, jag känner att brösten är på väg ut ur behån och så svär jag lite till. Kroppsarbete folks. Det är stora Förbanna-Kamprad-dagen idag.

Jag sätter alltså ihop IKEA-möbeln från helvetet. Hitills har det tagit fem och en halv timme och nu, när jag tror att jag är färdig, så har jag fem skruvar över. Det oroar på något sätt…

Dessutom är det nästan lika mycket flyttkartonger och svarta sopsäckar i lägenheten nu som det var för ett halvår sedan då jag flyttade in. Vad har jag nu fått för ryck? Är det våren?

Jag vill vara en sådan där angelägen bloggare, som skriver inlagor om situationen i Syrien och euron i Europa och annat som får folk att rulla med ögonen och tänka: oj, vad rätt hon har.

Eller lägga ut tjusiga ”dagens outfits” eller ”blomsterarrangemang de luxe” som ju lockar en annan slags läsare.

Sanningen är den att Lilla Blå Bloggen handlar varken om Syrien eller outfittor.

Jag sitter svettig och triumferande i soffan med dammiga raggsockor, lyssnar på Fläskkvartetten och dricker Falcon Bayersk direkt ut burken, vilket jag nästan aldrig gör annat än när jag kroppsarbetar eller blir bjuden. Öl! Jag?

Har ledigt hela veckan. På fredag kommer min finska magdansös på besök. Påskafton ska vi fira i Christianshavn med en israel och en dam från Brooklyn, New York, som ser precis ut som Viveca Lindfors. Tills dess ska jag få in brösten i behån igen. Tror jag.

Jesus återkomst – detaljjustering

Sitter hemma och jobbar. Det är lite knepigt idag. Något slags digitalt kassaboks-system som ska översättas. Inte min starka sida. Jag sitter med pannan i djupa veck när det ringer på dörren.

Utanför står de saliggjorda kvinnorna som funnit Jesus. Jag inbjuds att fira honom nästa vecka. Den 26 mars, påstår kvinnorna, är det 1980 år sedan han dog. ”Den största människan som någonsin levat”, förklarar den ena kvinnan allvarligt och överräcker ett blad till mig. Jag undrar i mitt stilla sinne varför de vill fira hans död om han nu var en sån finfin kille, men hej… vem finner inte anledningar att fira mitt i veckan?

På framsidan av bladet har någon tecknat ett porträtt av hur Jesus tydligen såg ut. Lite som Leif Pagrotskys yngre brorsa.  Killen är i sin tur omgiven av en massa människor som ser hellyckliga ut vid tanken på att han har dött.

På baksidan har de tecknat en version av honom naken sånär på ett höftskynke. Han har ett lätt orgiastiskt uttryck i ansiktet där han tittar ned mot sitt underliv med armarna ovanför huvudet. Han är rakad under armarna. Min blyghet hindrar mig från att visa bilden här.

Sedan kvinnorna tackat nej till att komma in och värma sig i Muminsalongen med en whisky denna blåsiga dag, tackar jag för inbjudan och går tillbaka till datorn. Känner mig småfrälst. Nu har jag ju nämligen översättningen för följande rad klar för mig: Adjustment detail non product return.

Jag fyller i bokstäverna i det tomma fältet: J-e-s-u-s.

Jag är visst lite i tratten

- Men fungerar den där? frågar jag och pekar med ivrigt darrande finger. Bävar lite för svaret för jag vet att oavsett vad han nu säger så är jag såld. Den lille mannen, bara en tvärhand hög, svarar:

- Om den fungerar? Nu ska du få höra, kompis!

Fram till maskineriet och veva, veva, veva. Han pekar och instruerar hur man ska göra. Ned med stiftet, släppa på fjädern… balabom… och så igång. Jag blåser en halvmeter bakåt. Jädrans vilket tryck. Det skräller och dånar och jag håller lite hjälplöst för öronen samtidigt som jag skrattar, glad som en barnunge. Mannen skrattar också, håller fram armarna som till dans. Ska vi valsa nu? Jag går avvärjande bakåt. Nej, nej, tack det räcker! Hela huset fylls av någon hopplös gammal schlager från gudvetnär.

Så kom då alltså dagen till slut. Efter många långa års heta trängtan så kom den. Oväntat, plötsligt… och underbar och självklar. Jag kliver av en buss, ser den genom ett fönster och innan jag vet ordet av står jag inne i huset och frågar… ”Men fungerar den där?”

Jag får köpa den. Tvärhanden har tjatat sig till den av en bekant, tjatat i flera år, men han är villig att sälja den och jag prutar inte ens. Den olivgröna tratten, den lilla maskstungna trälådan, veven med handtag, den rejäla utsmyckade armen och nålen tjock som en nubb. Jag måste ha den!

Tvärhanden erbjuder sig att köra hem mig med låda och tratt. Vi monterar ned den. Jag sätter mig i bilen hos en total främling och så kör vi hemåt.

I bagaget har jag också tre stenkakor. Nu jävlar ska grannarna få veta att jag lever och de likaså. För ett kort ögonblick känns hela livet magiskt! Jag kan inte förstå att jag haft sådan tur. Först de där älskade 1800-talskängorna jag drömt om sedan barnsben. Några år senare en alldeles äkta, egen trattgrammofon. I’m getting closer to paradise.

När man spelar den ruskar hela bordet, det är nästan så man tror att lådan kommer att sprängas vilken sekund som helst. Personligen tror jag det är en svettig, hundratjugoårig, tvärförbaskad gubbe som bor där inne och som nu jobbar som en galning med slägga och gu’ vet vad för att jag ska kunna njuta lite hotta vax. Den har bara ett volymläge. JÄTTEHÖGT!

Jag har hört att man kan knöla in handdukar i tratten för att sänka volymen lite men hey… ska det svänga ska det svänga ordentligt!

Helskottagott-brödet

 Pål Pommac bjöd in mig till äventyr i köket häromdagen. Vi försökte oss på något nytt. Efter mikrad katt, roadkill-gryta, syltade gräshoppor och marinerad snok tänkte vi att knäckebröd kunde vara en hit. Både för nerverna och magen. Så efter en lyckad sejour tänkte vi dela med oss av godsakerna. Alltså, har du en halvtimme över av ditt liv och vill känna dig sådär vansinnigt up to date och hälsosam, trots att du är storrökande storstadsbo, så prova följande:

Hiva fram ingredienserna; rågmjöl, havregryn, linfrö, solrosfrö, pumpakärnor och sesamfrö. (Ja, det är en herrans massa frö. Och nej, vi hade inte allting hemma heller. Men det finns att köpa i varenda mataffär so no big deal…)

Sätt ugnen på 200 grader. Ta fram två plåtar och klä med sånt där prassligt papper som gör att saker och ting inte fastnar. (Livet är för kort för att stå och göra rent ugnsplåtar efteråt).

Släng ned följande i en bunke och rör om:

1, 5 dl havregryn, 1 dl sesamfrö, 1 dl linfrö, 1 dl pumpakärnor, 1 dl solroskärnor, 3 dl rågmjöl, 1,5 tsk salt.

Nu dammar det lite och det är helt i sin ordning att nysa i valfri riktning. Häll sedan i 1,25 dl matolja och 2 dl vatten. Rör om med en slev eller ta nävarna till hjälp.

Sedan dunkar du ut halva degen på första plåten. Där ligger den så, till allmän beskådan och beundran. Det påminner lite om kobajs eller betong. Det är ingetdera. Kavla ut, se hur degen smular sig och inse att det går bättre att platta till alltihop med händerna. Vi tryckte och knådade ut en fin, tunn platta, ca 3 mm tjock. Sedan gjorde vi om’et med plåt nr 2 och resten av degen.

Sedan in med det hela i ugnen i 15 min. Ta ut, skär i bitar med en brödkniv som inte är rädd av sig.

Egentligen är det väl inget riktigt knäckebröd, snarare något slags kex. Det blir i alla fall gott så in i helskotta. Man kan äta det som det är, eller som här med smör och ost. En skvätt rödvin slinker ju också alltid ned till det mesta. Kort sagt, två plåtar med bröd som både smakar gott och är nyttigt och dessutom tar max en kvart att ratta ihop (+ en kvart i ugnen) – det är recept jag gillar! Sedan har man ju en massa frön kvar… det räcker till flera bak. Annars finns det fåglar i stadsparken, vet ni… Lycka till!

Låt oss klistra samman våra lemmar

Jaha, så det ska bli en sån DÄR lördagskväll…

Okay, okay.

Skinnet ska slås och piskas

Alla hårdrockstrummisar kan ju ta sig i (valfritt ord) inför den här grabben. Den polske gräshoppan. Jag har skrivit om honom förr. Men han var ju enastående elegant och fräck med sina pinnar. Trots gammal bild- och ljudkvalitet hajar man ju snabbt att grabben var vassare än ett rakblad, tyngre än tåget, råare än kriget. Gene Krupa. Gotta luv this guy! Forever and ever.

För skojs skull kan vi ju infoga den här lilla rullen också, som gått några tusen varv på diverse fejsbucksidor. Ett trött plagiat av  ZZ Top, ett av de där dästa, svulstiga, bonka bonka-numren som man bara gillar efter för många ljumma lågprisbärs. Men kolla in trummisen. Han befinner sig i ett annat stjärnsystem…