Lilla Blå i torrdocka

Det sköna gudomliga regn som plötsligt bryter igenom turkbastun som varit, försätter mig obönhörligen i whisky-mode. Ty regn och whisky höra samman, det vet ju minsta barnrumpa. Annars dricker jag sällan whisky om sommaren. Dricker jag överhuvudtaget sprit får det bli calvados. Möjligen en GT. Men whiskyn, ja, den säsongen startar vanligen i mitten av september för mig. Då köper jag, sedan många år, en liten flarra Laphroaigh. Det blir min passersedel in i den mörka årstiden; dess lätt igenkännliga oljiga smak träffar mig alltid lika trygg som boken med Arthur Conan Doyles samlade berättelser. Hösten kan börja. Jag tar sats emot vinterhelvetet och ångesten. Laffe, he is my man!

Under julen och vintermånaderna smuttar jag så, då och då, på diverse gamla vänner, från Islay och Högländerna och Speyside. Men när våren kommer, då åker de väck… och jag lägger mig i torrdocka, om ni så vill. Ty sol, värme och whisky, vad fanken är det för kombo?

Men just idag… ack. Regnet har piskat Lillhålan oavbrutet sedan ett dygn, luften är sval och len, det doftar himmelskt därute: våt jord, salt hav och abrupt omkullkastade planer. Då vaknar min whisky-gen och börjar gny. Jag förlorar mig i minnen av Talisker och Highland Park. Av små knubbiga härliga Singleton of Dufftowns, lena Dalwhinnies och jodpilska Lagavulins. Till slut måste jag sätta mig i soffan och djupandas. Herregud, varför är jag så torrlagd? Om jag blundar så kan ju ljudet av regnet genom den öppna balkongdörren få mig att tro att det är en söndag i oktober.

I min JR-hörna (ja, jag kallar mitt brunbetsade IKEA-bråte i hörnet för JR-hörnan) ståtar några sorgliga rester från förra året. En liten slatt Auchentoshan. En hiskelig brandy från Ungern som man kan döda katter och spädbarn med. En tjeckisk snaps som smakar julotta. En sherry lika gammal som farmors underkläder… och som smakar ungefär likadant. Och så calvadosen såklart, från födelsedagen i höstas. En tolvårig lagrad fransos som är så stilig, väluppfrostrad och rar, men som jag helt plötsligt ratar…

Jag vill ha min skotte, jag. En rödhårig, skäggig jävel med håriga ben under kilten. Någon som river gott i köttet. Någon som vet hur jag ska tas.

Torrlagd! Hemska öde.

10 kommentarer

Filed under Whisky, cigarrer

Också ett slags knark

Det här är briljant. Tricket är att lira den minst 20 gånger på raken så högt det går. Otroligt smärtstillande. Och ett mycket bra rus.

3 kommentarer

Filed under Musik

Utan morfin och i väntan på regnet

För ett par dagar sedan ville jag inget hellre än att få det där morfinet som jag nu blev erbjuden. Men jag sa stoiskt nej. (Idiot, jag?) Vem tusan vill bli Flinck liksom?
Jag kör tolv smärtstillande om dagen istället. Har så många piller på recept nu att jag kan öppna eget skumraskapotek.
Nu är jag hemma, äter jordgubbar med glass, väntar på det stora regnet.
Skiter i det mesta just nu. Sjukskriven. Avtrubbad. Fortfarande kvar i min bubbla.

Kör Casablanca i svartvitt. Mitt på blanka vardagen. Lika blank i sinnet.

Här är förresten Humphrey Bogarts pjucks som han bar under filminspelningen. Han var nämligen lite kort i rocken för Ingrid Bergman.
Joråsåatt…

Bogarts skor

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Innan källorna sinar

Känner sorg över alla de oskrivna texterna. De där källorna som svämmar över utan att någon ser eller erkänner dem. Känner sorg och frustration över mina egna tillkortakommanden. Över att jag inte klipper av alla banden, isolerar mig och risker allt. Ägnar resten av tiden åt att skriva det som skrivas bör.
Innan källorna sinar.

Jag riskerar ingenting.
Jag vältrar mig i självmedlidande och gnäll.
Äter skit.
Sprider skit.
Förlåt mig.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Men kan det här verkligen vara sant?!

Läste precis att ett bi kan bli full på jäst nektar och att andra bin då straffar den stackarn genom att gnaga av dess ben.

Jag kan inte sluta le åt det här.

”Nu är han på fyllan igen. Kom, grabbar, vi tuggar av hans ben…”

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ålderdom, sjukdom och så lite död på det, va?

Tänker en del på döden. Kommer den som en befrielse för de flesta? Eller som en obehaglig överraskning? Sedan spekulerar jag krasst i hur många dagar eller veckor jag skulle kunna ligga död i min lägenhet innan någon saknade mig så pass mycket att de skulle bryta sig in. Jag landar på ca 14 dagar. Två veckor alltså. Sedan hade nog jobbet reagerat. Om jag inte haft semester, då hade det tagit längre tid. Å andra sidan kanske de bara sänt en uppsägelse och så hade jag inte hittats förrän grannarna reagerat på stanken. Det går kanske fortare att bli upptäckt på sommaren. Man luktar mer.

När jag funderat färdigt känner jag mig rätt ledsen. Det var ju ett jävla ämne att ligga och tänka på. Sin egen ensamhet och död. Eller så är det en rätt vanlig tanke hos folk. Jag vet inte.

Sista tiden har inte varit någon fest direkt. När ryggen och ena benet la av förra veckan blev jag rätt handikappad. När man inte kommer ur sängen och inte har någon i närheten att be om hjälp blir man plötsligt så liten. Som en flugskit. Dagarna har segat sig fram. Tankarna har varit svarta.

Jag ligger på golvet, ömsom på mage, ömsom på rygg. Gör mina övningar. Hasar iväg på små korta promenader. Tröstar mig med sjukgymnastens ord: Du kommer att bli bra. Smärta är inte farligt, bara väldigt obehagligt.

Min kropp har för det mesta fungerat utmärkt under livet. Man tar den lätt för given. Med åren kan man inte ta ett skit för givet längre. Insikten om detta gör en liten. Trotsig emellanåt men framför allt liten. Spak och slak.

Är det inte ett tecken på att man börjar bli gammal när man ägnar allt mer tid åt att summera sitt liv? Vad man gjort, vad man blivit, vad som inte blev av… vad man lämnar efter sig? I så fall är jag gammal nu.

*

Ser en mycket bra dokumentär om Agneta Eckemyr i New York. Hon har bott där i mer än 40 år när filmen börjar. Varit fotomodell, designat kläder, fotograferat… Nu är hon gammal och pank och kämpar med att få sin tillvaro att hänga samman. Det går inget vidare. En vacker och smärtsam film. Man kan se den här i ett par tre veckor till.

Jag har alltid beundrat kvinnor. Äldre kvinnor. De där urstarka, lite galna, egensinniga kvinnorna som tycks gå sin egen väg. Ofta lite vid sidan av det gängse vardagslivet, det inrutade och trygga. Jag fascineras av dem och läser gärna om dem. Funderar över priset de betalar. Funderar över hur de tacklar tankar om ålderdomen.

Som motvikt mot skräcken inför ålderdomen kikar jag ibland in hos den här bloggaren. Han ägnar sin tid åt att leta kärringar på gatan och fotografera dem. Hur han hittar dem vete tusan… där jag bor har jag aldrig sett sådana här kvinnor. Men Lillhålan är förstås inte New York.

Förresten, visste ni det inte så kan jag berätta att i väntan på ålderdomen ska yngre kvinnor dressas ända in i underlivet. Libresse lanserar specialdesignade tamponger. Någon tampongkonstnär (!) vid namn Sarah Arnett har gjort tamponger med blomstermotiv och leopardmönster. Period Couture, kallar de det. Glöm nu inte att kika efter det nästa gång ni är på ICA. Viktiga grejer, serrö.
Nej, jag gitter inte länka till skiten. Någon måtta på patetiken får det ändå vara.

Nog nu. Over and out.

11 kommentarer

Filed under Film och TV

Fredagen den 13:e och läget är kört, va?

”Du kan i dag møde din elskede på den hvide hest. Det er en god idé at tage en kontakt til en bestemt person, hvis du måtte ønske dette.”

Jag begrundar mitt horoskop för idag och tänker: hur fanken ska det gå till? Då får han och hästen slå in ytterdörren. Jag ligger nämligen på vardagsrumsgolvet med ischiasen från helvetet, kan inte sitta och knappt gå. Har dock benen i vädret, det torde ju kunna locka någon intresserad…?

Mitt livs kärlek liksom.
Och en hästjäkel på köpet.

Idag var det visst tänkt.
Efter alla års väntan.

Men istället så ligger man här…
Ensam med en dator på magen.

Ja, men tack då, fru Fortuna.
Tack, tack.

(Förlåt att jag inte niger).

7 kommentarer

Filed under Uncategorized