Fredagen den 13:e och läget är kört, va?

”Du kan i dag møde din elskede på den hvide hest. Det er en god idé at tage en kontakt til en bestemt person, hvis du måtte ønske dette.”

Jag begrundar mitt horoskop för idag och tänker: hur fanken ska det gå till? Då får han och hästen slå in ytterdörren. Jag ligger nämligen på vardagsrumsgolvet med ischiasen från helvetet, kan inte sitta och knappt gå. Har dock benen i vädret, det torde ju kunna locka någon intresserad…?

Mitt livs kärlek liksom.
Och en hästjäkel på köpet.

Idag var det visst tänkt.
Efter alla års väntan.

Men istället så ligger man här…
Ensam med en dator på magen.

Ja, men tack då, fru Fortuna.
Tack, tack.

(Förlåt att jag inte niger).

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Röd är också ilskan

”Underarmar som man bara vill tugga på”, tänker jag där jag står och pimplar italienskt rödtjut (inget annat duger egentligen) och svänger ihop en lasagne. Jag är gråtmild och frustrerad och lite småilsken och kanske premenstruell, men mest är jag läskigt längtansfull och trånande efter en man som valde bort mig för… i tur och ordning… (och förlåt mig för nu blir det vulgärt och elakt): en sydafrikansk plattmagad 21-åring som figurerar i bara trosorna på sin hemsida…. Följd av en annan mager skata som har ett ansikte som påminner om en gnagare…. !!!!

Jag står i köket hemma i Lillhålan, lagar lasagne och tänker på hans könshår som stöter lätt i kastanjerött. De skulpturala axelpartiet, hans små fräknar… Sen svär jag ve och förbannelse över honom och jäntan i trosorna och den där jävla gnagaren… Får de barn tillsammans kommer de att se ut som fladdermöss. Jag fräser lök och selleri och tomater, jag pepprar våldsamt, jag ångkokar fryst spenat i flera deciliter grädde vilket får mig att känna mig lite som Edvard Blom (god bless that man!).

Jag mumlar för mig själv, jonglerar med lasagne-plattor och getost och stryker tunna sjok av diverse såser mellan plattorna, ”tunna och spännande som mödomshinnor” lullar jag för mig själv och känner mig för ett ögonblick som en matskribent… innan jag inser att jag nog är lätt patetisk och övergiven, kanske lite full?

Ja, så är det ju… flera veckor senare går jag här och sörjer ett fanskap vars könshår stöter lätt i kastanjebrunt… vars axlar är fräkniga och moralen lika anfrätt som en gammal alfons i de skumma gränderna… men vars ögon är de märkligaste, klaraste turkosa jag någonsin sett och vars röst rinner över mig som smält choklad. Fy fan!

Det är måndag, jag är ledig från jobbet ty i Danmark är det Annandag pingst och ”stanna hemma och gör inget särskilt-dagen”. Så jag gör inget särskilt. Jag lagar lasagne, snörvlar lite i vinglaset och känner mig ytterst trängtande och längtande. Ytterst patetisk och övergiven. Åtminstone varannan minut. Jag varvar skiten med att känna mig ilsken och hånfull. ”Må klamydia drabba honom, må den där magra gnagaren smitta honom med gnagarsjukan. Må den sydafrikanska plattmagade ha efterlämnat något okänt virus som gör honom impotent innan midsommar”. Dessutom är han ful i keps. Han bär nästan alltid keps. Vem fan bär keps innan pensionen? Tänker jag och snörvlar lite igen. Tar en klunk vin, strör över mera parmesan. Gör slut på hela parmesanen! Ja, vadå då? Kan lika gärna bli fetare än fet. Who gives a shit? Jag tänker ju knappast fota mig i bara trosorna och lägga ut på nätet, eh?

Imorgon väntar saltgruvan. En välsignelse och en förbannelse. Förhoppningsvis (olyckligtvis) ingen tid över att tänka på någon vars könshår stöter lätt i kastanjerött.
Lasagnen smakar godare än på flera år.
Typiskt.
Äter ensam.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mittemellan

En gång i tiden skrev jag ett inlägg här på bloggen om att det bara är ett fitthår mellan lycka och olycka. Så rätt jag hade. Simmar just nu i det där havet… skört och tunt och livskraftigt urstarkt på samma gång.

Stolt och sprittande av livsglädje över vad som är jag och vad jag varit igenom och överlevt. Samtidigt så skör och livrädd och nära den lodräta branten ned i mörkret.

Ett märkligt tillstånd att befinna sig i.
Och däremellan… ett banalt vardagstillstånd. Allt är så vanligt, precis som vanligt. Vem ser på mig vad jag varit igenom, går igenom? Ingen. Allt är som vanligt. Normaltillståndet. Stiltjen.

Jag ler mot alla. Mer eller mindre.
Inuti sover något.
Något annat kokar över.

Jag vet inte vart jag är på väg.
Men en sommar har fått fatt i mitt hår och rufsar runt.
Jag låter den hållas.

Tids nog faller väl allt på plats.
Trots otåligheten. Trots tårarna. Trots de opassande skratten mitt i alltihopa.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Den sista absinthen snart urdrucken…

Det är nästan sju år sedan jag köpte den men jag har fortfarande halva flaskan kvar. Min sista absinthe från Paris. Eftersom jag precis bestämt mig för en vit månad och söndagens eftermiddagssol är så het på balkongen, tar jag fram den och tänker: vit månad, jovisst men… Idag är det absinthe-söndag. Det finns liksom inget tvivel.

Så sitter jag där i solen med Jonathan Grimwoods fantastiska bok ”The Last Banquet” och mitt glas. Den blekt opalfärgade drycken är exakt två nyanser ljusare än mitt linne. Benen uppkastade på balkongräcket och mellan fötterna den lilla, lilla svarta spindeln som suttit där i timmar… Jag trivs.

Jag minns alla de där uppförsbackarna i Montmartre. De där som aldrig tycktes ta slut, hur jag än travade. Och sedan, där på toppen, hur det bar nedåt igen, ned för smala vindlande stentrappor. Jag var på jakt efter en liten bakgata, med en butik vars adress jag skrivit ned på en svettig lapp i fickan.

Jag minns alla västafrikaner och den kväljande lukten av kokt hönskött. Jag minns att jag tänkte att det här, det här var inte ”mitt” Montmartre. Ty ”mitt” Montmartre stammar från tidigt 1900-tal, det är fyllt av bohemiska konstnärer och lukten av haschish och oljefärg. Det Montmartre är sedan längesedan borta och jag minns att jag saknade det så det sved i hjärtat. Men jag fann min lilla bakgata. Jag fann min lilla affär. Jag fann den gråhårige sirlige gentlemannen som lät mig provdofta och provsmaka absinthe efter absinthe.

Jag talade engelska, han svarade på franska. Det gick alldeles utmärkt, vi förstod varandra. Han log stilla, försvann bakom sitt skynke bakom disken, kom tillbaka med dammiga flaskor. Vi talade lite till… Jag köpte fyra flaskor av honom. Den stora gröna med etiketten utanpå som kändes som vävt siden… De tre mindre… guldpriset, silverpriset, bronspriset… Den gråhårige innehavaren berättade lågtmält om vilka rariteter han hade, vilka internationella priser de vunnit och som jag nu stod i begrepp att köpa.

Vi skiljdes åt i samförstånd. Jag älskade den lilla butiken, de enorma flätade pilkorgarna på golvet fyllda med vinflaskor, de mörkgröna hyllorna längs väggarna med tysta, okända skönheter… Så långt från ett svenskt systembolag man kunde komma.

Idag, sju år senare, smuttar jag på några av de där magiska dropparna, lyssnar på stenåldersjazz och ser med begrundan på min spegelbild i balkongdörrens fönster. Jag är rödhårigare än någonsin. Solen är vänlig och himlen mäktigt blå.

Ni ska läsa Greenwoods bok om ni älskar mat och fascineras av ett språk lika sinnligt som någonsin Süskinds ”Parfymen”. Den finns tyvärr inte översatt till svenska, vad jag vet. Men den är underbar, ett Frankrike under första hälften av 1700-talet och en man som återberättar sitt kulinariska liv… från då han åt de första dyngbaggarna som barn till betydligt mer raffinerade rätter… allt beskrivet med sinne för detaljer, dofter och smaker. Nu vet jag t.ex hur man flår en katt och kokar den och hur tillagad hund smakar.

Och absinthen är snart urdrucken. Söndagen ännu inte över.

Allt är som det ska.

9 kommentarer

Filed under Litteratur, Resor

Startkablar, anyone?

Glömde liksom bort att jag har en blogg. Så kan det gå efter några år. Antar att det är senildemensen som börjar puttra i ledningarna. Snart slår den ut i full blom och så sitter jag där och blandar ihop begreppen; var är stjärten och munnen och vilken är vilken? Börjar väl sova på muggen. Kalla chefen för mormor. Om jag ens hittar till jobbet…

Nå, vad kan jag säga? Jag har inget försvar. Det är som det är. Gumpen är tung och sinnet slött. Ni får hjälpa till här. Putta igång mig! Var lite kreativa, hörni.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Fördelar

Fördelen med att bo fem minuter från havet är att man inte går i panik om man en dag eller tre missar att gå dit bara för att solen skiner.

Fördelen med att vara vuxen är att ingen säger åt en om man skippar mat en dag och istället slevar i sig en påse ostbågar.

Fördelen med att ha ett jobb är att man uppskattar de lediga dagarna något så in i helvete.

Fördelen med att bo ensam är att man kan slopa städningen så länge man vill utan att någon har ont av det och istället läsa en bra bok. Eller två. Eller tre.

Fördelen med att inte längre gå i skolan är att man bara läser de böcker man själv valt – och ingen förhör en efteråt.

Fördelen med svarta solglasögon är att man kan glo ogenerat på karlars skrev utan att nån märker det.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Nope, Nin

Provar att läsa Incestens hus av Anais Nin en kväll. Läser den från pärm till pärm i ett slag (inte så svårt, den är tunn som en oblat). Jag begriper inte ett smack av handlingen.

Det känns därför lite skönt att komma till slutordet och läsa att Henry Miller inte heller begrep den – åtminstone inte första gången. Själv tänker jag inte försöka en gång till. Livet är för kort.

3 kommentarer

Filed under Litteratur, Uncategorized