Nätade kulor?

Cool bandana i håret. Nätade kulor. Några rosor nonchalant slängda över armen. Person av obestämt kön som smyger på en bakifrån. Tja, man kanske skulle börja sporta i alla fall?

Imorse på bussen in till jobbet spelade en morgonpigg chaufför radio på högsta volym. Jag noterade en melodi som gjorde mig lite förvånad. En svensk låt i dansk radio! Det händer inte så ofta. Ja, ja. Var det inte signaturen till något sportprogram på TV? Eller?

Vi var nästan framme vid min arbetsplats innan poletten trillade ned. Det var Beethoven! Ridå!

 Idag talade Pål Pommac franska med sitt ljumskbråck.

 - Jodå, Andy, precis så här mycket måttade Lilla Blå.

- You’re joking? She would not have said that…

Det kommer plötsligt. Yrseln. Huvudvärken. Jag bara svajar till. Vad fasen?

Och så en vansinnig längtan efter färska jordgubbar.

???

Det är ingen tvekan om saken, tisdagen den 1 juli 2008 går till historien som en av de blodigaste i mitt liv. Jag har bokstavligt talat slagits för mitt liv. Det hela började när jag skulle ta mig hem från jobbet.

Lättad att äntligen få lämna ett kvavt kontor styrde jag kosan mot busshållplatsen.  Jag hann bara korsa motorvägen och börja gå längs kajen när de slog till. Först kom de lite försåtligt smygande ur buskagen. Sedan blev de alltmer brutala. Jag tvekade inte att sätta in den hårda stöten, varenda gång jag blev attackerad. Följdaktligen dödade jag många - men inte tillräckligt många.

Inte vet jag vilken terror som drabbade stan under eftermiddagstimmarna. Det var en fullkomlig invasion. Två raser dessutom. En svart och en ljusgrön variant. Båda lika aggressiva. Jag hade dem i öronen, i håret, i näsan, i ögonen, de skulle in i käften på mig och de kröp in under kläderna. Jävla typer!

Nittioåtta små jävla flugor lyckades jag klämma ihjäl. Bussen var naturligtvis försenad så jag hade gott om tid att räkna, klämma, räkna, klämma. Döda, döda, döda!!!

Väl hemma ramlade jag svettig in på ett varuhus och köpte i rask takt upp hela Håkan Nessers Van Veeteren-serie. (Fan vet’eru?) Är jag riktigt frisk? Tja, alla andra verkar ju ha läst honom så varför inte jag? Bättre sent än aldrig. Nu blir det ännu fler lik i min tillvaro. (Ännu fler lik. Alltmer lik. Lik vem då? Mig själv…. sorry, utarbetad).

När jag skulle betala nös jag ut en fluga ur ena näsborren. Damen i kassan höll masken. Det ska hon ha en eloge för. Sedan fick jag mängdrabatt. Det ska hon också ha en eloge för. Fan, jag kanske borde gå tillbaka och ge henne en rulltårta. Eller nåt.

 Idag tog Pål Pommac ut sin pacemaker för att tvätta av den lite. 

Vissa dagar går det bara inte. Man loggar in, sitter och glor, suckar, loggar ut. Några timmar senare…men nu då? Logga in, sitta och glo, sucka, logga ut. Blogghelvete, skriv dig själv!

 - Men Arne, du är ju rojalist. Nog kan du väl göra en prins Albert?

Båda hennes ex jobbade numera på Carlsbergs bryggeri.

Bjuder på pärlor ur sökfunktionen så länge:

Droppen dripp och droppen drapp - dansk alkoholstyrka

Insektsbett på pitten

Carl-Johan Vallgren och nakna jäntor

David Hasselhoff stalking 7 år

Personer som råkat ut för kuslig stake

Åh, gynstol

Många små spindlar gula klumpar

Kn*lla caravelleglass  - inte att leka med

Nös, hostade, snöt sig

Röka paddor

Terrier flåsar ovanligt mycket

Vilka bra filmer har Mikael Persbrandt gjort?

Kåt jättesats nackspärr

Ska jag byta jobb?

Vad gör man när det blir tyst?

Blå gubbar säger “Kom vi drar”

Arabisk whiskytårta

Långben lång penis

***

Jag inser att oavsett hur jag försöker så kommer jag aldrig upp i samma standard som de som söker på google och hänvisas hit…

… så kan ni säkert lista ut varför. Antingen arbetar jag eller så sitter jag och glor på film. Såklart.

Men tro mig, i skallen gör jag upp långa listor med idéutkast till kommande inslag. Jag har till och med gjort små anteckningar på några lappar… var lade jag nu dem…? Öh…

Jodå, det kommer. Väl. Nån. Dag.

  - Hoppsan! sa flickan.

Med resterna av en sedan länge väntande bloggläsare.

Idag kom det på posten - ett helt paket fullsmockat med filmer. Som jag väntat. Julafton i juni. Typ.

För det är ju såhär, va, att man bara måste trösta sig, va, med lite godis å så va, nu när man måste jobba hela sommaren och så, och då vill man ju ha nåt som liksom känns bra va när andra ligger och fläker sig på stranden och så medan man själv bara måste knega och knega, och då kan det ju vara liksom lite skönt, eller väldigt skönt, att veta att när man kommer hem och solen redan har gått ner, va, så har man i alla fall lite bra rullar å mysa med och sådär, va…

…tänkte jag och beställde över internet. Nu får jag nog jobba extra hårt om jag ska tjäna in alla pengar jag lagt ut. Men det är det värt. Jag har till och med införskaffat några boxar med gamla svartvita godingar. Ibland kan jag få ett sådant sug efter lite gammal grynig hitchcock-thriller eller rappa rullar av Frank Capra. Nu är jag försedd. Och så brittiska deckare. Och kostymdramer. Och lite Kusturica. Amen!

 Nej, denna beställde jag inte. Fullt så glad vågar jag inte bli.

 - Det är tanken som räknas, sa Pål Pommac.

Men han har ju aldrig tänkt en tanke i hela sitt liv!

Det lär ha varit kortaste natten på hela året men för mig kändes den evighetslång. Jag kunde inte sova. I huvudet surrade nämligen en och samma låt, om och om igen. “Psycho” av Leon Payne, fast i Beasts of Bourbons tolkning från -84. Inte Elvis Costellos. Inte Eddie Noacks. Inte Jack Kittels. Nej, det var Tex Perkins röst som malde och malde innanför pannbenet samtidigt som jag snodde runt i sängen och suckade alltmer desperat.

“You think I’m psycho, don’t you mama?

Mama, pour me a cup…

You think I’m psycho, don’t you mama?

You better let ‘em lock me up…”

Jag höll på att bli tokig. Klev upp. Öppnade fönstret. La mig. Frös. Klev upp. Stängde fönstret. La mig. Gick upp. Drack vatten. Gick och la mig. Men i skallen fortsatte Tex Perkins tortyr:

“I woke up in Johnnys room, mama

Standing right there by his bed.

With my hands around his throat, mama

Wishing both of us were dead…”

Tja, det är inget snack om saken. Det är en cool liten sak, bisarr och vriden på det där mörka absurda sättet som jag så lätt faller för. Men att ha den snurrandes i skallen som ett tombolahjul från helvetet hela natten? I sann voodoo-anda delar jag med mig. Den kan gott fastna hos er också.

Leon Payne föddes i Texas 1917. Han var blind. Växte upp och skrev country & westernlåtar, bl.a  den där smetiga “I love you because” som spelats in av bland annat Elvis Presley, Johnny Cash och Jim Reeves. Jag kan just inget om countrymusik, men minns inspelningar med Hank Williams från barndomen där han tolkade just Payne. Det har figurerat många historier om den här grabben Leon och hur låten “Psycho” kom till, men enligt hans efterlevande lär han ha skrivit den efter ett biobesök där familjen såg Alfred Hitchcocks rulle med samma namn. Filmen fick förklaras därinne i biosalongen för Leon och hans fru (som också var blind) och när han kom hem lär han ha satt sig ned och skrivit texten. Hur det än ligger till med den saken, så blev den sedermera en liten kultpärla. Filmen “Psycho” är betydligt mer känd.

Här är slutscenerna ur Hitchcocks film som alltså inspirerade Payne. Inga repliker här, bara musik av Bernard Herrman. Stråkar, stråkar, stråkar. Som om en hel miljon istadiga gräshoppor landat i ditt hem och givit sig fan på att driva dig till vansinne. Varsågoda. Det är dags att friska upp minnet lite med en svartvit filmklassiker.

Och nog tror jag att Norman Bates smaskiga lilla psycholeende i sista rutan även studerats av Tex Perkins. Det är en liten hommage australiensarna bjuder på i sin video här ovan. Jag gillar det. Men se upp, låthelvetet biter sig fast om du har otur. Nu kan det vara din tur att ligga vaken i natt och sno bland lakanen. Lycka till!

Har blivit med tavla. Oväntat men samtidigt inte alls. Traskade iväg igår för en lång eftermiddagspromenad och stötte ihop med en polsk konstnär som visade mig sina alster. Jag föll för några av tavlorna men alla visade sig vara sålda. Men i ett hörn hängde en bild som klev rakt in i hjärtat. Jag slog till på stående fot och med bara en hundring på fickan. Typiskt mig. Lade hundralappen i handpenning och knatade hemåt. Undrade om jag fattat ett klokt beslut.

Tillbaka idag med resterande avbetalning. Ett livligt samtal utspann sig. Eller rättare sagt; konstnären talade oavbrutet och jag nickade bifall så ofta jag hann med. Samtalet gick i 200 knyck. Fragment ur livet. Minnesbilder. Klimt, oh la la. Och så kulsprutefrågor. Hur gammal är du? Vad jobbar du med? Har du körkort? Var bor du? Vad heter du? Varför heter du det?

Jag brukar av naturen retirera hastigt när någon är för, som jag uppfattar det, burdus. Jag tycker inte om privata frågor alltför snabbt. Har aldrig gjort det. Men det var något med den här livliga varelsen som fick mig att vilja gå till mötes.

- Du, jag åker till Polen över sommaren. Men jag är tillbaka i september. I september, hör du? Då ringer du mig. Vi ska träffas och dricka vin och äta god mat och du ska titta på mina tavlor. Du ringer mig i september. Du är trevlig. Jag är trevlig. Vi ska träffas och prata och dricka vin. Men du får inte ringa på dagtid, då arbetar jag. Jag drar ut jacket. Men på kvällen går det bra. Jag har ett stort glasbord. Vi får plats åtta personer runt det bordet. God mat. Mycket vin. Ja?

Jag lovade ringa. Jag kommer att ringa. När jag gick därifrån balanserade jag en stor mugg i näven fylld med karameller och nötter; under den andra armen min nyinköpta tavla. - Du har väl inte ätit frukost, kan jag förstå? Här, ta med dig nötter. Och karameller. Du ska ha karameller, hör du. Här, ta mer. Och ring mig i september. Ja?

Har jag fått en ny vän? Eller bara varit på promenad igen?

 Svenskarna super och gökar som allra mest denna helg, enligt statistiken. Jag avviker från mallen. Jag har precis tillbringat mer än sex timmar i Napoleon Bonapartes sällskap. Nu orkar jag inte ett fältslag till. Visste ni förresten att det är tack vare den lille styvnackade korsikanen som vi har metersystemet infört? Eller att husnumren är jämna på ena sidan gatan och ojämna på den andra?

http://www.weirdscience.se/?p=992

 Ibland kör man alldeles åt fanders. Jag grämer mig som fan över ett manus som precis anlänt från tryckeriet och ser en mening som jag beordrat tre cm åt helvete. Sånt får inte hända. Inte i min värld. Jag kan slarva på fritiden. Men i jobbet är jag petimeterkärringen numero uno. Nu har jag bevisat min mänsklighet. Jag haver skitit i det blå skåpet och fått sötsur reprimand från Bryssel. Jag grämer mig. Tre centimer. Världens undergång? Nej, men surt som räven sa. Mycket surt.

Surt också detta med midsommar. Nu ska det firas i regntyngd berså med snaps och blommor i håret. Jag blir låg. Jag ska jobba. Jag har varken berså, snaps eller blommor eller någon att fira med. Ännu mer låg känner jag mig inför det faktum att nu har alltså halva sommaren passerat. Jag tycker knappt den har börjat? Jag hinner inte med. Jag gillar inte detta. Och så har en mening hamnat tre centimeter åt helvete. Jag är en dålig människa. Jag borde skjutas. Fan! Vad! Jag! Gnäller!

Mycket jobb just nu. Ingen tid över till annat. Men det vänder - det gör det alltid. Hep!