Det är svårt nu. Familjeskäl.

Okay, så det snöar. Det kunde varit värre. Man kunde varit man. Känn hur lätt det hettar till i Danmark. Värm er med följande historia:

Kära dagbok. Idag snöar det.

FUCK!!!!

Vampyrpillren – vad innehåller de egentligen? De mörkt rödfärgade, nästan svarta avlånga kabbarna  jag petar i mig morgon och kväll? Jag vill bara visa brösten. Jag skrattar åt allt hela tiden. Jag är hög som en ekorre i granens topp. När ramlar jag ned?

Under morgonen skymtar högspannet på Öresundsbron som en Neubauten-sång i novemberdimman. Hela Byen har en fuktig smak av grå metall. Jag ler som en galning åt alla jag möter. Trafiken ringlar som stålblanka ormar.

Tisdag. Jag kan inte sluta skratta. Igår kväll garvade jag så jag nästan kräktes. Var tvungen att lägga mig ned. Inatt vaknade jag och skrattade gott och väl en halvtimme. Rakt ut i rummet. Rumpan känns alldeles varm. Handflatorna är tunga av välvilja. Tugga på främlingar, får man det?

Så flög den i mig igen, köpdjävulen. Den lilla blodsvullna demonen som rövknullar min plånbok då och då. Lade precis alltför mycket pengar på sådant jag inte behöver men som förskönar livet. Då kan det väl inte vara fel? Sidenunderkläder? Pärlbroderad klänning? Back to the ol’ vintage days… med sotade ögonlock?

Men nu sätter jag på mig förklädet och ställer mig vid spisen. Tarmarna dansar jenka. Ute blåser det punk. Jag vill hångla och se gamla James Bondare. Det blir kanske bara det senare. Men vadå? Vadå!?

En bild säger mer är tusen ord. Vete fan. Jag ser så många bilder som inte säger mig ett skit nuförtiden. De är helt stumma. Men de finns ju där, jag vet ju det. Bilder som tar tag i, suger in en, ruskar om, väcker ömhet, intresse, åtrå och sorg. Bilder som får mig att vilja ha. Får mig att drömma. Får mig att förstå. Såna bilder vill jag ha idag.

En bild säger mer än tusen ord. Nej, bilder ska inte snacka. De ska fan i mig sjunga.

Söndag idag. Det betyder konst för mig. Jag vill ha foto. Som sjunger.

Nej, jag har inte slagit ihjäl dem men väl bedövat dem tillfälligt med elpistol. De ligger bakom kaffeapparaten och skräpar. Vakterna alltså. Hemskt ledsen, men jag har verkligen försökt komma loss ur deras KGB-grepp. Det är inte alltid så lätt. Vad annars? Jag är vederbörligen vaccinerad. Jag tillbringade gårdagkvällen på ett nyöppnat lagom dekadent berlinerhak i Byen som ser ut som det legat där i hundra år. Blev kåt på en svart soffa från 1910-talet. Behärskade mig när jag var halvvägs ut genom dörren med den och ställde lydigt tillbaka den. Men det knastrade och skorrade i ”vill-ha-nerven”, det gjorde det. Och så käkar jag nyttigt, låter bli eldsvattnet och laddar för Tompa Waits livesläpp i november med de däringa gratisfilerna jag kunde ladda ned från hans hemsida. Jag jobbar. Jag dansar lite. Jag blir andfådd. Har börjat ta mystiska piller som är nästan svarta och avlånga och får mig att tänka på vampyrer. Det blir nog  bra, detta. Systemet rasslar igång, det slutar ömma så förbannat. Själens russinskrynklor rätas ut, man blir som en slät och fyllig druva på nytt.  Och i helgen ska jag se det här:

Ja, det är en blond Mads Mikkelsen som skymtar förbi där. Oj, oj, oj.

Men nu börjar stasigubbarna kvickna till igen. Jag tar ett hastigt farväl. När ni minst av allt anar det dyker jag upp igen. Kanske med ett mårddjur under armen. Go’kväll.

Ni ser mitt fåniga flin, va? Mitt inställsamma och lätt oroliga leende mot kameran? Den oklädsamma ängslan som pryder mitt lilla söta ansikte… Jag jobbar med annat, folks. Kling och Klang i bakgrunden är orsaken till att jag inte kan blogga de kilometerlånga briljanta texter som säkert annars skulle rulla ut  under massans jubel. Kling och Klang vaktar mig. Mot bloggen. Allt är Kling och Klangs fel. Bara så ni vet, alltså. Jag får inte ens gå på toa.

(Jo, det får jag förstås… men inte ensam!)

Eländesgrått. Dammgrått. Blyertsgrått. Duvgrått. Novembergrått. Blygrått. Antracitgrått. Råttgrått. Musgrått. Skitgrått. Jättegrått. Asfaltsgrått. Rokokogrått. Snuskgrått. Ångestgrått. Blekgrått. Mörkgrått. Rökgrått. Föroreningsgrått. Sopgrått. Inälvsgrått. Slemgrått. Avfallsgrått. Slamgrått. Lergrått. Mullvadsgrått. Sorkgrått. Stengrått.

Ge mig ett örngott.

Jag vill sova.

Hur svårt kan det vara? Ett sketet ”å”. Ååååååå!!!

Mer jul än så här behöver inte jag: ”Vinter” från Marabou. Chokladkaka med kardemumma, ingefära, nejlika, peppar, kanel och vanilj. Letade på deras hemsida men inte fasen fann jag en enda rad om 180-grammaren!? God är den i alla fall. Göka för gommen. Finfint på kvällskanten när det blåser lite sådär kriminellt utanför fönstren och man har danska serien Rejseholdet på skärmen. Nu vet ni det.

Nej, jag ligger inte på sjukan. 

Nej, jag har inte en bulle i ugnen.

Nej, jag har inte gått över till fejan.

Nej, jag har inte brutit samman.

(Alla mejlfrågor besvarade nu?)

Ja, jag fortsätter blogga. När jag själv vill.

Ja, jag älskar er. Litegrann.

I hor-skåpet idag: jag ska ta en kontorsflirt seriöst.

Vad gör man när man har kontoret i köket?

Limmar på kylskåpet?

Lägger in en sjujävla stöt på wokpannan?

Hur länge ska man ha en blogg egentligen? Vad tycker ni? Jag grubblar och grubblar.

Ja, ja, imorgon ska jag vara söt och snäll. Pjollrig och inställsam. Salongsfäig och kopplad.

Kanske.

Eventuellt.

Troligen inte.

Forget it!!!

Jag vill ha klarspråk! Inget jävla flum, inget kryptiskt, det ska inte finnas en millimeters utrymme för misstolkningar. Det ska vara rakt på sak, utan finlir och poetiskt pynt, kärringtrams, förhalningar och ludderier! Folk ska banne mig uttrycka sig rakt och rent! När mitt världsimperium blir ett faktum! Förstått?

Idag snedseglar Pål Pommac Lilla Blå Bloggen.

Idag tog Pål Pommac över Lilla Blå Bloggen.

  Idag bakade Pål Pommac en sufflé av sina egna kroppsvätskor.

Idag klädde Pål Pommac ut sig till Farbror Gösta. Vad nu det skulle vara bra för.