Jag har en hel del snygga huvudbonader. Men jag bor på blåsiga breddgrader så jag kan sällan bära dem utan att se dem flyga iväg neråt polska gränsen.

Så vad gör man? Man bär dem inomhus, t.ex när man står och lagar mat. Förkläde, stekspade, hatt.

Jag tänker inte så mycket på det förrän det börjar klia i värmen. Eller som idag, jag tittar ut genom fönstret och ser blicken från grannen ute vid cykelstället. Ja, och?

Sprutor är inte min favoritsport. Igår fick jag ännu en. Inte så styv i korken idag, om man så säger. Lite knockad. Kurar under filt i soffan, tuggar vindruvor, ojar mig lite och ser gamla gangsters på dvd. Det regnar ute. Såklart. Det är ju fortfarande november.

Idag fyller Mads år. Och Boris. Och Jamie Lee. Men det visste ni säkert?

Och vad har dessa med mig att göra? Inte ett smack.

Utflykterna till skinnriket – det låter kanske suspekt porrfilmsaktigt, men har inte ett smack med obskyra filmäventyr att göra – var för mig som barn en blandning av leda och trivsam helgspänning. Men framför allt var det doftupplevelser! Skinnriket, där körsnärerna löpte amok med allsköns artiklar och där lukterna som slog emot mig liksom tatuerade hjärnbarken. Jag anar att även mina föräldrar var rätt glada i de där dofterna, eftersom jag minns flera utflykter och otaliga turer bland metervis med skinnkläder. Mor provade snitsiga kappor med slag och knappar, far frossade i jackor, västar och handskar. Där fanns bälten, plånböcker, hattar, väskor, stövlar och fan och hans mormor. Allt i skinn. Minns jag fel när jag tyckte hela trakten luktade?

Än idag blir jag lite yr i hatten av att gå förbi en affär som säljer skinnkläder. Det luktar jävligt gott helt enkelt! Len nappa, knarrigt läder och sån där smeksam mocka som faller tillrätta under handens beröring som om den inget hellre vill än tillhöra dig. Är det konstigt att jag trillat dit på parfym som luktar läder? Men läder är en relativt liten parfymnisch och har kanske inte tilltalat den stora massan per se. Så gillar man läderparfymer så får man leta efter godbitarna. Letat har jag, och funnit några favoriter. Cuir Ottoman är en av dem. (Cuir betyder läder på franska).

Cuir Ottoman från Parfum d’Empire kommer förpackad som en liten maltwhisky, ni vet de där runda fodralen i papp och metall som flaskan finns i och som signalerar att innehållet är lite förmer än vanligt? Cuir Ottoman är alltså en liten minivariant på ett maltrör, åtminstone vad den mörkblå förpackningen gäller. På sätt och vis gäller det även innehållet. Jag tycker nog den här doften är snäppet bättre än flera av de läderdofter jag sniffat på och ingredienserna rymmer iris, egyptisk jasmin, rökelse, styrax, läder, tolubalsam, benzoin, cistus, vanilj och tonkaböna. Porrtermer för parfymnördar – eller rena grekiskan för den oinvigde.  

För män eller kvinnor, undrar du? Höh, svarar jag. Cuir Ottoman vänder sig till dem som gillar lukten av nyinköpt mockajacka och som vill ha en doft som mjuknar på huden och blir varm, sensuell och lite kärv. Parfum d’Empires dofter är inte uppdelade i herr- eller damdofter, de måste upplevas och provas. Jag hade gärna dreglat över en man som haft på sig Cuir Ottoman men sitter gladeligen och sniffar på mig själv med stor behållning. Det är en härlig doft som sägs vara inspirerad av det ottomanska riket och den fuktiga svulstigheten hos turkiska bad. Men jag tänker mest mockaskinn, jag. Något varmt, gott och starkt att svepa in sig i, något som inte försvinner i mängden eller ögonblicket, men som lägger sig runt min kropp som en andra hud, både trygg och sensuell på samma gång.  

Det är inte den svettigaste eller fränaste av läderdofter, det är inte den med störst knullvarning, snarare en markant doft som dock mjuknar och lägger sig som ett varmt lite sockerbränt skimmer över huden. Som något man vill sträcka sig ut och känna på. En komma-nära-doft. Kanske åt det maskulina hållet för den som är ovan vid allt som inte luktar enbart blommor och sötma, men definitivt värd att prova om man är ett fruntimmer med lite tåga i sig. Och det är man ju. Jag vet inte om de säljs i Sverige ännu men små prover på nätet går att finna om man vill testa innan det stora inköpet. Själv vaktar jag mitt  rör som vore det en gammal fin Ardbeg.

Har jag några läsare kvar? Jag vet, Lilla Blå Bloggen är inte direkt nån actionrulle just nu. Men en snabb uppdatering ger vid handen att jag luktar gott, jag äter som en hel karl, jag gråter inte varje dag, november är snart slut och Balladen om Enögda Elin finns inte utlagd på youtube och det är en skam!

Men Birgitta Andersson är alltid Birgitta Andersson. Och för er med kulturskymning innanför pannbenet kan jag upplysa om att Povel Ramels fina lilla visa är perfekt att nynna på en grådisig skitmånad som denna. Texten går såhär:

Laj-da-daj-da-daj uti den korpsvarta natt…
daj-da-hmmm det dystra tornet hmm-daj-di-daj
hmmm stackars Elin där, vid sitt enda öga svär…
hmmm-na-naj sin älskare och bror.
Ta-daj den stolte riddar Oskar da-daj…
Diram-dajram-hmm-da-daj-di rätt i sitt bröst…
Blodet aj åt alla håll, hmmmna hennes skjortelfåll…
hmm-da-daj att aldrig vakna mer.

Ta-daj-da-hmm den lilla dotter Sofi…
gyllne bägare öhj-neh-hmmm med saltsyra i…
Aj-da-raj-da läppar tra-la-la, hmmnda som i kramp…
korpsvartaaa naaatt… fasa och…
Hmmda-aj-da-aj griften dirum skändande raj…
rajda vita knotor i en daj-daj-dam-daj…
döjrum-döjrum kranium tra-la-la…
krälande små maskar hoppsan-sa…
hmmm som vilar i ovigd mull.

Da-di-daj-di-da… da-da puckelrygg…
i sin cell så trygg… daj-da-daj…
och eksem… och migrän…
I det djupaste av valven stod da-daj-daj-hmmmm…
diram-daj den kistan daj-da silver och guld…
men daj-da-daj bevakad tra-la-la dräglande vampyr…
korpsvartaaa naaatt… fasa och…
Hmmm den stora yxan di-dam-dam-hmmm-da-hmmm…
daj-da-hmmm-da ojdå att stycka sin mor…
hmmmda ben och armar tra-la-la, hmmmda jämns med halsen hoppsan-sa
hmmm ett blänkande svart schatull-ull-lull-lull-lull.

Plötsligt spred sig pesten tra-la-la-daj i vår lilla by…
bölder hmmm-mmm blåa som blyyy…
da-daj-da-hmmm-da-daj…

Den här tyckte min mamma var skitbra. Det tycker jag med.

Även en tallrik biksemad äger sin skönhet. Framförallt om den ackompanjeras av en kyld Carls Special. Eller rentav två…

Jodå, det är sorgligt. Det är plötsliga tårar och sotig rädsla, det är skrajsna vingliga tankar om framtiden, det är känslan av att vara en liten skit i kosmos som far omkring utan några band, som inte sitter fast i något eller någon. Det är vetskapen om att man är avskuren från det man kom ifrån, att det inte finns några band längre. Det är konstaterandet att det inte längre finns en äldre generation kvar i livet, det är vetskapen om att man inte har några barn, någon som fortsätter allt när man själv är borta. Det är läskigt och ofattbart, det gör ont och man stänger av och vill inte tänka på det mer. Man är som en liten vass konstig skärva ur något sönderslaget större – men man kommer aldrig att kunna limmas fast igen. Tillhöra, vara på rätt ställe. Ungefär så känns det.

Men så upptäcker man att timmarna går. Man upptäcker att dagarna passerar, att det alltid tycks regna och att man mest av allt bara har lust att hitta på något skoj. Man längtar efter skratt. Man längtar efter att allt ska vara som vanligt. Och så lackar man ur på männsikor som ser skitnödiga ut när de förstår att man har sorg. För att de inte vet vad de ska säga eller göra. Man känner att man borde gråta mer. Se ledsnare ut. Eller säga att allt är okay. Fast det inte är det. Man kommer på sig själv med att räkna ut på förhand hur vissa kommer att reagera och agera. Man skäms lite men man fortsätter i alla fall att fylla i flosklerna i förväg, för sig själv, innan man hör dem sägas högt. Det är fult. Men man gör det. Så ska man trösta själv fast man mest är avtrubbad. Och timmarna går, dagarna går… och det regnar hela tiden.

Men jag vill inte tänka på min mamma. Det vill jag inte. Inte ännu. Senare. Jag vill inte gå sönder mera nu. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Förresten hade lite jävla solsken varit på sin plats också.

Det är svårt nu. Familjeskäl.

Okay, så det snöar. Det kunde varit värre. Man kunde varit man. Känn hur lätt det hettar till i Danmark. Värm er med följande historia:

Kära dagbok. Idag snöar det.

FUCK!!!!

Vampyrpillren – vad innehåller de egentligen? De mörkt rödfärgade, nästan svarta avlånga kabbarna  jag petar i mig morgon och kväll? Jag vill bara visa brösten. Jag skrattar åt allt hela tiden. Jag är hög som en ekorre i granens topp. När ramlar jag ned?

Under morgonen skymtar högspannet på Öresundsbron som en Neubauten-sång i novemberdimman. Hela Byen har en fuktig smak av grå metall. Jag ler som en galning åt alla jag möter. Trafiken ringlar som stålblanka ormar.

Tisdag. Jag kan inte sluta skratta. Igår kväll garvade jag så jag nästan kräktes. Var tvungen att lägga mig ned. Inatt vaknade jag och skrattade gott och väl en halvtimme. Rakt ut i rummet. Rumpan känns alldeles varm. Handflatorna är tunga av välvilja. Tugga på främlingar, får man det?

Så flög den i mig igen, köpdjävulen. Den lilla blodsvullna demonen som rövknullar min plånbok då och då. Lade precis alltför mycket pengar på sådant jag inte behöver men som förskönar livet. Då kan det väl inte vara fel? Sidenunderkläder? Pärlbroderad klänning? Back to the ol’ vintage days… med sotade ögonlock?

Men nu sätter jag på mig förklädet och ställer mig vid spisen. Tarmarna dansar jenka. Ute blåser det punk. Jag vill hångla och se gamla James Bondare. Det blir kanske bara det senare. Men vadå? Vadå!?

En bild säger mer är tusen ord. Vete fan. Jag ser så många bilder som inte säger mig ett skit nuförtiden. De är helt stumma. Men de finns ju där, jag vet ju det. Bilder som tar tag i, suger in en, ruskar om, väcker ömhet, intresse, åtrå och sorg. Bilder som får mig att vilja ha. Får mig att drömma. Får mig att förstå. Såna bilder vill jag ha idag.

En bild säger mer än tusen ord. Nej, bilder ska inte snacka. De ska fan i mig sjunga.

Söndag idag. Det betyder konst för mig. Jag vill ha foto. Som sjunger.

Nej, jag har inte slagit ihjäl dem men väl bedövat dem tillfälligt med elpistol. De ligger bakom kaffeapparaten och skräpar. Vakterna alltså. Hemskt ledsen, men jag har verkligen försökt komma loss ur deras KGB-grepp. Det är inte alltid så lätt. Vad annars? Jag är vederbörligen vaccinerad. Jag tillbringade gårdagkvällen på ett nyöppnat lagom dekadent berlinerhak i Byen som ser ut som det legat där i hundra år. Blev kåt på en svart soffa från 1910-talet. Behärskade mig när jag var halvvägs ut genom dörren med den och ställde lydigt tillbaka den. Men det knastrade och skorrade i ”vill-ha-nerven”, det gjorde det. Och så käkar jag nyttigt, låter bli eldsvattnet och laddar för Tompa Waits livesläpp i november med de däringa gratisfilerna jag kunde ladda ned från hans hemsida. Jag jobbar. Jag dansar lite. Jag blir andfådd. Har börjat ta mystiska piller som är nästan svarta och avlånga och får mig att tänka på vampyrer. Det blir nog  bra, detta. Systemet rasslar igång, det slutar ömma så förbannat. Själens russinskrynklor rätas ut, man blir som en slät och fyllig druva på nytt.  Och i helgen ska jag se det här:

Ja, det är en blond Mads Mikkelsen som skymtar förbi där. Oj, oj, oj.

Men nu börjar stasigubbarna kvickna till igen. Jag tar ett hastigt farväl. När ni minst av allt anar det dyker jag upp igen. Kanske med ett mårddjur under armen. Go’kväll.

Ni ser mitt fåniga flin, va? Mitt inställsamma och lätt oroliga leende mot kameran? Den oklädsamma ängslan som pryder mitt lilla söta ansikte… Jag jobbar med annat, folks. Kling och Klang i bakgrunden är orsaken till att jag inte kan blogga de kilometerlånga briljanta texter som säkert annars skulle rulla ut  under massans jubel. Kling och Klang vaktar mig. Mot bloggen. Allt är Kling och Klangs fel. Bara så ni vet, alltså. Jag får inte ens gå på toa.

(Jo, det får jag förstås… men inte ensam!)

Eländesgrått. Dammgrått. Blyertsgrått. Duvgrått. Novembergrått. Blygrått. Antracitgrått. Råttgrått. Musgrått. Skitgrått. Jättegrått. Asfaltsgrått. Rokokogrått. Snuskgrått. Ångestgrått. Blekgrått. Mörkgrått. Rökgrått. Föroreningsgrått. Sopgrått. Inälvsgrått. Slemgrått. Avfallsgrått. Slamgrått. Lergrått. Mullvadsgrått. Sorkgrått. Stengrått.

Ge mig ett örngott.

Jag vill sova.

Hur svårt kan det vara? Ett sketet ”å”. Ååååååå!!!

Mer jul än så här behöver inte jag: ”Vinter” från Marabou. Chokladkaka med kardemumma, ingefära, nejlika, peppar, kanel och vanilj. Letade på deras hemsida men inte fasen fann jag en enda rad om 180-grammaren!? God är den i alla fall. Göka för gommen. Finfint på kvällskanten när det blåser lite sådär kriminellt utanför fönstren och man har danska serien Rejseholdet på skärmen. Nu vet ni det.

Nej, jag ligger inte på sjukan. 

Nej, jag har inte en bulle i ugnen.

Nej, jag har inte gått över till fejan.

Nej, jag har inte brutit samman.

(Alla mejlfrågor besvarade nu?)

Ja, jag fortsätter blogga. När jag själv vill.

Ja, jag älskar er. Litegrann.

I hor-skåpet idag: jag ska ta en kontorsflirt seriöst.

Vad gör man när man har kontoret i köket?

Limmar på kylskåpet?

Lägger in en sjujävla stöt på wokpannan?

Hur länge ska man ha en blogg egentligen? Vad tycker ni? Jag grubblar och grubblar.