Rutschkana rakt ned i misären

Igår konjak. Det funkade inte. Så vad göra idag? Lördag kväll och dyster. Jag letar runt i köket och finner en skvätt 17-årig malt och … se på fan… en skvätt 21-årig dito. Åh, man kanske skulle ha lite whiskyprovning här i soffan? Så jag skvätter och duttar och dittar och provar och hummar och sniffar och rullar runt i gommen och provar igen med lite vatten och se på fan… bensin och mandarin och lite bränt och lite oljigt och lite nötter och lite doft av kossa och… nä, om man skulle ta lite choklad till? Vad har jag för choklad hemma? Lite 44% choklad från Venezuela och lite starkare varor från Ghana. Den sistnämnda är torr och jävlig men venezuelarn juckar upphetsat mot tungan med 21-åringen. Så beslutar jag mig för att se gammal rulle i technicolor, Marilyn Monroe i Flickan ovanpå. Den är skitdålig så klart men jag tänker att om jag lägger ifrån mig läsglasögonen och tar av mig raggsockorna och istället bleker håret vitt och börjar tala på inandning och inte verkar veta ett skit om något så kanske, kanske, kanske…  eller nä. Det är inte mitt år i år heller. Däremot sitter jag  och pimplar i soffan för andra kvällen i rad. Det här är inget annat än rutschkana rakt ned i misären. Jag kommer att sluta i rännstenen. Sanna mina ord. Och det utan raggsockor. Fuck!

Mycket äro höljt i dunkel

Jag får göra vissa läsare besvikna idag, det är lika bra att säga som det är med en gång. Ni som skrivit in och undrat hur Thorsten Flinck var som tonåring - jag känner inte Thorsten och har ingen aning om hur han var som ung. Inte heller vet jag något om svampinfektion under armarna eller hur många sockerbitar en liten klubb har. Överhuvudtaget finner jag den sista frågan smått förvirrande. Skriv gärna igen och förklara dig närmare. Hur lång man måste vara för att bli pilot antar jag att man rätt lätt kan få svar på, bara inte på Lilla Blå Bloggen. Jag erkänner villigt att jag redan som barn hyste drömmar om att bli stridspilot, men då jag redan som ung var närsynt som bofinken Knut, envisades jag aldrig. Insåg mina begränsningar, om man så säger. Och det var redan innan jag växt till mina ståtliga 162 centimeter över havsytan!

”I like your beaver” påstår en annan. Jag säger ”tack” – fortfarande smått förvirrad men artig. Tack, tack. Det var alltför vänligt sagt. Men författare från Beckomberga är jag ingen kännare av, ej heller vet jag så mycket om pubeshår på mumier i Chile. Dock vill jag ta av mig hatten för mina läsares idoga kunskapstörst. Det är nyfikenheten som gjort att mänskligheten tagit sig fram genom världshistorien – nyfikenheten, penicillinet, potatisen och kåtheten. Sanna mina ord!

Du som undrar över mat man kan äta till cigarr - till dig vill jag bara säga: ät först, och RÖK sedan cigarren. För ditt eget bästa. Tro mig. Kanske är du rentav bekant med den vilsna själ som vill röka ett munstycke? Munstycket är alltså inte den del man röker, det är den del du stoppar rökverket i. Andra änden stoppar du i truten. Förlåt om jag är övertydlig, men det tycks behövas här.

Sedan undrar någon vilken absinthe Marilyn Manson dricker. Jag tror mig veta att han själv lanserat en egen variant, Mansinthe, så då borde det ju rimligen också vara en sort han själv sörplar i sig då och då. Men vad vet jag? Kanske har han andra preferenser? Om Mansinthe är god eller ej, kan jag heller inte svara på.

Ja, ni ser, det är tunnsått med svar i Lilla Blå Bloggen idag. Jag skulle själv behöva svar, jag har många frågor, av livsfilosofisk såväl som datateknisk karaktär, men det verkar som jag får kämpa vidare på egen hand. Och så regnar det också.

… *suckar*

Vill du ligga naken i min soffa?

Som silat genom murar, moräner och mudder kommer enstaka toner fram. Grannen spelar musik. Jag känner igen tonerna efter ett tag. Tar dem en och en och plockar ihop dem till ”Ingenting gör mig” med Thåström. Grannen åker automatiskt upp några pinnhål i min lättköpta aktning.

Det är lördag eftermiddag och ingenting har blivit gjort. Eller har det? Jag smuttar på en liten irländsk jamare och beslutar mig för att stryka kläder. ”Hela världen” sitter nog utomhus idag och möter våren med öl och solbrillor stora som assietter i fejan.

Själv står jag stolt bakom mörka sammetsdraperier, dricker whisky och stryker tvätt. Det enda som fattas nu hade varit om du låg här, näck i soffan bland alla kuddar, citerandes Ekelöf. Det hade varit… snyggt på nåt sätt.

Platsen är ledig. Intresserade kan anmäla sig i kommentatorsfältet.

Vad de vilda gässen kom med…

Guldmedalj på International Spirits Challenge – jo, jag tackar jag. Det låter ju lovande. 17 år och utan rök. Istället toner av torkad frukt och sherry. Det här blir en nyttig lektion för mig som efter många rökta år beslutat mig för att utforska andra vägar. Så det här kan bli en fin åktur. Bredvid 17-åringen ståtar så den mer mogne 21:an. Massor av värme, sherry, äpple och honung utlovas, samt en liten knorr av kanel på sluttampen. 10-åring lär dofta sött av toffé och popcorn (!).  Biodricka? Ja, jag vet inte.

Jag vet inte ens om jag vågar öppna de små raringarna ännu. Kanske bäst att spara dem till ett speciellt tillfälle? Hålla min egen lilla (tripp trapp trull) provsmakning hemma. Dropparna från Vildgässens dal, d.v.s Glengoyne, blir en helt ny bekantskap för mig. En födelsedagsgåva från Skottland som varit på väg till mig i otaliga svängar och veckor men nu kommit till rätta och slagit sig till ro i mitt hem. Jag fingrar på de tre flaskorna och ler. Vilka vänner man kan ha! Jag är lyckligt lottad. Och whiskyn…? Vi får väl se, vi får väl se.

 

Onda myggor och Peggy Lee: vintern är här.

Morgonens solsken förbyts mot ett tungt mörker som faller över rummet där jag sitter och arbetar. ”Vad var det där? Jaså, vintern!” Där kom den alltså, med blyertsgrå himmel och vräkande snöfall.

Jag som länge planerat efterlängtat återseende med kära ön och goda vänner, grabbar telefonen. Ringer ut över havet och ropar ”hej”. Får hemska nyheter om onda myggor i Asien, om akut ambulansflyg, om djungler, 42 graders feber och kollaps. Chocken träffar som en knytnäve.

Men här uppe snöar det. Här finns ingen djungel och inga onda myggor. Allt kommer nog att ordna sig. Jag traskar genom snön till  musikaffären, går hem igen med Peggy Lee i näven.

”It’s a good day for losing the blues”, sjunger hon nu. Jag tror på Peggy. Imorgon bitti drar jag till ön, gungar på havet en stund, klappar hunden, tänker goda tankar. Så tror jag bestämt jag ska ta och läsa en bok om tempelriddare också. Nu när vintern är här. Vad nu vintern ska vara bra för…

Imorse stirrade jag på Nils Ferlins porträtt och slogs av hur fasansfullt mager karln var. Öronen stod ut som kvarnvingar från de där embarmligt urholkade kinderna. Hade det inte varit Nils hade jag tänkt… heroin? Men nu var det Nils och porträttet hade Halvarsson lagt ut. Ja, ni läser väl Halvars huvudsaker? Han skäms inte för sig bland bloggarna. Om man så säger. Mycket musik- och litteraturtips framförallt. Subjektiva sådana. Såklart. Där hänger jag ibland och puttrar. Det är gott. Försök får ni se.

Peggy Lee har nått 50-talet nu och kompas av ett struttigt gäng musiker som inte verkar kunna sitta stilla. Själv har jag fått blyröv i soffan. Ute är det grått, grått, grått. Alla lampor som fungerar i rummet lyser, men då jag satsat på bordslampor av bordellkaraktär är här halvskumt i vilket fall.

Jag har köpt en för mig ny fredagswhisky. En blend med ”Prince” i titeln. Det känns ovant att köpa något utan att först ha koll. Jag som brukar fundera i veckor, läsa på, tala med folk, provsmaka, fundera lite till… Så icke nu. Nåja, man ska göra något nytt ibland. Prova något nytt ibland. Känner jag mig djärv? Njae.

Struttgänget har dämpat sig. Peggys stämma vispar runt i Bali Hai och det kan den gott få göra denna märkligt mörka eftermiddag. Jag är inte ledsen. Men lite stillsam, fundersam. Jorden är så stor, så stor och själv är jag en liten skit. Imorgon: havet.

Ja. Det blir nog bra.

Snickerihelg, rapport

Okay, ritningarna stämmer inte. Dessutom är det några spikar för mycket med i varje paket. Vadå, räknar dom med att man ska spika snett eller? Jag håller pustepaus. Av 28 hyllmeter har jag hittills klarat av… eh, 1,6 meter. Med några slags paneler där bak. Jodå. För tusan.

Tom Waits ”Brawlers” i bakgrunden. Man behöver ju råg i ryggen. Och sällskap. Det får man av Tompa. När jag har blivit lite varmare i kläderna tänkte jag börja smutta på en Strathisla. Men än så länge vågar jag inte riktigt. Man vill ju inte börja spika snett.

Dagen till ära luktar jag träparfym. Sequoia från Comme des Garcons. Härligt. Börjar bli röksugen också. Första gången på flera veckor. Kanske ta en brun pinne?

Fan, vad det hugger i knäna.

Snor, horhus, födelsedag och sånt där…

Lång natts färd mot svidande måndag. Lång natts snorig färd. Besparar mig resan till kontoret idag. Besparar mina kollegor mina baciller. Chefen skriver ”god bättring, söta” på sms. Jag har en fantastisk chef. Nu vill jag bli frisk fort och hugga i med jobbet igen. Hör du mig, kropphelvete?

Idag fyller en stunsig tjej år. Hon förgyller ofta min dag så jag hoppas någon förgyller hennes idag, för det är hon värd. Lilla Skorpan. Grattis!

För övrigt inte mycket nytt. Jag hasar runt ett par meter i gubbtofflorna, häller mig i soffan som en gammal brylé och dåsar bort timmarna. Hur mycket snor kan en skalle rymma? Ingen feber idag. Då har det väl vänt?

Samtidigt; denna märkliga aptit??? Jag äter som en flodhäst. Äter, hasar runt tre varv, ramlar omkull och somnar.  Vaknar, äter, hasar runt… ja, ni hajar.

Inne hos Drömma skriver Lotta att det kanske ska öppnas en strippklubb där hon bor. Eller rättare, ett horhus. Jag blir lite avundsjuk. Det låter så spännande. I westernfilmer hänger det alltid tjusiga urringade damer över träräcken och visslar på cowboys. Då vet man att det är ett horhus. Först visslas det. Sedan badas det. I såna där sittbadkar där cowboysen behåller hatten på. Och cigarr har dom i munnen. Medan tjusiga urringade damer gnuggar dem med badsvampar och alla är jättekompisar med en gång… Så går det till på horhus. Det har jag sett på TV, när jag hade sådan. Långa klänningar med volanger. Djupa urringningar. Sittbadkar. Hatten på.

Nu måste jag lägga mig igen.

Hejdå.

Tungt mörker, tungt regn

The party’s over now/stop howling at the moon/You need a different being/You need a different tune… Mark Lanegan sjunger ”Circus is leaving town” inifrån sovrummet medan jag sjunker ned i mitt loppmarknad-slash-vardagsrum och pustar ut lite. Det har varit en halvstressig dag. Mycket rännande hit och dit. Återsåg den där gullige optikern som räddade mitt öga för nåt år sedan. Han var lika gullig idag också. Nej, jag hade inget problem denna gång. Men karlar kan väl vara gulliga mot mig ändå?

Hösten lever upp till sitt rykte ikväll. Tungt mörker, tungt regn.

Fick fatt i ett par nya hörlurar. Feta öronkuddar. Mulliga och mjuka. Hörlurar stoppade så gott som överallt. Stoppning ska det va. Bekväma doningar. Nu får vi se hur länge de håller. Jag köpte strumpor också. En hel hög. Bara därför att.

Sex orter på lika många dagar ska klämmas nu. Det bir ingen vilovecka. Men jag ser fram emot det. Väskan är inte packad, nej. Det är som det brukar. Jag avskyr att packa. Jag virrar runt och hummar. Påbörjar saker, avslutar inte. Till slut är det prylar överallt och jag blir så trött, så trött. 

Men okay, jag ska packa. Senare. Och ta mig en islaywhisky och lägga upp fötterna. Smutta. Lyssna på hösten utanför fönstren. Tungt mörker, tungt regn.

Ute i trappen just nu; ett gäng höns i falsetten. Fredagkväll såklart. Ja ja. Falsetthöns stänger jag ute, jag har mina lurar. Jag har Mark Lanegan. Här med Soulsavers i låten ”Revival”. Den är som tungt mörker, tungt regn. Det är vackert. Tro inget annat.

Hetast i stan: lilla blå scenen!

Jag skulle varit på föreställning förra veckan; Neubautens egen Alexander Hacke med fruga gästade Malmö. Jag väntade in i det sista: skulle jag gå eller inte? Jag gick aldrig. Jag lämnar överhuvudtaget inte mitt hus, min soffa, min stol, min säng. Jag har blivit en gammal tant. Jag har blivit bekväm. Jag orkar inte ta mig någonstans numera. Jag vill att artisterna ska komma hem till mig och uppträda. Varför ska petite moi behöva åka, köa, betala, stå och vänta, glo…? Va? Ska det vara så? Nä! Så ska det inte vara.

Petite moi ska kunna ligga kvar hemma i sänghalmen, med en whisky bekvämt inom räckhåll. Den lilla trånga ytan som utgör mitt sovrumsgolv är en utmärkt scen, den torde duga åt både kreti och pleti. Framförallt pleti. Men pleti kommer aldrig. Den jäveln!

Man kan byta om i köket. Det finns vatten i kranen. Jag kan ställa in en liten spegel på köksbordet ifall ni ska sminka er först. Jag lånar gärna ut hårtorken. I badrummet finns det också speglar, två stycken. Låt bli min make up. Toapappret bjuder jag dock på. Ni kan själva bre era mackor i köket efteråt (eller före showen, vad ni nu föredrar). Ni kan kissa och bajsa och dricka vatten och t.o.m duscha (men ta gärna med er egna handdukar). Jag ligger i sovrummet och väntar. Okay? Ni behöver inte ens släpa på utrustning, stärkare och sladdar och mackapärer. Jag har en golvlampa. Den kan jag rikta mot er. Nick Cave? Blixa Bargeld? Tom Waits? Intresserade, pojkar? Det är bara att ringa. Eller droppa en intresseanmälan här under.

Efterfest kan vi ha i vardagsrummet (om jag orkar släpa mig upp). Vi kan sitta i soffan och trängas, allihopa. Det är mysigt i min soffa. Där finns massor med kuddar. Sammetskuddar. Och mjuka filtar; en mörkgrön och en vinröd. Är ni händiga kan ni dessutom snickra nya bokhyllor år mig. Ett snickeriprojekt på en efterfest är bara så hett just nu!

Jag har ett par burkar med bönor på lut också, ifall det börjar kurra i magen framåt midnatt. Ibland blir det mycket action i mitt kvarter om nätterna. Fylleslagsmål och högljudd relationsdramatik. Sirener. Pistolskott som snärtar mellan husväggarna. Gangsteruppgörelser. Jag har allt utanför fönstren. Det är därför jag valt bort TV. Ni kommer att få det så bra hos mig. Spänning, action, romantik och myspys… och om ni har tur… ett par djupa sniff på min Laphroaig. Mark Lanegan, tomten min, är du på benen? Thåström, du är ju inne på aukustiskt numera och går säkert bara och dräller ändå? Hm, vad säger ni? Tjafsa inte nu utan ta bladet från munnen. Ja?

Det var väl det jag visste. Jag stapplar upp och sätter på kaffe så länge, så kommer ni väl snart…

Tjejen på topp!

Kl 08.18 idag inkommer sms från Tanzania och Majsan som inte bara är en bloggvän av rang, hon har dessutom idag på morgonen nått toppen av Kilimanjaro efter att ha klättrat sedan i söndags!  Jag är grymt imponerad! Hon skriver att hon är genomfrusen och skitig men glad. Jag skulle vilja stoppa ned henne i ett badkar med hennes favoritwhisky, Caol Ila. Det förtjänar hon, tamme tusan! Grattis, Majsan!

Fredagsmiddag och lite visdomsord

Jobbet avklarat, fyra maskiner tvätt avklarat. Fotjäkeln har fått för sig att börja knorra igen, så jag blir hemma i stugvärmen ikväll, inget snack. Förbereder som bäst middagen; spagetti och tomatsås med ricotta, svamp och svarta oliver. Känner jag mig själv rätt kommer det att regna ett tjockt lager ”mjäll” av parmesan över tallriken likaså. Ost på ost. Bra grejer. Får man snygga bröst av. Precis som av grädde. Hör min sång, girls!

Sedan blir det väl foten på rumsbordet, antar jag. Egentligen borde det följas av smutt på sedvanlig fredagswhisky: Kapten Haddock hälsar på. Gårdagens konjak var ett avsteg från schemat, men vad vore livet utan avsteg då och då? Alltför raka linjer i tillvaron och man kan bli rent randig i skallen. Men ärligt talat är jag inte sugen på nån virre i kväll. Har dock införskaffat min traditionsmedicin såhär års: en pava av den salta och jodbeska Laphroaig. Kanske den bästa vännen en liten flicka kan ha efter en dag av höststormar vid havet och fuktig rå dimma. De dagar då iskalla vindar går genom märg och ben och man känner allehanda virus ligga i lömskt bakhåll. Sådana dagar är Laffe (ja, vi är Laffe och LB med varann numera) den perfekte kompanjonen. En oljig kille som gör sig bäst i små doser. En pigg satan som saknar allt vad kontemplativt filosoferande heter, snarare är det en virre som får en att morska upp sig, spotta i nävarna och slå förkylningar på käften utan pardon.

Jag svävar ut, känner jag. Spagettin på spisen kokar över. Ja, ja. Dags att äta. Kom nu ihåg vad jag sa om ost.

Godnatt, sommaren!

Också en slags lycka: att fatta beslut. Jag hällde ut ett helrör whisky i köksvasken ikväll. Sämsta sortens bourbon, inköpt i förvirring och okunnighet. Den luktade precis som den där skiten jag tar bort nagellack med, smakade som en blandning av stallgolv och marsipanlimpa. No can do. Till hösten bygger jag ett nytt bo. Bara bra sorter: skottar. Så – beslutet är fattat. I feel fine.

Längtar efter att någon med hes röst ska läsa Edgar Allen Poe för mig tills jag somnar. På min sängkant, med bara ett stearinljus tänt.

Det känns som om sommaren – den jag aldrig riktigt hann med – har naggats i kanten. Ett par meter höst har börjat äta sig in, med rost i kanterna och svalare andedräkt. Det är okay med mig. Hösten och jag har alltid varit vänner. Men det slår heller aldrig fel; varje höst väcks detta begär efter gaslyktor, dimma, regnvåta gator, ödsliga steg mellan husväggar om kvällarna… Män i tweed. Piprök. Öronlappsfåtöljer. Plötsliga gnistregn från fallande vedträn i öppna spisar. Doften av kåda, bonvax och te. Blänkande mässing. Nötta koftor. Dovt skimrande portvin i slipade glas. Uppslagna böcker i ekboaserade bibliotek. Och så mysterier, mysterier, mysterier. Om septemberkvällarna stänger jag ute min egen tid och kliver rakt ned i sent 1800-tal. Ett knivmord här, ett förlagt testamente där. En opiumhåla här och en valrossmustasch där. By all means…

Men troligen har jag gått händelserna i förväg. Troligen ligger sommaren bara och bidar sin tid, snart sväller hon ut sitt varma arsle över tillvaron några veckor till. Tror jag går tidigt till sängs idag. Imorgon stundar snuskigt mycket arbete. Tyvärr.