Jodå, det är sorgligt. Det är plötsliga tårar och sotig rädsla, det är skrajsna vingliga tankar om framtiden, det är känslan av att vara en liten skit i kosmos som far omkring utan några band, som inte sitter fast i något eller någon. Det är vetskapen om att man är avskuren från det man kom ifrån, att det inte finns några band längre. Det är konstaterandet att det inte längre finns en äldre generation kvar i livet, det är vetskapen om att man inte har några barn, någon som fortsätter allt när man själv är borta. Det är läskigt och ofattbart, det gör ont och man stänger av och vill inte tänka på det mer. Man är som en liten vass konstig skärva ur något sönderslaget större – men man kommer aldrig att kunna limmas fast igen. Tillhöra, vara på rätt ställe. Ungefär så känns det.
Men så upptäcker man att timmarna går. Man upptäcker att dagarna passerar, att det alltid tycks regna och att man mest av allt bara har lust att hitta på något skoj. Man längtar efter skratt. Man längtar efter att allt ska vara som vanligt. Och så lackar man ur på männsikor som ser skitnödiga ut när de förstår att man har sorg. För att de inte vet vad de ska säga eller göra. Man känner att man borde gråta mer. Se ledsnare ut. Eller säga att allt är okay. Fast det inte är det. Man kommer på sig själv med att räkna ut på förhand hur vissa kommer att reagera och agera. Man skäms lite men man fortsätter i alla fall att fylla i flosklerna i förväg, för sig själv, innan man hör dem sägas högt. Det är fult. Men man gör det. Så ska man trösta själv fast man mest är avtrubbad. Och timmarna går, dagarna går… och det regnar hela tiden.
Men jag vill inte tänka på min mamma. Det vill jag inte. Inte ännu. Senare. Jag vill inte gå sönder mera nu. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt. Förresten hade lite jävla solsken varit på sin plats också.
