Nej, jag har inte slagit ihjäl dem men väl bedövat dem tillfälligt med elpistol. De ligger bakom kaffeapparaten och skräpar. Vakterna alltså. Hemskt ledsen, men jag har verkligen försökt komma loss ur deras KGB-grepp. Det är inte alltid så lätt. Vad annars? Jag är vederbörligen vaccinerad. Jag tillbringade gårdagkvällen på ett nyöppnat lagom dekadent berlinerhak i Byen som ser ut som det legat där i hundra år. Blev kåt på en svart soffa från 1910-talet. Behärskade mig när jag var halvvägs ut genom dörren med den och ställde lydigt tillbaka den. Men det knastrade och skorrade i ”vill-ha-nerven”, det gjorde det. Och så käkar jag nyttigt, låter bli eldsvattnet och laddar för Tompa Waits livesläpp i november med de däringa gratisfilerna jag kunde ladda ned från hans hemsida. Jag jobbar. Jag dansar lite. Jag blir andfådd. Har börjat ta mystiska piller som är nästan svarta och avlånga och får mig att tänka på vampyrer. Det blir nog bra, detta. Systemet rasslar igång, det slutar ömma så förbannat. Själens russinskrynklor rätas ut, man blir som en slät och fyllig druva på nytt. Och i helgen ska jag se det här:
Ja, det är en blond Mads Mikkelsen som skymtar förbi där. Oj, oj, oj.
Men nu börjar stasigubbarna kvickna till igen. Jag tar ett hastigt farväl. När ni minst av allt anar det dyker jag upp igen. Kanske med ett mårddjur under armen. Go’kväll.
Okay, ritningarna stämmer inte. Dessutom är det några spikar för mycket med i varje paket. Vadå, räknar dom med att man ska spika snett eller? Jag håller pustepaus. Av 28 hyllmeter har jag hittills klarat av… eh, 1,6 meter. Med några slags paneler där bak. Jodå. För tusan.
Tom Waits ”Brawlers” i bakgrunden. Man behöver ju råg i ryggen. Och sällskap. Det får man av Tompa. När jag har blivit lite varmare i kläderna tänkte jag börja smutta på en Strathisla. Men än så länge vågar jag inte riktigt. Man vill ju inte börja spika snett.
Dagen till ära luktar jag träparfym. Sequoia från Comme des Garcons. Härligt. Börjar bli röksugen också. Första gången på flera veckor. Kanske ta en brun pinne?
Jag skulle varit på föreställning förra veckan; Neubautens egen Alexander Hacke med fruga gästade Malmö. Jag väntade in i det sista: skulle jag gå eller inte? Jag gick aldrig. Jag lämnar överhuvudtaget inte mitt hus, min soffa, min stol, min säng. Jag har blivit en gammal tant. Jag har blivit bekväm. Jag orkar inte ta mig någonstans numera. Jag vill att artisterna ska komma hem till mig och uppträda. Varför ska petite moi behöva åka, köa, betala, stå och vänta, glo…? Va? Ska det vara så? Nä! Så ska det inte vara.
Petite moi ska kunna ligga kvar hemma i sänghalmen, med en whisky bekvämt inom räckhåll. Den lilla trånga ytan som utgör mitt sovrumsgolv är en utmärkt scen, den torde duga åt både kreti och pleti. Framförallt pleti. Men pleti kommer aldrig. Den jäveln!
Man kan byta om i köket. Det finns vatten i kranen. Jag kan ställa in en liten spegel på köksbordet ifall ni ska sminka er först. Jag lånar gärna ut hårtorken. I badrummet finns det också speglar, två stycken. Låt bli min make up. Toapappret bjuder jag dock på. Ni kan själva bre era mackor i köket efteråt (eller före showen, vad ni nu föredrar). Ni kan kissa och bajsa och dricka vatten och t.o.m duscha (men ta gärna med er egna handdukar). Jag ligger i sovrummet och väntar. Okay? Ni behöver inte ens släpa på utrustning, stärkare och sladdar och mackapärer. Jag har en golvlampa. Den kan jag rikta mot er. Nick Cave? Blixa Bargeld? Tom Waits? Intresserade, pojkar? Det är bara att ringa. Eller droppa en intresseanmälan här under.
Efterfest kan vi ha i vardagsrummet (om jag orkar släpa mig upp). Vi kan sitta i soffan och trängas, allihopa. Det är mysigt i min soffa. Där finns massor med kuddar. Sammetskuddar. Och mjuka filtar; en mörkgrön och en vinröd. Är ni händiga kan ni dessutom snickra nya bokhyllor år mig. Ett snickeriprojekt på en efterfest är bara så hett just nu!
Jag har ett par burkar med bönor på lut också, ifall det börjar kurra i magen framåt midnatt. Ibland blir det mycket action i mitt kvarter om nätterna. Fylleslagsmål och högljudd relationsdramatik. Sirener. Pistolskott som snärtar mellan husväggarna. Gangsteruppgörelser. Jag har allt utanför fönstren. Det är därför jag valt bort TV. Ni kommer att få det så bra hos mig. Spänning, action, romantik och myspys… och om ni har tur… ett par djupa sniff på min Laphroaig. Mark Lanegan, tomten min, är du på benen? Thåström, du är ju inne på aukustiskt numera och går säkert bara och dräller ändå? Hm, vad säger ni? Tjafsa inte nu utan ta bladet från munnen. Ja?
Det var väl det jag visste. Jag stapplar upp och sätter på kaffe så länge, så kommer ni väl snart…
Slår upp fönstren mot stan utanför, söndagsstan med dess lätt avslagna brus. Himlen har grånat och jag fäller till och med upp persiennerna. De där som är nedfällda soliga dagar då den stora lampan står på och förvandlar min lägenhet till en bastu. In med ljummen högsommarvärme, lite naggad i kanten av ett – hoppas jag – analkande regn. Jag tänder en cigarill, den första på mer än en månad. Jag kokar starkt kaffe, bälgar i mig ett par muggar. Käkar äggröra med riven ost. Något inuti mig mår bra idag, jag välkomnar känslan.
I min lägenhet vandrar Tom Waits och hans Gun Street Girl på högsta nivå. Han kliver med stora steg, han kliver över väggarna och golven och slår i taket och jag tänker: Tom Waits, honom tröttnar jag aldrig på!
Jo, man kan tröttna tillfälligt, några minuter, efter att ha överdoserat några timmar. Men det är inte slut mellan mig och Tom då. No, no, no. Nästa dag älskar jag Tom igen. Precis som jag gjort i minst 20 år. Det är banne mig inte många artister som håller så länge. Hans röst är lika skrovligt välbekant som smaken av whisky genom strupen. Tom är trygg. Tom får mig fortfarande att le. Ibland vill jag nog vara Tom.
Maria Marten var 26 år när hon lämnade sina föräldrar och sin lille son, förklädde sig till man och smet iväg för att träffa sin två år yngre älskare William Corder. Det var på försommaren 1828. Ingen hörde någonsin mer ifrån henne. Familjen letade överallt och frågade ut Corder. Denne uppgav att hon givit sig av för att hälsa på vänner. Men misstankarna växte sig bara allt starkare om att något var fruktansvärt fel. Maria kom aldrig hem.
Det gick ett år och i den röda lada som William Corder envist ville hålla låst, återfanns en grav med en kropp som kunde identifieras som Maria tack vare hennes kläder. William Corder greps och anklagades för mordet på kvinnan. Bland annat vittnade Marias 10-årige lillebror om att han sett Corder gå från ladan med en yxa över axeln. Marias styvmor, bara några år äldre än Maria, sa att hon sett i en dröm hur Corder mördat Maria. Men rykten gick också om att styvmodern hade ett förhållande med Corder och att hennes dåliga samvete nu fick henne att hitta på en dröm för att lätta sin skuldbörda. Corder nekade. Trots att Maria fött hans barn (som dött i späd ålder) och trots att man återfann en väska i hans ägo innehållande hennes tillhörigheter, påstod han att han inte kände någon kvinna vid namn Maria Marten. Corder dömdes till döden genom hängning.
Trots ett ihållande regn samlades tusentals åskådare den där dagen i maj då Corder skulle hängas i Bury St Edmunds. Kort innan dödsdomen verkställdes erkände Corder slutligen att han dödat Maria. Efter hängningen fördes hans kropp bort och öppnades och lades ut till allmän beskådan. Folk fick defilera förbi och stilla sin sensationslystnad. Sedan styckades kroppen; håret och skelettet bevarades, liksom bitar av hans hud som fick fungera som läderomslag till en bok om mordet.
Den röda lada där mordet begicks (Maria sköts till döds) blev ett bisarrt utflyktsmål för folk, en plats som hade dryga 200 000 besökare enbart under det första året, 1828. Ett par decennier senare brändes ladan ned.
Den här mordhistorien kom att återberättas om och om igen, broderas ut och förvanskas genom åren. Dåtidens press överträffade sig själva i målande beskrivningar av det ohyggliga som ägt rum.
Historien filmades på 1930-talet. Tom Waits måste ha inspirerats av historien men brittisk skräckromantik förvandlas här till släpig blues i en dryg 10 minuter lång liveversion av ”Murder in the Red Barn”. Den kan ni höra här, tätt följd av stillsamma pärlan ”Day after tomorrow”:
Nick Cave är en annan som inspirerats av 1800-talets skillingtryck och skräckromantik. Jag tipsar alla som inte redan njutit av hans dramatiska berättarådra att lyssna på plattan ”Murder Ballads”, där varje sång är en liten blodisande skräckhistoria med mord och blod. Men även Nick Cave har snuddat vid Corder, om än indirekt. I sången ”Gates to the Garden” sjunger han om just Bury St Edmunds. Jag avslutar med följande rader ur samma sång:
… en dag i en översättares liv… många ord…tråkiga fyrkantiga dammiga ord… ord utan doft, utan gnista… ord som saknar melodi… ord som söver… (gäääsp)… Ack, om jag finge ha en Tom Waits inne i örat. Som en liten minigubbe i hatt och felsydd kostym. För varje ord jag skulle skriva, skulle han kontra med något ”waitskt”. På så vis hade balansen återställts. Balanssinnet sitter i örat. Tom Waits torde således bo i allas öron. I sin lilla hatt. I sin felsydda kostym. Med en liten tratt i näven, riktad in mot hjärnan: Balans! Balans für alle!
Idag har jag rökt min hittills dyraste cigarr. En handrullad historia från långt bortom haven. Den är inte slut ännu. Det kvarstår flera cm. Den tycks ta en evighet att röka. Men man ska ju inte ha bråttom med de däringa pinnarna. Man ska softa lite. Ta sig tid. Kontemplera. Begrunda tillvaron.
Så då gör jag det.
Jag har skämt bort mig idag. Den senaste veckans blues skulle jagas iväg, bestämde jag mig för imorse, och dagen har ägnats åt promenader i regn, konstutställning, smarrig matlagning och sedan en Highland Park och min lille pinne (som inte var så liten).
Nu sitter jag här, lite halvsnurrig, go och fin. Har trampat igenom Tom Waits hela 70-tal samt ”Blood Money” på stereon. Inser att jag längtar till Prag. Brukar alltid åka dit i september. Så icke i år. Men snart får det bli en liten tripp ned till denna goa, färgstarka vackra stad. Jag börjar känna mig hemma där nu.
Nästa helg drar jag ut till kära ön. Det ska bli gott att ”isolera” sig omgiven av endast hav, måsar och starka höstvindar. Ett litet litet hus. En tupp som gal i fjärran. Tystnad tystnad tystnad. Morgonkaffe med dörren öppen ut mot trädgården, doften av regn och våt jord. Lite P1. Sedan jobba. Vara duktig flicka. Ta paus. Gå långpromenad. Oavsett väderlek. Blicka ut över nejderna, den svarta jorden, se en och annan bonnjävel i sin traktor. Men för övrigt: tystnad tystnad tystnad.
Sedan hem igen, ordna middag. Fälla ihop datorn, duka bordet. Tända ett ljus. Se skymningen falla utanför. Äta, läsa god bok, lyssna lite till P1 på den lilla transistorn – bara för att höra någon annans röst. Dra ned gardinen. Krypa i pyjamasen, tassa över golvet, ned mellan nystrukna lakan. Ligga där i mörkret och lyssna till tystnad, tystnad och mera tystnad. Sova, trygg som ett barn. Gör inget om man glömmer låsa dörren. Inte på kära ön.
Men Tom Waits får nog komma med i resväskan. Ifall jag får ett hugg av längtan. Kanske en cigarr också. Vi får se. Men det är nästa vecka. Ikväll är ikväll. Jag har tre cm kvar att puffa på. Softa lite. Ta mig tid. Kontemplera.
Imorgon har Glyptoteket fritt inträde. Det har de alltid på söndagar. Jag har inte varit där på evigheter. Kanske en liten middagsutflykt till deras konstsamlingar?Jag får se.
Lördagskväll nu. Softa bananer. Jag funderar lite kring ingenting. Det känns rätt bra. Har ni det bra?
Fan, detta är tröst! Jag älskar Tom Waits. Sviker aldrig. Going out West.
Well I don’t lose my composure in a high speed chase
Well my friends think I’m ugly, I got a masculine face
I got some dragstrip courage, I can really drive a bed
I’m gonna change my name to Hannibal or maybe just Rex
Change my name to Hannibal or maybe just Rex
Jösses, här kommer man in på bloggen bara för att upptäcka att varken Farbror Gösta eller Kusin Olivers far Enar har gjort ett smack. Lata karlar. Men dörren till deras skrivarlya är fortfarande stängd och jag kan höra deras skrattsalvor därinifrån så jag antar att de jobbar på. Eller också sysslar det med helt andra saker. Nationalbaletten kom förbi en sväng igårkväll och jag hörde aldrig att de lämnade kåken… Det är i och för sig kul att de två herrarna tycks ha funnit varandra. Det har ju inte tidigare varit så förtjusta i varandras sällskap.
Själv upplevde jag en trevlig gårdag afton. Jag tror Tom Waits, calvados och bordsdans var inblandat på något sätt. Idag har jag en väldig huvudvärk och tungan har av någon outgrundlig anledning blivit dubbelt så tjock, men efter ett par kaffekoppar och en rejäl promenad med ulmerdoggarna så ska väl ordningen återställas.
Det är sömnigt värre på bloggarna i rymden. Har alla säckat ihop av regn och semester?
Igår fann jag en snäll arabisk farbror som försedde mig med ett nytt rökverk. Cigarillos, long panatellas. Det var lite som att stoppa en strumpsticka i munnen och tända på. Sitta och vifta med en nära 20 centimeter brun tunn pinne liksom… Hade jag haft munstycke till den hade den nått ner till tyska gränsen. Den smakade mer cigarett än cigarr, tyvärr, men får stilpoäng för utseendet.
Vad sker nu? Dörren till skrivarlyan slås upp. Vad tusan, är det inte fröken Ingeborg som kommer ut därifrån? Hon har knappt några kläder på sig… Ingeborg? Ingeborg, hallå?
Har haft ett längre telefonsamtal med min gamla mamma idag. Min mamma är inte riktigt längre här. Hon försvinner ibland. Hon vet inte alltid vem jag är. Idag fick jag reda på att hon varit ute med rullatorn och traskat och gått vilse. ”Ja, jag gör visst det ibland. Jag vet inte riktigt… jag vet inte vad jag gör.” Jag hörde på hennes röst att det var tufft att erkänna detta. Att försvinna. Någon annanstans. Inte riktigt komma ihåg. Vart man är på väg. Vad ens barn heter. Vilken dag det är. Vad det var man skulle göra.
Jag frågade henne om hon vågade be om hjälp när det händer? Nej, inte riktigt ännu. Man får stanna upp. Fundera. Hoppas på att minnet kommer tillbaka. Och så försöka orka ta sig hem.
Nu hade hon ramlat och slagit upp sitt knä. En trottoarkant som var för hög. Rullatorn slant. Hon föll i asfalten. Tre killar som passerat hade hjälpt henne. ”Två lyfte upp mig och en tredje hämtade bilen. Så körde de hem mig. Tre unga män. Så snälla.” Tyckte min lilla mamma.
Mitt hjärta blöder. Jag befinner mig så långt ifrån henne. Jag lägger på luren. Gråter en skvätt. Försöker jobba. Sätter på ”Alice” med Tom Waits och fler tårar kommer. Lilla älskade helknäppa förvirrade mamma. Hon gör mig tokig ibland. Jag saknar henne. Jag saknar den som en gång var min mamma. Nu finns det bara skärvor kvar. Men jag hörde att hon blev glad av att tala med mig. Det får räcka. För ett slag visste hon vem jag var. Det måste räcka för mig. Men ibland vill jag ha mer. Mycket mer.
