Tom Waits i Köpenhamn

Idag är det den där dagen då skumpan flödar. Det gjorde den inte när 27-årige Tom Waits kom till Köpenhamn första gången. Han hade inte riktigt slagit igenom ännu men hade ett par plattor med sig i bagaget. Fast särskilt välkänd var han inte. Tompa gillade Köpenhamn. När han skulle spela in ett TV-program i en studio i Søborg dök det upp ett par studiomusiker för att hjälpa honom på traven. Den ena hette Mathilde och spelade violin. Tom blev betuttad i henne. De drog ut på stan, besökte Tivoli, hängde på barer med vänner. Tom som var bourbon-grabb blev introducerad till elephantöl och föll pladask. Sällskapet drog vidare ut i natten, hamnade hemma hos Gasolins basist. Det blev mera elephantöl. Nu började man blanda rom i ölen. Copenhagen style. Bad style.

- Följ med mig till New York, sa Tom till Mathilde.

Mathilde sa nej. Tom åkte hem en tid senare. Efter ett år kom ett paket på posten med en LP. Det medföljde en lapp från skivbolaget, inte från Tom, som sa att sången Tom Traubert’s Blues var till Mathilde.  Sen slog Tom Waits igenom. Trettio år senare besöker han Köpenhamn igen och träffar Mathilde. Han låtsas inte känna igen henne, kanske för att han har frugan med sig. Det är i alla fall vad Mathilde tror. Men den andra studiomusikern igenkänner han. ”Ge mig inga fler såna där elefanter”, säger han direkt. ”I don’t do that kind of shit anymore”.

Jag vet inte vad ni inspireras att skriva för slags sånger på champagne ikväll men jag hoppas musiken blir ljuv, var ni än befinner er, folks. Och nu tror ni förstås att jag tänker lägga ut en länk till Tom Waits. Men honom kan ni redan. Istället får ni en glimt av vackra Mathilde och Kim Larsen som sjunger om den kalla tid vi lever i. Väl mött på andra sidan strecket…

Bulldeg

Efter en dag i helsickeshålet med avtalstexter av modell tyngre är hjärnan som en utspilld grogg; ledsen, förkastlig och värdelös. Efter dagens skyfall och starka blåst ligger bruna och gula löv utsmetade i asfalten. Men vänta nu, det är ju bara juli? 

Men jag kommer hem, käkar lite paj och tänker: nåja, det är nästan semester (en arbetsdag kvar) så jag kan lika gärna ta fredagsvirren med en gång. Så jag smuttar på en liten Balvenie i lilla finglaset; efter Skatans tips om Tom Waits lyssnar jag lite på hans skorriga, trygga murr-murr-stämma, axlarna sjunker ned och tillvaron börjar arta sig igen.

Är det maten? Är det alkoholen? Är det musiken? Eller kort sagt förmågan att finna det lilla guldkornet i vardagen?

Idag har jag verkligen förtjänat min lön, om man säger så.Kroppen värker. Men jag är stolt också. Jag är bra på det jag gör!

Så funderar jag lite över det här med religion och vetenskap. Sådär som man ibland gör när tystnaden lindar in en som i en filt och maskineriet snurrar igång igen. Religion och vetenskap. Tunga ämnen. Tunga favoriter. Sånt som knådar hjärnan likt en jäkla bulldeg. Så som det ska vara.

Det enda som saknas är en god cigarr.

Go’afton.

Lördag, lyx och lullull

Jag gjorde ett ärligt försök med den där solen men blev bara kåt och trängd. Lika bra att gå hem till muminsalongen igen. Jag gillar fölk men inte i skock och nu skockas de på stan. Konsumtionsgalna, radarstyrda flockdjur med vassa pupiller. Men jag var ändå tvungen att beblanda mig lite, behövde nåt att koka upp vattnet till kaffet i. Den förra blev strömförande imorse och jag höll på att bli grillad på kuppen. Ja, ja, så vaknade man i alla fall.

Nu ska jag fixa käk. Lyxkäk. Det är helg, här ska frossas i fisk och vin och obscent dyr tryffel. För såna är vi. Kåta, trängda och benägna på lyx.

Man får släppa loss i helgen och så ta knäckebrödsmenyn måndag-fredag.

Det blir bra.

Nu e’re amarone-dags igen. Det är gomgöka, sen får andra säga vad de vill.

Solen står fortfarande på, den letar sig igenom draperierna och jag ser dammet ligga som en vintergata genom muminsalongen. Ja, ja… det är väl inte så noga. Huvudsaken man har råd att äta sig mätt.

Och här får ni något vackert, lika vackert som solen.

Tompa HickoryPickory

Upplevde en svinaktigt trevlig gårdag som inleddes med några fräcka erbjudanden på Istedgade som faktiskt fick en gammal luttrad räv som jag att rodna. Eller var det höstkylan som bet i kinden? Styrde dock upp det hela med sedvanlig militant ton och sedan följde många timmar med gottgott och planer för framtiden.

Idag - söndag. Varför inte marinera ett par laxkotletter i lite hickorypickory, veva ihop en rejält krämig gratin på potatis och jordärtskocka? Kanske även blanda ihop en limekräm till det? Jag satsar rejält så det räcker i matlådan imorgon också…

Har precis varit och storhandlat. Det är en speciell känsla att proppa kylen full och veta att veckan är räddad. Bönsallad, grönsaksbiffar, vitlöksbröd, rödtjut, fullkornspasta, halloumi, fetaost, morotsknippen… OCH EN STOR PÅSE VULGÄRFETA SMARRECHIPS!

Jag är en rik människa.

Samt matglad.

På detta lite Tompa. Söndags-Tompa.

 

Tokfan brinner. Han är en som galen gnu på hemkört. Man kan inte annat än utbrista: Amore!

Jeffens väv

Våren 1996 dog Jeffrey Lee Pierce. Han kastade in handduken några månader innan han skulle fylla 38 år. Sångare i Gun Club. Soloartist. Sedan död i en hjärnblödning. Jag sitter här och försöker minnas hur jag först fann honom för han fann ju inte mig. Men jag minns inte. Kanske var det via Imperiet? Jag minns hur jag hörde dem göra en Gun Club-cover någon gång på 80-talet. Walking with the beast – kan det ha varit den? Men årtalen stämmer inte. Jag har vinyler från längre tillbaka… Sex Beat-plattan… jag har skrivit mitt namn på baksidan, sådär som jag skrev på alla skivomslag. Jag märkte plattorna som en ranchägare bränner sin boskap. Jag tittar på min handstil från en annan tid, jag läser låttitlarna och inser att den där Jeffrey Lee Pierce nog funnits med i min tillvaro en lång tid och det utan att jag egentligen reflekterat över vad han gör där.

En gång i tiden var han en ung amerikansk västkustkille med musikaliska ambitioner, han var ordförande i fanklubben för gruppen Blondie. Svårt att tro men så var det. Han skrev musikrecensioner i diverse fanzines från klubbarna i Los Angeles. Lille Jeffen. Jag plockar fram honom ibland ur datorn eller musikhyllan och inser att han fortfarande håller måttet, kanske njuter jag rentav mer idag än då. Vissa dagar blir rena JLP-dagar. För att jag just då tycker all annan musik är skit.

I tidiga inspelningar har han en nervös, lite skrikig röst. En röst som tycks slitas loss ur honom, göra lite ont när den kastar sig ut. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, sjöng Thåström på en platta för några år sedan. Det är en fantastisk låt men jag skrattade högt när jag läste en magsur recensent indignerat anmärka på att Jeffrey Lee Pierce minsann aldrig sjöng blues. Det beror kanske på vad man menar med blues. Döm själva.

Jeffrey Lee släppte en soloplatta som knockade mig. Den blev min en stekhet sommar med mycket bar hud, en sommar med märkliga regndanser och galna vändningar. En platta som jag sålde några år senare, när jag var luspank och inte ens hade stålar till dasspapper. Jag borde torkat mig med näven de där dagarna, sorgen efter den sålda Jeffrey Lee Pierce-plattan blev stor och vass. Hur fan kunde jag vara så dum? Det tog åratal innan jag fick fatt i den igen och ordningen återställdes. Inte för att jag egentligen längre tyckte den var lika bra, ljudbilden var gräslig, men det var nyckeln till en tid jag ville bevara i minnet. En platta som betytt något! För mig!

Det är märkligt det där, hur vissa människor (här artister) man av olika anledningar tycker om och beundrar, liksom flätas in i varandra och bildar en väv. Dem-jag-gillar-väven. De-där-som-betyder-något-väven. De-där-som-alltid-står-sig-i-längden-väven. Thåström har sjungit Pierce-låtar. Han har t.o.m. sjungit om Pierce (eller om det egentligen handlar om honom själv?) Själv tolkade Pierce bl.a. Tom Waits. Tre flugor i en smäll, tre grabbar ur väven. Min väv. Så där som det brukar vara när man kollar lite närmare. Allt hänger ihop. På nåt konstigt och självklart sätt. Man kan ta just den här väven, tråd för tråd, och återfinna både Nick Cave och Mark Lanegan, både Ossler och Neubautens Blixa Bargeld i varpen. Men name dropping till trots… var börjar och slutar en sådan väv?

Någonstans måste det ju finnas en essens, en kärna, som oavsett människor får den där väven att hänga samman?

Granatrött

Ja, vad tusan, why not? Ikväll färgar jag håret. Varför vara fisbrun när man kan elda på med en vårbrasa?

Under tiden spelar jag Tom Waits. För det är ju söndag. Det går bra att klicka här för hårfärgartakter. Och bloggvärlden ligger i helgkoma. Som vanligt.

Ny vecka imorgon. Kort arbetsvecka. Ett par dagar till sen sticker jag till sjöss. Otatuerad. Landkrabba. Men vadå?

Kaos är granne med Gud?

I Lilla Blå Bloggens allra första inlägg skrev jag att mitt kök liknade en låt av Tom Waits. Det var då bloggen och jag vinglade ut som kalvar på grönbete i cyberspace, då för snart tre år sedan.  Nu vet jag inte vad Tom Waits skulle sagt om mitt kök idag men jag ger er en snabb skiss, okay?

Jag hukar över mitt köksbord, belamrat med två datorer, en halvmeter stor hare av choklad som flinar liderligt mot mig i en genomskinlig plastburk, jag har två uppstoppade fåglar som ligger på tvärsan strax bredvid min vänstra armbåge. De samsas med en boktrave där ”Kunzelmann & Kunzelmann” tronar – just påbörjad. Bredvid böckerna en mindre trave av diverse cigarill- och cigarraskar. Bredvid askarna en gammal syltburk modell större fylld med mynt. Intill mynten min bordellampa från Wien. Under lampan en naken man, snidad i trä. Mot väggen ståtar även några såna där ryska gummor i trä bredvid en nyinköpt lampskärm som så småningom ska hamna i sovrummet. Bakom mikron har jag lyckats skjuta in en tjock rulle konstaffischer. På den ena köksstolen ligger en pläd, en tröja, en jacka och en ryggsäck. För säkerhets skull liksom. Diskbänken är belamrad med porslin och pillerburkar. Under köksbordet har jag lyckats fösa in några kassar med diverse viktiga papper att gå igenom vid tillfälle samt tre skokartonger och ett par antika snörkängor från förrförra århundrandet. Jag har även lagt min munspray med vaniljsmak intill. Tja, vad mer… Ovanpå frysen tronar ett gäng tomma absintheflaskor som jag inte kan förmå mig till att slänga därför att de är så snygga! Där står även en burk med målarpenslar, en hushållsrulle och en trasig kaffekanna från mormor och tidigt 1900-tal. Två par apelsiner har rullat ut på spisen.

Är det här normalt hemma hos mig? Nej, eller jo… Sedan ett par tre veckor är det normalt, men just ikväll är det riktigt hygge, som dansken skulle sagt. Jag försöker som bäst att packa ihop ett vardagsrum och ett sovrum så gott det går och därför har diverse bråte hamnat i köket. I köket ska även jag få plats – är det tänkt. Köket ska nu vara mitt kontor och mitt vardagsrum i dagarna två. Jag har ungefär två kvadratmeter golvyta att svänga loss på. Haja nu att vi snackar cozy living – NOT!!!

Imorgon kommer de, hantverksligan; Gubbarna Gul, Gubbarna Hiss och Gubbarna Borrmaskin. De inträder i mitt hem i arla ottan om allt går enligt planeringen. Jag har fortfarande lite kvar att göra ikväll. Dammet yr. Jag är skitig. Jag fattar inte varifrån alla prylar kommer. Man lyfter på en sak och finner tre nya saker. Hur är det möjligt? Men jag ska få en renovering och det ska väl bli bra? Jag travar runt bland kassar och bråte och mumlar mitt mantra: Det blir bra, det här,  oj vad fint det kommer att bli när det är färdigt, det ska bli så skönt… Jag lyckas inte helt övertyga mig själv. Jag skulle behöva en Tom Waits istället. Då, då skulle det bli cozy living.

Imorgon ska jag tillbaka till min terapeut, för första gången på två och ett halvt år. Det ska bli skönt. Själen har börjat krackelera, ser ni, och måste limmas i skarvarna. Så nu vet ni det. Och mina uppstoppade fåglar ligger och stirrar mot mig, den flinande chokladharen stirrar på mig och själv så… tja, jag behöver Tom Waits. Här kommer han. Han sjunger att Gud är bortrest i affärer. Men Kaos är hemma. Hemma hos mig. Inuti mig.

Tom Waits med ostepops

Ostepops och starkt kaffe till både frukost och lunch. Nu är det söndag. Tom Waits härjar med ”Fish in the Jailhouse” i högtalarna, ute är det blidväder och halt som ett ålaskinn. Jag slirar ned i tvättstugan och upp igen. Går in i köket, äter lite fler ostepops. Stinker fot ur käften. Äter några fler. Ja, det är ett jädra sväng i mitt liv. Snudd på glamouröst.

Räknar 18 dammråttor mellan hallen och sovrummet. Ja, och?

Vad säger’u, Tompan? Du sjunger, ja.

Han har hunnit fram till ”Little Drop of Poison” och låten får mig att svaja lätt som en orm på väg upp ur korgen. Jag älskar Tompa Waits, har jag sagt det? Jaså, det har jag? Nå.

Jag älskar visst ostepops oxå.

Varje söndag borde man ha en karl som kommer hem till en och dansar en styv tango i köket. 18 rått-tangos mellan hallen och sovrummet.

But hey, I’m Big in Japan…

En blond dansk – är det Halloween?

Nej, jag har inte slagit ihjäl dem men väl bedövat dem tillfälligt med elpistol. De ligger bakom kaffeapparaten och skräpar. Vakterna alltså. Hemskt ledsen, men jag har verkligen försökt komma loss ur deras KGB-grepp. Det är inte alltid så lätt. Vad annars? Jag är vederbörligen vaccinerad. Jag tillbringade gårdagkvällen på ett nyöppnat lagom dekadent berlinerhak i Byen som ser ut som det legat där i hundra år. Blev kåt på en svart soffa från 1910-talet. Behärskade mig när jag var halvvägs ut genom dörren med den och ställde lydigt tillbaka den. Men det knastrade och skorrade i ”vill-ha-nerven”, det gjorde det. Och så käkar jag nyttigt, låter bli eldsvattnet och laddar för Tompa Waits livesläpp i november med de däringa gratisfilerna jag kunde ladda ned från hans hemsida. Jag jobbar. Jag dansar lite. Jag blir andfådd. Har börjat ta mystiska piller som är nästan svarta och avlånga och får mig att tänka på vampyrer. Det blir nog  bra, detta. Systemet rasslar igång, det slutar ömma så förbannat. Själens russinskrynklor rätas ut, man blir som en slät och fyllig druva på nytt.  Och i helgen ska jag se det här:

Ja, det är en blond Mads Mikkelsen som skymtar förbi där. Oj, oj, oj.

Men nu börjar stasigubbarna kvickna till igen. Jag tar ett hastigt farväl. När ni minst av allt anar det dyker jag upp igen. Kanske med ett mårddjur under armen. Go’kväll.

Snickerihelg, rapport

Okay, ritningarna stämmer inte. Dessutom är det några spikar för mycket med i varje paket. Vadå, räknar dom med att man ska spika snett eller? Jag håller pustepaus. Av 28 hyllmeter har jag hittills klarat av… eh, 1,6 meter. Med några slags paneler där bak. Jodå. För tusan.

Tom Waits ”Brawlers” i bakgrunden. Man behöver ju råg i ryggen. Och sällskap. Det får man av Tompa. När jag har blivit lite varmare i kläderna tänkte jag börja smutta på en Strathisla. Men än så länge vågar jag inte riktigt. Man vill ju inte börja spika snett.

Dagen till ära luktar jag träparfym. Sequoia från Comme des Garcons. Härligt. Börjar bli röksugen också. Första gången på flera veckor. Kanske ta en brun pinne?

Fan, vad det hugger i knäna.