På väg genom malmökvällen och festivalmassorna hörde jag bråkstycken från samtal från de jag passerade, alla verkade de tala om samme man: Joakim Thåström, kvällens begivenhet på Stortorgets stora scen. Men det talades inte musik, det talades om utseende och känslor, om attityder och förfluten tid. Jag tjuvlyssnade samtidigt som jag försökte röra mig fram genom mängden. Doften, eller ska vi säga stanken, från svensk stadsfestival låg tung över gatorna. Langos, utspilld öl, urin och popcorn i en tät dimma. Allkoholstinna tonårsflickor med höga gälla röster kommenterade hans utseende, ”han är ju bara sååå snygg”. Några medelålders kvinnor hoppade kissnödigt framför mig i väntan på sina langos, ”jag tror inte jag klarar av att se honom, han är ju sååååå snygg.” Pojkgänget, med ölkassar och trådsmala arslen blottade av nedhasade jeans, försökte sig på diskussionen om då och nu, och vilken version av Thåström som var bäst. Hade han coolare stil nu? Och vilken keps var snyggast? Om musiken… ingenting.
Väl på plats framför scenen, i trängseln, stod en snaggad tonårstjej med en ölburk i handen. Hon skrek rakt ut. Hon skrek om sin kärlek och ”herregud, jag kan inte hantera den här mannen, han är för mycket, jag dör, jag dör, jag döööör.” De omgivande såg ut som om de inte riktigt kunde hantera hennes utlevelse, hennes överspända spruckna röst, de svartmålade ögonen och ölen hon skvimpade ut åt alla håll. Jag brukar bli rörd av sånt här. Le lite vemodigt, tänka att det var längesedan man så oreserverat och okonstlat levde ut en besatthet och en frustande längtan. Men jag blev inte rörd denna gång, faktum är att efter tio minuter var jag färdig att slå ned henne med våld. Jag flyttade mig därifrån.
I det långa instrumentalsolot till ”Främling överallt”, sången till sin far, går Thåström lös på en triangel som om han äntligen får utlopp för en primitiv känsla att föra så mycket jävla oväsen som möjligt. På en triangel! Hur rock’n'roll är det? Mycket, när den hanteras sådär. Jag ler. Thåströms oväsen är något jag alltid uppskattat, allra mest i Peace Love & Pitbulls, det band han fått mest skäll över, men det band jag snabbast och mest oreserverat tagit till mitt hjärta. Konserten fortsätter och jag vet inte om det är jag eller dem där på scenen, men en mättnad har infunnit sig. De gör sitt jobb, javisst, men jag saknar den där extra gnistan, det oväntade magiska. De är i slutet av en sommarturné, jag själv har blivit skamligt bortskämd med flera grymt bra konserter på rad, så kanske är det inte så konstigt. Det står människor i den här publiken som med största säkerhet skulle svära på att det här är det bästa de nånsin upplevt. Men jag hör inte till den gruppen och det känns snopet och lite tomt att inse det. Denna gång sugs jag inte in i en magisk värld av dunkande musik, där hela kroppen gungar med och tid och rum glöms bort. Jag står krass och bockar av låttitlar från en lista i huvudet. De låter som de brukar göra, men inte mer. Jodå, han börjar sjunga ”Kort biografi med litet testamente” i fel tonart och hinner genom dryga två verser innan han får avbryta sig, generat skrattande be om ursäkt, konsultera bandet och så börja från början igen.
Thåström ler emellanåt, sprätter runt på scenen i sina sedvanliga rörelsemönster, han slänger ut sin gitarr till publiken, han gör extranummer och stannar upp och begrundar (beundrar) publiken med koncentrerat allvar, slänger kyssar och är försvunnen. Men det är i alla fall något egendomligt slakpittat över hela föreställningen och det känns märkligt och ovant att konstatera. Det finns säkert tusen anledningar, men skit i det. Det kändes som en mättnad i luften, ett avsked av något slag. Kanske är det så det ska vara.
När Thåström ropas in för andra gången och bandet redan är på plats, kommer han fram ur kulisserna och för en snabb sekund ser jag de stela rörelserna, axlarnas spändhet. Det är ett snabbt förbiilande ögonblick men jag känner igen det, den lätta fördröjningen hos stela leder man ser hos äldre män. Sedan är ögonblicket förbi och han drar igång igen. Tidlös, gummi-Tarzan, evigt ung. En rockens jävla Lasse Lönndahl som får trettonåringar att råma i kåthet och extas.
För mig blev konsertens finaste minne den lilla damen i dryga 65-årsåldern som trängde sig in framför mig framme vid scenen och svängde på sin bastanta stjärt. Hon såg ut som om hon aldrig vågat göra något sådant tidigare och kanske var det första gången? Jag hoppas innerligt hon var nöjd med kvällen.
Idag börjar hösten göra sig alltmer hemmastadd. Dagens mest bisarra apropå är konstaterandet att Joe Strummer och Kenny Rogers delar födelsedag. Sångaren och gitarristen i Clash skulle fyllt 57 år idag. Om Kenny Rogers vet jag bara fula saker och det utelämnar vi här. På senaste plattan ”Kärlek är för dom” sjunger Thåström om hur han ”såg Clash på Stora hotellet i Örebro och sen blev det aldrig bättre än så”. Jag såg aldrig Clash live och det får jag leva med, men deras musik har jag gudskelov i blodomloppet. Thåström simmar där också. De bästa konserterna, de där då man sugs in i en annan värld för ett ögonblick, då man lämnar sig själv och far rakt ut i rymden bara med hjälp av musikens kraft – de konserterna lever man på ett helt liv. De är de där hemligt magiska stunderna som får en att le varje gång de snuddar tanken, ibland flera år efteråt. Jag lägger Thåström till den korta korta listan över de absolut bästa musikupplevelserna jag haft – men gårdagens konsert skjuter jag milt åt sidan. Gårdagen var ingen sådan stund. Men det är okay, Joakim. Det är helt okay.
(Tack till Majsan för foto från sommarens turné).
Lipsillen här får vänta. Jag pallar inte ge mig ut i den skånska djungeln ikväll. Man är ju morfinist. Men om några dagar… Jag tar på mig tropikhatten och grabbar macheten. Får väl hugga mig fram, ända upp till Småland.
