Kategoriarkiv: Thåström

Berta spöar Thåström

Någon gång ska ju vara den första, säger sällskapet när jag klentroget skakar på huvudet åt mig själv. Är det verkligen sant? Lämnar jag konserten innan den är slut? Thåström har precis klivit av scenen efter en dryg timme och nu vet jag att det blir extranummer. Och jag gitter fan i mig inte stanna och lyssna.

Det har blivit många konserter genom åren och några av Thåströms tillhör de absoluta pärlorna i minnets skattkista. Konserter som lyft och gett kraft, skänkt lycka som pumpat runt i kroppen i dagar efteråt. Men inte nu längre.

Thåström älskar Köpenhamn mer än Köpenhamn älskar Thåström, säger någon krasst strax innan konserten ska börja. Det är glest i lokalen och långt ifrån slutsålt. Fem minuter innan det hela ska dra igång står bara ett femtiotal människor framför scenen. Sedan gapar Vegas golv tomt. På balkongerna står och sitter några fler. Mest svenskar.

I Stockholm, Malmö och Oslo såldes biljetterna slut för veckor, ja månader sedan. Förväntningarna inför nya plattan var stor från många fans. När det första smakprovet släpptes blev jag besviken… ”Beväpna dig med vingar” kändes som en upprepning av något Thåström borde blivit färdig med för länge sedan.

Som vanligt upprepar recensenterna sig när Thåström släpper nytt. Man kan trallen numera. Först kommer några av DN:s eller kvällstidningarnas utlåtanden och ett par dagar senare så har i princip alla andra media upprepat samma sak. Sedan några år vrider skribenterna ur sig de samma epiteten; sotsvart, dystert, mörkt, vackert, taggigt och kompromisslöst. Konsertutlåtanden från 2006 eller 2009 eller 2012 ser alla likadana ut. Är det bara jag som börjar bli less och skeptisk? Men kärleken till en artist som sjungit ledmotivet till så mångas liv i tre decennier är ju så utbredd, så stor, så skön – det borde väl vara honom väl unt att få beröm i pressen?

Ja, om han är bra. Om han är precis sådär magisk som recensenterna påstår. Men när han inte är det, när vi serveras en jämntjock smet av gammal skåpmat som han turnerat med i åratal och som dessutom framförs med slentrian – då är det fan inte bra. Konserten på Vega igår kväll saknade gnistan, från både publik och scen.

Oavsett om setlistan bestod av nyskrivet eller gammalt – det hördes ingen skillnad. En kvinna bredvid mig höll på att falla i sömn tre gånger! Jag fick stötta upp henne till slut. Nej, hon var inte drogad. Hon var uttråkad, sa hon. Jag kunde dessvärre bara hålla med.

När golvet framför scenen fyllts på med fler människor drog konserten igång, något senare än beräknat. Den vanliga klacken framför scenkanten, de där som älskar allt från Thåström, oavsett hur det låter eller framförs, var ovanligt lam. Musikerna hade noll publikkontakt, Thåströms röst – denna tidigare så ljuvligt starka och oslagbara, lät rosslig och brast emellanåt.

Jag antar att den brutala och säkert påkostade ljussättningen var avsedd för att förhöja stämningen i låtarna men i själva verket var vi många som fick stå och blunda långa stunder för att inte bländas. Det var provocerande och irriterande, folk blev förbannade över att få starka stroboskopljus riktade ut mot sig i publiken, i låt efter låt. Betalar man flera hundra för en biljett så vill man fan se vad som sker på scenen! Inte få ett epilepsi-anfall framför ett gäng svarta silhuetter.

Eftersom tyska Neubautens musik allt oftare nämns när man talar om Thåström kunde jag inte låta bli att göra jämförelser med Neubautens konsert på samma ställe för något år sedan. Hur effektivt de använde ljus och färger, skrot och metall. Hur dessa delar tillsammans bildade en raffinerad helhet. Jämförelsen utföll inte till Thåströms fördel.

Här tycktes ljussättningen mera fungera som en täckmantel för den mediokra föreställningen, en rökridå framför det faktum att det egentligen inte sker något nytt eller livfullt på scenen. Det är inte nyskapande eller särskilt spännande att i ett par låtar slå lite planlöst på järnskrot, framför allt inte när musiken går så långsamt att man tror den ska stanna av. Men visst, jag vet att det fortfarande finns ungar som tycker det är fräckt. Som har noll koll på källorna och nöjer sig med B-lagets plagiatörer.

Är det en och samma låt eller har de bytt? ropade någon intill mig.

Tja, klart folk undrar när flera låtar på raken låter exakt likadant, monotona sömnpiller som levereras med envisa jävla ljusstrålar som borrar sig in i publiken, precis i ögonhöjd. Huvudvärken slår till efter första låten. Som en slägga. Jag blir så förbannad till slut. Ge mig pengarna tillbaka!!!

Det var nån som sa du glömt en liten bit rött kvar, maler Thåström och jag inser att det roligaste denna kväll är min egen lilla svarta afghan jag fått prov på och som nu ligger i fickan. I flytande form i en liten cylinder. Från Nasomatto alltså. Det var väl kanske inte det jag förväntade mig av en konsertkväll.

På tåget hem råkar illern Berta komma lös i kupén. Det blir ett jävla ståhej. På två minuter lyckas Berta skapa mer action bland passagerarna än Thåström gjort på hela kvällen. Sen hamnar hon i buren. Thåström behöver ingen låsa in längre. Han är ofarlig. Han bryr sig så lite om sina egna texter att han inte ens orkar lära sig dem själv!

Jag trodde aldrig jag skulle såga en långvarig idol på det här sättet. Men som sagt, någon gång ska vara den första. Jag hoppas innerligt han vet att lägga av i tid. Att någon säger till honom. På riktigt. Av kärlek. Det är faktiskt inte bra nu. Och jag skulle kunna gråta inför detta faktum… vad fyller man tomrummet med?

13 kommentarer

Under Musik, Thåström

Att få något sagt utan att säga allt säger mer än andra som säger alltför mycket utan att säga något

Jag har ett gäng ostar i kylen som luktar lavemang. Det har gått så långt att jag inte vågar öppna kylskåpsdörren utan att hålla för näsan. Men så kan det bli här i tillvaron.

Ser en timme Thåström på svt.play, inspelat i augusti förra året. Börjar fnissa när han plötsligt påminner mig om knugen när han skulle bortförklara sina påstådda sidoknull. Stammandet, slirandet, händerna som han gnider lite mot varandra, pustandet, blicken som flackar… Det är inte orden i sig, det är själva stilen… En konstig liknelse, jag vet. Men nån borde klippa ihop lite knugen med Thåström så skulle ni fatta. Om ni inte redan gör det.

Jag har försökt läsa Ulf Lundell igen. ”Vädermannen”. Men till slut gav jag upp. Det här var sista chansen han fick. Hädanefter läser jag inte en bok till av honom. Jag har försökt i tjugo år och säga vad man vill – jag har åtminstone varit uthållig och gett karl’n fler chanser än de flesta – men det slutar ofelbart med att jag blir förbannad på allt pladder. Han pladdrar värre än en hel skock kärringar. Har han ingen på förlaget som kan ta honom i hampan, säga åt honom? Får han ge ut oredigerade böcker bara därför att han heter Lundell? Så mycket svammel sida upp och sida ned om absolut ingenting! Jag får känslan av någon som tror att om han bara sitter och skriver x antal sidor eller timmar varje dag så blir det en bok och då är det bra. X antal sidor eller timmar varje dag betyder inte alls att det automatiskt blir bra.

Lundells musik har en stor och grundmurad plats i mitt hjärta. Minnena är många och fina. Så därför har jag fortsatt att försöka läsa honom också. Jag uppskattar honom för hans förmåga att fånga samhällsnuet. Ibland uppskattar jag några rader här och där då han beskriver naturen. Men däremellan dessa sjok av ord som inte leder nånvart. Jag vill ta fram en sax och klippa bort fyrahundra sidor. Bokstavligt talat. Förlagets flathet? Fan vet.

Skillnaden mellan att skriva mycket och att skriva stramt blir glasklar när jag följer Kerstin Ekman in i ”Mordets praktik”. En lysande liten jävel till bok. Iskall. Mångbottnad. Mycket outtalat där mellan raderna, man får vara alert och koncentrerad för att uppfatta allt. Ett mästerverk, så tunn den är. Så mycket doft och känsla den förmedlar. Ekman är så rasande skicklig i sitt yrke. ”Hon kan alla labyrinter”, för att citera en viss herre.

Jag planerar för en kommande vår med en räcka böcker av Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Vill doppa mig lite i det tidiga 1900-talet. Behöver det. Känns som ett behov, ett begär och en belöning. Snart kommer en hel kartong på posten. Femton böcker! Och inte en enda Lundell.

Nog nu. Lördag afton. Osten luktar. Kandelabrarna brinner i muminsalongen. Jag bär yllesockor.

12 kommentarer

Under Film och TV, Gubbar, Litteratur, Musik, Thåström

Säg mig, är det verkligen sant?

Kommentarer överflödiga.

8 kommentarer

Under Thåström

Bobby, du har visst ont i håret?

 

Bobby, du har visst ont i håret? Om inte, så ska du se du får’et!

Som barn fick han gå ut om kvällarna och tömma sophinken en bit från huset. Därifrån kunde han se kapellet där man höll mässa för varje död patient. Inte långt från kapellet låg även den byggnad där en annan slags ceremoni ägde rum. Han visste det redan som pojke och det skrämde honom. Det fanns två vårdare där inne som sågade upp huvudet på de döda, lyfte ur deras hjärnor och lade dessa i specialbehållare som kördes iväg. Hålrummet efter hjärnan fylldes sedan med tidningspapper. Man brydde sig inte om att sätta tillbaka den avsågade skallbiten. Pojken kunde lätt föreställa sig bilden av döda mentalpatienter som låg med öppnade skallar där tidningspapper stack ut. Han skyndade sig att tömma sophinken och springa tillbaka till boningshuset.

Han som berättar om sin barndom heter Jon och är journalist. Han har blivit gammal. Jons far var  anställd på ett danskt mentalsjukhus och ända fram till 1982 föregick alltså det här som man egentligen inte fick tala om. Det hemska och obehagliga. Danska staten bedrev ett hemligt forskningsprojekt som innebar insamlandet av 9479 hjärnor från mentalsjuka patienter mellan åren 1945-1982. De där hjärnorna finns kvar någonstans i Köpenhamn.

Det innebär också att 9479 människor begravdes med någon morgon- eller kvällstidning stickandes upp ur skallen!

Det där har jag funderat mycket på i veckan. Samtidigt har jag hemsökts av Ernst Rolf. Han sjunger med en gäll, lätt metallisk röst, det där ljudet som gamla inspelningar från 20- och 30-talen får. Ernst spökar i min hjärna, han går på repeat så till den milda grad att jag vaknar fem på morgonen och hör honom gäckande sjunga: ”Bobby, du har visst ont i håret? Om inte så ska du se du får’et…”

Det är bara att stiga upp. Ernst kräver det och jag vickar lite på rumpan och nynnar när jag går ut i köket för att ”vänta på min mocka” som han sjunger om. Ernst själv kliver inte upp mer. Han klev ner. När tredje frun, Tutta, ville skiljas julen 1932 bestämde han sig för att skrämma henne med ett ”självmordsförsök”. Så han klev ned i vintervattnet någonstans i Stockholms utkanter. Det blev ett sjå att ta sig upp igen. Ernst ådrog sig lunginflammation på kuppen och dog på självaste juldagen.

Det var han som skrev låten ”Jag är ute när gumman min är inne, jag är inne när gumman min går ut”. Det var Ernst som skrev ”Bättre och bättre dag för dag” och ”Ju mer vi är tillsammans”.  Om jag inte minns fel skrev han även ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Så säger jag inte mer om det.

Jag dricker min mocka och fantiserar. Är egentligen inte sången om Bobby jäkligt bra? Om man tänker bort det gälla och metalliska, om man tänker bort decenniers munter-mögel och uppdaterar den till nutid? När ska Thåström göra covern? En giftsyre-cover på nasal, gnölig stockholmska… om att komma hem i gryningen, vakna bakis, dra upp en pilsner, gå på operabaren igen fast man är pank… ”Man gör sitt bästa för att festa och va ovanpå”.

Engelskans ”bedlam” är ordet som betecknar sinnessjukt kaos. Den totala jävla villervallan. Benämningen kommer ursprungligen från ”Betlehem” som var namnet på ett dårhus i England där man redan på 1700-talet lät allmänheten betala inträde för att komma och se på galningarna. För en penny fick man kliva in och t.o.m. ta med en käpp som man sedan kunde sticka genom gallret och reta upp de intagna med. Det var ett populärt nöje; Betlehem eller som det senare blev kallat: Bedlam, drog tusentals och åter tusentals besökare. Det var världens första mentalsjukhus och skulle komma att följas av många, många fler. Även i Danmark.

Det där gav också namnet till uställningen i Köpenhamn som pågår en dryg månad till. Bedlam. Är ni i krokarna så ta pendeln eller öresundståget till Österport, gå sedan tvärs över gatan och in i den vita byggnaden mittemot tågstationen. Åtta konstnärer ställer ut under temat normalitet och andra besattheter. Där kan ni själva höra Jon berätta sina barndomsminnen om sophinken och skallarna. Det är Lotte Tauber Lassen som har filmat hans historia, så till synes enkelt och så ruggigt effektfullt. Ernst då? Nä, han nämns ingenstans och har ingenting med det här att göra. Men i min hjärna huserar han. Han och Bobby. Nu väntar jag bara på covern, som sagt.  ”…ett steg hit, ett steg dit, ett sånt slit… …. Men man gör sitt bästa för att festa och va’ ovanpå”. Eller hur? Trevlig fredag.

16 kommentarer

Under Gubbar, Konst, Musik, Thåström

Jeffens väv

Våren 1996 dog Jeffrey Lee Pierce. Han kastade in handduken några månader innan han skulle fylla 38 år. Sångare i Gun Club. Soloartist. Sedan död i en hjärnblödning. Jag sitter här och försöker minnas hur jag först fann honom för han fann ju inte mig. Men jag minns inte. Kanske var det via Imperiet? Jag minns hur jag hörde dem göra en Gun Club-cover någon gång på 80-talet. Walking with the beast – kan det ha varit den? Men årtalen stämmer inte. Jag har vinyler från längre tillbaka… Sex Beat-plattan… jag har skrivit mitt namn på baksidan, sådär som jag skrev på alla skivomslag. Jag märkte plattorna som en ranchägare bränner sin boskap. Jag tittar på min handstil från en annan tid, jag läser låttitlarna och inser att den där Jeffrey Lee Pierce nog funnits med i min tillvaro en lång tid och det utan att jag egentligen reflekterat över vad han gör där.

En gång i tiden var han en ung amerikansk västkustkille med musikaliska ambitioner, han var ordförande i fanklubben för gruppen Blondie. Svårt att tro men så var det. Han skrev musikrecensioner i diverse fanzines från klubbarna i Los Angeles. Lille Jeffen. Jag plockar fram honom ibland ur datorn eller musikhyllan och inser att han fortfarande håller måttet, kanske njuter jag rentav mer idag än då. Vissa dagar blir rena JLP-dagar. För att jag just då tycker all annan musik är skit.

I tidiga inspelningar har han en nervös, lite skrikig röst. En röst som tycks slitas loss ur honom, göra lite ont när den kastar sig ut. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, sjöng Thåström på en platta för några år sedan. Det är en fantastisk låt men jag skrattade högt när jag läste en magsur recensent indignerat anmärka på att Jeffrey Lee Pierce minsann aldrig sjöng blues. Det beror kanske på vad man menar med blues. Döm själva.

Jeffrey Lee släppte en soloplatta som knockade mig. Den blev min en stekhet sommar med mycket bar hud, en sommar med märkliga regndanser och galna vändningar. En platta som jag sålde några år senare, när jag var luspank och inte ens hade stålar till dasspapper. Jag borde torkat mig med näven de där dagarna, sorgen efter den sålda Jeffrey Lee Pierce-plattan blev stor och vass. Hur fan kunde jag vara så dum? Det tog åratal innan jag fick fatt i den igen och ordningen återställdes. Inte för att jag egentligen längre tyckte den var lika bra, ljudbilden var gräslig, men det var nyckeln till en tid jag ville bevara i minnet. En platta som betytt något! För mig!

Det är märkligt det där, hur vissa människor (här artister) man av olika anledningar tycker om och beundrar, liksom flätas in i varandra och bildar en väv. Dem-jag-gillar-väven. De-där-som-betyder-något-väven. De-där-som-alltid-står-sig-i-längden-väven. Thåström har sjungit Pierce-låtar. Han har t.o.m. sjungit om Pierce (eller om det egentligen handlar om honom själv?) Själv tolkade Pierce bl.a. Tom Waits. Tre flugor i en smäll, tre grabbar ur väven. Min väv. Så där som det brukar vara när man kollar lite närmare. Allt hänger ihop. På nåt konstigt och självklart sätt. Man kan ta just den här väven, tråd för tråd, och återfinna både Nick Cave och Mark Lanegan, både Ossler och Neubautens Blixa Bargeld i varpen. Men name dropping till trots… var börjar och slutar en sådan väv?

Någonstans måste det ju finnas en essens, en kärna, som oavsett människor får den där väven att hänga samman?

13 kommentarer

Under Musik, Thåström, Tom Waits

Tweedle Dee är död?

Under vinterns spelningar körde Thåström med band en vildsint pumpande countrypunkversion av Imperiets ”Rock ‘n’roll är död”. En version som låten vann på hundrafalt. Ikväll sitter jag och lyssnar på Bob Dylans ”Tweedle Dee & Tweedle Dum” och undrar om inte Thåström & Co gjort detsamma. Men vad vet jag?

Jo, jag vet att påsken är över och vardagen tar vid i blekfeta ottan imorgon. 

Och på det svarar vi alla med en unison jävla suck.

14 kommentarer

Under Thåström

Ännu en vinter med whiskysex?

Arbetar hemifrån idag. Skönt, för ute är det kallt och inne finns CV Jørgensen på Spåttifaj. Har ni det sistnämnda, så rekommenderar jag låten Endnu en Vinter. Så får Thåström ursäkta, men originalet av Indian Summer från -88 är bättre. Tycker jag.  Igårkväll spelade nämnde Thåström för köpenhamnspubliken och jag vet inte om det är modigt eller dumdristigt att göra en cover på en av danskarna så älskad artist som Jørgensen, men det gjorde han i alla fall. I maj var det meningen att Carsten Valentin skulle ge en hett efterlängtad spelning på samma ställe, Vega. Konserten sålde ut direkt. Man annonserade en extrakonsert. Den sålde ut direkt. Så annonserades om en andra extrakonsert. Samma resultat. Nu är man uppe i totalt fem utsålda konserter i maj och… nej, jag har inte lyckats fixa en biljett. Så jag får nöja mig med Spåttifaj.

Det är fredag och under morgonens statistiksvep ser jag att Lilla Blå Bloggen haft mer än en kvarts miljon besök sen starten och att det senaste sökordet är ”whiskysex”. Det låter lovande, tycker jag, även om jag måste tillstå att jag inte riktigt vet vad det är. Whisky vet jag vad det är. Sex vet jag vad det är. Men whiskysex? Nåja, det låter härligt så är det någon som känner sig hågad att berätta mer så går det fint att skriva en kommentar.

Det står en helg för dörren, folks. Vad tänker ni göra åt det?

14 kommentarer

Under Musik, Thåström, Whisky, cigarrer

Alla slags svarta solar

Fyra komma fem miljoner kan dö i dagarna på grund av kylan och snön. 4,5 mille? Jag visste inte ens att det fanns så många i Danmark men kanske har journalisten bättre koll än jag. Vi snackar koltrastar alltså. Solsort på danska. Sol och svart. En vacker kombination.

Nå, det är vinter och kallt. Ovanligt kallt. De här konstnärsfåglarna, sångarna med stort S, de får ont i halsen och klarar inte kylan. De finner inget att käka. De våndas, rasar ihop och dör. Journalisten är oroad, tänk om fyra komma fem miljoner koltrastar dråsar ned från takpannor och trädgrenar? Så nu gäller det att kavla upp ärmarna och förhindra massdöden.

Hur? Vi uppmanas att tillverka fettkulor!

Varje morgon ska vi värma smör eller annat fett i en skål tillsammans med snor. (Snöre alltså). I skålen ska dessutom hällas russin, solrosfrön och nötter. När fettet har stelnat, lossar vi festmåltiden med snor och hänger ut i trädgården, stadsparken eller nån annanstans där koltrastar och andra småfåglar brukar träffas och umgås. Varje morgon! Inget slarv! Detta ska vi fortsätta med tills snön försvunnit och tjälen gått ur backen. Naturligtvis kan man köpa färdigtillverkade talgbollar också men då ska man tänka på att klippa loss det där nätet de hänger i, då dessa fastnar i koltrastarnas klor och de snubblar som fyllon. Konstnärsfåglar är lite besvärligare än små arbetarfinkar och strävsamma gråsparvar. I gengäld bjuder de på skönsång om vårkvällarna så att hjärtat vrider sig ut och in på oss människor och gör oss möra in i märgen. Sköra fåglar. Sköra människor. Skör på svenska är bräcklig. Skör på danska betyder tossig. Nåja…

Solsort. Leder tankarna till danska gruppen Sort Sol.

Sort Sol leder tankarna till CV Jørgensen och Indian Summer. Åtminstone för mig. Sol och svart. Tyngd och skönhet. En vacker kombination som sagt.

Vi er liv & lys

vi er skygger & magi

vi er hinandens alibi

vi er liv & lys

.

Vi er kød & blod

vi er sanser vi er magt

vi er os selv med dødsforagt

vi er kød & blod

.

Vi er skind & ben

vi er drømme lagt på is

vi er det tabte paradis

vi er skind & ben

.

Vi er krop & sjæl

vi er nerver vi er stål

vi er støv i metermål

vi er krop i sjæl

.

Alle går vi rundt & leder som besatte

nogen finder noget & andre sig selv

alle mister noget ingen kan erstatte

nogen går omkring & slår tiden ihjel

.

Vi er liv & lys

vi er gåder uden ord

vi er perler på en snor

vi er liv & lys

.

Vi er et & alt

vi er nøgne vi er små

vi er dem ingen tænker på

vi er et & alt

 

Inte ens Thåström kan avhålla sig från den här låten. Jag förstår honom. Han har alltid varit en sån koltrast.

14 kommentarer

Under Musik, Thåström

Gubbarna på startlinjen

När den kristallklara, vackert färgade hösten glider över tröskeln och in i det där gråfeta grötiga blöta fanskapet brukar jag ge upp.  Svenska fläskångesten slår till och jag krymper ihop till nåt knytt som bara vill dö. Ge mig en begravning eller ge mig ljuset åter! Ja, ungefär så…

Men i år verkar det finnas hopp. Nån liten ängel på nåt litet moln har fått ett par minuter över och beslutat sända mig lite guldstoff. Husgudarna och spatthästarna Nick Cave och Thåström släpper nytt strax innan gröten slår till. Det tackar jag för. Nickan är extra god och släpper både bok och platta. Han släpper sig även på Chinateatern i Stockholm i oktober men där lär jag inte få sitta och sniffa. Så god var inte ängeln. Men ändå… det finns en ljusstråle i mörkret.

Så läser jag om farbror Bobban som ska ha stor utställning på Statens Museum för Kunst i Byen nästa höst. Nästa höst alltså. Ja, ja, men det är lika bra att ta ut all glädje man kan på en gång. Jag snackar om Bob Dylan alltså. Med målarpenseln i högsta hugg. Är det inte en kittlande tanke? Bara han inte får svensk fläskångest och skär av sig örat i bästa van Gogh-stil.

Mina gubbar! Mina goa gubbar! Nu glädjer jag mig. Jävlar vad jag ska tanka och dra i den här lyckospenen hela hösten. Annars dör jag. Amen!

Bilden heter ”Train tracks”  och är en akrylmålning av farbror Bobban.

by bob dylan

13 kommentarer

Under Gubbar, Konst, Litteratur, Musik, Thåström

Thåström bland några krockskadade höns

mättPå väg genom malmökvällen och festivalmassorna hörde jag bråkstycken från samtal från de jag passerade, alla verkade de tala om samme man: Joakim Thåström, kvällens begivenhet på Stortorgets stora scen. Men det talades inte musik, det talades om utseende och känslor, om attityder och förfluten tid. Jag tjuvlyssnade samtidigt som jag försökte röra mig fram genom mängden. Doften, eller ska vi säga stanken, från svensk stadsfestival låg tung över gatorna. Langos, utspilld öl, urin och popcorn i en tät dimma. Allkoholstinna tonårsflickor med höga gälla röster kommenterade hans utseende, ”han är ju bara sååå snygg”. Några medelålders kvinnor hoppade kissnödigt framför mig i väntan på sina langos, ”jag tror inte jag klarar av att se honom, han är ju sååååå snygg.” Pojkgänget, med ölkassar och trådsmala arslen blottade av nedhasade jeans, försökte sig på diskussionen om då och nu, och vilken version av Thåström som var bäst. Hade han coolare stil nu? Och vilken keps var snyggast? Om musiken… ingenting.

Väl på plats framför scenen, i trängseln, stod en snaggad tonårstjej med en ölburk i handen. Hon skrek rakt ut. Hon skrek om sin kärlek och ”herregud, jag kan inte hantera den här mannen, han är för mycket, jag dör, jag dör, jag döööör.” De omgivande såg ut som om de inte riktigt kunde hantera hennes utlevelse, hennes överspända spruckna röst, de svartmålade ögonen och ölen hon skvimpade ut åt alla håll. Jag brukar bli rörd av sånt här. Le lite vemodigt, tänka att det var längesedan man så oreserverat och okonstlat levde ut en besatthet och en frustande längtan. Men jag blev inte rörd denna gång, faktum är att efter tio minuter var jag färdig att slå ned henne med våld. Jag flyttade mig därifrån.

I det långa instrumentalsolot till Främling överallt”, sången till sin far, går Thåström lös på en triangel som om han äntligen får utlopp för en primitiv känsla att föra så mycket jävla oväsen som möjligt. På en triangel! Hur rock’n’roll är det? Mycket, när den hanteras sådär. Jag ler. Thåströms oväsen är något jag alltid uppskattat, allra mest i Peace Love & Pitbulls, det band han fått mest skäll över, men det band jag snabbast och mest oreserverat tagit till mitt hjärta. Konserten fortsätter och jag vet inte om det är jag eller dem där på scenen, men en mättnad har infunnit sig. De gör sitt jobb, javisst, men jag saknar den där extra gnistan, det oväntade magiska. De är i slutet av en sommarturné, jag själv har blivit skamligt bortskämd med flera grymt bra konserter på rad, så kanske är det inte så konstigt. Det står människor i den här publiken som med största säkerhet skulle svära på att det här är det bästa de nånsin upplevt. Men jag hör inte till den gruppen och det känns snopet och lite tomt att inse det. Denna gång sugs jag inte in i en magisk värld av dunkande musik, där hela kroppen gungar med och tid och rum glöms bort. Jag står krass och bockar av låttitlar från en lista i huvudet. De låter som de brukar göra, men inte mer. Jodå, han börjar sjunga Kort biografi med litet testamentei fel tonart och hinner genom dryga två verser innan han får avbryta sig, generat skrattande be om ursäkt, konsultera bandet och så börja från början igen.

Thåström ler emellanåt, sprätter runt på scenen i sina sedvanliga rörelsemönster, han slänger ut sin gitarr till publiken, han gör extranummer och stannar upp och begrundar (beundrar) publiken med koncentrerat allvar, slänger kyssar och är försvunnen. Men det är i alla fall något egendomligt slakpittat över hela föreställningen och det känns märkligt och ovant att konstatera. Det finns säkert tusen anledningar, men skit i det. Det kändes som en mättnad i luften, ett avsked av något slag. Kanske är det så det ska vara.

När Thåström ropas in för andra gången och bandet redan är på plats, kommer han fram ur kulisserna och för en snabb sekund ser jag de stela rörelserna, axlarnas spändhet. Det är ett snabbt förbiilande ögonblick men jag känner igen det, den lätta fördröjningen hos stela leder man ser hos äldre män. Sedan är ögonblicket förbi och han drar igång igen. Tidlös, gummi-Tarzan, evigt ung. En rockens jävla Lasse Lönndahl som får trettonåringar att råma i kåthet och extas.

För mig blev konsertens finaste minne den lilla damen i dryga 65-årsåldern som trängde sig in framför mig framme vid scenen och svängde på sin bastanta stjärt. Hon såg ut som om hon aldrig vågat göra något sådant tidigare och kanske var det första gången? Jag hoppas innerligt hon var nöjd med kvällen.

Idag börjar hösten göra sig alltmer hemmastadd. Dagens mest bisarra apropå är konstaterandet att Joe Strummer och Kenny Rogers delar födelsedag. Sångaren och gitarristen i Clash skulle fyllt 57 år idag. Om Kenny Rogers vet jag bara fula saker och det utelämnar vi här. På senaste plattan ”Kärlek är för dom” sjunger Thåström om hur han ”såg Clash på Stora hotellet i Örebro och sen blev det aldrig bättre än så”. Jag såg aldrig Clash live och det får jag leva med, men deras musik har jag gudskelov i blodomloppet. Thåström simmar där också. De bästa konserterna, de där då man sugs in i en annan värld för ett ögonblick, då man lämnar sig själv och far rakt ut i rymden bara med hjälp av musikens kraft – de konserterna lever man på ett helt liv. De är de där hemligt magiska stunderna som får en att le varje gång de snuddar tanken, ibland flera år efteråt. Jag lägger Thåström till den korta korta listan över de absolut bästa musikupplevelserna jag haft – men gårdagens konsert skjuter jag milt åt sidan. Gårdagen var ingen sådan stund. Men det är okay, Joakim. Det är helt okay.

 

(Tack till Majsan för foto från sommarens turné).

20 kommentarer

Under Musik, Thåström