Category Archives: Thåström

Berta spöar Thåström

Någon gång ska ju vara den första, säger sällskapet när jag klentroget skakar på huvudet åt mig själv. Är det verkligen sant? Lämnar jag konserten innan den är slut? Thåström har precis klivit av scenen efter en dryg timme och nu vet jag att det blir extranummer. Och jag gitter fan i mig inte stanna och lyssna.

Det har blivit många konserter genom åren och några av Thåströms tillhör de absoluta pärlorna i minnets skattkista. Konserter som lyft och gett kraft, skänkt lycka som pumpat runt i kroppen i dagar efteråt. Men inte nu längre.

Thåström älskar Köpenhamn mer än Köpenhamn älskar Thåström, säger någon krasst strax innan konserten ska börja. Det är glest i lokalen och långt ifrån slutsålt. Fem minuter innan det hela ska dra igång står bara ett femtiotal människor framför scenen. Sedan gapar Vegas golv tomt. På balkongerna står och sitter några fler. Mest svenskar.

I Stockholm, Malmö och Oslo såldes biljetterna slut för veckor, ja månader sedan. Förväntningarna inför nya plattan var stor från många fans. När det första smakprovet släpptes blev jag besviken… ”Beväpna dig med vingar” kändes som en upprepning av något Thåström borde blivit färdig med för länge sedan.

Som vanligt upprepar recensenterna sig när Thåström släpper nytt. Man kan trallen numera. Först kommer några av DN:s eller kvällstidningarnas utlåtanden och ett par dagar senare så har i princip alla andra media upprepat samma sak. Sedan några år vrider skribenterna ur sig de samma epiteten; sotsvart, dystert, mörkt, vackert, taggigt och kompromisslöst. Konsertutlåtanden från 2006 eller 2009 eller 2012 ser alla likadana ut. Är det bara jag som börjar bli less och skeptisk? Men kärleken till en artist som sjungit ledmotivet till så mångas liv i tre decennier är ju så utbredd, så stor, så skön – det borde väl vara honom väl unt att få beröm i pressen?

Ja, om han är bra. Om han är precis sådär magisk som recensenterna påstår. Men när han inte är det, när vi serveras en jämntjock smet av gammal skåpmat som han turnerat med i åratal och som dessutom framförs med slentrian – då är det fan inte bra. Konserten på Vega igår kväll saknade gnistan, från både publik och scen.

Oavsett om setlistan bestod av nyskrivet eller gammalt – det hördes ingen skillnad. En kvinna bredvid mig höll på att falla i sömn tre gånger! Jag fick stötta upp henne till slut. Nej, hon var inte drogad. Hon var uttråkad, sa hon. Jag kunde dessvärre bara hålla med.

När golvet framför scenen fyllts på med fler människor drog konserten igång, något senare än beräknat. Den vanliga klacken framför scenkanten, de där som älskar allt från Thåström, oavsett hur det låter eller framförs, var ovanligt lam. Musikerna hade noll publikkontakt, Thåströms röst – denna tidigare så ljuvligt starka och oslagbara, lät rosslig och brast emellanåt.

Jag antar att den brutala och säkert påkostade ljussättningen var avsedd för att förhöja stämningen i låtarna men i själva verket var vi många som fick stå och blunda långa stunder för att inte bländas. Det var provocerande och irriterande, folk blev förbannade över att få starka stroboskopljus riktade ut mot sig i publiken, i låt efter låt. Betalar man flera hundra för en biljett så vill man fan se vad som sker på scenen! Inte få ett epilepsi-anfall framför ett gäng svarta silhuetter.

Eftersom tyska Neubautens musik allt oftare nämns när man talar om Thåström kunde jag inte låta bli att göra jämförelser med Neubautens konsert på samma ställe för något år sedan. Hur effektivt de använde ljus och färger, skrot och metall. Hur dessa delar tillsammans bildade en raffinerad helhet. Jämförelsen utföll inte till Thåströms fördel.

Här tycktes ljussättningen mera fungera som en täckmantel för den mediokra föreställningen, en rökridå framför det faktum att det egentligen inte sker något nytt eller livfullt på scenen. Det är inte nyskapande eller särskilt spännande att i ett par låtar slå lite planlöst på järnskrot, framför allt inte när musiken går så långsamt att man tror den ska stanna av. Men visst, jag vet att det fortfarande finns ungar som tycker det är fräckt. Som har noll koll på källorna och nöjer sig med B-lagets plagiatörer.

Är det en och samma låt eller har de bytt? ropade någon intill mig.

Tja, klart folk undrar när flera låtar på raken låter exakt likadant, monotona sömnpiller som levereras med envisa jävla ljusstrålar som borrar sig in i publiken, precis i ögonhöjd. Huvudvärken slår till efter första låten. Som en slägga. Jag blir så förbannad till slut. Ge mig pengarna tillbaka!!!

Det var nån som sa du glömt en liten bit rött kvar, maler Thåström och jag inser att det roligaste denna kväll är min egen lilla svarta afghan jag fått prov på och som nu ligger i fickan. I flytande form i en liten cylinder. Från Nasomatto alltså. Det var väl kanske inte det jag förväntade mig av en konsertkväll.

På tåget hem råkar illern Berta komma lös i kupén. Det blir ett jävla ståhej. På två minuter lyckas Berta skapa mer action bland passagerarna än Thåström gjort på hela kvällen. Sen hamnar hon i buren. Thåström behöver ingen låsa in längre. Han är ofarlig. Han bryr sig så lite om sina egna texter att han inte ens orkar lära sig dem själv!

Jag trodde aldrig jag skulle såga en långvarig idol på det här sättet. Men som sagt, någon gång ska vara den första. Jag hoppas innerligt han vet att lägga av i tid. Att någon säger till honom. På riktigt. Av kärlek. Det är faktiskt inte bra nu. Och jag skulle kunna gråta inför detta faktum… vad fyller man tomrummet med?

13 kommentarer

Filed under Musik, Thåström

Att få något sagt utan att säga allt säger mer än andra som säger alltför mycket utan att säga något

Jag har ett gäng ostar i kylen som luktar lavemang. Det har gått så långt att jag inte vågar öppna kylskåpsdörren utan att hålla för näsan. Men så kan det bli här i tillvaron.

Ser en timme Thåström på svt.play, inspelat i augusti förra året. Börjar fnissa när han plötsligt påminner mig om knugen när han skulle bortförklara sina påstådda sidoknull. Stammandet, slirandet, händerna som han gnider lite mot varandra, pustandet, blicken som flackar… Det är inte orden i sig, det är själva stilen… En konstig liknelse, jag vet. Men nån borde klippa ihop lite knugen med Thåström så skulle ni fatta. Om ni inte redan gör det.

Jag har försökt läsa Ulf Lundell igen. ”Vädermannen”. Men till slut gav jag upp. Det här var sista chansen han fick. Hädanefter läser jag inte en bok till av honom. Jag har försökt i tjugo år och säga vad man vill – jag har åtminstone varit uthållig och gett karl’n fler chanser än de flesta – men det slutar ofelbart med att jag blir förbannad på allt pladder. Han pladdrar värre än en hel skock kärringar. Har han ingen på förlaget som kan ta honom i hampan, säga åt honom? Får han ge ut oredigerade böcker bara därför att han heter Lundell? Så mycket svammel sida upp och sida ned om absolut ingenting! Jag får känslan av någon som tror att om han bara sitter och skriver x antal sidor eller timmar varje dag så blir det en bok och då är det bra. X antal sidor eller timmar varje dag betyder inte alls att det automatiskt blir bra.

Lundells musik har en stor och grundmurad plats i mitt hjärta. Minnena är många och fina. Så därför har jag fortsatt att försöka läsa honom också. Jag uppskattar honom för hans förmåga att fånga samhällsnuet. Ibland uppskattar jag några rader här och där då han beskriver naturen. Men däremellan dessa sjok av ord som inte leder nånvart. Jag vill ta fram en sax och klippa bort fyrahundra sidor. Bokstavligt talat. Förlagets flathet? Fan vet.

Skillnaden mellan att skriva mycket och att skriva stramt blir glasklar när jag följer Kerstin Ekman in i ”Mordets praktik”. En lysande liten jävel till bok. Iskall. Mångbottnad. Mycket outtalat där mellan raderna, man får vara alert och koncentrerad för att uppfatta allt. Ett mästerverk, så tunn den är. Så mycket doft och känsla den förmedlar. Ekman är så rasande skicklig i sitt yrke. ”Hon kan alla labyrinter”, för att citera en viss herre.

Jag planerar för en kommande vår med en räcka böcker av Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Vill doppa mig lite i det tidiga 1900-talet. Behöver det. Känns som ett behov, ett begär och en belöning. Snart kommer en hel kartong på posten. Femton böcker! Och inte en enda Lundell.

Nog nu. Lördag afton. Osten luktar. Kandelabrarna brinner i muminsalongen. Jag bär yllesockor.

12 kommentarer

Filed under Film och TV, Gubbar, Litteratur, Musik, Thåström

Säg mig, är det verkligen sant?

Kommentarer överflödiga.

8 kommentarer

Filed under Thåström

Bobby, du har visst ont i håret?

 

Bobby, du har visst ont i håret? Om inte, så ska du se du får’et!

Som barn fick han gå ut om kvällarna och tömma sophinken en bit från huset. Därifrån kunde han se kapellet där man höll mässa för varje död patient. Inte långt från kapellet låg även den byggnad där en annan slags ceremoni ägde rum. Han visste det redan som pojke och det skrämde honom. Det fanns två vårdare där inne som sågade upp huvudet på de döda, lyfte ur deras hjärnor och lade dessa i specialbehållare som kördes iväg. Hålrummet efter hjärnan fylldes sedan med tidningspapper. Man brydde sig inte om att sätta tillbaka den avsågade skallbiten. Pojken kunde lätt föreställa sig bilden av döda mentalpatienter som låg med öppnade skallar där tidningspapper stack ut. Han skyndade sig att tömma sophinken och springa tillbaka till boningshuset.

Han som berättar om sin barndom heter Jon och är journalist. Han har blivit gammal. Jons far var  anställd på ett danskt mentalsjukhus och ända fram till 1982 föregick alltså det här som man egentligen inte fick tala om. Det hemska och obehagliga. Danska staten bedrev ett hemligt forskningsprojekt som innebar insamlandet av 9479 hjärnor från mentalsjuka patienter mellan åren 1945-1982. De där hjärnorna finns kvar någonstans i Köpenhamn.

Det innebär också att 9479 människor begravdes med någon morgon- eller kvällstidning stickandes upp ur skallen!

Det där har jag funderat mycket på i veckan. Samtidigt har jag hemsökts av Ernst Rolf. Han sjunger med en gäll, lätt metallisk röst, det där ljudet som gamla inspelningar från 20- och 30-talen får. Ernst spökar i min hjärna, han går på repeat så till den milda grad att jag vaknar fem på morgonen och hör honom gäckande sjunga: ”Bobby, du har visst ont i håret? Om inte så ska du se du får’et…”

Det är bara att stiga upp. Ernst kräver det och jag vickar lite på rumpan och nynnar när jag går ut i köket för att ”vänta på min mocka” som han sjunger om. Ernst själv kliver inte upp mer. Han klev ner. När tredje frun, Tutta, ville skiljas julen 1932 bestämde han sig för att skrämma henne med ett ”självmordsförsök”. Så han klev ned i vintervattnet någonstans i Stockholms utkanter. Det blev ett sjå att ta sig upp igen. Ernst ådrog sig lunginflammation på kuppen och dog på självaste juldagen.

Det var han som skrev låten ”Jag är ute när gumman min är inne, jag är inne när gumman min går ut”. Det var Ernst som skrev ”Bättre och bättre dag för dag” och ”Ju mer vi är tillsammans”.  Om jag inte minns fel skrev han även ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Så säger jag inte mer om det.

Jag dricker min mocka och fantiserar. Är egentligen inte sången om Bobby jäkligt bra? Om man tänker bort det gälla och metalliska, om man tänker bort decenniers munter-mögel och uppdaterar den till nutid? När ska Thåström göra covern? En giftsyre-cover på nasal, gnölig stockholmska… om att komma hem i gryningen, vakna bakis, dra upp en pilsner, gå på operabaren igen fast man är pank… ”Man gör sitt bästa för att festa och va ovanpå”.

Engelskans ”bedlam” är ordet som betecknar sinnessjukt kaos. Den totala jävla villervallan. Benämningen kommer ursprungligen från ”Betlehem” som var namnet på ett dårhus i England där man redan på 1700-talet lät allmänheten betala inträde för att komma och se på galningarna. För en penny fick man kliva in och t.o.m. ta med en käpp som man sedan kunde sticka genom gallret och reta upp de intagna med. Det var ett populärt nöje; Betlehem eller som det senare blev kallat: Bedlam, drog tusentals och åter tusentals besökare. Det var världens första mentalsjukhus och skulle komma att följas av många, många fler. Även i Danmark.

Det där gav också namnet till uställningen i Köpenhamn som pågår en dryg månad till. Bedlam. Är ni i krokarna så ta pendeln eller öresundståget till Österport, gå sedan tvärs över gatan och in i den vita byggnaden mittemot tågstationen. Åtta konstnärer ställer ut under temat normalitet och andra besattheter. Där kan ni själva höra Jon berätta sina barndomsminnen om sophinken och skallarna. Det är Lotte Tauber Lassen som har filmat hans historia, så till synes enkelt och så ruggigt effektfullt. Ernst då? Nä, han nämns ingenstans och har ingenting med det här att göra. Men i min hjärna huserar han. Han och Bobby. Nu väntar jag bara på covern, som sagt.  ”…ett steg hit, ett steg dit, ett sånt slit… …. Men man gör sitt bästa för att festa och va’ ovanpå”. Eller hur? Trevlig fredag.

16 kommentarer

Filed under Gubbar, Konst, Musik, Thåström

Jeffens väv

Våren 1996 dog Jeffrey Lee Pierce. Han kastade in handduken några månader innan han skulle fylla 38 år. Sångare i Gun Club. Soloartist. Sedan död i en hjärnblödning. Jag sitter här och försöker minnas hur jag först fann honom för han fann ju inte mig. Men jag minns inte. Kanske var det via Imperiet? Jag minns hur jag hörde dem göra en Gun Club-cover någon gång på 80-talet. Walking with the beast – kan det ha varit den? Men årtalen stämmer inte. Jag har vinyler från längre tillbaka… Sex Beat-plattan… jag har skrivit mitt namn på baksidan, sådär som jag skrev på alla skivomslag. Jag märkte plattorna som en ranchägare bränner sin boskap. Jag tittar på min handstil från en annan tid, jag läser låttitlarna och inser att den där Jeffrey Lee Pierce nog funnits med i min tillvaro en lång tid och det utan att jag egentligen reflekterat över vad han gör där.

En gång i tiden var han en ung amerikansk västkustkille med musikaliska ambitioner, han var ordförande i fanklubben för gruppen Blondie. Svårt att tro men så var det. Han skrev musikrecensioner i diverse fanzines från klubbarna i Los Angeles. Lille Jeffen. Jag plockar fram honom ibland ur datorn eller musikhyllan och inser att han fortfarande håller måttet, kanske njuter jag rentav mer idag än då. Vissa dagar blir rena JLP-dagar. För att jag just då tycker all annan musik är skit.

I tidiga inspelningar har han en nervös, lite skrikig röst. En röst som tycks slitas loss ur honom, göra lite ont när den kastar sig ut. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, sjöng Thåström på en platta för några år sedan. Det är en fantastisk låt men jag skrattade högt när jag läste en magsur recensent indignerat anmärka på att Jeffrey Lee Pierce minsann aldrig sjöng blues. Det beror kanske på vad man menar med blues. Döm själva.

Jeffrey Lee släppte en soloplatta som knockade mig. Den blev min en stekhet sommar med mycket bar hud, en sommar med märkliga regndanser och galna vändningar. En platta som jag sålde några år senare, när jag var luspank och inte ens hade stålar till dasspapper. Jag borde torkat mig med näven de där dagarna, sorgen efter den sålda Jeffrey Lee Pierce-plattan blev stor och vass. Hur fan kunde jag vara så dum? Det tog åratal innan jag fick fatt i den igen och ordningen återställdes. Inte för att jag egentligen längre tyckte den var lika bra, ljudbilden var gräslig, men det var nyckeln till en tid jag ville bevara i minnet. En platta som betytt något! För mig!

Det är märkligt det där, hur vissa människor (här artister) man av olika anledningar tycker om och beundrar, liksom flätas in i varandra och bildar en väv. Dem-jag-gillar-väven. De-där-som-betyder-något-väven. De-där-som-alltid-står-sig-i-längden-väven. Thåström har sjungit Pierce-låtar. Han har t.o.m. sjungit om Pierce (eller om det egentligen handlar om honom själv?) Själv tolkade Pierce bl.a. Tom Waits. Tre flugor i en smäll, tre grabbar ur väven. Min väv. Så där som det brukar vara när man kollar lite närmare. Allt hänger ihop. På nåt konstigt och självklart sätt. Man kan ta just den här väven, tråd för tråd, och återfinna både Nick Cave och Mark Lanegan, både Ossler och Neubautens Blixa Bargeld i varpen. Men name dropping till trots… var börjar och slutar en sådan väv?

Någonstans måste det ju finnas en essens, en kärna, som oavsett människor får den där väven att hänga samman?

13 kommentarer

Filed under Musik, Thåström, Tom Waits