Ni får komma hem till mig…

Vinglas, ja. Spetsiga snapsglas, ja. Remmare, ja. Ölsejdlar, ja. Sherryglas och konjakskupor och sådana där smärre blomvaser som folk blandade grogg i på 40-talet, oh ja. Slipade glas och kristallglas och klirr i glasen och glas glas glas. Jag har varit in i många antikaffärer genom åren och spanat men aldrig hittat vad jag letat efter. Tills för ett par dagar sedan…

Jag fann en liten källarlokal, en liten dansk madam och ett sortiment av provencalska blomsterbyttor, rostiga spikar och emaljskyltar, kantstötta cafe-au-lait-skålar i gulnat porslin och annat romantiskt bråte. Jag tog ett snabbt varv och var på väg ut igen när något fick mig att vända tillbaka och gå in igen, längst därinne i lokalen, där det bara låg bräder på golvet, byggdamm och någon dörr in till ett förråd. Där, på en smal hylla, stod det. Mitt glas. Mitt antika glas. Efter tio års letande. Det är i sådana stunder det klickar till i bröstet och saker och ting faller på plats. Det är i sådana stunder man bara vet. Det är i sådana stunder man spricker upp i ett leende som ger jultomten ståfräs.

Jag tog glaset i handen, det var oväntat tungt och gediget. Ojämnt, lite skevt, men utan sprickor. Det var rejält, det var lite mörknat i glasmassan och jag kunde nästan höra slamret från en latinsk knegarbar någonstans, känna den lite skrovligt matta ytan av en zinkdisk under handen, höra klirret från skeden när den lades ned på fatet. Jag kunde nästan känna doften i näsan. Här stod det alltså och väntade på mig. Mitt glas. Mitt alldeles eget absintheglas.

Du får komma hem till mig, nynnande jag tyst.

Så igår kväll stämde jag träff med den gröna fen. Utan vidare krusiduller tog jag fram en plomberad liten handgranat som jag sparat i några år, en Verte Suisse, vars röda vaxförsegling gav vika för kniven och bjöd på en ljuv pust av anis. Nej, jag kände inte malörten först, det var anisen som slog emot mig kraftigast. En ren stark doft, nästan som lakritsrot. Den bleka limefärgade vätskan skimrande svagt när den rann ned i glaset och efter att långsamt ha spätts med isvatten började den ändra utseende, till en mjölkaktig väldoftande drink.

Enligt den lilla danska madamen i källaren köpte jag ett munblåst glas från södra Frankrike, tillverkat åren strax efter 1900. Jag fick för mig att det sjöng av fröjd när jag drack ur det. Ett sådant glas ska inte stå i en mörk källare bland puts, smuts och damm. Ett sådant glas ska sjunga av absinthen som det var tänkt. Så vi nynnande ikapp  igår kväll, i en stunds blekgrön kontemplation och stilla svalka. Hemma hos mig.

Likdelar i köket

Insåg precis att jag har en död groda på tork i köksfönstret. En kasse med resterna av en hare ligger kvarglömd framför elementet. Ja, inte så att det luktar eller så… men jag får snart släktbesök. Kanske borde jag städa lite? Folk är ju så känsliga nuförtiden.

Passande musik i bakgrunden? Kanske denna:

…. Clearing off my driveway
Using lots of rock salt
Dead racoon and a possum
Spread out all over the asphalt
That’s when I see those little tiny reindeer
Caught up in the glare of my headlights

Well I put on my gloves and I took that pill
I’m gonna shift it through to high gear
That’s right
Yeah up in high gear baby….

Teglas för whiskyn och ost för gommen

Jag tog den långa rundan idag. Började på en loppmarknad som en gång i tiden gjorde skäl för namnet; en hiskelig lokal med sura ringrävar bakom borden som brukade skälla på mig om jag försökte pruta för mycket. Men idag fick jag tyvärr inse att de gamla prylarna och de sura ringrävarna ersatts av nya plastiga prylar och öststatsdamer med bling bling. Jag lämnade snabbt lokalen utan att öppna plånboken.

Vidare till några ställen där man handlar för den goda sakens skull och i den helige andes namn. Där fann jag ett gäng assietter från 30-talet med stunsigt art deco-mönster. Jag pillade och begrundade. Men nej, vad ska jag med några udda assietter?

Istället blev det ett gäng små teglas i marockanskt stuk – att ställas tillsammans med de övriga små teglasen i skåpet. Jag behövde alltså inga fler, men… ja, ja, jag brukar dricka whisky ur dem. Så vadå då?

Sedan fann jag oväntat en liten antologi med gamla stockholmshistorier. Livsöden från tidigare århundraden, snyggt redigerade av gamle Fogelström. Kostade en väldigt liten slant. Jag blev glad. Nu kan jag läsa om bordellmamman med de 22 barnen! Bara en sådan sak. Är den bra rapporterar jag vidare här på Blå Bloggen.

Sedan rände jag i ett otal antikaffärer för att leta broscher. Men idag tycktes alla affärer jag ramlade in i bara kunna erbjuda gamla glas. Det var hylla efter hylla med glas. Snapsglas och vinglas. Ölglas och remmare. Karaffer och blink blonk. Jag blir lätt paralyserad i sådana butiker och tror att jag kommer att ha sönder något om jag andas för häftigt. Det blev svårt att hålla andan så länge så…tja. 

Istället införskaffade jag ost. En lagrad vitprickig gruyère som doftade gammal strumpa och en mildare appenzeller, gjord av mjölk från harmoniska kossor som drösat omkring på de schweiziska sluttningarna i snyggt motljus, till tonerna av joddlade dirndlbrudar med svaj på rumpan. Eller hur det nu var… Gott är det i alla fall på en skiva segt rågbröd.

Nu borde jag sätta mig med instruktionsboken till min nya mobiltelefon. Men jag orkar inte. Jag vill bara lyssna på Dylan och drömma om kära ön. Vårkvällar. Ljumma vindar. Fågelstrecken över himlen. Hoppet om någonting bättre detta år.

Död vovve

Jag samlar ju på kranium. Inte för att jag fått ihop så väldigt många, men det är trivsamt att gå hemma och damma skallar och pyssla lite ibland. Idag får jag syn på till salu-annonsen: ”väderbiten skalle från självdöd boxer”. En boxer? Hm, bilden ser bra ut. Men 65 dollar? Och frakt ända från Kalifornien? Är det inte lite overkill?

Fetischisten i mig får kåtslag

Jag såg dem och såg dem ändå inte. Jag gick tillbaka och tittade igen. I det lilla skyltfönstret till den lilla affären på den lilla sidogatan. Där den lilla gumman huserar bland spetsar och gigantiska gamla bestick. Hon som borde ha en stor tratt mot örat då hon är så lomhörd. De stod där och stirrade tillbaka mot mig. Jag har väntat på dem sedan jag var i 8-9-årsåldern. En lång tid, med andra ord. Butiken var stängd. Jag gick hem. Försökte glömma.

Någon dag senare. Går förbi igen, som dragen av en magnet. Butiken fortfarande mörk och stängd. Ingen lapp med upplysning om öppettider. Fick gå hem igen med oförrättat ärende. Tänkte till och med ”det var nog bra att det inte var öppet!”

Jag minns den där bibeltunga boken jag fann på biblioteket som barn. Den med klädedräktens historia. Hur jag försvann in bland kapitlen, lärde mig allt om krinoliner och ridikyler, om bahytter och turnyrer. Om hur många kilo rismjöl som gick åt i något öststatsland under 1700-talets sista decennier för att pudra perukerna. Jag blev en fena på kvinnors mode genom historien. I tonåren satt jag surt och anmärkte på gamla kostymfilmer som fattat fel vad gällde kläderna. En film som skulle utspelas under 1650-talet skulle fan i mig inte ha en klänning i 1730-talsstuk. No way! Skjut kostymören! Nu! Jag var en olidlig tonåring. En förvuxen petimeterunge med synpunkter som ingen normal människa brydde sig om. Men jag erkänner, jag bryr mig fortfarande om detaljerna i film – även om många av mina detaljkunskaper om just klädernas historia bleknat med åren.

Dock, en kärlek har levt kvar, oförändrad och stark. Kärleken till snörkängor! Jag har erkänt det förr i bloggen; jag går igång på vackra snörkängor. Eftersom modet snällt löper i cirklar, så har jag vid åtminstone två tillfällen i livet upplevt trenden med mormorskängor lätttillgängliga i skoaffärerna.

Men långt där inne i mig har jag hyst en het längtan: att en dag få äga ett par 1800-talskängor. Ett par där man inte ser skillnad på höger och vänster fot. Ett par som är så smala och smäckra att de är komplett omöjliga att bära. Ett par som  man bara har och tittar på. Ett par konstverk.

Idag var butiken öppen, den lilla gumman mer lomhörd än någonsin. Jag smög in i garderoben som kallas affär. Jag skrek min förfrågan. Hon nickade och hämtade vad jag ville ha. I min skalle hade jag räknat ut vad de eventuellt kunde kosta. Antika hade jag aldrig sett förr, bara på museum och i böcker. Men aldrig i verkliga livet. Nu stod jag här och höll dem i handen. Såg det slitna sidenfodret. De spikade träklackarna. De oerhört mjuka skinnet. Den snäva snörningen. Linjerna. Hela systemet gick i stå. Så… priset, madame?

De var mer än fyra gånger så dyra än vad jag räknat med. Men de låg i min hand lika lena och självklara som om vi känt varandra hela livet. Nej, jag kommer aldrig att kunna bära dem, det är heller inte meningen. Men de följde med mig hem. Jag har ingen möjlighet att fotografera dem nu, men för att ge er en uppfattning om modellen, så är denna bild rätt nära.

  Mina är från 1880-talet och härstammar ursprungligen från det här stället:

Vad kan jag säga? Jag är lycklig. Varmt och stillsamt förnöjd. Det har varit ett mångårigt letande men nu är de i hamn. Nu återstår bara den där förbannade trattgrammofonen. Men den kommer, det vet jag.

Tant Vintage öppnar plånkan

En hellång blå sammetsklänning, med snävt liv och rynkad kjol och trekvartslång ärm. V-ringad både fram och bak. Så gott som oanvänd. Och så en figursydd tjock vinterkappa i brun knorvig fuskpäls med svart pälskrage,  svarta breda muddar och stora härliga knappar fram. Sidenfodrad.

Hela rubbet för totalt 80 kronor i en secondhandaffär!

Kärringen i mig jublar.

Det kallar jag att göra något vettigt av sin lunchtimme. Slå det, om ni kan!

 Så kan man äntligen få klä på sig…

Sammetsgenen

Jag är född med en sammetsgen. Det står helt uppenbart när jag  – som vanligt - störtar bråddjupt ned inför ett par hellånga sammetsdraperier i nån märklig brun nyans, en nyans som gamla chokladkakor som legat för varmt kan få. Jag behöver inte fler sammetsdraperier. Jag har så det räcker. Väl? Men det är något med mig och sammet. Jag kan inte få nog. För mig är det porr och lyx, trygghet och evig skönhet på en och samma gång. Jag grabbar åt mig med båda nävarna, jag frossar i mustiga starka färger; blodrött, bordeaux och plommonlila. Toppar med lite olivgrönt. Finner jag något på loppis som inte håller hela vägen, köper jag det i alla fall. Syr om till kuddar. Jag har säkert femtio kuddfodral i sammet. Eller hundra. Åtminstone känns det så ibland när jag inte får igen garderobsdörren.

Varför?

 

 

Sammetsgenen?

Lilla Blå finner en skatt

Under dammtrasans upptäcksfärd i sovrummet återfinns en gammal plåtburk med fem cigarrer uti. Jag sniffar. De verkar okay. Det var som fanken? Dammtrasan far vidare. Jag bedriver Operation Snabbröj under lunchen (kattmaten har idag bytts ut till några skedar keso med örtsalt. Jag vet, det här är ingen lyxig matblogg à la Barlach eller Huskorset). Så finner jag ännu en plåtburk (jo, jag har samlat på dessa några år). Denna gång en blå och svart historia. Jag lyfter på locket. Den är full med svenska mynt. Väger säkert tre fyra kilo. Undrar hur mycket det kan vara? Och där… vad är det där för sedlar? Aha! 200 tjeckiska koronas. Hm, räcker säkert till ett mål mat nästa gång jag är i Prag. Och där? Aha! 800 norska kronor. Hm, räcker säkert till ett mål mat nästa gång jag är i Oslo. Nu börjar det koka i blodet. Det artar sig till en hyfsad lunchtimme. Kanske borde man städa lite oftare?

Vadå barnen i Biafra?

Man är rena kapitalisthoppan. Jag har precis kommit hem och klämt ned stjärtfläsket i soffan. Öppnat en dejlig bir; min kära Carls Special, och torkar nu svetten ur pannan efter väl förrättat värv (jag höll på att skriva tarv). Dock är det svårare att torka bort smilet ur ansiktet. Jädrans, idag har jag luftat hundringarna. Jag mår som en prinsessa!

Så vad gjorde jag? Först en runda på loppis där jag införskaffade tre ursnygga gamla fotoramar. Perfekt för några av mina konstbilder från Wien. Ni vet sådana där tjusiga med ciselerat tjockt bakgrundspapper i olika färger, ibland marmorerat, ibland enfärgat? De var rätt vanliga på 20-, 30- och 40-talen, tror jag. Dessutom prutade jag ned dem. Efter denna pigga start var det dags för en rejäl balja kaffe med fet dansk grädde samt en tjock skiva rågbröd med brie på. Jag satt i sol och blåst nere vid kanalen och mumsade, tjuvlyssnade på blåhåriga amerikanska turister och mådde finfint.

Så iväg igen. Inhandlade ett skrivblock med handgjort tjockt papper och med omslagspärmar av fejkat ormskinn i mörkrött och pistagegrönt. Precis lika snyggt som det låter! En träpingvin till min pingvingalna väninna i Oslo. Tre tunna långa pärlhalsband. I gammelrosa och vinrött. God damn, nu var jag på g.

Så hastade jag vidare. Fann en liten trång kullerstensgata med spännande affär. Arabiska smycken och annat gotteligott. Stampade in på gistet trägolv och hälsade på kroatisk dam bakom disk. Frossade bland tunga smycken med stora stenar. Turkoser, granater, ametister och bärnsten. Föll för en tjock silverring med röd sten och tillhörande halssmycke. Ja, vad fan… det var ju på ”tilbud”. Jag slog till såklart. Kom ut därifrån, lycklig som en lärka. Som sagt, nu var jag i full gång.

Sedan följde ett antal affärer som inte fick mig på fall men så hamnade jag hos UNO och där blev det full pott. Tre par brallor; ett par mörkröda, ett par petrolblå och så ett par olivgröna. Sådana där stora pösiga halvlånga varianter med resår i midjan, perfekta under tunikor, perfekta  att gå och slafsa i hemma, perfekta att lysa upp ett grått kontor med. Ja, for fanden. Och medan jag ändå var igång där inne så varför inte slå till på en curryfärgad hellång städrock i kammad ekologisk bomull? Ja, så tänkte Lilla Blå, nu något lätt obalanserad, och vips låg städrocken på disken tillsammans med en saffransgul farfarströja. Öh? Vad kan jag säga; jag har en slags Claire Wikholm i mig, en slags godhjärtad pedagogkärring från 70-talet. Hon tittar nu fram allt oftare. Det ska vara färgglatt. ”Lektant” ska bli mitt nya epitet. Jag ska fr.o.m nu tala med extra lååånga vokaaleeer. Att jag en gång i tiden enbart klädde mig i svart och rasslade runt med säkert fem kilo nitar över röven är nu ett minne blott. Det ska jag nog vara glad för. Life goes on, så även jag. Städrocken kommer jag att få användning för när jag går in i min nästa livsfas; som en sån där keramikdrejande tant ute på Österlen. De talar också med låånga vokaaaleer så övergången lär bli smidig.

Jag fann dock tillbaka till mitt någorlunda sansade jag igen och inhandlade ett par öl som åkte ned i ryggsäcken. Solen stod på, jag svettades. Orkidéerna i kruka kostade 25 spänn idag och de stora fången med rosa pioner gick för 30 kronor. Frestelsen var stor men jag pallade inte släpa. Öl eller blomster? Det fick bli Carls Special.

Och så trodde jag att jag var färdig med kapitalistorgien. Men si vad jag bedrog mig! En gammal man hann ifatt mig uppe på Nörrebro och innan jag visste ordet av hade han prackat på mig en stor jävla kobra i mässing! Den var blytung och skulle sedan hasas genom hela stan. Ja, ja. Kobror är fina. Jag får väl ställa den… ja, nånstans.

Men som sagt, nu är jag hemma igen och förbaskat nöjd med mina inköp. Hittills en mycket bra lördag. En mycket bra shoppingdag. Fötterna värker som de ska, ölen svalkar som den ska och själv är jag lätt skitig och lycklig.

Jo, jag hann med att flörta med två karlar och en flata på vägen också. Nu ska jag röka en cigarr. Hej.

Vackra kappor och urk i skåpet

Jag börjar rensa i skafferiet. Mest av en slump. Vad är det där för kartong? Och den där påsen längst därinne? Förresten, vad står bakom pastan på översta hyllan? Åh fy fan! Hoppsan-sa… Utgångsdatum 2006. Utgångsdatum 2007. Och titta där… bakpulver, kan det bli gammalt? 2004? Jaha, ja, det kan det visst.

Åh, gud, jag är en äckelmaja. Mitt skafferi öppnas inte så ofta. Jag är en kylskåpsmänniska, helt uppenbart. Där är det större rotation. Men skafferiet, torrvarorna… mja, inte så ofta, nä.

Men nu är det tömt. Två soppåsar med allehanda lustigheter. Minnen från fornstora dar. Minnen av de där ”idag måste jag baka en kaka”-dagarna. Ja, jag får sådana ibland, men de kommer med allt längre mellanrum. Det går faktiskt (uppenbarligen) ÅR mellan varven. Så mjöl och märkliga joxpåsar blir liggande.

Sedan surfar jag lite och finner SNYGGA SAKER som jag vill ha. Typiskt. Nu är det kört. Plånboken blir som en ivrig hund, den öppnar sig själv och tungan hänger flämtande utanför. Plats, plånbok, plats! Inte idag.

Jäkligt snygg kappa

Jamen, verkar den inte läcker? Tänk att krypa in i den där till hösten. Jag tycker definitivt att det står mitt namn på den. Mer finns på den här länken. Bohéme. Ny bekantskap för mig, dock. Så, nu har jag blivit en sån där modebloggare också. Fattades bara det. För att ta ned alla läsare på jorden igen, inklusive mig själv, kan jag upplysa om att den här stilsäkra kvinnan nu vandrar till tvättstugan och för att stoppa i sina mest illaluktade gympadojor i tvättmaskinen. Resultatet ska bli intressant.

Filmfest, folks! Filmfest!

Idag kom det på posten – ett helt paket fullsmockat med filmer. Som jag väntat. Julafton i juni. Typ.

För det är ju såhär, va, att man bara måste trösta sig, va, med lite godis å så va, nu när man måste jobba hela sommaren och så, och då vill man ju ha nåt som liksom känns bra va när andra ligger och fläker sig på stranden och så medan man själv bara måste knega och knega, och då kan det ju vara liksom lite skönt, eller väldigt skönt, att veta att när man kommer hem och solen redan har gått ner, va, så har man i alla fall lite bra rullar å mysa med och sådär, va…

…tänkte jag och beställde över internet. Nu får jag nog jobba extra hårt om jag ska tjäna in alla pengar jag lagt ut. Men det är det värt. Jag har till och med införskaffat några boxar med gamla svartvita godingar. Ibland kan jag få ett sådant sug efter lite gammal grynig hitchcock-thriller eller rappa rullar av Frank Capra. Nu är jag försedd. Och så brittiska deckare. Och kostymdramer. Och lite Kusturica. Amen!

 Nej, denna beställde jag inte. Fullt så glad vågar jag inte bli.

Att bli med tavla…

Har blivit med tavla. Oväntat men samtidigt inte alls. Traskade iväg igår för en lång eftermiddagspromenad och stötte ihop med en polsk konstnär som visade mig sina alster. Jag föll för några av tavlorna men alla visade sig vara sålda. Men i ett hörn hängde en bild som klev rakt in i hjärtat. Jag slog till på stående fot och med bara en hundring på fickan. Typiskt mig. Lade hundralappen i handpenning och knatade hemåt. Undrade om jag fattat ett klokt beslut.

Tillbaka idag med resterande avbetalning. Ett livligt samtal utspann sig. Eller rättare sagt; konstnären talade oavbrutet och jag nickade bifall så ofta jag hann med. Samtalet gick i 200 knyck. Fragment ur livet. Minnesbilder. Klimt, oh la la. Och så kulsprutefrågor. Hur gammal är du? Vad jobbar du med? Har du körkort? Var bor du? Vad heter du? Varför heter du det?

Jag brukar av naturen retirera hastigt när någon är för, som jag uppfattar det, burdus. Jag tycker inte om privata frågor alltför snabbt. Har aldrig gjort det. Men det var något med den här livliga varelsen som fick mig att vilja gå till mötes.

- Du, jag åker till Polen över sommaren. Men jag är tillbaka i september. I september, hör du? Då ringer du mig. Vi ska träffas och dricka vin och äta god mat och du ska titta på mina tavlor. Du ringer mig i september. Du är trevlig. Jag är trevlig. Vi ska träffas och prata och dricka vin. Men du får inte ringa på dagtid, då arbetar jag. Jag drar ut jacket. Men på kvällen går det bra. Jag har ett stort glasbord. Vi får plats åtta personer runt det bordet. God mat. Mycket vin. Ja?

Jag lovade ringa. Jag kommer att ringa. När jag gick därifrån balanserade jag en stor mugg i näven fylld med karameller och nötter; under den andra armen min nyinköpta tavla. - Du har väl inte ätit frukost, kan jag förstå? Här, ta med dig nötter. Och karameller. Du ska ha karameller, hör du. Här, ta mer. Och ring mig i september. Ja?

Har jag fått en ny vän? Eller bara varit på promenad igen?