En trekant i helvetet

Läs inte detta om du tillhör dem som inte gillar spindlar. Läs inte detta om du tillhör dem som inte gillar råttor. Läs definitivt inte detta om du tillhör dem som inte gillar öststatsprostituerade på besök i Värmland. Men ni tre fyra stycken som återstår; nu blir det SKRÄCK! FASA! TERROR! som det brukade stå på gamla filmaffischer från femtiotalet. Det här är min femtiotalsrulle i tafflig scenografi; det här är min skildring av en trekant i helvetet. Har ni poppat kornen och skvimpat ölen? Då drar vi ned rullgardinen och släcker i taket. Så… nu börjar det…

Första hörnet i den helvetiska trekanten ligger i ett kvalmigt, kvavt, klibbigt Indonesien. Djungel delvis avbruten av terasser av risfält. Berg. Små byar här och var. En väldig himmel. Luften tung av fukt. Insekter. Ödlor. Och så mera fukt. Dit kom jag en gång för många år sedan, kriminellt naiv, i förvissningen att jag kunde klara allt som kom i min väg. Jag måste ha utmanat gudarna, flera stycken, för de samlade sig till en gemensam aktion och knäckte mig lika lätt som ett sprött gräs under elefantens fot. Det tog bara en natt. En natt i första hörnet av den helvetiska trekanten. Kanske den värsta? Jo, den värsta. Den första prövningen var nog den värsta. 

Men raskt över till Värmland och en lång natts färd genom snöstorm. Jag anlände till hotellet som inte fanns. En operasångare körde mig dit och eftersom denne var värmlänning och trodde sig känna till alla hotell som fanns där, blev han förvirrad av mina anvisningar. Snön vräkte ned, det var omöjlig sikt och vi krypkörde fram på glashala vägar, timme efter timme. Hotellet som inte fanns visade sig ligga i ett hyreshus, ett par trappor upp. Jag lämnades utanför huset några timmar innan gryningen och fick till slut svar på den rostiga porttelefonen. Jodå, varsågod och kom in. Ta hissen. Den lilla bredvid rullatorn i porten.

Jag tog hissen och åkte upp ett par våningar, den lilla hiss som visade sig vara en tidsmaskin, och när jag klev ur hamnade jag i tidigt sjuttiotal. Jag hamnade i den helvetiska trekantens andra hörn. Gudarna gapskrattade men jag hörde ingenting när jag uttröttad och kriminellt naiv stapplade fram genom en lobby i inrökt snusbrunt manchester och stormönstrat grönt. I receptionen stod något som kunde klivit direkt ur Bordellmammas visor. Hon hade målat läppstiftet några centimeter till höger om munnen. Håret stod på ända och ena bröstet hängde fram. Eller? Nej, hoppsan, där försvann det visst. Jag måste ha sett fel i skumrasket. Välkommen till Värmland. Du hade bokat rum några nätter, ja?  Om hon var förvånad så visade hon det i alla fall inte. Jag fick en nyckel, en sån där nyckel som man brukade låsa klädkamrar med förr i tiden. Det hördes en rejäl krasch från ett rum bakom disken och en kvinna skrek och en man svor. Eller om det var tvärtom? Var det någon som fick stryk? Damen bakom disken rörde inte en min. Jag hörde väl fel då. Jag var ju så trött. Nu skulle jag sova och imorgon skulle jag hålla föreläsning för en massa människor jag inte kände, om ett ämne jag inte ville föreläsa i.

När jag låst upp rummet på hotellet som inte fanns klev jag in på en blöt handduk som låg slängd på golvet. Hela rummet stank av rök och något annat jag inte vill skriva här. Det finns hus och rum där hela kroppen direkt reagerar och liksom skriker ut att här vill jag inte vara. Här vill jag inte röra något. Platser som får en att instinktivt vilja rusa därifrån. Men den här gången hade jag ju inget val. Så jag försökte blunda för håren i badkaret och blodstänken och de nedtrampade fimparna i mattan. Jag försökte att inte höra ljuden från rummen runt omkring mig även om jag mycket väl förstod att jag numera vistades på storskogarnas knullhotell nummer ett. När jag gläntade på dörren ut mot korridoren i ett fåfängt hopp om att påkalla receptionisten och klaga lite på det ostädade rummet kom jag snabbt på andra tankar. En abnormt fet halvnaken kvinna blängde ilsket på mig och gapade något på ett språk jag inte förstod och när en lika fet naken karl klev ut bakom henne och stirrade närgånget, stängde jag snabbt om mig och låste. Sängen… åh gud, den sängen talar vi inte om. Men den natten och den snöstormen glömmer jag aldrig. Jag var fast i det andra hörnet av helvetets trekant. I en obeskrivlig äcklig smuts som fick varje cell i  min kropp att protestera.

I veckan som gick hade jag tänkt mig ett slags vildmarksäventyr bland åkrar och mylla och hälsosamt friska vindar. Jag upptäckte helvetets tredje hörn. Kriminellt naiv hyrde jag mig ett pörte vid åkerns rand, osett och i sista minuten. Anlände sent en eftermiddag. Värden lämnade mig med orden att han skulle vara otillgänglig det närmaste dygnet men jag skulle väl klara mig? Varför skulle jag inte klara mig? Nå, det gjorde jag ju. Med nöd och näppe. Men när dörren slog igen bakom mig och jag var ensam – trodde jag – protesterade kroppen innan ögonen såg. Ta mig härifrån. Här vill jag inte vara.

Det var något fel på huset. Det kändes som om jag rörde mig i det spegelvänt. En svår känsla att beskriva men allt var fel. Jag försökte slå bort tanken, nu skulle jag inte sjåpa mig, vad var det här för larv? Packa upp, människa, och njut av ledigheten! Det tog kanske några minuter innan jag såg upp i taket och insåg att stället redan var fullbelagt. Det såg ut ungefär så här:

Och de små liven var överallt. I taket, längs väggarna, i fönstren, i badrummet. Alla sorter och färger, stora som små, med långa och korta ben. De kalasade och mumsade på varandra, tycktes det, och snart skulle de väl sätta igång med mig också. Det var nog bara en tidsfråga. Men framförallt lämnade de spår efter sig. Under de närmsta timmarna gick jag med hushållspapper och drog ned stora tjocka vita slemmiga sjok med spindelväv och ägg till nästkommande fyrahundrasjuttiosex generationer. Dörrknopparna var hala av något klibbigt, jag fastnade med handflatan och trodde jag skulle spy. Alla ytor var belagda, bord, stolar, skåpen och dess innehåll. Jag gnuggade frenetiskt handen under varmvattenskranen men när jag letade efter något att göra rent med fanns där bara spindlar! I trekantens tredje och sista hörn var det tänkt att jag skulle tillbringa min sista semestervecka! Det gjorde jag nu inte. Men ett dygn stannade jag då jag inte hade något val. Natten som kom var av det värre slaget. Mitt viloläger plockades rent från knastriga gråsuggor och diverse annat jag inte vill tänka på. I mörkret kunde jag känna hur det kröp över mina bara händer, över mina fötter. Till slut blev jag vansinnig och tände lampan. Trots att jag ju inte ville se. I gryningen måste jag ändå ha somnat, utmattad. Dagen efter tillbringades på en pall utanför pörtet,  i regn och blåst. När skulle den där husvärden komma hem igen? Nu skulle han få se på fan!

Men tillbaka till Indonesien. Tänk er en becksvart tropisk natt, full av underliga okända ljud. Tänk er en hydda i utkanten av ett risfält, med släta tegelväggar under ett högt tak av gräs. Tänk er en kriminellt naiv skandinav som fått för sig att isolera sig i djungeln för att söka äventyret och ha något spännande att skriva hem om. Hon vaknar i natten av att hon hör sitt bagage släpas över den andra säng som finns i rummet. Vem är där? Vem försöker sno hennes väska? Och vad är det som gnyr och piper? Vad är det som rasslar längs väggarna? Vad är det som dunsar i golvet?

När jag äntligen, med bankande hjärta, får fatt i tråden till lampan och drar i den för att tända och lysa upp en liten halvcirkel av sängen där jag ligger, är det som att tiden stannar upp. Jag kan inte tro det jag ser. Stora råttor! I min säng. I den andra sängen. På väggarna! Överallt. De drösar ned oavbrutet uppe under grästaket och springer obehindrat ned för de släta väggarna. De äter upp mitt bagage. De kliver över mina ben och gnager i sig kläder och väska. De skiter i sängen. De skiter på golvet. De skiter överallt. Och håller kalas hela natten lång!

Jag vet att det där man läser om i böcker, om att frysa till is, verkligen kan inträffa. Jag vet att man kan bli så förlamad av skräck att man inte kan röra sig ur fläcken. Jag vet hur det är att sitta i timme efter timme och vara helt paralyserad av något man aldrig trodde skulle kunna inträffa. Fångad i en äcklig, vidrig mardröm, stinkande av kallsvett och skräck. Jag vet, för jag har upplevt det värsta hörnet i helvetetes trekant. Och nu är den trekanten fullbordad. Hoppas jag.

 

 

 

 

Hämnden är ljuv, you motherfucker!

Skit, skit och sedan riktigt guld

The flying toilets of Mogadishu är inte namnet på en B-film, även om det låter så. Jag fick höra historien av en kollega, om någon som besökt Mogadishu och – naturligtvis – blivit skitnödig. Så var fanns toaletten?

Det var då han fick lära sig. I Mogadishu tager man var man haver och här hade man inget annat än plastkassar. Men vad göra av plastkassen efteråt? Inga problem. Man knyter ihop den, svingar den några varv ovanför skallen och låter den flyga iväg.

Man ska aldrig låta skiten bli ens eget problem, se. Inte ens den egenhändigt frambringade skiten. Let it fly. Let it fly like the flying toilets of Mogadishu.

Och apropå lukter. Är det här månne kejsarens nya?

Neotantric, tydligen ett svenskt företag, har lanserat en doft de kallar Manic Love For Women…

Jag luktar och fnissar till. 

Reklamen ser tacky ut, som något hämtat ur ett herrmagasin. Den trycker mycket på sex, kroppar, farlighet och utmaning.

Jag luktar och fnissar igen.

Parfymskribenter ojar sig lite lagom; är den inte vågad? Är den verkligen okay att ha på sig? Nog är den lite… djärv, nog fordrar den väl tillvänjning? Får man inte huvudvärk av den? Och så ojar de sig igen och citerar glatt  reklambladen från Neotantric rakt av.

Jag luktar, läser och fnissar.

Beskrivningarna av innehållet då? Oj, där talas det om en sval mystisk doft av framtiden minsann, den innehåller tunna skira noter mot en söt blommig bädd. Men vad fan? Är inte detta bara en reklamkampanj som gått verkligt fel?

Jag menar, lukta för fanken!

Hallå? Är det verkligen bara jag som känner det?

Den luktar ju jazztobak!

Sedan tar jag ledigt och besöker den svenska hufvudstaden. Får förmånen att träffa Suziluz för första gången, ett tomtebloss som gnistrar och sprakar oavbrutet i timmar. En kvinna som säger saker som i dagar efteråt flyter upp till ytan och gör sig påminda. Vi ger varandra ett halvt dygn och fyller det med allehanda tankegodis. Hon sätter guldkant på hela vistelsen.

Så beser jag en efterlängtad utställning om och av prerafaeliterna på Nationalmuseum och blir – besviken. För många besökare. För många åsikter. För mycket socker och kvalmigt klibb. Men nu vet jag; det är många år sedan jag egentligen tände på skönheten i långhåriga kvinnor som svajar i  riddarborg, i broderade klänningar och trängtan och vemod i blick. Ja, jag ironiserar. Intressantare var dock hur en grupp konstnärer som kallade sig prerafaeliter kom att arbeta med ett bildspråk som i sin tur influerat vår samtid på ett sätt som jag kanske inte tidigare reflekterat över. Eller också var det bara utställarnas konstruktioner och riktade önskedrömmar som jag tog del av. Fan vet. Jag finner att jag med åren blir mer intresserad av konstnärerna än deras konst. Jag vill tränga bakom målningarna, kliva in i skallarna hos upphovsmakarna. Det är då det blir spännande för min del.

Det regnade i den svenska hufvudstaden. Jag förlade mitt paraply någonstans. Som vanligt.

Och inhandlade en sammetsjacka. Som vanligt. Vad jag nu ska ha den till? Så här ser den ut. Ja, ni förstår mig, vad? Damen på bilden har dock inget med saken att göra. Hon kom inte med på köpet. 

Jag är egentligen bara hemma som hastigast för att tvätta och packa väskan igen. Officiellt återkommer jag ju i juni. Det här är en parentes. En lång sådan. Egentligen var det meningen att jag skulle rikta ett tack till er läsare. Framför allt till de nya som jag ser har tillkommit under min frånvaro. Tack för att ni läser och kommenterar som ni gör. Och välkomna tillbaka.

Åt jag en utter?

I Berlin har de en faiblesse för att käka i totalt mörker. Det finns några restauranger som specialiserar sig på att ta emot gäster, föra in dem i ett helt mörklagt rum, ge dem en blind uppassare och så servera dem en trerätters middag som de inte ser. Det är tyschkarnas uppfattning om kulinarisk sensation och eftersom jag och ressällskapet ville vara lite tyschka och sensationella av oss så bokade vi in oss på ett av de där svarta ställena.

Vi blev mottagna av en dvärg i rosa skjorta och vit kostym. Han log inte en enda gång under introduktionen. För vi behövde ju en introduktion. ”Så här går det till. Det här är blindstyret som ska passa upp på er. Han heter Marlene och är väldigt duktig.”  (Vad han var duktig på förstod vi aldrig riktigt).  Marlene, till skillnad mot dvärgen, log oavbrutet. Jag blev lite rädd. Men tänkte: han kan ju inte se oss.

Så fick vi en drink med något ljusgrönt blask i och så leddes vi in bakom ett skynke. Jag hade överlåtit beställningen av mat så nu visste jag inget om vad jag skulle föräras för kulinariska höjdpunkter. Så länge det inte var kött. Efter den ljusgröna tyschka groggen tedde sig världen ljus – not! Nu var vi i komplett mörker. Jag snubblade över stolen och Marlenes grepp om min arm var benhårt. Så där! Med tyschk precision placerades jag framför bordet och mina händer lades på bordsskivan. Kände jag tallriken? Yes, sir. Besticken? Yes, siiiir!

Det gick en kvart. Eller så var det bara en minut. Sällskapet och jag väntade på käket. Förrätten. Vi visste inte om vi skulle viska eller prata eller bara hålla käft. Våra tåspetsar snuddade vid varandra under bordet. Jag började nynna lite. Sällskapet fnissade. Nu var vi i Tyschkland! Jösses, vad mörkt det var. Vi kunde lika gärna suttit med svarta huvor på oss.

Från borden intill oss kunde vi höra röster som snackade. Spanska. Och tyschka förstås. Jag begrep ingenting. Jag fick bilder i huvudet av spanjorer med huvor på skallen. Kanske hade de bara huvor på sig och inget mer? Jag viskade detta till sällskapet som fnissade igen. Åh, nä, fan, nu kan jag inte äta!

Så dök Marlene upp och ställde ned något framför oss i mörket. Hade han fileat den lille sure dvärgen i rosa skjorta? Ja, vad visste vi. Dvärgen smakade lite sött. Det var bara tre små bitar. Jag kände mig stolt som lyckades hitta munnen i mörkret. Jag provade att sjunga så jag visste varifrån rösten kom och så snart jag nådde ”mi” i do re mi så hivade jag in tuggan där jag trodde den skulle vara. Det gick ju galant, det här. Dvärg i nån slags sörja. Löjrom?

Marlene lade en hand på min axel och sa något på tyschka. Han måste ha glömt att jag bara talade engelska, men nu var jag go och fin efter det ljusgröna så jag lät det generöst passera. Jawohl, sa jag bara och klappade hans hand.

Marlene försvann och vi satt en stund och tåflirtade, lyssnade på spanska och nynnade. Så kom uttern. Den vegetariska uttern. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag åt men sällskapet sa bestämt att det var utter. Du är ju så förtjust i uttrar? Jo, jag gillar att glo på dem. Men jag har aldrig ätit någon. Jag har inte ätit kött på 20 år! Jag do-re-mi-ade mig i vad som tycktes en evighet.  Tuggade på något jag varken kunde se eller känna igen. Svalde med skräck. Längtade efter mer ljusgrönt. ”Öhj, Marlene”, försökte jag på svenska. Näven lades på min axel igen. ”Das utter? Jah?”

Marlene lät som han log hela tiden. Han svarade något jag inte förstod och jag gav upp och sa ”Jawohl jawohl ”och lät saken bero. Skulle det bli tarmvred nu så fanns det väl sjukhus även i Tyschkland.

När desserten kom var jag ett fnissande nervvrak. Mitt sällskap var ett fnissande nervvrak. Vi vågade inte dricka så mycket vin för det var svindyrt och bara käket skulle gå loss på 1200 spänn. Tre bitar dvärg i fisksperma, en död utter och så nu… vad? Marlene hade händerna överallt nu, tycktes det. På mina axlar, på mina armar, på mina händer, på bordet, resterna av uttern sopades undan med tyschk geswindt, Marlene var överallt. Jag ville bara sjunga ”Good Golly, Miss Molly” men lyckades behärska mig.

Kunde jag finna käften utan do re mi? Well, let’s try, tänkte jag på utländska och hivade upp något blött mot ansiktet. Träffade snett och blev kladdig på kinden. Vad var det där? Sorbet? Mald daggmask? Äppelmos? Marlene, kom hit och torka av mig!

Kvällen började lida mot sitt slut och våra nerver likaså. Jag behövde gå och kissa men pallade inte tanken på Marlenes sällskap därinne. Marlene, kom hit och torka mig! Spanjorerna hade tystnat, jag tror de beställt gratinerad skorpion och den var väl för stark för deras medelhavsmagar. Nu satt de knäpptysta och blev säkert tafsade på av Marlenes kollega. Jawohl!

När kvällen var över leddes vi ut på en skräpig bakgård av en ny dvärg. Hur många dvärgar har de i Berlin egentligen? Denna hade röd skjorta på sig, och enormt blanka skor. Han log inte. När vi lämnades på bakgården var vi panka, förvirrade och yra i mössan. Vi letade genast upp en läderbar där vi piskade skiten ur en handelsresande från Düsseldorf. Det är slitsamt att resa. Och nu sitter jag visst och ljuger igen…

Tyschk und tyken

Trodde väl aldrig jag skulle få användning för mitt gamla ridspö, men oj vad det fick vina över de tyschka arslena förliden helg. Jag tror bestämt jag piskade mig till sendrag i högerarmen. Men det är en petitess i jämförelse med vad jag gav. I’m a giving person. Det fick jag minsann höra. Jag fick höra saker på tyschka också, men eftersom jag inte talar språket så gick det mitt öra förbi. Kanske bäst så.

Många små pigga klubbar har de, tyschkarna. Pojkar i skinnutstyrsel med blottade skinkor och lustiga hängslen. Sura madamer i glasburar. Hängbröst ända ned till Italien.

Drinkarna rymmer is för en hel hockeysäsong och nattluften kan förvandla  en svensk till orm. 

En gammal vithårig farbror gav mig karameller i parken. Jag anade genast oråd. Tur jag var beväpnad. 

Knävelborrarna vädrade vårluft och ölen var för det mesta god. Det första glaset hade t.o.m pappersvolang längs ned. Tyschkarna gillar att pynta sin bira, helt uppenbart. De har ett fjolldrag när det gäller öl, men det kan de väl få ha, så länge kjolen går att slita av och ölen har rätt temperatur.

Någon dag senare begick jag ett fatalt misstag; språkförbistringen ledde till att jag tackade ja till en veteöl av gigantiskt format. I ett sånt läge vill man gärna använda ridspöet på sig själv, så det gjorde jag. Ett ilsket rött ärr pryder nu mitt vänstra lår. Fy skäms, Blå. Vem fan dricker veteöl?

För övrigt skedde inte så mycket: en gammal muskelsträckning snärtade till och brände som en majbrasa, jag fick nåt glidmedel av en stammande ekorre, en plomb lämnade käften på en turkisk restaurang och högerfoten la av som vanligt.

Några irländare räddade mig med Guinness men vägarbetet under jorden sände oss åt helvetet till. Men allt går att lösa med ett ridspö och en uppfordrande blick.

Interneringen avlöpte smidigt som vaselin och julgranen lös hela helgen. I Berlin firar de jul året om. För säkerhets skull.

Jag köpte mig ett par solglasögon med åstkilliga decennier på nacken så nu kan jag skrämma barnen. Naturligtvis fann jag mig en 20-talsbrosch också. Något annat var inte att tänka på.

Sammanfattningsvis:

Tyschkarna: ett bleknosigt dystert släkte som gillar att man ryter åt dem och gärna ger dem några rapp i förbifarten.

Och det, det är alldeles sant.

Nu ska jag gnida in mina krigsskador med färskost. På återhörande.

Djungeln väntar

Jag letar febrilt efter tropikhatten. Macheten är nyslipad, klingan blänker och glittrar i skumrasket hemma hos mig. Nu jävlar kan jag ta mig an lianer och orangutanger, slemmiga träskrötter och allsköns giftormar.

Imorgon bitti drar jag ut i vildmarken. Borde jag ta med matsäck? Eller kommer de hungriga vilddjuren mig på spåren då? Kan de nosa sig till en ostmacka och en ljummen banan? Troligen. De har säkert dräpt för mindre. De har säkert dräpt för en rädisa. Bäst att vara försiktig.

Överlever jag färden uppför floden, möten med infödingar och nya annorlunda maträtter, klarar jag mig undan alfahannens håriga armar som sliter upp mig i närmsta trädkrona och sätter tänderna i mitt oskyldiga kött, klarar jag mig undan det – ja, så får jag väl rapportera när jag kommer tillbaka till civilisationen. Men jag vågar inte garantera något, kamrater. Det finns inga garantier i ett fall som detta.

Det är ett spännande liv jag lever. Jag märker det nu när ingenting är packat, morfinet är så gott som slut, kroppen värker av trötthet och jag inte hunnit hälften av det praktiska bestyren. Jag är en sån där som lever ute på knivens yttersta spets, jag är cool, jag är djärv, jag är fucking Livingstone!

Småland, here I come!

Kanske träffar man likasinnade?

Pardon me boys, inte fullt så lena tåg

Jag skrek väl så jävligt så de inte tordes annat. Konduktören tog ett snack med föraren och så bar han och min mor min bångstyriga kropp genom hela tåget, fram till spakarna. Där fick jag sitta, mina svettiga nävar greppade rattarna eller knapparna eller vad fasen det nu kan ha varit. Snor i ansiktet. Tårar som förbyttes i sprickfärdig stolthet. Jag körde tåg! Fyra år gammal körde jag tåg. Det susade fram nånstans i mellansverige. Lilla Blå rattade och mor kunde pusta ut. Konduktören kunde pusta ut. De arma resenärerna i  vagnarna kunde pusta ut.

Och tågen har fortsatt att pusta sig fram, årtionde efter årtionde. Framför allt har det pustat, stånkat, susat och stompat sig fram genom musiken. Häromdagen fick jag en låda jazz tillsänt mig, säkert 200 låtar! Man får akta sig, jazzloppan biter ilsket när den väl biter. Chattanooga Choo Choo lär ha varit ett tåg. Vet inte om Ellington någonsin tog den tricken, men han spelade gärna låten om det där förstklassigt snabba tåget, ni vet.

”Take the A Train” är för övrigt en låt med studs. En av de där som ”alla” känner igen när de hör den, även om de inte gillar jazz.  

You must take the A train – to go to Sugar Hill way up in Harlem

If you miss the A train, you’ll find you missed the quickest way to Harlem

Hurry, get on, now it’s coming – Listen to those rails a-humming…

Om musikerna i Grateful Dead, The Flying Burrito Brothers och The Band hade tid att lyssna på those rails a-humming tror jag knappast när de 1970 packade sig ombord på ett inhyrt tåg tillsammans med Janis Joplin och några till. De skulle turnera ihop under en vecka, alltmedan tåget susade fram genom ett storslaget kanadensiskt landskap. Här och där stannade man till och höll musikfestival för publik på flera tusen. En färgglad publik i olika stadier av behåring och berusning. Året var ju, som sagt, 1970.

Men ombord på tåget gick det vilt till. Kröken och röken och musiken rådde. Bluesgrabben från Chicago, Buddy Guy, berättar om hur man ”bara kom in i det på något sätt”. Han syftar på en slags dygnet-runt-fest, ett dygnet-runt-jam där alla samlades i vagnarna och lirade skiten ur sig. En annan musiker som var med säger nästan förvånat: ”Vi var ju inte vana vid sprit, inte på det där sättet. Vi hade ju bara tagit LSD innan, och rökt marijuana, va.” När det blev tomt i flaskorna fick tåget stanna till och länsa närmsta spritbutik. Hatten gick runt och alla musiker bidrog till kassan. Sedan fortsatte tågfärden och kalasandet. Buddy Guy blev trött, men varje gång han la sig för att sova, var han rädd att han skulle missa något, så han kom på benen igen. Under hela veckan låg han aldrig ned mer än en timme åt gången.

Janis Joplin sitter i kort klänning och rosa solglasögon och röker. Hon är full. Alla är fulla. De sitter tätt samman och sjunger allsång. Jerry Garcia böjer sig fram och deklarerar Janis sin kärlek. ”Jag har alltid älskat dig, ända sedan jag såg dig första gången.” Hon ser hastigt tillbaka på honom och brister ut i gapskratt. Försöker skämta bort det. Det tycks bli för svårhanterligt. Hennes röst på scenen är bitter, sångtexten svart: övergiven i kärlek, gång på gång. Två månader efter tågresan återfanns hon död på ett hotellrum, 27 år gammal.

Jerry Garcia, i Grateful Dead, ståtar sedan i lila batiktröja och vinröd vacker Gibson på scenen. Hans hår och skägg är svart och yvigt. Han ser ut som ett mellanting mellan trollet Plupp och en gammal slöjdlärare.

The Band stompar sig fram på tåget och de stompar sig fram på scenen. Jag har alltid känt mig lite ljummen till de här grabbarna och deras påstådda storhet. Men jag mjuknar som glass i mikron när de inledande tonerna till Dylans ”I shall be released” hörs. Det borde varje människa med hjärtat kvar i kroppen göra. Mjukna. Inte fan är det rock’n'roll. Det är en – psalm. In my humble opinion.

Överhuvud taget var det dock mer skägg än rock under året 1970, om ni frågar mig. Okay, Doors släppte plattan Morrison Hotel samma år, och Roadhouse Blues är en jäkla bra rocklåt, men jösses vad skäggigt det var! Alla verkade ha gigantiska skägg det året, åtminstone någonstans på kroppen. Och musiken gled ut i något slags mellanland, ofta rätt saggiga landskap med evighetssolon och inåtvänd instrumentonani.

Men ”Festival Express 1970” som turnén genom Kanada kom att kallas, och som finns dokumenterat på filmen med samma namn, var inte enda gången det placerades ett tåg mitt i rockmusiken.

 Se bara på Sverige och det märkliga tilltaget ”Rocktåget”. Jag skriver märklig, för jag förstår inte kopplingen Tomas Ledin och rockmusik, men det kanske nån kan förklara för mig? Eller gör inte det, förresten. Vi lämnar det. Men Sverige var alltså inte först med idén om ett tåg fullt av musiker genom landet… om nu någon trodde det.

Men tågen, de där eviga tågen, tycks rista sig in i hjärnbarken på var och varannan musiker. Eldkvarn sjöng om ”Långsamt tåg”, Ozzy Osbourne om ”Crazy Train”. Elvis struttade omkring som en rockabillytupp i ”Mystery Train” och Rolling Stones hade sin ”Silver Train” (fast de har en bättre tåglåt i ”Love in Vain” – och nej, jag syftar inte på Clash-låten med samma namn). Hos Johnny Burnette och sedermera Yardbirds lät det att ”Train Kept a Rolling” och vår egen Jakob Hellman skrev pärlan ”Tåg” för ett antal år sedan. Likaså sjöng Lolita Pop om ”Långa tåg av längtan”. Jag kan fortsätta, men jag tror ni kan fylla i själva… Jag undrar bara om alla de där tåglåtarna är skrivna av män? Det verkar så. Är det pojken i dem? Den lille pojken med drömmen om det elektriska tåget som fortfarande hänger kvar i en eller annan form? Kanske fick de inte köra tåg som barn? Det fick jag! Jag upprepar en gång till för säkerhets skull: det fick jag!

Här är förresten en bra platta från en bra grabb:

Att vara i en stumfilm

På båten häromnatten: jag ser ut genom fönstret där fullmånen hänger, bara lite svagt naggad i ena kanten. Det är mulet, himlen är svart utan att vara svart. Den är… skitig liksom. Inte en stjärna lyser. Och havet… nedanför månen flyter en silverskimrande gata rakt fram mot mitt hyttfönster. I ljuset kan jag se vågorna men det hörs inte ett ljud. Varken från båten eller utifrån. Allt är i svartvitt. Hela världen är svartvit och tyst. Jag känner inga lukter. Jag hör inga ljud. Ser inget levande.

Jag sitter som förtrollad och bara tittar. Länge. Febern har härjat färdigt i min kropp. Jag stirrar på månen, månen stirrar tillbaka. Det slår mig plötsligt att det är som att betrakta en filmduk i jätteformat. Det är exakt samma färger, eller snarare brist på färger. Inte ett ljud. Bara de skiftande gråvitsvarta nyanserna som finns kvar av en stumfilm.

För en stund upplever jag ren magi. Det är oerhört vackert. När jag lägger mig i gryningen är månen borta.

Om jag så ska ro…

Norge ville inte släppa taget om mig. Skulle varit hemma för fyra dagar sedan. Men Norge satte hårt mot hårt. Norge satte in nåt virus. Norge tog mig av planet. (Förlåt alla ni hundratals människor som blev försenade till Köpenhamn. Jaaa, det var mitt fel. Förlåt, förlåt, förlåt). Norge satte in ambulans och läkare och hela fucking konkarongen. 

Men jag satte emot. Jag tog mig hem. 17 timmar på havet. Med  glada vodkabröder från öst.  Samt den där gregorianska kören i hytten som bad hela natten. Ja, jag har feber. So what?

Nu är jag hemma. Nu ska jag sova. Men snart öppnar butiken igen, ok?

Han friade, jag glömde svara

Jag kommer hem från en iskall dag på stan. En trevlig dag på många sätt, men jag fryser så förbålt att hela jag skakar. Denna råa havsluft. Det är en ond kyla. Står man för länge i den vill man nästan börja gråta, den gör ont!

På hallmattan ligger det ett brev. Jag känner igen handstilen direkt. Det är P som skrivit. Jag skäms – för hundraelfte gången. Jag har inte ens reagerat på att hans sedvanliga julhälsning inte kommit i år. Men nu ligger kuvertet där. Det har cirkulerat över halva jordklotet, ända nedifrån Australien. Där har jag en friare. P, mannen med hårtofsen på näsan.

Vi träffades på Heathrow Airport i London. Jag var i transit, skulle vidare med ett plan till Singapore. Han kom och satte sig bredvid mig på flygplatsen, han bar en sån där larvig schweizisk filthatt där han nålat fast diverse fiskarmärken. Eller vad det nu var. De dinglade i alla fall. Han var lite full. Kom från Australien och inledde en sluddrig konversation.

Eftersom det visade sig att vi skulle med samma plan så blev vi sittandes. Han talade, jag nickade lite lamt. När det var dags att gå ombord, visade det sig att han skulle sitta i förstaklass, jag reste ekonomiklass. Vi skildes åt.

Nånstans över Indien uppenbarade han sig igen. Nu ännu rundare under fötterna. Min granne i sätet bredvid var skotsk bonde och skulle ned till Australien för att titta på kor. Jag förstod inte vad han sa. Nu var han försvunnen på toaletten och istället uppenbarade sig denne man, P. Han hade tagit av sig hatten. Jag glodde fascinerat på hans nästipp. Där växte en hårtofs rakt ut. Ca en centimer lång. Jag har aldrig, varken förr eller senare, sett något liknande. Och jag glor på karlars näsor, tro inget annat. Det är bland det första jag lägger märke till. Nu stirrade jag som förhäxad på den här hårtofsen som guppade medan han talade. Jag gav honom mitt namn. Tänkte mig inte för.

Sedan dess har jag bott i flera länder. Aldrig sett skymten av P i verkliga livet men han har letat upp min adress varje gång. Han har sänt brev på brev på brev. Jag, som aldrig kan förmå mig till att slänga brev, har säkert en hel kasse full. Först skrev han varje vecka, sedan varje månad. Jag skrev kanske totalt fem brev tillbaka, då i början. Av artighet. Förvirring. Numera får jag två hälsningar om året, det sedvanliga födelsedagskortet och så julhälsningen.

Han friade ett år. Jag glömde att svara. Han skrev att han som bäst byggde ut huset ifall jag snart skulle komma och bo hos honom. Han arbetar på bank. Alla hans brev innehåller redovisningar av ekonomiskt slag. Han är noggrann, så noggrann att jag blir mörkrädd. Han talar om exakt hur många liter som går åt för att vattna gräsmattan. Han talar om exakt hur många dagars semester han tar ut. Hur mycket de nya tapetrullarna kostade. Vilka klockslag han besöker sin mors grav. Vad alla släktingarna heter och hur de är gifta med varandra, var de bor, var de arbetar, hur gamla de är, hur ofta de träffar varandra och vid vilka klockslag. Hur många poäng diverse sportlag plockar hem i olika serier. Vad bensinen kostar. Hur många medicinska undersökningar han varit på. Hans blodvärden. Efter redovisningarna avslutar han alltid med att önska mig god hälsa. Och så sänder han kyssar.

P. Mannen som vill gifta sig med mig efter att ha träffat mig totalt… en halvtimme!

Först var jag natuligtvis smickrad. Tänkte: oj, vilket outplånligt intryck jag måste ha gjort på honom! Men så skrev han de där raderna om mitt vackra blonda hår. Jag som aldrig varit blond! Jag börjar misstänka att han blandat ihop mig med en annan dam. Då, för sjutton år sedan!

I en av kvällstidningarna idag…

 Åh fan, Thailand är en ö?

Inte ens för Angus

Får erbjudande om billigt flyg till Prag. Under 300 spänn. Helt ok. Får också erbjudande om att gå på AC/DC i Prag. För drygt 3,500 spänn! Nähähääääää (garvar hysteriskt). Nej tack. Inte den här gången.

Nån jäkla måtta???!!!

Hurusom man klarar sig från att bli permanent galen…

You gotta serve somebody, tycker Bob Dylan inifrån mitt sovrum. Jag vet inte om jag håller med. Jag häller upp ett rejält glas rött och vacklar mot soffhörnan och min trogne, nu ack så ålderstigne laptop, Slim Jim. Fy fan vad jag saknat Slim Jim i veckan. Det är tuffa tag att vara utan dator i en dryg vecka. Det är som abstinens. Det där med att vara avskuren från världen. Hjärncellerna rycker och vill slita sig.

Nu ämnar jag berusa mig. Eller nåt. En förkylning, djävulens lilla hugskott, har slagit klorna i mig. Den lägger sin bana tvärs igenom skallen, från halsen, upp genom käft och näsa och ut genom vänstra ögat. Det rinner. Det bultar. Det morrar och dunkar och svider. Jodå, djävulens lilla hugskott har slunkit förbi skyddsnätet och dansar nu samba för fulla muggar. Jag hoppas på att kunna slå tillbaka. Jag tar på mig boxarhandskarna och häller upp rödvinet. Det gungar. Bob Dylan låter bekymrad och byts ut mot en ung och yster Van Morrison. Jag låter honom härja. Tar istället Slim Jim i knät och börjar ett blogginlägg. Ciao, folks! Lilla Blå är tillbaka på banan. Eller nåt.

Resan, ja. Jodå. Jodå.

Upp genom Sverige mot en väntande bloggsoldat som troget stod och väntade på Stockholm C. Där fick hon vänta. Satans Järnvägar satte in ett undermåligt X2000 som la av redan i Småland. Sedan blev det krypkörning i trettio mil. Tog några timmar. Hysterisk sverigedemokrat löpte amok och blev våldsam och aggressiv. Ungjävlar tjöt och skrek. En höggravid intill mig fick för sig att nu var det nog läge att klämma ur sig avkomman. Jo, förresten. Jag hade bokat ”tyst kupé” hos SJ. Ifall nån undrar. Det var mer liv i vår tysta kupé än på hela tåget i övrigt. Det var decibelnivåer att jämföra med ett bombanfall. Det var ett bombanfall. Jag hatar SJ. Jag vill bränna SJ till marken. Jag vill utplåna SJ från sverigekartan för gott. Sist jag åkte med Satans Järnvägar kom jag fram sju timmar försenad, mitt i natten, i smällkalla vintern, till en öde landsortsstation utan vidare kommunikation. Då sa jag: ”Aldrig mer SJ!”. Det höll i flera år. Men så softade jag till (läs: hjärnan slog slint) och bokade biljetter till Stockholm. Det skulle jag aldrig gjort. Men det som höll mig uppe var i alla fall tanken på att jag skulle flyga hem. Hederligt gammalt miljöförstörande flyg! Fy fan vad jag gillar att flyga!!!

Kom till Stockholm, möttes av stora famnen. Bloggkompis i guldklass följdes av tjusiga toyboys, gungande båt och suverän thåströmkonsert ute i ett becksvart Orminge. Lilla Blå kände livsandarna återvända. Hamnade på Söder och ölhak med små stabbiga män utan hår(!). Intressant besök i stockholmsk verklighet. Helg med regn och fotvärk och fler gungande båtar. Vinkade av bloggkompis i guldklass och hamnade på Djurgården. Klämdes i dörr av icke okänd miljonärstant. Borde rånat henne på handväskan men jag rubbades i mina blå cirklar.

Sedan några dagar bland släktingar. Glada skratt, många kramar, goda middagar, minnen och avkoppling. Kände frid i sinnet. Tills onsdag morgon…

- Du, skulle inte du flyga hem med Sterling? undrade min svåger stillsamt när han läste nyheterna vid frukosten.

- Jovisst, de där jädra SJ kan man ju inte åka med, svarade jag föraktfullt.

Ja, ja… say no more. Min flygbiljett var nu ett minne blott och efter lite strul och svordomar och käbbel var jag inbokad hos SAS till ett flera gånger högre pris. Okay, det kunde jag ta. Jag var inte utmattad fembarnsmorsa strandsatt i Malaga med ett gäng snoriga ungar utan chans att ta mig hem. Jag var ju Lilla Blå, med pejl på läget och förhållandevis väl fungerande hjärnceller. Det här skulle ordna sig. Men det var innan SJ.

Satans Järnvägar och jag drabbade åter samman på en liten landsortsstation i Dalarna. Fullbokade tåg. Nej, förresten, hivade jag upp plånboken och köpte en tre gånger så dyr biljett så kunde jag få en förstaklassbiljett. Jag hade inget val. Mitt flyg skulle gå om några timmar. Jag hade brått. Köpte biljett. Tåget kom inte.

En halv hjärtattack senare löpte det dock in, en halvtimme försenat. Vi körde i fem minuter. Sedan lade tåget av. Min förstaklassbiljett var redan upptagen av ett svin till karl som vägrade flytta på sig och sina datorer. Hur många behöver man när man reser? Jag började bli låg. Sedan arg.

Vi stod still länge. Körde lite till. Stod still. Förseningen blev en timme. Jag ville låna en dator. Försöka checka in mig i förväg för att spara lite tid på Arlanda. Ingen lånade ut sin dator. Svin! Gubbjävlar! Förstaklasssvin och gubbjävlar! Jag ska önska mig en kulspruta i julklapp. Jag ska aldrig mer resa med SJ utan en kulspruta i väskan.

Ringde syrran som checkar in mig. Jag spar 20 minuter. Kommer till Arlanda. Fel terminal. Springer. Foten skriker som en klämd katt. Fastnar i säkerhetskontrollen.

- Ta av dig jackan.

Jag tar av mig jackan.

- Ta av dig stövlarna och gå tillbaka.

Jag tar av mig stövlarna och går tillbaka. Får komma fram igen. Det piper och piper. Jag skalar av mig koftor och tröjor.

- Ta av dig kjolen! säger killen.

- I helvete heller, säger jag och vänder mig om. Uppskattningsvis 100 personer står och glor intresserat.

- Ska jag klä av mig ska det inte ske här! Mitt ute på golvet!

Då flinar han. Jag undrar vad en kulspruta kan kosta egentligen? Får klä på mig. Springa mot gaten. Ser upp mot tavlorna i taket. Ser texten ”Copenhagen cancelled” och tvärnitar. Nu, nu kommer hjärtattacken. Sammanbrottet. Avgrundstjutet. Det är så här det ska sluta alltså! Lilla Blå död på Arlanda. Som en våt fläck i golvet alltså?

Det tar några vidriga sekunder innan jag inser att det är sterlingflyget som avses. Jag hinner till gaten. Det står 200 gubbar i överrock i kö. Såna där som vägrar att låna ut sina laptops i förstaklasskupéer. Såna där gubbar som jag numera skulle vilja se grillas över öppen eld. Länge. När en SAS-tutta tar mikrofonen och meddelar att planet tyvärr är överbokat och att man tyvärr nog måste be några att … då sker något med Lilla Blå.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad fan som flög i mig, men jag seglar förbi hela incheckningskön. Jag liksom glider fram i 180 knyck. Drämmer mitt boardingcard i disken och säger: Jag ska med!

Det är allt. Kanske hade jag en kulspruta i blicken? Jag vet inte. Men jag var först ombord på planet.

I Köpenhamn regnade det. Pendeltåget var försenat. Jag brydde mig inte. Det enda jag tänkte på var min fyrstjärniga konjak som stod hemma. Den skulle få trösta mig så fort jag klev innanför dörren.

Så inatt dunkade jag ryggsäcken i golvet, greppade konjaken, svepte två rejäla pruttare och sedan lagade jag pyttipanna. När jag vaknade imorse visste jag inte var jag befann mig. Nu vet jag. Jag sitter i soffan med Slim Jim och pimplar rödvin medan skallen bultar och de här raderna hamnar i cyberrymden. Ordningen återställd! För tillfället.

Happy fucking halloween på er, goa gubbar och gummor! Jag har saknat er.