Inte ens för Angus

Får erbjudande om billigt flyg till Prag. Under 300 spänn. Helt ok. Får också erbjudande om att gå på AC/DC i Prag. För drygt 3,500 spänn! Nähähääääää (garvar hysteriskt). Nej tack. Inte den här gången.

Nån jäkla måtta???!!!

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.

 

 

 

Prag igen… och lite till

Man börjar bli traditionsbunden. Har precis bokat flygbiljetter till Prag. Snart är det vår och då tutar jag ned ett slag. Känns som att åka hem… nästan.

Dessutom vill vännerna i Oslo att jag snart kommer förbi och säger något på vacker svenska. Klart jag kommer! Huka er, lefselejon.

Och kära ön väntar om några få veckor… blåsiga promenader vid havet med hund och allt.

Samtidigt är det hög tid att börja kika på det där buss- och tågturerna i skotska högländerna. Jag tänkte dra dit i maj.

Igår kom min vän hem efter sin hjärttransplantation. Det har gått bra – hittills. Glädjetårar.

Jag ska ta mig en chokladglass nu. Är trött som en hund men börjar känna att det värsta trycket har lättat. Hallefuckingluja!

I pissregnet idag: en uteliggare. I hjärtat svider det till. Går förbi. Kommer hem. Skäms. Ställer ifrån mig kassarna och ut i regnet igen. Tillbaka. Fan, hur svårt är det? Fixa lite kaffe, en schysst macka, lite flis på fickan? Han blev så chockad. Men glad. Men gladast var nog jag.

Nu har jag gjort mig förtjänt av min glass. Kvällspuss på er, goa grevar och baroner, goa kärringar och lammungar. Snart är det helg.

Go och fin

Idag har jag rökt min hittills dyraste cigarr. En handrullad historia från långt bortom haven. Den är inte slut ännu. Det kvarstår flera cm. Den tycks ta en evighet att röka. Men man ska ju inte ha bråttom med de däringa pinnarna. Man ska softa lite. Ta sig tid. Kontemplera. Begrunda tillvaron.

Så då gör jag det.

Jag har skämt bort mig idag. Den senaste veckans blues skulle jagas iväg, bestämde jag mig för imorse, och dagen har ägnats åt promenader i regn, konstutställning, smarrig matlagning och sedan en Highland Park och min lille pinne (som inte var så liten).

Nu sitter jag här, lite halvsnurrig, go och fin. Har trampat igenom Tom Waits hela 70-tal samt ”Blood Money” på stereon. Inser att jag längtar till Prag. Brukar alltid åka dit i september. Så icke i år. Men snart får det bli en liten tripp ned till denna goa, färgstarka vackra stad. Jag börjar känna mig hemma där nu.

Nästa helg drar jag ut till kära ön. Det ska bli gott att ”isolera” sig omgiven av endast hav, måsar och starka höstvindar. Ett litet litet hus. En tupp som gal i fjärran. Tystnad tystnad tystnad. Morgonkaffe med dörren öppen ut mot trädgården, doften av regn och våt jord. Lite P1. Sedan jobba. Vara duktig flicka. Ta paus. Gå långpromenad. Oavsett väderlek. Blicka ut över nejderna, den svarta jorden, se en och annan bonnjävel i sin traktor. Men för övrigt: tystnad tystnad tystnad.

Sedan hem igen, ordna middag. Fälla ihop datorn, duka bordet. Tända ett ljus. Se skymningen falla utanför. Äta, läsa god bok, lyssna lite till P1 på den lilla transistorn – bara för att höra någon annans röst. Dra ned gardinen. Krypa i pyjamasen, tassa över golvet, ned mellan nystrukna lakan. Ligga där i mörkret och lyssna till tystnad, tystnad och mera tystnad. Sova, trygg som ett barn. Gör inget om man glömmer låsa dörren. Inte på kära ön.

Men Tom Waits får nog komma med i resväskan. Ifall jag får ett hugg av längtan. Kanske en cigarr också. Vi får se. Men det är nästa vecka. Ikväll är ikväll. Jag har tre cm kvar att puffa på. Softa lite. Ta mig tid. Kontemplera.

Imorgon har Glyptoteket fritt inträde. Det har de alltid på söndagar. Jag har inte varit där på evigheter. Kanske en liten middagsutflykt till deras konstsamlingar?Jag får se.

Lördagskväll nu. Softa bananer. Jag funderar lite kring ingenting. Det känns rätt bra. Har ni det bra?

Från katedern: Absintheskolan, del 5

 Okay, lugn i klassen. Ned med stjärtarna i skolbänkarna och hör upp. Ställ ifrån er lördagsölen och chipsskålarna. Nu återgår vi till absinthelektionen. Kanske den sista. Vad vet jag, jag är bara fröken.

Absinthen gick ett hårt öde till mötes. Den förbjöds i ett flertal länder i Europa och föll i total glömska… hos många under flera decennier. Visserligen tillverkades den fortfarande (i bl.a Spanien) men förde ett liv i skymundan. Pernod Fils, en av de största absinthetillverkarna, fick pga förbudet göra om receptet ett otal gånger och kom slutligen fram med sin… ja, just det, Pernod Pastis. En dryck med smak av anis, men banne mig ingen absinthe.

Men borta i öststaterna började det mullra. Järnridån gick åt sidan och där, borta i dåvarande Tjeckoslovakien, satt Radomin Hill. Hill var en ung entreprenör som ärvt familjens gamla destilleri från 1920-talet och nu beslöt sig för att tjäna storkovan. I slutet på 1980-talet drog han igång en s.k ”absinttillverkning” som via ett rejält undergroundarbete helt plötsligt blev trendy och ”must have” på klubbar i London. Med hjälp av smart marknadsföring av slaget ”Vi serverar max två absint per kväll och gäst” blev intresset skyhögt i vissa kretsar. Visst var det väl farligt att dricka? Visst innehöll det mystiska örter och kemiska föreningar som gjorde en hög? Och visst var det svårt att få tag på? Visst var det dyrt? Visst blev man dyngrak? Jodå, allting går att sälja med mördande reklam.

Och den felstavade ”absinten” från Hill med sin giftgröna karamellfärg och sin alkoholprocent på 72% föll den unga klubbkulturen i smaken. Likaså i USA. Där satsade pengagiriga intressen på marknadsföring som betonade ”farligheten, olagligheten, den förändrade medvetandenivån och mysticismen” så det dånade. Gothrockare i USA förvarade sina dyrt inköpta (och som de trodde, olagligt insmugglade) tjeckiska Hill-absinter inlindade i svart sammet, tryggt nedbäddade i specialsnidade skrin. Endast vid högtidliga sammanhang kunde drycken tas fram och förtäras under ritualer med Marilyn Manson dunkandes i bakgrunden. Och ojsan, så hög och konstig man kände sig.

Tacka fan för det! Dricker man 72% alkohol blir man konstig. No doubt. Man blir dyngrak. Hills Absint är ingenting annat än världens dyraste tandskölj. Det har inte ett skit med absinthe att göra. Jo, det är starkt och grönt, men där slutar likheterna.

Tjeckien har överhuvud taget ingen tradition av att tillverka absinthe. I Tjeckien har man druckit plommonbrännvin och örtlikörer, men ”absint” är ett nytt påfund. Men vad gör det när man kan tjäna stålar? Radomin Hill fick många efterföljare och under en vanlig promenad i Prag kan du idag finna ett otal märken som gör reklam för just sin ”traditionella originalabsint enligt gammalt äkta recept”. De flesta kunderna är amerikaner. Och en och annan svensk, utan tvekan. Tjeckerna själva skulle aldrig drömma om att befatta sig med eländet. Det smakar för det första fan och för det andra fan!

En annan nymodighet som följde i spåren blev ritualen att tända på spriten i glaset. Något en absinthedrickare vid förra sekelskiftet aldrig skulle drömt om att göra!

En absinthe drickes med fördel ut ett s.k absintheglas, (se bild) där spriten först hälles i och iskallt vatten sedan droppas över en sockerbit, placerad på en specialsked tvärs över glaset. När sockret så börjar lösas upp och falla ned i glaset, uppstår en s.k opalisering, där oljorna delar sig och bildar mönster. Förr i tiden var detta en del av själva ritualen med absinthedrickandet. Den gröna fen uppenbarade sig i glaset och dansade svävande och vacker för drinkaren.

På Londons klubbar gjorde man stor cirkus av ritualen. Varför inte tända på hela kalaset så såg det ännu festligare och farligare ut? Sagt och gjort, man hällde högprocentig sprit över sockerbiten och tände sedan på det hela som om man skulle till att flambera hela klubbgänget. Häxbrygden fick brinna en stund, folk räddade undan sina acidjazz-skägg och så avslutade man med att hälla vatten över alltsammans och svepa det som en shot. Hick!

Vid det här laget har ni nog uppmärksammat att jag är något konservativ vad gäller absinthen. Jag har inte mycket till övers för moderna tramsigheter och knarkromantik.

Detta av den anledningen att jag inte förstår, att jag inte begriper vad det ska vara bra för?! Det finns alldeles utmärkt absinthe att dricka. Den är inte förbjuden idag,  vad många än fortsätter att påstå. En riktig  god och korrekt anrättad absinthe är en utmärkt aperitif. Men mer än så är det inte. Räcker inte det?

Tydligen inte. Missförstånden och drogromantiken och skitsnacken flödar över på många internetsidor, bland framförallt unga och ibland, tyvärr, i vissa böcker. Då är det naturligtvis inte lätt att veta hur det egentligen står till. Vad som är sant och inte sant.

Absinthen har sina förespråkare och sina belackare. Vårt kära gamla Systembolag har hittills inte förstått att absinthe är en trevlig och god aperitif att njuta av innan middagen. De envisas med att försöka prångla ut någon märklig giftig avart som de dessutom har mage att ta extremt mycket betalt för.

Hör upp, kära elever, detta är ingenting man bör befatta sig med. I detta fall uppmanar jag till bojkott. Den knallgröna flaskan med en bisarr munk avtecknad på etiketten som oftast ståtar predvid pastisflaskorna på Systembolagets hylla har ingenting med absinthe att göra! Tyvärr.

Man poängbedömmer spritdrycker i internationella sammanhang. Poängskalan löper från 1-100. De riktigt bra och fina whiskysorterna t.ex, hamnar ofta mellan 80-95 poäng. En och annan riktig god raritet kan hamna över denna poäng.

Hills absint (som smakar vedervärdigt) har lyckats ta sig in på skalan och kvalat in nånstans runt 20 poäng – jag minns inte den exakta summan. Så var hamnade då Systembolagets enda absint undrar ni?

På noll.

Av en enad internationell jury. Noll poäng. Behöver jag säga mer?

En absinthe får sin lätt gulgröna färg från ingredienserna, det är helt enkelt växternas klorofyll som färgar drycken. Klorofyllen är ljuskänslig som få och drycken bör därför förvaras i mörka glasflaskor. Bland de kryddor som ingår finns ofta, förutom malört, isop, anis, citronmeliss, fänkål m.m.

Men absinthen behöver nödvändigtvis inte vara grön, den kan även vara helt färglös. Jag har smakat en alldeles ypperlig schweizisk sådan. De moderna ”absinterna” har ofta färgats på fejkad väg för att få sin illgröna/blågröna färg. 

Pust! Det blev ett längre inslag än jag planerat. Men det finns ändå massor jag utelämnat – nån måtta får det vara en lördagkväll. Så för det jag missat eller hoppat över ber jag om ursäkt i förväg. Men detta är vad ni får så länge. Kanske återkommer jag till ämnet vid ett senare tillfälle. Eller också gör jag det inte. Ni har varit mycket uppmärksamma elever. Fröken är stolt över er. Nu får ni återgå till ölen och chipsen.

Egon, min Egon

 Egon var en kunglig snubbe! Vacker, kontroversiell, livshungrig, fåfäng och talangfull! Egon brann!  Han var den yngste någonsin att antas till Wiens konstakademi, bara 16 år gammal. Egon lämnade snart de klassiska studierna och började måla människokroppen så som ingen annan före honom hade målat.

Egon var expressionist. Man målar som man känner. Man målar det man ser, men laddat, ja förvrängt av känslor, med starka färger, med hets och kraft och intensitet. Inget fisljummet. Inget finlir. Inget för de fina salongerna. Inte då. Expressionism, ack och usch, sa dåtidens förståsigpåare och rynkade på näsan.

Egon målade naket. Nakna kvinnokroppar. Nakna manskroppar. Nakna barnkroppar. Folk satte punschen i vrångstrupen och ropade på förbud. Egon åkte in på kåken i några veckor för ”spridande av pornografi”. ”Jag försmäktar”, skrev Egon dramatiskt från sin fängelsecell men var snart ute igen.

Egon gifte sig så småningom med Edith, som han målade…påklädd! Det började gå bra för Egon. Han fick flyt. Ställde ut i Prag, Dresden, Wien… Men så kom den, Spanska sjukan, den djävulska influensaperiod som knockade större delen av Europas befolkning i slutet av första världskriget… Drygt 20 miljoner människor strök med. Tänk er, 20 miljoner människor dör i en influensa!!!

Edith, gravid i sjätte månaden, blev sjuk och dog inom en vecka. Egon satt och tecknade av henne. Tre dagar senare var det hans tur. Han blev 28 år.

Hemma hos mig har Egons bilder alltid haft sin givna plats. Jag fascineras av hans dramatiska utspel, hans människor är inte pudrade och vackra utan knotiga och förvridna, ynkliga ibland, stolta ibland… För den nyfikne går det att googla för fler exempel på Egon Schieles bilder. Gör det! Det är han värd. Egon var, Egon är en kunglig snubbe!

Det är ju JAG som kör!

 Musse Pigg: – Men vem kör egenligen?

Långben: – Kör? Uhu-hu-ha…men det är ju JAG som kör!

Ja, ni har säkert sett scenen i husvagnen. Ni vet, den tecknade film som visas i ”Kalle Ankas Julafton”. Kalle, Musse och Långben sitter och käkar lunch (majskolvar) och så kommer de plötsligt på att ingen sitter vid ratten och kör… och husvagnen rullar allt snabbare.

Något liknande hände mig och Ressällskapet i Prag. Men här var det en båt. (Ja, jag vet… jag tjatar om Prag. Men jag slutar snart. Håll er lugna).  Av någon anledning har alla mina båtfärder på Voltava slutat i kaos. Jag ska inte gå in på de tidigare händelserna, men förra veckan beslöt jag mig för att prova en gång till. Kanske skulle det fungera denna gång.

Följdaktligen bokade vi biljetter med engelsk guidning och klev ombord. Förutom mig och Ressällskapet fanns där bara ett engelskt medelålders par. De övriga turistbåtarna som gled fram längs floden var proppfulla med människor, men på vår lilla båt var vi bara fyra. Fem med gubben som körde.

Vi lade ut. So far, so good. Vädret var varmt, syrener och kastanjer i full blom. Knallblå himmel. Prag från vattnet, vackert. Vi väntade spänt på guidningen. Skulle det vara ett förinspelat band? Det satt nämligen en högtalare fasttejpad på en stolpe på båten. (Jo, det var en stolpe. Ingen mast).

Efter ett slag kommer gubben bort till mig och slår sig ned på britsen. Han pekar ut över vattnet mot en byggnad.

- Music Hall, säger han korthugget.

Sedan sitter han bredvid mig och tittar ut över de vackra vyerna.

Men vem kör egentligen???

Båten glider in under en bro, närmar sig allt hastigare en mötande, betydligt större, färja. Gubben far plötsligt upp och ilar hastigt iväg för att ta rodret.

Kvar sitter vi fyra. Förvirrade.

Efter 45 minuter lägger vi till vid kajen. Gubben har inte yttrat ett ord under hela tiden. Inte heller högtalaren.

Resten av dagen gick Ressällskapet och jag och pekade på byggnader till höger och vänster. Allt medan vi barskt guidade varandra:

- Music Hall!!!

Påtänd bland mördare och galningar

 Ja, i Prag kan det mesta ske, som synes av rubriken. Men låt mig genast lugna de läsare som ev. oroar sig för min hälsa. Det var inte jag som var påtänd. Det var vår guide. Råstenad! Hög som en örn! Kebnekajsevolym! Den arma tösen kunde med nöd och näppe hålla sig på benen. Men låt mig ta det från början…

Eftersom mitt Ressällskap aldrig tidigare varit i Prag, ägnade vi små stunder varje dag åt att verkligen ”leka turister” och beblanda oss med den övriga pöbeln som hasar sig från Borgen via Karlsbron till Gamla Stans Torg med bling-bling i blick.

Framför det berömda uret står varje kväll ett antal guider med paraplyer och gör reklam för diverse rundturer i Prag. Jag och ressällskapet nappade på ”Ghost Tours”.  Såklart. Det var kväll, det var mörkt, vi skulle få gå på spökfärd i medeltida gränder och höra ruggiga berättelser om gengångare och mördare.

Alltså gick vi fram till ett paraply och anmälde vårt intresse. Flickebarnet under paraplyet hänvisade oss till guiden en bit bort. ”I am just the umbrella girl”. Guiden var också ”just a girl” men klädd i lång svart slängkappa och med en tänd fackla i näven. Den sistnämnda slängde hon över till mig med uppmaningen: ”You will now guard us tonight!”

Lilla Blå ”guardade” för allt vad tygen höll. Skaftet på facklan var halt och kletigt och luktade sot. Jag höll facklan över huvudet. Ressällskapet stod förvirrad bredvid. Vad händer nu då?

”Tror du på spöken?” undrade guiden uppfodrande och vinglade till lite men återfick balansen. Jag tittade närmare på henne. Hon var alldeles svart under ögonen och blicken var tom, som förlorad i fjärran. Hon väntande inte på svar utan började svamla om hur hon visserligen var guide men även ett riktigt spöke själv. Och hur hon ibland träffade på andra spöken i Prag, för där fanns det ju så många.

Ja, ja. It’s part of the show, tänkte jag och sneglade på Ressällskapet som började få allt svårare att hålla god min. Inga andra turister dök upp. Det var bara vi två i vår grupp. Guiden började nu ränna in i gränderna och vi hade fullt sjå att följa med, jag med facklan sotandes över skallen.

Guiden gnuggade sig i örat. Hon vinglade. Hon verkade höra röster. ”Om jag plötsligt flyger iväg, så skrik till mig så kommer jag tillbaka”, upplyste hon oss om, samtidigt som hon viftade med de vida kåpärmarna som om de vore vingar. Jag vågade inte ens snegla på Ressällskapet. Visst, visst, jag lovade att skrika på henne om hon flög iväg.

Det blev än värre. Historierna hon skulle berätta påbörjades men fick aldrig något riktigt avslut. Helt plötsligt ville hon veta om jag kunde tänka mig att bli prostituerad?! Jag stirrade bara. Klämde åt kring facklan med näven och tänkte: hörde jag rätt nu?

Så kom det historier om galna barberare, likskändare, frimurare och en galen professor. Och rätt som det var for hon omkull, ställde sig snabbt upp igen, fnissade hysteriskt och försökte hålla balansen på ett ben!

Ressällskapet och jag hade nu insett kalla fakta: tösabiten var så påtänd som någon kunde bli. Och mycket riktigt: hon undrade plötsligt om vi inte hade något gott att röka? Ressällskapet erbjöd henne Läkerol men det föll inte i god jord. Vid det här laget var jag så full i skratt så jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv.

Hon dillade något om kvinnor vid ugnar, att svenskar var surrealistiska människor och så var turen över. En timme hade gått. En guide att minnas! Men av spökhistorierna hörde vi inte så mycket… men det gjorde inget.

Alfons Åberg har väl ingen morsa?

 Det är inte lätt alla gånger med utländska namn… Ressällskapets ena son blev förvirrad när hans mor nämnde konstnären Alfons Mucha.

- Alfons morsa? Alfons Åberg har väl ingen morsa?

Hm…nej. Det verkar inte så.

Men Alfons Mucha tycks ha svenska fans. På nedan nämnda utställning fanns en stor samling originaltryck från slutet av 1800-talet och 1900-talets början… många utlånade från Sverige! Wow!

”Alfons morsa” ritade t.o.m sedlar och frimärken i Tjeckien. Nyheter för Lilla Blå som för evigt förknippar honom med förra sekelskiftets annonser (cyklar och cigaretter och gud vet vad). Han gjorde soppslevar också. Snygga sådana! Lille Alfons… han måste ha avgudat kvinnor! De förekom nästan överallt i hans konst.

Att jogga sig igenom Salvador Dali

Uppspelt men lite stressad fann jag och Ressällskapet en maffig utställning om och av Salvador Dali (samt Alfons Mucha) några timmar innan vi skulle lämna Prag igår. Äntligen skulle jag få se Dali!

Inga köer, billigt inträde, sal efter sal med sketcher, målningar, fotografier, statyetter… Jag kände tre dl saliv i käften direkt jag kom in, fick svälja och svälja. Att få se många av de berömda målningarna i verkligheten. Att få se målningar som jag inte visste fanns. Jävla gubbe att vara cool!

Men snart, snart går flyget… Jag börjar gå fortare och fortare genom rummen. Till slut joggar jag nästan. Här kommer Lilla Blå på konstutställning, klippeti-klopp klippeti-klopp… Hon passar visst på att motionera också. Samtidigt!

Framför ögonen flimrar avhuggna lemmar, gigantiska penisar och fladdrande hästmanar… tigrar hoppar fram ur fiskkäftar… hela sviten av illustationerna till Dantes ”Den Gudomliga Komedien”… Dali är surrealist men han blir ännu mer surrealist om man joggar förbi honom…jag vet minsann.

På alla de foton som fanns av Salvador själv stod han med vilt uppspärrade ögon och lika uppvridna mustascher. En sådan otrolig posör.

 

- Han var nog en jävla jobbig människa, konstaterar Ressällskapet.

Det tror jag också…

Frank Sinatra: I did it my way…

Okay, folks, det drar ihop sig till avfärd. Jag har lite små ärenden att klara av innan det bär iväg till flygplatsen.

Jag har nu bloggat i 12 dagar och fått en stadig liten trogen krets som tittar in varje dag. Det är otroligt skoj, även om de flesta av er inte direkt gödslar med kommentarer (!). Jag hoppas därför ni är kvar när jag dyker upp igen, vilket troligtvis inte blir förrän söndag 29:e.

Tills dess får ni studera hypnos, smutta på whisky, bolma corona och fundera vidare över varför man döper pipor till snoppen och varför man bygger ljuskronor av benknotor. (Dvs sånt jag redan tagit upp här nedan). Jag ser fram emot att läsa vad ni kommer fram till.

Jag lovar att återkomma, förhoppningsvis med väskan full av nya berättelser. Stor kram på er alla okända mysiga människor som har vägarna förbi! Håll er på mattan. Helst en flygande…

I’ll be back, som Terminator-Arnold sa.

Mina fetischer, del 3

Alla har ett – utom Lilla Blå som har flera stycken. Vadå? Jo, kranium. Jag samlar på dem. Djurkranium. Ben. Skallar.

Varför då? Är jag satanist? Offrar jag husdjur i månsken? Nejdå, nejdå,  jag råkar bara tycka att de är vackra. Finner jag ett rent avskalat djurkadaver i naturen blir jag alldeles lycklig.  Och så är de snygga att inreda med. Du blir garanterat ensam om dem, de finns inte på IKEA (ännu).

I Tjeckien finns byn Kutna Hora, ca en timmes resväg från Prag, med en kyrka full av prydnader (inklusive ljuskronan här på bild, klicka på den för större format) – allt gjort av människoben. Det har sin egen historia, men jag undrar om det inte är dags för ett besök där till veckan. Så jag får mitt lystmäte stillat. Vad mitt resesällskap tycker, återstår att se.

Är det fler än jag som tycker det är vackert? Annars lär jag aldrig berätta om den där gången jag och exet skulle koka ur ett fårhuvud…