Arkiv för kategorin ‘Parfym’

h1

Parfymens maltwhisky?

november 20, 2009

Utflykterna till skinnriket – det låter kanske suspekt porrfilmsaktigt, men har inte ett smack med obskyra filmäventyr att göra – var för mig som barn en blandning av leda och trivsam helgspänning. Men framför allt var det doftupplevelser! Skinnriket, där körsnärerna löpte amok med allsköns artiklar och där lukterna som slog emot mig liksom tatuerade hjärnbarken. Jag anar att även mina föräldrar var rätt glada i de där dofterna, eftersom jag minns flera utflykter och otaliga turer bland metervis med skinnkläder. Mor provade snitsiga kappor med slag och knappar, far frossade i jackor, västar och handskar. Där fanns bälten, plånböcker, hattar, väskor, stövlar och fan och hans mormor. Allt i skinn. Minns jag fel när jag tyckte hela trakten luktade?

Än idag blir jag lite yr i hatten av att gå förbi en affär som säljer skinnkläder. Det luktar jävligt gott helt enkelt! Len nappa, knarrigt läder och sån där smeksam mocka som faller tillrätta under handens beröring som om den inget hellre vill än tillhöra dig. Är det konstigt att jag trillat dit på parfym som luktar läder? Men läder är en relativt liten parfymnisch och har kanske inte tilltalat den stora massan per se. Så gillar man läderparfymer så får man leta efter godbitarna. Letat har jag, och funnit några favoriter. Cuir Ottoman är en av dem. (Cuir betyder läder på franska).

Cuir Ottoman från Parfum d’Empire kommer förpackad som en liten maltwhisky, ni vet de där runda fodralen i papp och metall som flaskan finns i och som signalerar att innehållet är lite förmer än vanligt? Cuir Ottoman är alltså en liten minivariant på ett maltrör, åtminstone vad den mörkblå förpackningen gäller. På sätt och vis gäller det även innehållet. Jag tycker nog den här doften är snäppet bättre än flera av de läderdofter jag sniffat på och ingredienserna rymmer iris, egyptisk jasmin, rökelse, styrax, läder, tolubalsam, benzoin, cistus, vanilj och tonkaböna. Porrtermer för parfymnördar – eller rena grekiskan för den oinvigde.  

För män eller kvinnor, undrar du? Höh, svarar jag. Cuir Ottoman vänder sig till dem som gillar lukten av nyinköpt mockajacka och som vill ha en doft som mjuknar på huden och blir varm, sensuell och lite kärv. Parfum d’Empires dofter är inte uppdelade i herr- eller damdofter, de måste upplevas och provas. Jag hade gärna dreglat över en man som haft på sig Cuir Ottoman men sitter gladeligen och sniffar på mig själv med stor behållning. Det är en härlig doft som sägs vara inspirerad av det ottomanska riket och den fuktiga svulstigheten hos turkiska bad. Men jag tänker mest mockaskinn, jag. Något varmt, gott och starkt att svepa in sig i, något som inte försvinner i mängden eller ögonblicket, men som lägger sig runt min kropp som en andra hud, både trygg och sensuell på samma gång.  

Det är inte den svettigaste eller fränaste av läderdofter, det är inte den med störst knullvarning, snarare en markant doft som dock mjuknar och lägger sig som ett varmt lite sockerbränt skimmer över huden. Som något man vill sträcka sig ut och känna på. En komma-nära-doft. Kanske åt det maskulina hållet för den som är ovan vid allt som inte luktar enbart blommor och sötma, men definitivt värd att prova om man är ett fruntimmer med lite tåga i sig. Och det är man ju. Jag vet inte om de säljs i Sverige ännu men små prover på nätet går att finna om man vill testa innan det stora inköpet. Själv vaktar jag mitt  rör som vore det en gammal fin Ardbeg.

h1

Inget helvete för hedonisten

augusti 25, 2009

Man får tillbaka på skatten och tänker: fino fino! Snart har man semester och något att resa för. Men så reser man inte. Istället lägger man sig platt av feber och virus. Det blir ingen resa. Man deppar ihop. Sen rycker man upp sig och tänker: ah, va fan… och så shoppar man tills skinkorna svullnar! Dyr parfym, dyr choklad, dyr mohairkofta och frida kahlo-klänning. Man dammsuger antikhandlarnas gömmor och smäller dessutom hundringar på böcker man vill läsa. Det här är min semster! Jag semestrar som bäst upp reskassan hemma i stan och det känns…. FETT!

I många år har jag brottats med en dam från 1919. Jag läste om henne och jag letade efter henne. Jag insåg att hennes bekantskap var värd att göra och när jag så väl fann henne visste nyfikenheten inga gränser. Men hon var för svår för mig, jag var för otränad och damen blev en besvikelse. Hur kunde hon vara så omsusad? Den? Hon var väl ingenting? Möjligen lite… unken och äcklig?

Och så diskussionerna om henne sedan… Omgjord och nedgjord och hissad och dissad om vartannat. Just oenigheten gjorde mig nyfiken. Jag försökte stämma träff med henne flera gånger, hångla lite… men det slutade alltid med ett magplask.

Ack, forna okunnighet. Med åren har jag övat upp mig och en dag så föll allt på plats, det smällde till i hela systemet och ett förklaringens ljus gick upp för mig. Nu ska vi bli kompisar, hon och jag. Jag kan lägga en snart tioårig uppförsbacke bakom mig. Flera av hennes familjemedlemmar har redan bott hos mig i flera år och vi är väl bekanta, uppskattar varandras sällskap och bryr oss inte om kläder när vi hälsar. 

mitsoukoHon är långt ifrån lättflirtad. I ärlighetens namn vete fan om hon ens är en dam, hon kan lika gärna vara man. Charlie Chaplin lär ha älskat att vackla omkring i ”henne”. Jag har inga planer på att börja odla min mustasch men jag tror this is the beginning of a beautiful friendship, för att citera Bogart. Mitsouko från Guerlain. En klassiker från tiden strax efter första världskriget, en mystisk dröm i bergamot, kryddor, rosor, persika, jasmin, ekmossa och vetiver.

Så vad mer kan jag säga… såhär efter en tidig middag brygger jag mig ett kaffe starkt som stål och svart som helvetet, jag häller upp några droppar rund och fin äppelcalvados i fina lilla smuttglaset och dukar fram den belgiska tryffeln. Mitt-i-veckan-semster-hemma-i-lägenheten-var-god-stör-ej-jag-är-en-njutningsmänniska-feelingen kommer nu…

h1

Alla flickor som trampar på glas får köpa dyr parfym

augusti 25, 2009

vintage_photographs 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Är glas veckans tema? undrar jag när jag tappar ett vinglas mot köksgolvet och det går i tio miljoner bitar. Nä, jag äger ingen sopskyffel längre. Jag lägger mig på knä en halvtimme.

Sedan när jag tror att allt är ok, reser jag mig och trampar i rask takt in några flisor i foten. Grattis, Lilla Blå! Pincett och blodiga bomullstussar.

Jag kompas av 40-talsjazz.  Nynnar, pimplar kaffe och pincettar mig genom förmiddagen.

Men nu ska jag väl ändå vara färdig? Nu går jag ut och köper mig en flaska Mitsouko.

Det är jag fan i mig värd. (Undrar vad jag ska slå sönder imorgon?)

h1

Med Bandit i regnet

augusti 15, 2009

Nån slags gatufest på Nansensgade idag. Eller Nonsensgade som man också kan säga om man heter Lilla Blå och är svensk och lättroad. Det pinkar ned idag. Regn. På min första semesterdag. Ja, vad fasen, det knockar inte mig. Jag är redo! Jag ska till Nonsensgade och glo på danskjävlarna när de ställer ut butiksinnehållet på gatan. Det blir loppis.  Jag ska käka tapas och kramas och svänga rumpan i regnet. Jag häller på mig Bandit för att komma i stämning. Den doften håller i regn. Den håller för allt. 

Jag vet redan nu att jag kommer att få skavsår. Och så tar jag mig kanske en cigarr?

h1

Skit, skit och sedan riktigt guld

maj 31, 2009

The flying toilets of Mogadishu är inte namnet på en B-film, även om det låter så. Jag fick höra historien av en kollega, om någon som besökt Mogadishu och – naturligtvis – blivit skitnödig. Så var fanns toaletten?

Det var då han fick lära sig. I Mogadishu tager man var man haver och här hade man inget annat än plastkassar. Men vad göra av plastkassen efteråt? Inga problem. Man knyter ihop den, svingar den några varv ovanför skallen och låter den flyga iväg.

Man ska aldrig låta skiten bli ens eget problem, se. Inte ens den egenhändigt frambringade skiten. Let it fly. Let it fly like the flying toilets of Mogadishu.

Och apropå lukter. Är det här månne kejsarens nya?

Neotantric, tydligen ett svenskt företag, har lanserat en doft de kallar Manic Love For Women…

Jag luktar och fnissar till. 

Reklamen ser tacky ut, som något hämtat ur ett herrmagasin. Den trycker mycket på sex, kroppar, farlighet och utmaning.

Jag luktar och fnissar igen.

Parfymskribenter ojar sig lite lagom; är den inte vågad? Är den verkligen okay att ha på sig? Nog är den lite… djärv, nog fordrar den väl tillvänjning? Får man inte huvudvärk av den? Och så ojar de sig igen och citerar glatt  reklambladen från Neotantric rakt av.

Jag luktar, läser och fnissar.

Beskrivningarna av innehållet då? Oj, där talas det om en sval mystisk doft av framtiden minsann, den innehåller tunna skira noter mot en söt blommig bädd. Men vad fan? Är inte detta bara en reklamkampanj som gått verkligt fel?

Jag menar, lukta för fanken!

Hallå? Är det verkligen bara jag som känner det?

Den luktar ju jazztobak!

Sedan tar jag ledigt och besöker den svenska hufvudstaden. Får förmånen att träffa Suziluz för första gången, ett tomtebloss som gnistrar och sprakar oavbrutet i timmar. En kvinna som säger saker som i dagar efteråt flyter upp till ytan och gör sig påminda. Vi ger varandra ett halvt dygn och fyller det med allehanda tankegodis. Hon sätter guldkant på hela vistelsen.

Så beser jag en efterlängtad utställning om och av prerafaeliterna på Nationalmuseum och blir – besviken. För många besökare. För många åsikter. För mycket socker och kvalmigt klibb. Men nu vet jag; det är många år sedan jag egentligen tände på skönheten i långhåriga kvinnor som svajar i  riddarborg, i broderade klänningar och trängtan och vemod i blick. Ja, jag ironiserar. Intressantare var dock hur en grupp konstnärer som kallade sig prerafaeliter kom att arbeta med ett bildspråk som i sin tur influerat vår samtid på ett sätt som jag kanske inte tidigare reflekterat över. Eller också var det bara utställarnas konstruktioner och riktade önskedrömmar som jag tog del av. Fan vet. Jag finner att jag med åren blir mer intresserad av konstnärerna än deras konst. Jag vill tränga bakom målningarna, kliva in i skallarna hos upphovsmakarna. Det är då det blir spännande för min del.

Det regnade i den svenska hufvudstaden. Jag förlade mitt paraply någonstans. Som vanligt.

sammetsjacka

Och inhandlade en sammetsjacka. Som vanligt. Vad jag nu ska ha den till? Så här ser den ut. Ja, ni förstår mig, vad? Damen på bilden har dock inget med saken att göra. Hon kom inte med på köpet. 

Jag är egentligen bara hemma som hastigast för att tvätta och packa väskan igen. Officiellt återkommer jag ju i juni. Det här är en parentes. En lång sådan. Egentligen var det meningen att jag skulle rikta ett tack till er läsare. Framför allt till de nya som jag ser har tillkommit under min frånvaro. Tack för att ni läser och kommenterar som ni gör. Och välkomna tillbaka.

h1

Hypnotiskt gift luktar som sammet ser ut

maj 17, 2009

Det är inget konstigt med rubriken. Det handlar bara om att kapitalistsvinet i mig har ryckt i några dagar och jag insåg att  jag hunnit in i maj och ännu inte köpt en enda parfym i år. Det måste vara rekord! Och för er som inte fattat det: jag samlar på dofter. Jag samlar inte maniskt utan sparsmakat. Det ryms en del märkligheter i min doftgarderob, det erkänner jag, men märkligheter kan vara bra att ha. Jag väljer dofter mer omsorgsfullt än jag väljer maltwhisky, och det vill inte säga lite.

Tyvärr har luktorgierna lett till att jag ratar det mesta på varuhushyllorna numera, jag får leta på annat håll. Det är gamla vintage-slattar jag vill åt, eller smalare nummer som inte finns på var mans … öh… barm? Jag är heller inte längre upptagen av att dela in dofter i manligt eller kvinnligt. Men jag märker att jag dras mer och mer åt dofter med jord, tobak och läder. Helt enkelt för att de får mig att må bra. Känna mig trygg, stark och smaskig! Och vem vill inte känna sig sådan?

Idag var det dags för inköp, söndag och allt. Nöden har ingen lag, jag behövde fylla på mitt lager av Guerlains gamla orientaliska handgranat från 20-talet; Shalimar. Men det bidde ingen Shalle, det bidde en Dior. Jodå, från varuhushyllan! Hypnotic Poison. Lanserad 1998. Den lilla feta runda röda flaskan, den enda i Poison-serien som jag gillar. Har alltid tyckt om den men av någon anledning aldrig köpt den själv. Många skulle säkert kalla den en vinterdoft, helt off season nu. Men vad gör det? Nu är den min och jag ska frossa i den varma, fylliga doften; bittermandel och kummin i toppnoten, följt av jasmin, mossa, vanilj och jakarandaträ. Den doftar faktiskt som sammet ser ut. Mörkröd sammet. För en gångs skull har man lyckats med paketeringen; kartongen följer innehållet.

giftigt underbar

 

 Om Hypnotic Poison vore en möbel skulle den se ut ungefär så här…

 

 

 

Annick Menardo heter tjejen som skapat doften. Jag skriver ”tjejen” för hon ser ung ut på bilderna jag sett av henne. Hon står bakom Bulgari Black också, en annan doft jag använder ibland, om än mer förr än nu. Så lär hon skapat lakritsviolbomben Lolita Lempicka, för att nämna ännu en. Den har jag inte, den tilltalar mig flyktigt (godisråttan i mig vaknar till liv) men jag finner den tröttande efter några minuter.

Så för att ta vara på de sista söndagstimmarna i salongen; nu sjunker jag tillbaka bland mina sammetskuddar och sniffar på mig själv. Ja, så ska jag se indisk film också. Det har sin speciella anledning men det får vi ta en annan gång.

h1

Fisen, svetten, cigaretten – ut från toaletten

januari 25, 2009

Vi pratar bajs, jag och min kamrat. Av anledningar som vi inte behöver gå in på. Men vi pratar om olika varianter ur bakluckan. Nåväl, då slår det mig plötsligt:

Sambandet!

För visst måste det finnas ett samband mellan de senaste årens nischade parfymtrender där dofter skapats som ska påminna oss om svettiga kroppar, asfalt, smutsiga lakan, unken garderob och gammalt skoläder – och västvärldens alltmer spridda rökförbud?

Hur jag tänker?

Tja, nuförtiden så luktar det fan att gå på krog, konsert och klubb. Det har det i och för sig alltid gjort (pga röklukten) men numera stinker det istället fis och svett. Röken kamouflerar inte längre och istället känner vi vad vi människor egentligen luktar när vi tränger ihop oss på liten yta och gnider oss mot varandra av diverse anledningar.

Folk har klagat på detta. Men de där parfymskaparna måste ha tänkt till: nu är det dags för den ‘civiliserade’ västerlänningen att åter vänja sig vid riktiga lukter, kroppslukter. Och så får vi otvättad kropp på flaska! (Och till er som bara köper blomdofter, det finns en annan trend inom parfymbranschen också. Men ni finner den inte på Åhléns hylla – ännu).

Jag kanske ska tänka ett varv till. Jo, det gör jag. Under tiden sniffar jag på  bitonerna av sur disktrasa i doften ”1740 Le Marquis de Sade” och undrar om det kan vara något för kontoret imorgon?

markis-disktrasa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Luktade han disktrasa?

h1

Söndagsmorgon, snickeriförberedelser

november 16, 2008

Jodå, gamle Springsteen, Brustabletten kallad, får försynt strutta fram ”State Trooper” i högtalarna medan jag dricker mitt morgonkaffe. Jag vaknar försiktigt. Min kropp ska hålla hela dagen. Lederna ska tänjas som lianer i djungeln under Tarzans biffiga 40-talskropp. Mina små nävar ska knipa, hålla emot och ta spjärn som kustjägararslen mot plåt. Jag ska fixa den här dagen också.

Jag tar fram miniräknaren. Hittills har jag byggt drygt 12 hyllmeter. Jag ska göra 28 så jag har en bit kvar idag. Men förhoppningsvis går det snabbare nu när jag vet hur man gör. Gissa vad jag drömde om inatt?

Nåja, först en dusch. Ett par knäckemackor och en kaffe till. Sedan spotta i nävarna och sätta igång. Gårdagens ackompanjemang blev Tom Waits, Neubauten, Duke Ellington och AC/DC i drivor. Nu är den viktiga frågan: vad ha i bakgrunden idag för att jobba på bästa möjliga sätt?

Upptäckte också att jag glömde bort lunch och middag igår. Det misstaget får inte upprepas.

Tammefan, är det ett solstänk jag skymtar där mellan husväggarna?

Dagens parfym? Hmmm, kanske Palisander? Eller något från Bois 1920? Skog! Trä! För tusan!

h1

Snickerihelg, rapport

november 15, 2008

Okay, ritningarna stämmer inte. Dessutom är det några spikar för mycket med i varje paket. Vadå, räknar dom med att man ska spika snett eller? Jag håller pustepaus. Av 28 hyllmeter har jag hittills klarat av… eh, 1,6 meter. Med några slags paneler där bak. Jodå. För tusan.

Tom Waits ”Brawlers” i bakgrunden. Man behöver ju råg i ryggen. Och sällskap. Det får man av Tompa. När jag har blivit lite varmare i kläderna tänkte jag börja smutta på en Strathisla. Men än så länge vågar jag inte riktigt. Man vill ju inte börja spika snett.

Dagen till ära luktar jag träparfym. Sequoia från Comme des Garcons. Härligt. Börjar bli röksugen också. Första gången på flera veckor. Kanske ta en brun pinne?

Fan, vad det hugger i knäna.

h1

Storm ute, storm inne, storm i sinne

oktober 16, 2008

Jag ”råkade” spreja lite för mycket av Frapins doft ”Passion Boisee” i förmiddags så nu går jag runt och letar efter den karl jag kan lukta mig till. Men i min lägenhet finns just nu bara jag. På stereon PLP:s ”War in my livingroom” på hög nivå. Ja, jag är på det humöret. Kökslampan har pajat igen. Glappkontakt. Leta gaffatejp?

Också dags att tömma alla bokhyllorna för i helgen ska de till tippen. Tillsammans med en massa annan skit. Jag har fortfarande inte köpt några nya hyllor. Men det här ska väl få fart på mig?

Skummar tidningarna via nätet. Det slår mig hur lite jag begriper av många rubriksättningar. Hur snäva referensramar jag har just pga avsaknaden av TV. För så mycket hajar jag ju; att den där Bond-Stina och Gaybonden eller vad fan de kallas, samt ytterligare fyrahundrafemtio personer som nämns vid förnamn och diverse epitet, är personer som just nu figurerar i diverse TV-program. Men när man inte har TV och inte följer skiten? Då blir mer än hälften av kvällstidningaras innehåll totalt obegripligt. Men jag är i detta fall glad över min okunskap. Det känns som att slippa tvångsbada i bajs… ungefär.

Värre är det med all reklam och flashar och skit som numera intar skärmen när man går in på någon av våra dagstidningars sajter. Själva ”nyheterna” upptar en fjärdedel av sidan. Resten är bajs. Oftast är nyheterna bajs också. 

PLP. Varför åker de alltid fram när jag känner för att rensa skallen? ”Welcome to my world” skriker Thåström i bakgrunden. Jag låter honom skrika. Han skriker för mig också. Idag. I sökstatistiken finner jag frågan: ”Hur mår Thåström?” Det får mig att fundera. Vad föranleder frågan, för det första? Verkar han inte kry? Jag tycker karln verkar kärnfrisk! Någon annan har skrivit ”Min flickvän är 12 år” och jag funderar lite till. Det kommer du också att göra nu.

Vad hände egentligen med Claude Monets öga?” får mig på fall, dock. Det låter som en boktitel. En bok jag nästan skulle vilja skriva. Jag kan knappt erinra mig att jag talat om Monet, men i något sammanhang har han blivit nämnd. Någon undrar vad som egentligen hände med Claude Monets öga och klickar sig in hit. Det är vackert. Mindre vacker var den grå starr som drabbade Monet. Men grabben kunde måla, inget snack. Han var speciellt förtjust i att måla näckrosor. Till förbannelse, om ni frågar mig. Men än har ingen frågat mig.

Jag har ”Passion Boisee” i näsan som en vild storm. Kanske borde jag tvätta av mig? Jag sitter i ett moln av rom, läder, muskot och patchouli. Welcome to my world.

Låt oss skrika axelklaffar med ö”. Axelklöffar då, eller? Öxölklöfför? Nej, jag begriper heller ingenting. Men någon har funnit det mödan värt att googla på detta. Säkert inte samma person som efterlyst ”porrnoveller med Joakim von Anka och en galen professor” eller ”orgasm i plastbyxa”. Jag läser och förundras över människan.  Joakim sjunger. And it’s your world and I’m looking in. And I’m outside and I’m looking in… and I know…you are the other lifeform. 

Kanske dags för eftermiddagskaffe? Klockan är strax halvtre och ute är det mulet och halvskymning. November som inte ens har börjat. Jag måste jobba lite nu. (Läs: mycket). Adjö.

h1

Parfym som luktar som arslet på en karl…

augusti 24, 2008

Dofter och associationer, ibland blir det rent åt helskotta tossigt. Men kul. Fast fel. Jag har fått en laddning parfymprover från en generös bloggare, lyxiga prover från Dawn Spencer Hurwitz serie ”Parfums des Beaux Arts”. Varje gång jag får hugga in på nya dofter rinner snålvattnet till. Jag erkänner villigt att parfym är mitt knark. Nuförtiden går jag tillväga som så att jag duttar fyra prover på armarna; varje handled och varje armbågsveck får sig en doft. Dock ej samtidigt, då blir det krock i skallen. Men med en stunds mellanrum. Så skriver jag ned mina första intryck i en bok. Det kan bli vad som helst som faller mig in, det kan vara idéer eller färger eller minnen eller vad som helst. Jag är inte så intresserad av beståndsdelar just då, själva ingredienserna… nej, det är mina intryck, mina bilder och känslor som intresserar mig. Precis som när jag hör bra musik. Eller läser bra litteratur. Vad sker inuti mig?

När toppnoterna klingat av och parfymens hjärta öppnar sig blir anteckningarna ibland annorlunda. Och ibland kratsar jag ned några ord efter några timmar och ser om bilden förändrats. Därefter vet jag om jag gillar doften eller ej. Eller rättare sagt; där och då kan jag ge en rättvisare bild av om jag gillar den eller ej. Naturligtvis känner jag rätt snart om det är en doft som faller mig i smaken, men jag har med tiden lärt mig att intrycken förändras över tid. De första anslagen kan falla väl ut men stupa på basnoterna – eller tvärtom.

För er som undrar vad jag talar om; dofter brukar delas in i register om tre: toppnoter, mellannoter (hjärtnoter) och basnoter. Toppnoterna är de allra första doftintrycket man får, de flyktiga noterna som klingar av rätt snart. Mellannoterna utgör själva doftens kropp och basen är de spår som blir kvar längst på huden. För att förklara det generellt. (Det finns dofter som är uppbyggda enligt andra mönster men de är få).

Men gillade jag proverna jag fick? Det vet jag ärligt talat inte ännu. Jag håller fortfarande på att utforska dem. Det blir också annorlunda att testa tre fyra dofter samtidigt än bara en åt gången. För att ge ett exempel på hur anteckningar ur min provbok kan se ut och hur totalt i avsaknad av teknisk terminologi de är, läs följande:

Börjar med ”Sienna”. Minns barndomens uppblåsbara badringar, det där vita mjöliga som ibland fanns på nyinköpta grejer i mjukplast  för att det inte skulle klibba ihop. Inte oävet. Sedan gurka, nylon, något svagt, en örtigare ton, torrt gräs? 

Går vidare till ”Umber”. Gurka även här? Grå lera, lite blöt efter regn. Toppnot tilltalar ej. Lite sur efter ett tag. Dillfrö? Som något grönsaksaktigt ur kylen som legat lite för länge… Någon matkrydda?

Går sedan från ”Umber” tillbaka till ”Sienna”, nu har något hänt. Det blir som att sticka nosen i en pälsmössa, ”Sienna” har blivit lurvig och tät. Dock enkelspårig, saknar komplexitet.

Cimabue”  en skarp ingefära eller nån slags söt köksdoft. Komfortabel men aningen för söt?  Julstämning, pepparkaksbak? ”Arome d’Egypt” luktar som arslet på en karl efter älskog. Inte inuti men utanpå.

Jo, jag skrev så. Tyvärr kan den första bilden sätta sig så direkt att en doft blir omöjlig för mig att använda. ”Arome d’Egypt” har ingredienser i sig som jag vanligen älskar (bl.a svartvinbär, ambra, jasmin och cederträ) men eftersom min första bild blev av en röv så är det kört. Doften klingar dessutom av fort, men i detta fall kanske det är tur.

Yep, sådär kan det se ut. Jämför jag sedan mina anteckningar med innehållsförteckningen på företagets produktsidor så ser jag att jag ibland skjuter helt över mål. Men det är okay och lite av tjusningen med det hela. Dessutom är det befriande att skriva ned det första som slår emot en utan att censurera sig själv. Ibland blir det väldigt märkligt. Ibland känner jag mig som Beppe där han ligger i sin säng, i Godnattstunden ni vet; han öppnar luckor och man vet inte riktigt vad som finns där bakom. Så kan jag känna det när jag skruvar av toppen på ett parfymprov. Äventyret lär fortsätta. Jag knarkar vidare under kvällen.

h1

Gudagott hos Lisa på Duft und Kultur

maj 29, 2008

Det finns affärer man knappt vågar gå in i. Sådana där glassiga kliniska historier med stelopererade butiksbiträden som ser på en med död blick och får en att inse att man aldrig haft så skitiga skor som just då och där. Sådana ställen skyr Lilla Blå. Sådana ställen lockar fram min mest avoga trotsiga sida.

I Wien letade jag min vana trogen parfymer. Hur var stan egentligen ur doftmässig synpunkt? Tja, gatorna doftade bensin, kaffe, gatukök och hästskit. Runt Stefansdomen stank det som i Paris, dvs urin; ljummet unket gubbpiss. Det luktade så mycket toalett där att jag, när jag äntrade affärerna runt platsen, diskret försökte sniffa ned mot mina egna skor då jag trodde att jag råkat trampa i något. Men det var bara solen som värmt upp de nedpissade trottoarerna och affärsinnehavarana smällde upp sina ytterdörrar för att välkomna turisthoparna… och så var äckelkatastrofen ett faktum! Och så alla hästar inne i stan, de där ledsna välryktade små historierna som drar kärror med turister för hutlösa summor. De måste ju bajsa nånstans. På sätt och vis tyckte jag det var trivsamt. Jag ville ju ha ”mitt” Wien som en kuliss från förra sekelskiftet. Så hästarna platsade. Så även hästskiten.

Men nu var det ju parfym jag skulle skriva om, inte latrinstank. I centrum av staden huserade ett flertal filialer av Marionnaud med hyfsat ”flygplatssortiment” av parfymer. Men jag, som numera mest letar vintage och nischdofter, insåg rätt snart att jag kunde släppa det där med parfymer i Wien. Det fanns nog inte att få fatt i. På Douglas och Marionnaud frågade jag efter märket L’Artisan Parfumeur och fick nonchalanta axelryckningar till svar. Då jag såg hur affärerna slog på trumman för Tom Fords Black Orchid undrade jag diskret om det gick att få fatt i hans ”Private Collection”. De blängde på mig och mina skor och ruskade på huvudet. Så jag slog tanken ur hågen. Tills jag en sen eftermiddag…

…bara så där av en slump… på en gata en bit från turistsmeten ser skylten med spa-attiraljer och rökelsebuntar och små läckra tvålar. Jag tvekar en stund men kliver så in. Inne i butiken är det tyst och svalt. Det doftar svagt av något rent, örtbaserat. En lätt diskret väldoft, inte den där migränframkallade knockouten som Lush-affärerna bjuder på, eller den där kväljande mixen av sprejade parfymprover som möter en inne på varuhusen. Inte här. Här var det gott att vistas. Inga kalla lysrör. Inga sterila glasdiskar. Det var varmt och gott och snällt. Jag hade hamnat på ”Duft und Kultur”.

Det visade sig att affären bestod av tre rum efter varandra, de var som Alladins skattgrottor. Inredningen förde tankarna till ett gammalt apotek. På mörka trähyllor ståtade tunga doftljus i prisklassen ”dyrt till hutlöst”, portugisiska tvålar inslagna i art deco-mönstrade papper; var och en ett litet mästerverk, badoljor, rökelse, schampo och krämer, härliga linnekläder och badtofflor, sidenschalar och så parfymer, parfymer, parfymer! Jag hann tänka ”jävlar, bäst att backa ut innan nån stelopererad dyker upp” så gjorde hon just det – dök upp. Lisa. Med ett utseende som en snäll bibliotekarie. Hon var t.o.m osminkad! Vi hälsade på varandra, som två försiktiga kattor. 

Jag fick inga onda blickar. Hon lät mig vara ifred och sniffa ett tag. Sedan smög hon upp vid sidan om mig, log som om hon känt mig hela sitt liv – och så drog hon igång. Lisa! En pärla. Hon kunde tammefan varenda parfym utantill, varenda ingrediens. Hon kunde dessutom i ord beskriva dofterna, hon fattade vad jag var ute efter och hon hjälpte mig vant att sålla agnarna från vetet. Hon kom med tips. Hon var generös med små prover i glasflaskor. Hon talade om branschen; vilka dofter som var på utgående, vilka som skulle bli kvar och varför. Vi diskuterade örter och blommor och länder där de växte. Vi log och log mot varandra. Lisa må ha varit en haj, men jag levde upp inför att äntligen möta någon som kunde och ville diskutera detta med dofter. Någon som visste vad det handlade om. Jag föll som en fura. Och jag sa det högt. ”Nu ruinerar jag mig härinne!” Lisa log sitt milda bibliotekarieleende och öste ned extra prover i en vit tjock påse med svarta band. Hon lade ned en bok från Diptyque. Hon tyckte jag skulle besöka henne igen när jag kom till Wien. Vi hade ju inte snackat färdigt ännu.

Åker jag till Wien igen besöker jag Lisa. I åtta år har hon varit innehavare av ”Duft und Kultur” och man vet som sagt när man träffar någon som tycker om det hon gör. Lisa gillar dofter. Det märks. Hon är dessutom varken stel, snorkig eller blåst. Anledningen till att jag uppskattade henne och hennes affär är just att jag så många gånger träffat på motsatsen. Tyvärr.

Affären har adress Tuchlauben 17 i Wien. Besök den gärna. Du behöver inte handla. Du behöver inte ens ha nyputsade skor. Det går bra ändå. Så länge du har näsan med dig…

Vad jag kom hem med? En rejäl pava ”Dzongkha!” såklart, samt ”Gomma” från Etro. Samt halva Diptyques parfymsortiment i prover. Jag lallar runt i ett väldoftande rus just nu. Precis som det ska vara.