Folke Lusaklös och hans fruntimmer

Jag gjorde nya bekantskaper under semestern. Träffade Folke och Fina, tydligen ett gift par.  Åtminstone sambos. Jag tror Fina var gravid, men jag vågade aldrig fråga rakt ut. De verkade komma bra överens för det mesta, det tog några dagar innan jag förstod att Folke prasslade med en dam i granngården. Jag döpte i tankarna henne till Fredagsfrun. Det var lika bra att de alla fick namn på F. Men situationen blev stundtals pinsam. Vad säger man i ett sånt läge? Jag teg.

Folke och Fina var redan på plats när jag anlände till mitt lilla hyrda pörte. De dök upp redan samma dag. Slog sig ogenerat ned när jag skulle äta i trädgården. Jaha ja? Jo, tjena tjena. Jag var måttligt road den första tiden. De var rätt talföra och lät mest hela tiden. Jag ville ha lugn och ro. Och Folke kliade sig rätt ofta. Och gillade att sitta nära mig. Öh?

Han var lite sliten, Folke, hade redan börjat gråna på skallen. Han gillade att äta mycket. Började snart nalla av det jag hade på bordet i trädgården. Jag tror han hade levt ett rätt hårt liv. Fina var egentligen engelska och hette Fiona, men eftersom byborna hade svårt med utländskan hade hon börjat kalla sig Fina.

- Ja, nån bokstav fick vi röcka bort, och först prova’ vi me’ ´”i:et” men då blev de jö som begravningsbyrån… förklarade Folke.

Jag vande mig snart vid att de kom varje morgon och väckte mig. Jo, jag började till och med att uppskatta sällskapet. Vi umgicks i trädgården till frukost och gärna också till lunch. Dagarna gick. Jag började spana efter dem när de inte var i närheten. För det mesta kunde jag sitta och läsa i lugn och ro, vi behövde inte upprätthålla konversationen. Jag läste, Folke kliade sina löss och Fina satt gärna en bit ifrån i solen och höll tyst. Men hon iakttog mig. Och så dök då Fredagsfrun upp en dag. Mitt i middagen damp hon  ned. Helvetet bröt ut, jag fattade först ingenting. Grälet antog enorma proportioner, Fina blev skvatt galen och jagade Fredagsfrun genom trädgården. Folke såg oerhört ansträngd ut. Ett och annat började gå upp för mig. Det här var ett förhållande i gungning. Rättelse! Det här var två förhållanden i gungning.

Ibland kom Folke och satte sig så tätt intill mig han bara kunde, tyst och intim. Jag började bli nervös för att Fina skulle upptäcka det hela.

En annan märklig egenhet de hade, var Finas ovilja att själv äta. Hon ville gärna bli matad av Folke. Jag tyckte det var underligt. Hon åt med mig om Folke visade sig alltför ointressad en längre tid och vägrade mata henne eller var ute i busken i ett litet ärende. Men så fort han kom tillbaka krävde hon att han först skulle stoppa maten i egen mun och sedan ta ut den och lägga den i hennes. Fy fan så äckligt, tänkte jag. Säkert en egenskap hos  gravida fruntimmer. De tappar sans och vett, de får bisarra idéer.  För kärlek kan det väl knappast kallas? Faktum är att jag började förstå Folkes behov av att ibland bara komma och sitta hos mig i trädgården och få vara ifred. Från både Fina och Fredagsfrun.

Nu är jag hemma i stan igen och vet inte om jag nånsin kommer att återse de här tre figurerna. Jag saknar dem lite. De var underliga och skiljde sig verkligen från mängden. Jag fick chans till närstudier av ett förhållande i förfall – eller?

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland dyker det upp sällskap från oväntat håll och trots inledande motvilja kan man bli… ja, rentav förförd med tiden. Sa jag förresten att de var koltrastar?

Jag haver ankrat

Okay, jag är tillbaka och känner att det är dags att styra upp den här blå skutan. Den har lämnats alltför länge att driva lös på salt våg. Men jag har haft annat för mig. Jag har varit på kära ön och lyssnat till de kåta skogsduvornas mollstämda toner, jag har blivit uppraggad av en rundhyllt koltrast som följt mig som en skugga från morgon till kväll och sjungit mig sin serenad, jag har sippat rödvin från Australien och käkat hembakt bröd med ost direkt från lagårn, jag har såsat i solsken och dråsat vid klappersten, jag har sovit som ett barn och vaknat säll som en gasell. Nu är jag på hemmaplan igen, jag har inhalerat snuskig cigarill och ämnar sussa tidigt. Imorgon väntar Byen och saltgruvan. Snart blir det Berlin. Jag hinner fan knappt andas mellan varven. Lugnet, friden och de träskodda bönderna bytas ut mot tyska läderhosen och kinky barer.

Ja, man kanske bara lever en gång.

Vi tutar och kör, folks. Eller hur?

Nu längtar jag – igen

Jag längtar ut till kära ön nu. Längtar till min trädgårdsplätt där fasanerna rockar loss i skymningen och försöker sätta sig i körsbärsträdet för att sova – bara för att ramla ned igen, som högljudda gamla fyllon.

Jag längtar efter att sitta i lä för vinden,  med min bok om Erik Satie och dricka mitt te ur den smala höga keramikkoppen.

Jag längtar efter att kunna se havet i alla väderstreck.

I stan har jag skitiga fönster. Genom skitiga fönster letar sig vårsolen in och visar exakt hur skitiga mina golv blivit. Jag hostar och längtar.

Kära ön. Snart så. Får du ta emot mig. Jag har börjat räkna dagar.

Blåsa hem

Min kära ö är omgiven av ett rytande hav. Vinden viner och smäller utanför mina fönster men inomhus är det varmt. Det lilla lilla huset med sina värmeslingor i golvet, där vissa fläckar är mer uppvärmda än andra. Jag travar runt som en katt, ställer mig där det är extra varmt och trampar lite och fnissar. Otroligt hur den här ön kan få mig så harmonisk och trygg varje gång. Oavsett hur mitt liv ser ut för övrigt, oavsett väder, oavsett tid på året… jag kommer hit och inombords stillnar allt, lägger sig tillrätta.

I tystnaden börjar tankarna att spira. Inte vardagskletet, det triviala. Nej, de stora tankarna sträcker på sig och gäspar, kliver fram ur hjärnvindlingarna. Jag bläddrar bland böckerna; en essä om Umberto Ecos metodik fångar mitt intresse. Jag läser högt för mig själv och nickar. Finner en bok om Erik Satie som jag inte läst och blir nästan bestört när jag inser att jag inte heller kommer att hinna läsa den – denna gång. Men så ställer jag in den i hyllan igen och lugnar mig. Jag kommer ju tillbaka. jag kommer ju alltid tillbaka till den här ön, det här lilla huset. Tänder några ljus, vars lågor fladdrar i draget från fönstren.

Under promenaden till kyrkan svepte kastbyarna med mig så jag dansade i sidled längs vägen innan jag återfick balansen. Sedan såg jag en makalös solnedgång vid havet, där snön på kyrkbacken gnistrade, det bet i kinderna och ögonen tårades. Men ute över havet brann solen i guld, rosa och violett. Himlen var glasklar och välvde sig tyst och jättelik ovanför mig. Ett gravkors hade ramlat omkull i snön. Jag stod ett slag och övervägde om jag skulle försöka räta upp det, men lät det ligga. Gick hem, tog mig en whisky och tinade upp fingrarna.

Hela natten piskade vindarna min lilla ö så hon egentligen borde slitit sig och farit rakt ut i Atlanten. Jag låg inne under duntäcke, i flanellpyjamas, och log. Natten utanför var kolsvart och ogenomtränglig. Jag kände mig trygg som ett barn.

Så kom söndagen med klarblå himmel och inbjöd till långpromenad. Samtal med goda vänner. Bra samtal. Nybakt bröd, hett kaffe i mugg, klia vovven bakom öronen. Hela kroppen avslappnad och förnöjd. Vill inte tillbaka till stan. Vill inte in till alla måsten.

När jag går mot båten under eftermiddagen stannar en bil med en gammal man. Vill jag ha skjuts? Han ska ändå åt mitt håll?

Vi har aldrig talat med varandra men när jag kliver in i framsätet, ser han på mig och säger utan vidare introduktion: ”Jag har sett dig så många gånger. Jag känner igen dig. Vet du var jag bor?” Nej, det vet jag inte men när han beskriver sin gård inser jag att den ligger precis bredvid ett av mina gängse promenadstråk och vi talar om den gamla eken vid vägen, om hans djur och vilka som bott på gården en gång i tiden. Han talar ogenerat med mig om sitt liv, sin skilsmässa, sina barnbarn som han saknar så. Vi kommer fram till färjelägret och han tar mig i armen. ”Kom snart tillbaka. Du kommer väl tillbaka?” Jag blir alldeles mjuk inuti och nickar. Klart jag kommer.

”Du, kom och knacka på hos mig nästa gång. Jag bjuder på kaffe. Vill du, så får du bo hos mig. Jag har stor gård och jag bor där alldeles ensam numera. Det är så trist. Tystnaden blir så tung ibland. Och du verkar ju så rar…”

När jag kommit ombord på båten vänder jag mig om. Han sitter kvar i sin bil och vinkar. Jag vinkar tillbaka. Strax innan båten lägger ut kliver han ur bilen, går ned på kajen och vinkar igen. Flera gånger. Jag vill springa tillbaka och omfamna honom. Minns de första åren på ön, de där gångerna med alla de sura gubbarna som aldrig hejade. Något har hänt. Alla de där ögonen bakom gardinerna i gårdarna jag gått förbi, vår, sommar och höst. I flera år. ”Jag känner igen dig”. De orden suger jag på medan båten gungar ut på havet.

Bland passagerarna finns en barnfamilj. Den ena ungen ser ut att vara runt fyra fem år. Han är diskussionslysten och hans mor gör sitt bästa för att bemöta honom.

”Vad blir nio plus tio?” undrar han. Modern svarar ”19”. ”Hur vet du det?” kaxar den lille tillbaka. Kvinnan ser förvirrad ut men svarar ”Först tänker jag tio… eh… sedan tänker jag nio.” Pedagogiken slår gnistor. Lillkillen klänger och far, kan inte sitta stilla. ”Jag vill ha ett direktörsnamn!” upplyser han modern med gäll röst. ”Vad vill du då heta? Gustav?” försöker hon lamt. Rappt svarar han ”Shajt” och lägger sedan till ”Skurt”.

När vi kliver iland är mörkret tillbaka.

Onda myggor och Peggy Lee: vintern är här.

Morgonens solsken förbyts mot ett tungt mörker som faller över rummet där jag sitter och arbetar. ”Vad var det där? Jaså, vintern!” Där kom den alltså, med blyertsgrå himmel och vräkande snöfall.

Jag som länge planerat efterlängtat återseende med kära ön och goda vänner, grabbar telefonen. Ringer ut över havet och ropar ”hej”. Får hemska nyheter om onda myggor i Asien, om akut ambulansflyg, om djungler, 42 graders feber och kollaps. Chocken träffar som en knytnäve.

Men här uppe snöar det. Här finns ingen djungel och inga onda myggor. Allt kommer nog att ordna sig. Jag traskar genom snön till  musikaffären, går hem igen med Peggy Lee i näven.

”It’s a good day for losing the blues”, sjunger hon nu. Jag tror på Peggy. Imorgon bitti drar jag till ön, gungar på havet en stund, klappar hunden, tänker goda tankar. Så tror jag bestämt jag ska ta och läsa en bok om tempelriddare också. Nu när vintern är här. Vad nu vintern ska vara bra för…

Imorse stirrade jag på Nils Ferlins porträtt och slogs av hur fasansfullt mager karln var. Öronen stod ut som kvarnvingar från de där embarmligt urholkade kinderna. Hade det inte varit Nils hade jag tänkt… heroin? Men nu var det Nils och porträttet hade Halvarsson lagt ut. Ja, ni läser väl Halvars huvudsaker? Han skäms inte för sig bland bloggarna. Om man så säger. Mycket musik- och litteraturtips framförallt. Subjektiva sådana. Såklart. Där hänger jag ibland och puttrar. Det är gott. Försök får ni se.

Peggy Lee har nått 50-talet nu och kompas av ett struttigt gäng musiker som inte verkar kunna sitta stilla. Själv har jag fått blyröv i soffan. Ute är det grått, grått, grått. Alla lampor som fungerar i rummet lyser, men då jag satsat på bordslampor av bordellkaraktär är här halvskumt i vilket fall.

Jag har köpt en för mig ny fredagswhisky. En blend med ”Prince” i titeln. Det känns ovant att köpa något utan att först ha koll. Jag som brukar fundera i veckor, läsa på, tala med folk, provsmaka, fundera lite till… Så icke nu. Nåja, man ska göra något nytt ibland. Prova något nytt ibland. Känner jag mig djärv? Njae.

Struttgänget har dämpat sig. Peggys stämma vispar runt i Bali Hai och det kan den gott få göra denna märkligt mörka eftermiddag. Jag är inte ledsen. Men lite stillsam, fundersam. Jorden är så stor, så stor och själv är jag en liten skit. Imorgon: havet.

Ja. Det blir nog bra.

När blir jag bokkåt?

Någon bokstress har inte drabbat mig. Sådant får drabba andra. Jag inbillar mig att jag är klokare än så. Men jag har nog drabbats av lite bokträngtan. Snart kanske jag rentav blir ohedjat bokkåt och då lär det inte bli så mycket blogga av.

Jag gillar att köpa böcker. Jag gillar att lägga min lön på böcker. Jag gillar att bo med böcker. Någon dag hade det varit bra om jag ägnade mig åt att läsa dem också. För visserligen har bokhyllorna svämmat över sedan länge och spillt ned på golvet och på stolsitsar och upp i fönsterkarmar, det är högar både här och där. Och de flesta har jag läst. Vissa kanske jag kommer att läsa igen. Men nu måste jag erkänna; högarna med böcker jag inte läst… de blir fler och fler. De har gått från att vara ”högarna-med-godis-som-väntar-som-en-belöning” till att bli ”högarna-med-böcker-jag-inte-kom-ihåg-att jag-hade-köpt”. Jag upptäckte det till min skam när jag kom hem med ett loppisfynd; en brittisk roman från 30-talet. Jag gled runt hemma och letade efter en hög som såg ut att kunna ta den på toppen utan att rasa. Högen jag valde rasade. Bara för att avslöja att jag köpt samma bok tidigare. Men.Glömt.Bort.Det.

Men jag är inte bokstressad. Nej, för fasen. Men nu kollar jag in mina högar och ser en massa smarriga saker ligga och vänta på mig. Diverse världar att dyka ned i. Böcker om stridspiloter och konstnärer och maffiamän om vartannat. Lättvikt och tungviktsklass. Frågan är bara när jag ska sansa mig så pass att jag kommer igång? Nuförtiden brukar jag bara få läsro när jag är ue på ön. Då läser jag frenetiskt, glupskt. Efteråt är jag så nöjd att huvudet känns som en heliumballong. Slutsats: man blir nöjd och lite hög av litteratur. Så vad väntar jag på?

Jag ska slänga ut mina gamla bokhyllor, de är för låga för mina rumsväggar. Jag har för mycket väggyta tom. För mycket golvyta upptaget. Nya hyllor in. Höga och ranka. Högarna bort. Det är ett jävla projekt. Jag sitter och glor. Jag gör ett problem av något kärt. Jag är inte klok. Jag behöver en whisky. Några slavar. Och ett ridspö.

…att sakna en vän…

- Kommer du från nån myndighet?

Det var hans första replik till mig, första gången vi träffades. Jag som förgråten och snorsvullen kom traskandes upp till hans hus, sökandes hans hustru. Hon var inte hemma och jag svarade nekande; nej, jag var inte från någon myndighet.

Han kikade lite fundersamt på mig ett tag, nickade och erbjöd mig med en gest att stiga in.

- Häng dig var du vill.

Jag kunde inte låta bli att le. Tog av mig jackan och slängde upp den på en krok. Så fikade vi och läste varsin del av morgontidningen. Huset var tomt och tyst och vi talade inte men satt vid köksbordet i go och fin samhörighet med varsin kaffekopp.  

Han frågade inte vad jag hette eller vad jag ville. Det var som om han inte brydde sig eller förstod att jag just då inte ville prata. Jag sneglade på honom under lugg då och då; en storvuxen äldre man med vitt hår och tunga anletsdrag. Rejäla nävar som vilade stadigt mot köksbordet och tidningen. Jag kände mig trygg.

Vi kom att träffas flera gånger. Han var sjuk, hade svårigheter att gå. Runt omkring honom pågick livet men han fick inte längre vara med. Han som hade varit så kraftfull och aktiv i sina dagar. Rest över hela världen.

Vi satt på bänken utanför huset, talade med varandra. Jämförde våra resor, våra tankar, erfarenheter och funderingar. Jag fick krypa tätt intill, han hörde dåligt och jag satt vid hans vänstra sida, sträckte mig upp mot hans öra och berättade om landet på andra sidan havet.

Idag är det precis två år sedan han avled. Jag saknar honom. I mina tankar borde han fortfarande sitta där på sin bänk, blicka ut över gården, hönsen och körsbärsträdet.  Med sitt ölglas, sin tidning och sina cigariller. Vi skulle tjuvröka cigarr ihop, han och jag. Det skulle vi.

Nu går jag ibland till kyrkogården och hejar på honom. Sätter mig på den gamla stenmuren och blickar ut över havet. Ibland känns det som han finns där bredvid mig, ibland ekar tystnaden och tomheten. Då brukar jag tänka att han är upptagen på annat håll.

Men hans bortgång gjorde oväntat ont. Det gör fortfarande ont. Det var så mycket jag inte hann berätta. Käre Lasse. Jag hoppas du finns någonstans där cigarrerna är feta och ölen riktigt kall. Någonstans där havet är oändligt och måsarna extra vackra.

Skogstokig av shopping?

 Gled beslutsamt ut i vårsolen på Vesterbro. Heroinisterna på hörnan stirrade avvaktande och misstänksamt på mig och jag förstod att jag gick och LOG igen. Stod länge och tvekade inför inköp av en uppstoppad jävla örn, men nöjde mig med en maläten hackspett och nån liten fink. Uppstoppade fåglar. Wow liksom.

Trampade Istedgade och Valdemarsgade och blev svettig i min vinterjacka. Började linda av mig en halv kilometer sjal för att få lite luft mellan tuttarna. Wow liksom. Sådär, ned med tygeländet i väskan och så vidare… Vad skulle jag handla nu då?

Jag handlade en grovstickad petrolblå kort (mycket kort) kofta med stora runda knappar. Sedan handlade jag ytterligare en kofta. En tunn och randig. Wow liksom.

Sedan svettades jag vidare i vårsolen. Ögonen rann och snart anade jag att mascaran nog satt lite på trekvart. Då shoppade jag loss på en vinröd linnekjol med knytband. En hellång sådan. Den ska jag ha att flaxa omkring med på ön i sommar, för där bryr sig ingen hur man ser ut. Jo, det finns en, men han har inget att säga till om. Jag anar att jag kommer att se ut litegrann som de där äldre medelålders kvinnorna som rökte maja på 60-talet och sedan gått in för keramikdrejning och foträta skor i fyrtio år. Jamen, gärna för mig. Det är rätt mycket wow liksom över såna. 

När plånboken började kvida, daskade jag abrupt upp den i närmsta köpdisk och slog till på en brun tunika med knappar längs hela framsidan. Den kände jag mig fin i. Jag kände mig wow liksom.

Men jag besannade mig inför svarta linnebyxor på rea. Det gjorde jag faktiskt. Jag besannade mig. Det händer inte ofta. Jag sög lite på känslan när jag gick ut ur affären. Nää, det var nog inte besinning i alla fall. Det var insikten om att mitt arsle sett dubbelt så brett ut i brallorna. Faktiskt.

Sen gick jag och köpte mig en pava rödtjut. Nu sitter jag hemma i soffan och funderar på om jag ska laga mat idag eller bara lyssna på Mark Lanegan. Eller både och.

Räkna pengar gör jag inte. Det finns inga kvar att räkna. Men jag har en liten bit ost på lut. Och så tror jag bestämt det finns lite broccoli kvar sedan igår. Mark Lanegan finns också kvar sedan igår. Han har aldrig lämnat CD-spelaren. Karln ligger platt och trogen. Jag behöver bara trycka på en knapp så går han igång. Karlar som ligger platt och troget och går igång med en tryckning är bra karlar.

Solen skiner fortfarande. Inte fel.

Jag har köpt uppstoppade fåglar. Inte fel.

Men jäkligt mycket wow liksom. Hoppas nu de inte har loppor.

Prag igen… och lite till

Man börjar bli traditionsbunden. Har precis bokat flygbiljetter till Prag. Snart är det vår och då tutar jag ned ett slag. Känns som att åka hem… nästan.

Dessutom vill vännerna i Oslo att jag snart kommer förbi och säger något på vacker svenska. Klart jag kommer! Huka er, lefselejon.

Och kära ön väntar om några få veckor… blåsiga promenader vid havet med hund och allt.

Samtidigt är det hög tid att börja kika på det där buss- och tågturerna i skotska högländerna. Jag tänkte dra dit i maj.

Igår kom min vän hem efter sin hjärttransplantation. Det har gått bra – hittills. Glädjetårar.

Jag ska ta mig en chokladglass nu. Är trött som en hund men börjar känna att det värsta trycket har lättat. Hallefuckingluja!

I pissregnet idag: en uteliggare. I hjärtat svider det till. Går förbi. Kommer hem. Skäms. Ställer ifrån mig kassarna och ut i regnet igen. Tillbaka. Fan, hur svårt är det? Fixa lite kaffe, en schysst macka, lite flis på fickan? Han blev så chockad. Men glad. Men gladast var nog jag.

Nu har jag gjort mig förtjänt av min glass. Kvällspuss på er, goa grevar och baroner, goa kärringar och lammungar. Snart är det helg.

När Garcia greppar diskborsten ler gudarna

 - Andy, jag är så jävla ivrig idag.

- Yeah, I can see that.

- Jag måste få ned den här märkliga kusliga fantastiska berättelsen, förstår du.

- Uhuh?

- Du får packa väskorna idag. Och städa huset. Jag hinner inte. Jag måste skriva ända till färjan kommer. Hajar du?

- Uhuh.

Andy nickar. Andy är förstående. Andy kan när han vill. Nu går Andy och diskar. Vilken kille!

 

(B)loggboken, dag VII

Äntligen en dag utan jobb. En bra dag. Helt plötsligt lossnade korken ur kreativitetsketchupflaskan och ut strömmade stommen till en hel jävla bok. Jag har inte gjort annat än skrivit idag. Jo, jag har promenerat också. Varit ute flera timmar. Gått en stund, antecknat, gått vidare, stannat, antecknat, gått vidare, flinande som en imbecill - en glad jävla svensk.

Jag är en glad jävla svensk. Har haft en idé som legat och grott i två år. Idag sköt den upp med ett skott. Flera skott. Gröna. Snygga skott. Snygga gröna skott. Tack, kreativitetsketchupguden! Jag anar högre makters insats här.

Imorgon måste jag tugga fastlandet igen. Jävla skit. Nu när jag bara vill sitta här ute bland fallfrukt och sönderrostade löv och bajsande starar och skriva, skriva, skriva. Mina grejer. Inte andras. Sitta här ute, omgiven av havet och vindarna och ingenting mer.

DÅ kallar elaka storstaden och kontoret och slavgörat. Saltgruvan gormar med sin svarta käft. Men jag vill inte tillbaka in där. JAG VILL INTE!!!

Men, men… i stan väntar mina cigarrer och mitt gröna livselixir. I stan väntar mina kubanska plattor och mina franska chansons (som jag aldrig riktigt har förstått varför jag lyssnar på då jag ändå inte begriper texterna). Så jag får möta stadens grymma puls med en charleston och en pinne i käften. Kanske överlever jag. Förhoppningsvis överlever jag. Men inspirationen försvinner som tidvattnet ut till havs, det vet jag. Så blir det alltid. Ruset klingar av och världen blir trång igen. Tiden, den dyrbara, läggs på skitgöra och rinner bort som slabbigt diskvatten.

Igårkväll var jag sur på tyskar och paddor. Jag blev lite hetsig där (igen). Tänkte att jag skulle lägga ned det här. Men idag känns det annorlunda. Blir glad av tanken på er därute, som jag ju inte känner/känner litegrann, men som peppar mig. Tack för att ni läser mig.

Lunch utomhus idag: i lä bakom planket, mitt i oktobersolen, laxmackor och sött varmt te. En märklig kombination, kan tyckas, men ack så gott. Allt smakar bättre utomhus. Varför är det alltid så?

Såg sex rådjur i eftermiddags. De såg mig också. Gav nogsamt akt på mig i ett par tre minuter innan de avfärdade mig och lugnt fortsatte käka. Jag stod länge och betraktade deras blanka pälsar och spetsiga öron som spretade åt mitt håll hela tiden. Jo, nog hade de pejl på mig alltid. Men jag, jag var gevärslös och trygg. De, de var bara vackra.

Imorse såg jag Susanne Biers ”Efter bröllopet”. En snuskigt bra film, tajt och intensiv. Jag glömde bort att andas emellanåt. Varje filmruta var bra, nödvändig, laddad, välgjord. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så otroligt genomtänkt. Susanne Bier, hon kan, hon. Rekommenderas varmt.

Finns det hopp för Lilla Blå?

Konstaterar tidigt under dagen att livet nuförtiden är rätt kylslaget. Känslolivet ligger stelnat som decemberisen över sjön. Här rör ingenting på sig, varken invändigt eller utvändigt. Har jag likt björnen gått i ide totalt? I horoskopet varnas för att folk som jag denna månad allvarligt funderar på att bli eremiter. Jo, tanken är mig inte främmande.

Efter en två timmar lång promenad i stark blåst, utan att se en enda människa, är kroppen lös och ledig. Fötterna bultar, ovana av att trampa grusvägar och åkrar, branta backar och slingrande stigar. Någonstans, från ett hus längre bort, eldar de med ved. 

Doften når mig med vinden. Jag försätts ur spel. Det luktar barndom och landet. Trygghet och myspys. Helt plötsligt säger jag rakt ut i luften: ”Aaaah! Det enda man behöver nu är en karl klädd i rutig flanellskjorta och inget mer. Och en vedeldad kamin.”

För precis så känns det ju. Jag ler och går några steg till. En äldre man står på stigen och ser rädd ut. Han har hunden med sig. Jag tror han hörde mig. 

Men vad fan… lite frisk luft och motion så vaknar hondjävulen till liv igen. Vedeldning. Jävlar vad jag går igång på den doften!

Kanske finns det hopp om livet ändå?